Så var det kanske också, hon ansåg sig själv inte vara en ledare, utan en regent, en drottning, och om det gjorde henne till en tyrann så var det väl vad hon var. Hon visste förstås inte att det var vad han tänkte, men hon kunde nog ana, såg hans ögon smalna vid hennes ord, men han sade inget om det, precis som hon föredrog det.

”Kanske inte, men ni är likväl min gäst, och min far. Jag tänker inte ha er sovandes i ett mörkt hörn någonstans”, sade hon roat innan hon ledde vägen ut genom de stora dörrarna som öppnades av vakterna vid dess sida.

Samma vakter följde också efter dem när de gick genom korridorerna, bort till det som var de kungliga gemaken. Hon stannade till vid ett av rummen som låg en bit bort från hennes egna rum, de rum som en gång tillhört hennes mor, och sköt upp dörren.

Det var mörkt där inne, men bara några sekunder efter deras ankomst så dök två tjänare upp, andfådda efter att uppenbart ha sprungit, och satte genast igång med att tända ljus, fylla på vatten i ett vackert snidat handfat, ruska ur sängkläderna och ställa i ordning allt som den nya, oväntade gästen kunde komma att behöva eller önska.

”Ni vet säkert vart mina gemak finns om det skulle vara något särskilt. Om ni önskar något mer så kan jag ha en tjänare utanför ert rum tills morgonen”, sade hon med ett litet leende, tämligen säker på att Izotar inte tänkte vara till särskilt mycket besvär.

Mörka hörn… Nå, det kanske passade de båda, men hon var inte den som drog slutsatser utan att först känna sina gäster, och nej, hon trodde nog inte att mörkret passade hennes far. Inte längre i alla fall.

Lutandes mot dörrkarmen betraktade hon honom när han lade av sig sina vapen. Han var verkligen lik Zator, i alla fall som han varit innan Lloth fått sitt grepp om honom, och för en kort sekund slogs hon av någon form av nostalgi, minnen från när hon och Zator delat rum som små, hur hon krupit upp i hans säng när någon av hennes mardrömmar varit alldeles för verkliga, eller när ljudet av oceanen utanför Antrophelias skyddande bubbla överröstat allt annat. Hon saknade det, men det skulle aldrig komma igen.

”Jag är rädd att Thalias tid är förbi, riket är inte detsamma som det en gång var”, sade hon enkelt, som om hon inte skulle kunna ändra det, eller som om hon inte ville. Det senare var kanske mer korrekt.

”Och vad gäller Lloth så kan hon gott vänta till morgonen. Dagen har varit lång, och jag misstänker att morgondagen kommer bjuda på mer av detsamma… God natt Izotar”, tillade hon med ett skarpt leende innan hon utan att vänta på svar försvann från dörröppningen och bort mot sina egna gemak.