Sekunden innan hans tankar och minnen överväldigade henne så sköt hon snabbt ut den hand som inte höll i vinglaset för att fatta tag om hans handled. Det var ett hårt, kallt grepp, och hon släppte inte trots de nya intryck som fyllde hennes sinne. Som en slags förankring i verkligheten och en försäkran om att han inte skulle göra något dumt medan hon drunknade i hans minnen. Så mycket visste hon om den typen av magi, hon var inte naiv.

Bilderna och tankarna som fyllde henne fick henne att rycka till en aning, överväldigad av mängden information, den som hon bett om men som hon kanske inte hade varit redo för. Det var inte en lycklig barndom, inte sådan som hon och hennes bror haft, den var kall, hård, brutal och hänsynslös. Plötsligt kändes de ogillande blickarna och glåporden från adeln i Antrophelia inte lika hemska att tänka på, även om de gjort ont då. Hon kände igen vissa av platserna från sin egen tid i Dar Zakhar, liksom metoderna som använts för att forma henne och hennes bror. Skillnaden var att de inte behövt spendera sin uppväxt där, kanske hade allting varit väldigt annorlunda då.

”Prinsessa Isra och Prins Zator Sarrancenia, ni står båda anklagade för mord av Ulv från Kaldrland samt landsförräderi”… Ensamheten, övergiven av sin mor och sin bror, hennes sista, hårda ord, hennes livlösa kropp på golvet när hon desperat försökte få liv i Thalia. Zator stod vid sidan, obrydd, men med en kniv i handen, hur han ljög om varför han förgiftat deras mor, hur han, när hon vände sig om för att ropa på vakterna hade huggit mot henne. En sista omfamning, känslan av hur hennes egen kniv begravde sig mellan broders skulderblad. ”Jag är Thalias dotter och äldsta barn. Tronen är rätteligen min, att påstå annat är högförräderi, för vilket straffet är döden”. Blod, så mycket blod, och ruset av makt.

Hon slet för att ta sig ur hans mentala grepp men först när han valde att släppa henne så kunde hon dra sig tillbaka, stänga sitt sinne för hans igen, rädd att han sett för mycket. Hon såg både förvirrad, arg och obekväm ut, men bara för någon tyst minut under vilken hon hann samla sig.

”Så varför valde ni att lämna henne?” Mumlade hon hest, insåg att hon fortfarande höll hårt om hans handled och släppte genast taget.

”Jag förstår…” Var det enda hon sade just då, innan hon tog vinglaset och svepte resten av drycken däri, som om den på något vis skulle kunna mota bort smärtan inom henne just då. Han hade förstås inte önskat att hon skulle se det, men hon hade hunnit se hans glansiga ögon, och det hördes på hans röst när han talade med henne. Hennes far grät. Hon hade aldrig känt honom, aldrig tänkt på just honom som sin far, hennes far hade bara varit ett koncept, en tanke, inte en man i fysisk form som just visat henne sin barndom och som nu grät framför henne. Varför han grät visste hon inte, om det var på grund av det han visat henne eller det han sett i hennes minnen, det kunde vara vad som helst just då.

”Om ni vill…” Hon avbröt sig själv och harklade sig innan hon reste sig och gick fram till ett av rummets alla fönster. Hon kunde inte se på honom just då. ”Om ni vill kan ni stanna i Antrophelia. Lloths viskningar når inte hit, inte så länge som jag sitter på tronen”, fortsatte hon, väl medveten om att det troligtvis hade med Tipums närvaro att göra snarare än hennes plats på tronen, men det var likväl sant. Det var som om spindeldemonen inte tålde stanken av den andra.

Med en suck så vände hon sig tillbaka mot sin far, begrundade betydelsen av det lilla leendet, och funderade på om hon verkligen hade gjort rätt i att erbjuda honom en plats i sitt hem. Men… Han var trots allt hennes far, och hitintills hade han inte gjort något för att få henne att tro att han tänkte hugga henne i ryggen. Kanske kunde han bli en bra allierad, någon att ha nära sig om saker gick fel… Kanske.

”Skandal…” Hon skrattade för första gången den kvällen, och det var ett äkta sådant, trots att det var kort. ”Jag vet att det kan komma som en smärre chock att höra, men varje del av mitt styre har skapat skandal, allt från min härkomst till mina metoder”, fortsatte hon med ett litet flin innan hon återvände till bordet intill fåtöljen där hon satt. Hon fiskade upp pergamentet som hon läst när han dykt upp, rullade ihop det och slängde det åt sidan för stunden.
”Att min far helt plötsligt dyker upp och är välkommen i mitt hov är knappast den största av mina många skandaler.”

