- This topic has 82 replies, 3 voices, and was last updated 5 år, 5 månader sedan by
.
-
Orden som föll ur Izotars mun fick Ziyaté att spänna sina fingrar hårdare kring foten till glaset. Lloth ett hårdare grepp om henne? Inte känna något? Djupt inne fanns det en del som önskade att det var så lätt. Att kunna återgå till att inte behöva känna något. Allt för vanligt att såras. Utan att märka det lyckades hon knäcka glasens fot i två och det lilla klirrandet när foten föll till marken fick henne att vakna upp ur sina tankar och sin ilska. I tid nog till att se Izotar sträcka sig efter ett av sina vapen, i vanliga fall skulle hon redan ha en hand på sitt egna… men Isras frågor som skymtade en kort känsla av ensamhet fick henne att avvakta. Trots allt ville hon inte ha någon strid… hon hade låtit nyfikenheten ta över. För det var sällan, om aldrig som Izotar hade sagt vad han kände om henne.
Ziyatés röda blick var på Isra och ett kort ögonblick var det en glimt av skuld där. Sedan sträckte hon sig mot sitt hår för att låta sitt ben vita hår falla som vågor ner till hennes bröstkorg. Ett tecken på att hon var beredd att vara avslappnad och… nästan ändra sin attityd. Hennes hår var nästan alltid uppspänt i en knut, borta från hennes ansikte. Det skymde hennes blick annars och vem hade tid att fastna med håret i en strid?
För en gångs skull, var hon mållös. Fastän det fanns det där… nonchalanta elegansen över henne försökte hon att vara mer avslappnad.
-
Det var tyst i rummet efter Isras plötsliga utbrott, och han stannade upp i sina rörelser. Långsamt rätade han på sig igen, och lät sina vapen ligga där de låg medan han vände blicken mot dem båda. Hade han tänkt gå? Han visste inte riktigt vad han tänkt göra, förutom att fly från ångesten som hans mor hade en tendens att väcka inom honom då hon betedde sig så som hon nyss gjort. Han kunde inte se på henne utan att känna obehag, känna sig otillräcklig och värdelös. Men han kallade på de tekniker han hade och drog några andetag för att slappna av och lugna ned sig.
‘Nej Isra, jag tänker inte ge mig av.’ sa han till sist med en lugnare och varmare röst som inte visade den kyla och spändhet han nyss haft. Izotar gick långsamt fram till Isra igen, för han kunde se hur allt detta påverkade henne med.
‘Jag är trött på att fly, och trött på att strida. Låt oss lägga det åt sidan.’ -
Jo, han hade tänkt gå, och Ziyaté hade troligtvis tänkt fortsätta med sitt skådespel, men plötsligt var det som om de kom av sig. Var det hennes verk? Hon stod fortfarande framför fåtöljen och såg ned på det trasiga vinglaset. Vad hade flugit i henne egentligen? Det var som att vakna ur en alldeles för verklig dröm och hon tvingades famla efter bitarna som var hennes fasad innan de föll ifrån henne totalt.
Hon drog ett djupt andetag och rättade till sin klänning, slätade ut rynkor som inte fanns i ett försök att samla sig och sen såg hon tillbaka upp på sina två släktingar och harklade sig.
”Jag bjöd inte in någon av er, ni är oinbjudna gäster i mitt palats, i mitt land, men ni är mitt blod, och därför har jag gett er en chans och välkomnat er. Jag har inte stridit med någon av er, men om ni tänker komma hit bara för att så osämja och strida sinsemellan så kommer jag dra tillbaka min gästvänlighet”, sade hon kyligt och det var uppenbart att hennes utbrott också hade förvånat henne själv. Hon hade inte trott att det skulle påverka henne så.
”Vill ni vara kvar så föreslår jag att ni begraver yxan och sätter er ned och talar som normala, civiliserade personer”, tillade hon i en något mjukare ton innan hon satte sig ned i sin fåtölj igen.
