Yazfein höll sig stilla, avslappnad men med händerna dolda av manteln och ett samlat men nollställt uttryck i ansiktet. Han följde kvinnans rörelser med blicken innan han log lätt. Men tyst förbannade han sig själv för att han hade slappnat av så och låtit sig själv överraskas så. Han skyllde det också en del på en viss person som skickat honom på annat uppdrag för han fick ta sig hit själv.
“Jag är en man sänd från Karm på väg till Frostheim. Min vandring har nu tagit mig så här långt. Vem som möter mig så här i skogen med en blick lika skarp som spjutet ni bör?” Han såg som hastigast på spjutet innan han mötte kvinnans blick igen med sin egna grå och allvarliga. Att kvinnan framför honom var van att hantera spjutet var tydligt och det var något lite bekant över kvinnan.

Hans grepp om seaxens skaft bakom ryggen under manteln lättade lite men han flyttade inte helt handen från den där han stod med blicken mot kvinnan framför sig. Yazfein var inte helt säger på hur läget låg till exakt här så det kanske var bäst att inte nämna han var anställd hos Sandor av Karm riktigt än. Det fick vara något att nämna lite längre fram om det visade sig att kvinnan framför honom inte skulle försöka köra spjutet rakt igenom honom. Hon kunde få försöka med det iallafall då han trodde sig kunna undvika det med sina egna färdigheter.

Yazfein lyssnar och kramar lite hårdare om skaftet vid hennes hårda ord, hans kropp är helt beredd på att slåss och försvara sig tills dess att han hör hennes namn. Han stelnar till blinkar till som om han just klivit ut i starkaste solljus från en grotta. Handen släpper taget om vapnet innan han långsamt väldigt långsamt öppnar upp manteln helt och håller upp händerna för att visa dem är tomma.
“Någon Turin känner jag inte till och den vars tjänst jag står i befinner sig än i Karm. Jag är Yazfein Helvith rådgivare åt Kung Sandor av Karm och Leony Thaldwin.”

Han håller lugnt upp händerna än framför sig med handflatorna riktade mot Ragnhildr och är tyst ett par sekunder innan han nickar kort för sig själv.
“Om ert namn är Ragnhildr Ulfhedna gissar jag ni är maka till Audgisil Ulfhedna som sist jag hörde satt på tronen här i Kaldrland?” Yazfeins uttryck är lika nollställt nu som det varit tidigare men hans ögon är kanske aningen mer vaksamma och fundersamma än innan.

Han sänker långsamt händerna igen och man kan skymta både värjan och seaxen nu under den öppna manteln men händerna håller sig så långt i från dem de kan. Yazfein tar ett lugnt steg framåt mot spjutet med blicken riktad mot Ragnhildr.
“Jag kommer på kung Sandors förslag för att se om jag kan erbjuda någon hjälp i dessa oroliga tider. Men jag har även mina egna skäl att komma hit till Frostheim. ” Han ville inte säga mer än så just nu, kanske inte vore läge att nämna hur nära Maeve han varit men var osäker på hur det var nu. Hans blick blev som hastigast lite sorgsen medan han sänkte blicken för att sen se mot spjutet igen med ett svagt leende.
“Får jag be er flytta på spjutet? Jag vill inte er eller någon annan av Ulfhedna’s ätt något illa.”

Han nickar och andas ut lite då hon sänker spjutet men han slappnade inte av helt ändå för som med så många andra så kunde nog humöret svänga ganska fort. Han sneglar lite runt om dem innan han tar ett djupt andetag och fäller ner huvan för att visa det väl ansade skägger och grånande håret som var en del av den illusion han valt för sitt mänskliga utseende.
“Jag har ett löfte till er dotter att upprätta hålla, vilket är också att bistå med den hjälp jag kan om oroligheterna skulle bli värre. Så är nu fallet och då ansåg jag tiden vara kommen för att både uppfylla det löftet samt att Sandor ansåg jag kanske kunde vara till hjälp.” Han ler än lugnt men håller en blick på spjutet och ser till att hålla lite avstånd mellan dem just för att vara på den säkra sidan.