Det hade börjat bli lite kyligt i rummet, troligtvis för att det varit tomt så länge och natten nu tryckte på utanför den bubbla som skyddade staden. Ibland var det som om de kalla undervattensströmmarna på något vis lyckades nästla sig in och göra luften rå och ikväll var helt uppenbart en sådan kväll.

”Åh, hon kommer och går… Just nu vet jag inte om hon gömmer sig i någon skugga eller om hon har gett sig av, det framkommer alltid…”, sade hon medan hon gjorde sin väg till den öppna spisen. Den var sällan använd men den var laddad med ved och torrt fnöske. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig, den enda lilla förmåga hon hade lärt sig, men tillräckligt för att en liten, trött flamma skulle få fäste i det torra pergamentet från handelsgillet Bläck, som hon kastade in i eldstaden där fnösket genast fattade eld.

”Och ja, det visste jag, i varje fall så pass mycket som att hon faktiskt levt här ett tag med er, men mer än så har hon inte sagt”, tillade hon medan hon betraktade den växande elden. ”Hur kom det sig?”

Hon vände sig om för att betrakta sin far, något kortare än vad han var, men trots det så skulle det knappast kännas som om hon såg upp på honom.

”Så hon visade er att ni kommer före Lloth och hennes önskningar, men ändå ogillar ni henne så. Varför?” Hon hade undrat mer än en gång, Ziyaté hade ju berättat en del, om hur hennes son tycktes avsky blotta åsynen av henne. Hon själv förstod det inte. Var det frånvaron under hans uppväxt, var den värd att bita fast i så som han gjort? Det hade gått många år, så mycket visste hon, många år under vilka de borde ha kunnat förstå varandra bättre… Men det var egentligen inte hennes ensak, bara nyfikenhet.

”Om hon stod på er och min mors sida under kriget så borde ni väl se att hon värnar om er?” Tillade hon med ett litet flin innan hon gick tillbaka till sin fåtölj, slog sig ned och drog upp benen under sig.

Komplicerat var det ja, minst sagt. Hon undrade om hennes barndom egentligen inte varit relativt normal, trots allt. Hon hade inte haft sin far, men hon hade haft en mor som älskade henne, en bror och en syster, även om den senare visat sig vara något av en bortskämd snorunge med romantiska fantasier om ett liv utanför hovet. Hon kunde inte låta bli att flina åt sin fars ord innan hon hällde upp mer vin åt sig själv. Hon drack mycket nu för tiden, egentligen alldeles för mycket, men vem kunde klandra henne?
”Tillit är överskattat, men kontakter är alltid bra att ha, oavsett vad man kan tycka om deras motiv. Jag tycker om Ziyaté, hon ger bra råd, men jag skulle inte överlåta mitt rikes säkerhet till henne, eller någon annan för den delen”, sade hon med ett litet leende innan hon åter smuttade på sitt vin.

”Som att jag inte kan påstå att jag litar på er just nu, men ändå… Här är ni, i mitt bibliotek, drickandes mitt vin och åtnjutandes min gästfrihet. Det är fördelen med att inte ha någon mer att förlora, inget du kan göra mot mig kan skada mig nu”, tillade hon och flinade. Ironin i det hela var slående.

Med en ljudlig suck himlade hon med ögonen åt hela skådespelet, den spelade nonchalansen hos Ziyaté, ilskan hos hennes far, förstod han inte? Hur kunde hon, ett barn och ett barnbarn, förstå mer än dessa två som levt så mycket längre än henne?

”Vid gudarna…” Utbrast hon i en ton som talade för hur trött hela affären gjorde henne. ”Ni förstår väl att hon spelar, eller är ni så blind att ni inte begriper det? Och ni, farmor, vore det så hemskt att låta bli att låtsas för ett tag?” Fortsatte hon med en överdrivet dramatisk suck. Hon drack mer av sitt vin.

”Det är så att man bli alldeles matt”, lade hon till med en handgest och ytterligare en suck. Hon kunde dock inte låta bli att tycka att det hela var tämligen roande. Hur kunde en familj vara så dysfunktionell att hon verkade vara den mest välanpassade av de tre?