”Städa upp det här, och ge mig ett nytt glas med vin”, sade hon med en suck, rakt ut i rummet, som om hon talade med Ziyaté eller Izotar, men det gjorde hon förstås inte. Istället gled en smal man fram ur skuggorna, bokstavligen, och böjde sig ned för att städa upp glassplittret och vinet. Om han varit där hela tiden eller inte var oklart, men han rörde sig snabbt och effektivt och utan att göra särskilt mycket ljud ifrån sig.
-
Izotar stod tyst medan hennes tjänare städade upp, och gav Ziyaté en blick som sa mer än ord kunde säga. Ord som bad henne att inte förstöra denna chans som de hade att reparera band. Skulle hon komma in där med sina provokationer och sin mörka spydighet skulle allt gå förlorat. För om det fanns något han ville var det att reparera det som han förlorat. Om det gick visste han inte, men han visste att om Ziyaté inte var på hans sida skulle det inte gå.
‘Du har rätt, och jag ber om ursäkt.’ sa Izotar, återigen så lugn han varit som då han först kommit in, och satte sig ned i en av fåtölj där han satt tyst en stund. En stund betraktade han Isra, och sedan Ziyaté. Han fick svälja sin stolthet och sitt hat flera gånger innan han öppnade munnen igen.
‘Vad gör du här, mor?’ -
Precis som Izotar stod Ziyaté tyst medan tjänaren plockade bort glassplittret, hon såg Izotar bedjande blick. En liten glimt – kanske hoppfullt – tändes i hennes ögon. Hennes mungipor drogs uppåt i ett svagt leende, det kändes genuint och kanske fanns det en förhoppning att det kunde reparera sina band. Fast… Innerst inne var hon medveten om att hennes son och hennes band förmodligen aldrig skulle kunna bli starkt igen. Leendet blev nästan lite sorgset när han såg mot Izotar. Såg honom som den lilla pojken som hade somnat i hennes famn på kvällarna… Tiden innan hon var tvungen att låta honom härdas, som alla andra i Dar Zakhar. Han kunde inte bli svag, då skulle han dödas. Det var inte ett val.
”Jag kom hit, för jag var medveten att du skulle komma hit. Jag ville vara säker på att du inte mördade din dotter” sa hon sedan och placerade en blick mot Isra. Hon hade inte tänkt be om ursäkt, trots allt… hade Izotar redan gjort det. Hon satte sig ner på en av fåtöljerna och sedan gav hon till en suck.
”Samtidigt som jag var nyfiken på Isra själv.” erkände hon, till sist.
-
Isra verkade inte besväras av tjänarens närvaro, och efter det att han plockat fram ett nytt glas åt både Isra och Ziyaté, fyllt på dessa, samt toppat av Izotars glas, så försvann han tillbaka in i skuggorna där han först kommit ifrån, allt utan ett ord. Tystnaden i rummet var plötsligt tryckande, till dess att Izotar tog till orda igen.
Hon uppskattade deras försök att faktiskt göra som hon bett dem om, och även om hon skämdes för sitt utbrott och sin sekund av svaghet så hade det fått önskat resultat. Hon kunde påstå att hon klarade sig bäst själv, men hon var klok nog att veta att hon behövde allierade och vilka kunde vara bättre än de som hon delade sitt blod med, som dessutom var mer än kapabla för att försvara henne, om det nu skulle komma att behövas.
”Och det är väl också varför ni är här, inte sant, far? Nyfikenhet. Levde jag upp till era förväntningar?” Frågade hon med ett litet flin, en fråga som var riktad till både Izotar och Ziyaté. Troligen hade ingen av dem haft en aning om vad som stod att vänta, särskilt inte ett möte som det här.
-
‘Jag tänker inte mörda min dotter, även om jag inte har rätten att kalla henne det.’ svarade Izotar med blicken på Ziyaté, något kyligare, innan han blickade mot Isra. Han fick påminna sig själv om att hålla sig lugn i Ziyatés sällskap och studerade Isra. Hans dotter. Bara tanken kändes främmande och underlig, samtidigt som han kände en längtan efter att saker skulle bli bättre än vad de var.
‘Ja, min nyfikenhet för att se vem du har blivit.’ sa han. För att vara ärlig hade han inte haft några förväntningar, och inte vågat unna sig sådan lyx.
