En sekund var allt som behövdes, för plötsligt var en närvaro där som inte varit hos henne innan. Det var som om den materialiserats ur skuggorna, en talang som hon sett ett par gånger innan åtminstone kring sin farmor Ziyaté. Ett par meter framför henne stod en mörk figur, igenkännbar, tills en hand sträckte sig upp och drog ned huvan som avslöjade det vita håret och de grå ögonen. Hennes fars ögon var inte fyllda av mörker, och hans ansikte var lugnt.

‘God kväll, Isra.’ sa han, stillsamt, även om allt som hänt fyllde honom med ånger och smärta, hade han för tillfället lagt de känslorna åt sidan.
‘Jag vill bara tala.’

Izotar var lugn och verkade inte bekymrad över hennes hot. Då han tidigare varit spänd, ilsken och överväldigad av sorg bar han nu ett lugn och tålamod som bara kom med den långa ålder han hade bakom sig.

‘Ord som borde blivit sagda länge sedan, och ord som inte blivit sagda alls, om du är beredd att lyssna.’ sa han stillsamt, och drog sin klinga och sina dolkar för att lägga dem platt på golvet.

‘Jag är utan vapen, och jag vet att du inte är hjälplös.’ Hans gråa ögon betraktade henne stillsamt, och även om allt som lett till vad hon var idag, och den sorg och den ilska som omfamnade henne var tydlig, var han stolt över att ha en dotter som var så stark som henne – även om den styrkan var missvisad. Det fanns inget i hans hållning eller sätt att tala som tydde på att det fanns något hot mot henne just nu.

Izotar betraktade hennes rörelser utan att själv röra sig. Det var svårt för honom att stå där, då det var så mycket som gått fel – och då det fanns så mycket som han önskade att vore annorlunda.

‘Mitt agerande förra gången vi sågs var ovärdigt, och för det ber jag om ursäkt. Jag var… överväldigad av sorgen och ilskan beskedet om er mors bortgång förde med sig.’ sa han till sist.

‘Och min egen mors närvaro har aldrig haft en bra effekt på mig.’ han suckade lätt och skakade på huvudet.

‘Sanningen är att jag vill lära känna den kvinna min dotter blivit till.’

Izotar rynkade på ögonbrynen lätt åt hennes hårda ord, men lät de inte egga upp honom eller göra honom irriterad. Han kunde förstå hennes ilska och irritation efter allt hon varit med om. Frågan var om han kunde göra bot på det eller inte. Där tvivlade han på sin egen förmåga, men han kunde inte ge upp hoppet. Än en gång visade hans ålder och livserfarenhet ett tålamod som fanns hos få, och han betraktade henne bara lugnt.

‘Hårda ord, Isra.’ sa han stillsamt. ‘Jag bryr mig lite om vem som har kronan, och Fëani är barnet till en man jag inte ser på med blida ögon. Vad jag sett av Fëanis far och Fëani själv så är hon inte passande för att styra.’ En lätt suck lämnade hans läppar. Han kunde inte låtsas som att hennes ord inte gjorde ont, men det som var mer besvärligt var hennes ovilja att lyssna. En person med den inställningen var likaså opassande för att sitta på en tron.

‘Gör inte misstaget att sätta ord i andras mun, och påstå vad de känner eller inte känner, Isra. Det var kärlek som fick mig att lämna er. Tror du det var ett lätt val, eller ett val jag gjorde med vilja? Nej. Det var det svåraste val jag gjort. Du känner väl till vårt folks förbannelse, och du har varit i hennes närvaro. Jag hoppades på att min frånvaro skulle låta dig se den sidan av ditt arv. Men jag hade fel.’ han skakade på huvudet igen och suckade.

‘Och vad tjänar det till att älta över vad som en gång varit och vad som ledde till denna sorg? Jag kan bara säga att jag är här nu.’

Izotar nickade lugnt, det var inte mer än resonligt och han förväntade sig inget annat. Han böjde huvudet i en nickning då hon lät honom sätta sig och han gjorde det med vinglaset i hand. Tyst doftade han på det och suckade lätt igen, denna gång av någon slags lättnad och melankolisk sorg.

‘Din mor och jag brukade dricka detta vin.’ sa han, tyst. Dofterna förde honom tillbaka till den tiden, så många år sedan nu. För ett ögonblick verkade han inte ha hört hennes ord, utan tänkte tillbaka på de år han spenderat med Thalia här i Antrophelia. Till sist återvände han och nickade långsamt.