Utan att vända henne ryggen tar han ett par steg bakåt och plockar upp sina sadelväskor, sen går han framåt igen med väskorna över vänster axel och höger hand fri utanför manteln.
“Det är väldigt sant att en skog kan dölja fler än två, men jag tror ni och jag kan de vad helst skogen gömmer en bra omgång. ” Han knöt långsamt sin hand och var man riktigt uppmärksam kunde man se det lila skenet mellan handskens fingrar för ett väldigt kort ögonblick. Hans blick var nu vaksam och såg sig om mot det håll som Frostheim borde vara.

“Har kriget nått så här långt eller är det mer fiendens spanar och spioner ni tror finns i skogarna runt Frostheim?” Han verkade genuint nyfiken på svaret till den frågan om hon skulle få för sig att faktiskt svara honom. Yazfein var beredd att ta täten på vandringen mot Frostheim.

“Jag vågar säga Hrafn har fyra män mindre sen de försökte ta min häst och betalt för att släppa fram mig.” Han har slutit upp bredvid Ragnhildr och håller ganska lätt jämna steg med henne då de nu börjat röra sig genom skogen. Ja det fanns likheter där mellan mor och dotter. Vilket var vad som hade gjort att han var säker på att hon var den hon sa hon var. Magin han hade använt var för att verkligen låsa fast illusionen över sig så det skulle bli än svårare att se han inte var den han såg ut att vara.

“Hur är läget i Frostheim annars? Vilka befinner sig nu i staden?” Hans tonläge hade ändrats från ett lugnt och samlat till ett mer formellt och arbetsläge. Hans uttryck hade blivit mer fundersamt då han nu kände sig lite lugnare över att inte bli nerstucken. Han hade inte sett några tecken på att fiender skulle tagit sig närmare än tre dagar från Frostheim. Men det var ju också så att de bästa spejarna såg man inte förrän det var för sent.

“Allierade och från er familj, ja.” Han ser fortfarande lika fundersam ut medan de går. Hur långt de hade till staden var för honom svårt att avgöra men han tänkte de borde vara där innan mörkret fallit. Sen lägger han höger hand över vänster underarm och gnider över armen som om den är kall utan att riktigt tänka på det. Han slutar inte heller direkt.

“Har det varit några större drabbningar mellan er och Hrafns män? Väntar ni mer förstärkningar utifrån, om jag får vara så djärv och fråga?” Yazfein ler och efter att ha greppat hårt om din arm släpper han och ser mot Ragngildr.

“Ni får ursäkta min otålighet hövdingafru. Jag förstår så väl att detta ej bör dryftas här ute. Lite spänning och trötthet gjorde mig oförsiktig.” Han ler roat och ser framemot att få komma in samt bort från vinden. Han rättar till väskorna på axeln innan gnider sig lite fundersamt över hakan vid hennes fråga. Det är både lite ilska och trötthet i hans blick.

” Min resa har varit händelserik kan man minst säga få jag inte kunde färdas med Sandors män. Men den har också varit väldigt ensam samt legat ett mörker över den.” Att färdas i Lloth tjänst var alltid att resa i mörker och ensamhet för honom.

“Hur länge sedan var det ni hörde från er dotter?” Han såg mot Ragnhildr medan han verkade lite spänd över hennes svar.

Han biter tillbaka en kommentar om ljus och mörker vilket istället blir till ett stelt leende. Han trodde nog det fanns mer mörker än ljus och något riktigt ljus hade han svårt att se i det hela just nu. Det var så mycket som inom den närmaste tiden skulle kunna komma att förändras eller försvinna för honom. Han drog ett djupt andetag vilket fick honom att sätta vänster hand till sin sida och ta ett stapplande steg innan han återfick balansen. När han ökade på stegen för att komma ikapp Ragnhildr igen fanns det en spänd linje över hans haka då han fick bita ihop tänderna lite.

“Jag känner henne rätt väl det måste jag medge. Hon har varit en uppfriskande bekantskap där i Karm. Men jag har haft ett åttagande senaste tiden och inte haft chansen tala med henne. Därav att jag frågade om ni hört något från henne.” Han slappnar av lite mer igen och försöker att inte dra för djupa andetag.