‘Vilka förväntningar som än fanns eller inte är det meningslöst, vad som spelar roll är vem du är och vad du åstadkommit.’ -
Medan Izotar och Isra talade hade Ziyaté tagit en klunk av vinet som hade blivit påfyllt. Hon tyckte om hur det fyllde hennes strupe och det smakade gott. Hon fuktade sina läppar med sin tungspets innan hon svarade.
”Blodsband finns där, även om en av parterna väljer att förneka det.” påpekade hon och såg ner i vinet. Det fanns något lugnande i att se hur det skvalpade runt i en någorlunda jämt mönster och för ett tag förlorade hon sig i det.
”Om man har förväntningar är det en väg som för det mesta leder till besvikelse…” fortsatte mörkeralvinnan. Det var något hon fått lära sig under sitt långa liv. För de flesta gångerna så ledde förväntningar till missnöje. För vem fanns det egentligen att lita på, förutom en själv? Sedan placerade hon ett mer genuint leende på läpparna när hon vände blicken mot Isra.
”Vi har haft detta samtal innan, Isra. Du är en stark och tänkande kvinna.”
-
Hon viftade med handen som för att slå bort komplimangerna, för även om de varit riktiga eller inte så hade hon ingen ork med smicker. Hon mötte dock Ziyatés blick med ett litet leende, glad åt att hennes farmor såg styrka i hennes styre där andra bara såg skoningslöshet. Hon höll förstås inte med om det, men hon hade behövt sätta ett exempel, hennes folk hade varit alldeles för bekväma i vad de fick eller inte fick säga och göra mot sin regent.
”Men ni hade mord i sinnet första kvällen ni besökte mig, inte sant? Trodde ni att det var jag som mördade Thalia?” Frågade hon, och det var en genuin sådan, och vände blicken mot sin far. Han hade kommit beväpnad och ilsken, överväldigad av sorg när han först sökte upp henne, och antagligen mer än misstänksam efter att ha hört allt om hennes nya styre. Det kunde hon förstå, men hade han verkligen trott att hon kunnat mörda sin egen mor för en så banal sak som kronan? Hade inte hennes bror valt den vägen hade hon aldrig behövt axla det ansvaret, hade aldrig känt sig förpliktigad och manad att göra det, det hade aldrig lockat så som i den stunden. Nu var det annorlunda.
-
Izotar satt en stund tyst, försjunken i tankar. För hur kunde han förklara sitt agerande så att Isra kunde förstå det?
‘Ja, men trots det kunde jag inte genomföra det.’ sa han stilla. ‘Jag var övertygad om att… Lloth förvrängt dig, förstört ditt sinne. Att hon genom dig mördat Thalia och Zator än en gång för sina maktspel där hon använder liv som brickor i ett spel.’ hans händer knöts hårt vid tanken av vad som skett, än en gång.
‘Men då jag fick reda på att det var Zator hon fördömt förändrades situationen. Liksom du dödade Zator, för det var det enda du kunde ha gjort, trodde jag att det enda jag kunde göra för att frigöra dig från Lloth var att döda dig.’ förklarade han till sist. -
Ett litet förstrött leende fanns på Ziyatés läppar när Isra gav henne ett besvarande leende. Befria henne från Lloth genom död? Det var något bittert… surt och absurt över hela situationen. Varför skulle Lloth ha lämnat henne så enkelt ifred? Något sa henne att det inte var Isras lilla demon vän. För även om det var en demon. Var det inte henne. Någonting fanns i framtiden. Frågan vad var, hur och när. För all del, hon har all tid i världen på sig. Kanske inte Isra skulle föra med sig Lloth, eller Izotar… Men någonstans fanns hon. Det var Ziyaté säker på och det fick henne att greppa ännu en gång hårdare om foten till sitt glas för att sedan låta blicken fara ner mot den röda vinet. Blod, rött som vinet, skulle flyta. Det var hon säker på. Frågan var vems.
-
Hon snurrade sitt vinglas mellan fingrarna medan Izotar talade. Så det var som hon misstänkt, han hade trott att hon blivit så förvrängd av Lloth att hon mördat sin egen mor, och i sanning var det ju just det som hänt hennes bror. Han hade varit svagare än henne, för mån om att passa in någonstans, för lockad av känslan av makt, kunskap och framförallt demonens läppar. Det fann troligtvis en anledning till varför kvinnor styrde i Dar Zakhar, männen hade antagligen huvudet någon helt annanstans.