‘Nej, jag förväntar mig inte att åren av frånvaro ska försvinna. Men jag hoppas på en chans att se förbi den bild du målat upp i min frånvaro.’ sa han stilla. ‘För det är bara skuggor av förväntningar och sorg i sinnet, och inte verklighet.’ En stund satt han stilla, och betraktade sitt glas, innan han såg på henne.

‘Jag vet hur svårt det är att vara av vår härkomst i denna stad, trots allt levde jag här i flera år. Att växa upp som ni gjorde måste ha varit svårt, men det motståndet har gjort dig starkare.’

Izotar nickade långsamt åt hennes ord, och unnade sig själv att smaka lite på vinet. Ett litet leende lämnade hans läppar, innan han såg allvarligt men lugnt på henne igen.

‘Får jag fråga hur Thalia mådde, innan slutet? Och hur var det mellan dig och er mor då ni växte upp?’ han hade ofta funderat på om hans barn haft en bra uppväxt här i Antrophelia. Dock var han övertygad om att den var bättre än den han och de flesta barn i Dar Zakhar hade.

‘Förutom de fördomar som kommer med er härkomst, hurdan var er uppväxt? Trots allt var Thalia alltid väldigt öppet sinnad och ingen traditionalist, och jag har svårt att tro att hon skulle låtit någon behandla er illa.’

Orden gjorde så klart ont att höra, och han önskade att Thalia inte hade fått ett sådant slut. Hon om någon förtjänade inte sådant, speciellt inte från sin egen son.

‘Lloth…’ muttrade han lågt, med knuten näve. Namnet var en förbannelse, en förbannelse som lovade att han en gång skulle få hämnd för allt demonen utsatt honom och de nära honom för. En stund satt han bara spänd och andades tungt, innan han slappnade av igen.

‘Det fanns ingen återvändo för honom.’ sa han, som för att övertyga sig själv att hans död varit nödvändig. Hans grå ögon fäste sig på henne. ‘Jag beklagar… både din mors bortgång, men även för vad du var tvungen att göra.’ en stund var han tyst, innan han höjde huvudet igen.

‘Kan du berätta för mig om Lloth. Hur hon kom till er, och vad som skedde därefter?’ undrade han.

Izotar nickade långsamt, tankfullt. Han hade försökt se till att alla referenser till hans hem skulle vara borta från Antrophelia, vem hade kunnat lägga fram något sådant? Hade Lloth agenter i Antrophelia? En stund satt han bara där tyst och tänkte över hennes ord, och tänkte över sin egen uppväxt i Dar Zakhar och ögonblicket som lett till att Lloth förlorat sitt grepp om honom.

‘Tänk inte din bror som svag.’ sa han till sist. ‘Ögonblicket Lloth kallade på er var han hennes och var till stor del inte längre sin egen person. Hon tar fram det mörka inom oss, och låter det blomstra. Det är ett faktum att män lättare faller under hennes kontroll, och har svårare att slå sig fri. I flera århundraden följde jag henne blint, lojalt, tills mina ögon plötsligt öppnades för den ondska hon är.’ En djup suck lämnade honom.

‘Det fanns ingen återvändo, då Zator gick så långt som han gjorde. Jag önskar att det hade gått att stoppa honom förr.’ han vände huvudet och betraktade henne med intensiva ögon.

‘Men även för kvinnor är det svårt att slå sig fri, och du har visat exceptionell styrka över att ha lämnat henne bakom dig.’ sa han.

‘Inget smicker, bara sanning.’ sa Izotar lugnt. ‘Sanningen har olika sidor, men med tanke på allt som skett och alla slumpmässiga händelser som startat kedjereaktioner som lett från det ena till det andra… Så har du gjort så bra någon kunnat. Jag klandrar dig inte, jag dömer dig inte. Jag önskar bara att det inte hade behövt gå så långt.’ sa han.

Åt hans fråga suckade han djupt. Det var en berättelse han inte gärna berättade, men han nickade lätt.

‘Jag kan visa dig.’ sa han. ‘Om du litar på mig tillräckligt för att låta mig visa dig mina minnen.’

Izotar reste sig långsamt och gick fram till henne, lite tveksamt kanske med en känsla av obehag i kroppen. Han hade inte delat dessa minnen med någon förr, men samtidigt kände han att det var nödvändigt.
‘Du måste lära dig att låsa bort dina minnen och tankar du inte vill dela med andra som försöker ta sig in i ditt huvud.’ sa han, tålmodigt. ‘Men samtidigt då två sinnen länkas samman sker det ofta ett utbyte av tankar, frivilligt eller inte.’ Men han lät den diskussionen gå, sådana saker antog han att någon hovmagiker lärt henne.