”Varför inte? Vad hindrade er?” Frågade hon med ett litet leende, kanske var det något melankoliskt, för tanken på vad som hade kunnat ske om han bara dykt upp tidigare, innan Thalia var död, innan hennes bror blivit helt galen, vad skulle ha kunnat vara då?
Hon kastade en kort blick mot sin farmor, betraktade hennes tankfulla blick ned i vinglaset, uppriktigt förvånad över att hon fortfarande var tyst.
-
Izotar såg ned på sina händer, och slöt dem långsamt. Ja, varför inte?
‘Jag vet inte.’ sa han, och höjde blicken för att se på sin mor. ‘Kanske det är blodet av min far i mig, som inte låter mig döda kallt.’ sa han till sist. Han hade inte känt sin far, eller ens träffat honom, men det lilla han hört om honom i hemlighet av Ziyaté hade varit milt.
‘Och jag ville inte förlora det enda goda jag skapat i mitt liv.’ tillade han, och vände blicken till Isra. -
Ett flertals sekunder höll Ziyaté kvar sin blick på vinet. Det kändes som minuter och hon kunde känna bådas blickar på henne. Fast hon verkade ha svårt att släppa sina tankar och stillhet. Tills hon försiktigt fuktade sina läppar igen med sin smala tunga, utan att se upp sa hon.
“Jag kunde inte mörda dig heller och jag har inte din fars blod i mig” sa hon tyst. För att sedan höja huvudet och låta blicken vandra mellan Isra och Izotar. Valde sedan att placera ett svagt leende på sina läppar och tippa huvudet på snedden. Det enda goda han skapat i sitt liv. Så sockersött av sin son. Orden fick henne nästan att skratta, fast hon höll sin min. Enbart en dåre som hennes son skulle kalla en härskarinna som Isra för god. Kanske det en dag hade funnits ett spår av det, men det var nedgrävt långt inom Isra, om inte borta nu.
“Det finns ingen skillnad på att döda någon. Ett mord är ett mord, även om du inte anser det är rätt… Anser den personen, och förmodligen fler motsatsen.”
-
En del av henne ville skratta åt hans ord, så naiva som de nu var, men det fanns en uppriktighet i dem som, trots att de kanske inte stämde, fick henne att känna sig… Glad. Var det så han såg på henne? Trots att han inte kände henne så var det så han hade en bild av henne, och kanske också hade haft om hennes bror en gång i tiden, och en gång i tiden kanske det hade stämt.
Leendet över hennes läppar blev kanske lite bredare, om så bara för en sekund, innan hon dolde det genom att ta en ny klunk ur sitt vinglas. Ziyaté hade rätt i att ett mord alltid var ett mord, men hon visste att det fanns en stor skillnad på hur man rättfärdigade det mordet, åtminstone för ens eget välbefinnande. När hon mördat den där Kaldrländaren hade det känts bra, som ett rus, men när hon dödat sin bror hade ingenting känts bra, och allt efter det… Det hade inte känts särskilt mycket alls.
”Nå, låt oss vara glada över att ni inte kunde det”, sade hon lite roat, ”Annars hade vi inte varit här nu, och jag måste få påstå att jag tycker det är mycket trevligare att sitta ned och prata än att behöva lyssna på er två bråka”, tillade hon med ett kort skratt, men det var ett skratt som saknade den roade klangen som skratt vanligtvis har.
-
Izotar kände att de förlöjligade hans påstående, och trots att han kanske skämdes över att avslöja en sådan intim bit av sig själv för dem så ångrade han inte sina ord. I många år hade han vandrat ensam, och den ensamheten hade försvunnit då han träffade Thalia. Det enda han kunde göra nu var att ångra hur saker blivit. Han nickade tyst åt Isras ord, och ignorerade Ziyatés, och såg ned i sitt eget glas – tankfull.
‘Vad händer nu?’ frågade han till sist. Vad skulle hända med deras familj, om man kunde kalla den sådan?
-
Det fanns väl en viss sanning i vad Isra sa och något inom Ziyaté ville inte riktigt medge det. Bråk var onödigt, men… vad fanns det annars för möjlighet? Izotar hade inte ens svarat på något hon sagt. Hon kastade en blick mot Izotar och ett svagt drömmande leende fanns på hennes läppar när hon tänkte på hans små händer, leendet som lyste lika klart som stjärnorna… Dessutom hade han en del likheter med hans dar. De vackra ögonen, kinderna… Hon stoppade sig själv och såg nästan lite genant bort. Varför skulle hon tänka på det nu? Lite för att visa motsatsen av det hon tänkte, korsade hon armarna och lät en nonchalant blick vila från Izotar och sedan på Isra med ett självsäkert leende.
Izotar frågar kunde hon inte svara på. Vad var det egentligen som kunde hända? En lycklig familj var långt ifrån möjlighet för dem. Hon hade lust att yttra något, men vad?
-
Hon såg ned i sitt vinglas och snurrade runt innehållet däri medan hon funderade på Izotars ord. Ja vad skulle hända nu? Hon hade ingen aning, hade aldrig trott att hennes far skulle komma tillbaka med annat än mord i sinnet, och att dessutom ha sin farmor där på samma gång… Det var inget hon trott skulle hända, inte på det här viset i alla fall.
”Nå, det vet jag inte. Jag har ett rike att styra, men ni är alltjämt välkomna att stanna här, om ni önskar. Vet dock att det här inte är samma plats som ni en gång lämnade Izotar, jag har andra ambitioner för Me’erisia än min mor hade och mitt styre än ständigt under hot från de som skulle föredra min halvsyster på tronen och jag skulle misstänka ni genom er närvaro och släktband till mig också kommer bli lovliga byten för de som önskar… Avsätta mig. Förvänta er inte ett varmt välkomnande, men så länge som ni är här så står ni under mitt beskydd”, sade hon till slut med en liten axelryckning. Under hennes beskydd så länge inte också de motsatte sig henne, men det sade hon förstås inte högt. Hon misstänkte dock att hennes farmor skulle förstå utan att hon sade det uttryckligen, men sin far var hon inte lika säker på, hon hade inte känt honom tillräckligt länge än.
-
Izotar hummade lite över hennes ord. Det var en besvärlig situation. Delvis ville han lära känna sin dotter närmare, samtidigt som han kände på sig att Ziyaté skulle göra hela den processen besvärligare. Samtidigt, på grund av sina egna moraliska övertygelser, tyckte han inte om vad Isra gjort med riket hittills, och sättet hon styrde och kontrollerade folket. Men kanske om han kunde komma nära nog skulle han ha en chans att övertyga henne om att det fanns bättre sätt att styra än med våld och hårda tag.
‘Både jag och Ziyaté fick stå mot mycket motstånd under Thalias styre.’ sa han, och gav Ziyaté en blick igen. ‘Vi är redo att försvara dig, om det behövs.’
-
Vi? Ziyaté höjde förvånat på ögonbrynet åt sin son. Sedan när innefattade dem ett vi? Ett tag funderade hon vad haken med allt skulle kunna vara. För det verkade för enkelt. Nog hade han säkert någon fånig tanke om att han skulle kunna rädda Isra ifrån mörkret. Tanken var lite roande. Ibland var hans son naiv, men det var väl någon styrka. Åtminstone intalade sig Ziyaté det, hade alltid gjort det.
”En stark kvinna som Isra ska inte behöva försvaras. Det är en svaghet” påpekade Ziyaté, ärligt och rakt som vanligt. Hon kastade en blick mot Izotar för att le svagt. Åtminstone var han skicklig, stark och kunde försvara sig själv. Det var det man gjorde för dem man älskade. För att lita på att man alltid skulle vara där var dåraktigt.
”Däremot, har du två forna skuggdansare till din hjälp att bli starkare och skickligare” fortsatte mörkeralven sedan. Kanske hade hennes första ord varit för hårda och hon hoppades på att detta skulle mildra upp Izotars bild. Fast hon ångrade de inte, det var sanningen.
You must be logged in to reply to this topic.