‘Ja, jag har en del förmågor. Annars skulle jag inte kvalificerats som skuggdansare.’ förklarade han.
‘Är du redo?’ undrade han, och med de grå ögonen fästa i hennes sträckte han ut sitt medvetande och sitt sinne mot henne, väntandes på en inbjudan. Hon skulle känna hur gammal han var, de många långa åren som gjort honom till den han var.

Izotar växte upp i ett litet hus på en sidogata i Dar Zakhar. Som barn lekte han en del med en grannflicka, som var dotter till en smed. Lloths citadell tornade över husen, alltid en påminnelse om hennes närvaro. Hans mor, Ziyaté, var sällan hemma, och han hade ingen far och spenderade långa dagar och nätter ensam. Ofta fick han smaka på käppen från grannflickans far, eller glödhet järn, som straff för något hyss de gjort. 

När han var femton var det dags att gå med i Dar Zakhars försvar. De tränade från morgon till kväll tills de så gott som svimmade av utmattning. Deras befälhavare var en sadistisk och våldsam man. I tur och ordning fick de i uppgift att tortera och förhöra fångar, för att dräpa dem då det var över. De som vägrade torterades, och då de blivit återställda fick de samma uppgift igen. Det tog fem gånger för dem att få Izotar att göra som de ville. 

I flera år arbetade han i militärens tjänst. Hans mor var ständigt frånvarande, hemma bara en dag då och då, ständigt ute på uppdrag för Lloth. För hans mors höga status blev han själv bara behandlad hårdare. Straffad och torterad för minsta misstag, eller påhittad orsak. Ilskan och hatet växte gradvid hos Izotar. Till sist gick det så långt att Izotar dödade befälhavaren med magi, och snarare än att bestraffas togs han för att evalueras av magikerna, och snart blev han en del av skuggdansarnas rekryter – den enda unga mannen bland ett tjugotal unga kvinnor. Hans mor var inte närvarande då han klarade prövningarna och blev en mästare.

Århundradena gick i ett odefinierbart flöde av mörka minnen fyllda av våld, smärta och ensamhet, och som en färdig skuggdansare utförde han uppdrag efter uppdrag inne i bergen och på ytan. En dag blev de beordrade att attackera en alvisk konvoj av diplomater som rest till Zirthimar. Kallt dräpte de högalverna, och tog den alviska prinsessan i konvojen till Dar Zakhar och slängde henne i en fängelsehåla. Izotar bevittnade hur de andra krigarna misshandlade och våldtog prinsessan, och den natten började något växa inom honom. En tvekan för vad han gjorde, och den ondskan han bevittnat fick honom att fatta beslutet att lämna staden. Den natten dräpte han de två vakterna vid fängelset och tog den medvetslösa prinsessan med sig. 

De stod vid de enorma trapporna som ledde upp mot den enorma porten som stod på glänt och släppte in månljus i den mörka hallen av sten. Ljuset glimmade på den ojämna mörka stenväggen. Att de skulle komma undan utan att bli upptäckta tvekade han på. Han hade hunnit ta några steg uppåt innan han hörde en röst bakom sig.

‘Izotar!’ ropade Felraz där han stod, en mörkeralv Izotar alltid ogillat från tiden då de båda varit rekryter i armén. En god krigare, men inte en skuggdansare. Bakom honom ur skuggorna steg sex andra krigare. Långsamt, varsamt, lade Izotar ned prinsessan, och drog sitt svärd då han vände sig om. Väktarnas ögon smalnade, och de väste förbannelser om förräderi i natten. Deras klingor möttes, och Izotars rena ilska som vuxit upp under hela hans liv vägledde hans hand. I slutändan dräpte han dem alla, hans förmåga med svärdet förstärkt av en skuggdansares magi och akrobatik omöjlig för dem att överträffa. Den natten lämnade han Dar Zakhar, för att aldrig återvända, men prinsessan dog några dagar senare på grund av skadorna hon fått. 

Izotars sinne lämnade Isras och långsamt vände han sig om, fylld av tankar och minnen som han helst inte kom ihåg.
‘Sedan dess har jag vandrat, efterlyst av mina egna, efterlyst av alla andra tills jag fick en liten tid av frid med Thalia.’