Att hon inte hade hört sin mor komma in var oroväckande, men hon kunde inte annat än att skylla på sin sinnesstämning. Det var frustrerande samtidigt som det var betryggande att veta att hennes mor fortfarande var densamma, trots allt som skett sedan de senast setts.

Ändå kunde hon inte låta bli att sucka djupt och ta handen som strök henne över håret i sin egen för att flytta den därifrån, dock utan att släppa den. Sen såg hon upp på sin mor och skakade på huvudet åt hennes ord.

”Förlåt mig mor… Jag är inte riktigt mig själv”, sade hon ursäktande, som om det skulle vara svar nog på de frågor som hennes mor mer än troligt hade. Hon hade ju själv knappast varit diskret i sina reaktioner, men hon hade inte för avsikt att berätta något mer ingående om det hela. Trots allt skulle det bli svårt att förklara hela situationen utan att också adressera det faktum att mannen som stod där ute i salen nu knappast såg ut som någon som hon skulle ha… Nej. Hon skakade på huvudet igen för att tränga undan tankarna.

Hon visste bättre än att argumentera med sin mor, så hon satt snällt kvar på sängkanten och väntade på henne utan att protestera när hon började tvätta av de sår som snarare var mer ärr än något annat vid det här laget.

Det undgick henne inte att hennes mor noterade brännmärket hon hade på armen, ett fult sådant som avbröt drakens kropp där den slingrade sig ned över hennes arm. Det hade trots allt varit nödvändigt, men det kändes ändå som om det släppt lös något som inte borde få vandra riktigt så fritt.

”Det var i Loradon. Vi var tvungna att…” Hon avbröt sig själv genom att skaka på huvudet och sucka lite uppgivet. Hur skulle hon förklara allt?
”Det har varit två långa år. För det är två år, inte sant?” Hon log lite snett, men det fanns ingen riktig glädje i leendet.

Det hade inte varit särskilt mycket att tvätta rent, men att tatueringen var skadad hade varit uppenbart, och konsekvenserna av det skulle inte undgå den som kände henne och det hon bar på. Kanske var det därför hennes mor vände sig om. Oavsett så förstod hon att hon sårat sin mor, inte enbart genom sin frånvaro under de två senaste åren, men också genom sin frånvaro nu. Insikten gnagde inom henne, men hon fann det svårt att vara lika öppen som hon en gång varit.

Med en liten suck klättrade hon ned från sängkanten och satte sig bredvid sin mor på golvet och tog hennes ena hand mellan sina.

”Det är vi… Det har hänt så mycket, och en del av det som hänt förmår jag inte prata om riktigt än… Men vet att jag har saknat dig och far, så oerhört mycket. Ända sedan jag först blev varse att Hrafn satt sin plan i rullning har mitt enda mål varit att ta mig tillbaka hem. Jag är ledsen att det tog sån tid”, sade hon lite ursäktande och log snett.

Hon hummade lite roat åt sin mors tilltag, men gjorde ingen ansats att dra sig undan. Det var uppenbart att hennes mor behövde stunden, så hon lät sig omfamnas, som om hon inte varit mer än ett barn, vilket hon ju förstås var i sin mors ögon.

”Jag är rädd att det kanske är så illa”, sade hon med ett litet skratt. ”Men i gengäld tror jag nog att jag lärde karmanerna ett och annat om hur man strider”, tillade hon roat innan hon slutligen drog sig undan omfamningen för att kunna betrakta sin mor.

”Eirik har blivit mer lik en fågel sen sist. Och Asgeir verkar faktiskt ha skaffat sig lite disciplin”, kommenterade hon med ett litet flin som fick det nya ärret i ansiktet att strama.

Det kändes skönt att få höra sin mor skratta, för trots det tunga hon själv bar så ville hon inte att det skulle gå ut över någon annan, särskilt inte någon av sina föräldrar. Kanske skulle hon i framtiden kunna berätta om allt, eller inte. Kanske skulle hon inte överleva länge nog för det.  Men det var en annan dyster tanke som hon sköt undan för tillfället.

”Nå, vi blev överfallna av Hrafns män redan första natten tillbaka på fast mark, och jag måste säga att Asgeirs sköldmur var genial. Han kommer bli en bra ledare”, svarade hon med ett leende innan hon reste sig upp från golvet för att skyffla ihop bitarna av träskålen som hon haft sönder.

”Det här fick jag i Loradon. En satmara med vingar. Har du någonsin hört om något så bisarrt?” Sade hon och gestikulerade mot ärret i ansiktet innan hon staplade upp bitarna av skålen på en pall intill dörren för att få dem ut vägen.
”Men ikväll är det fest. Vill du hjälpa mig att fläta håret?” Frågade hon efter en liten stunds tystnad. Precis som när jag var liten, hade hon tänkt lägga till, men lät bli.

Hon skulle just till att säga något om det där om att ändra taktik, för hon hade ju själv haft gott om tid att fundera på det, när hennes mor kastade hela hinken med vatten över henne. Det var kallt, och hon kunde inte rå för att hon tjöt till, följt av en hel tirad av svordomar.

”Mamma!” Utbrast hon med en blandning av både ilska, förvåning och något roat i rösten. ”Jag hade tänkt ta ett bad!”

Sen kunde hon själv inte låta bli att skratta, även om hon snart började huttra där hon stod, nu mer likt en dränkt katt än något annat.

”Jag ska skvallra för far”, tillade hon roat innan hon drog upp en fäll från sängen och svepte den om sig.

Hon frustade som svar på hennes retsamma ord om att hon skulle stinka. Inte för att det inte var sant, hon luktade antagligen både häst, damm och blod.

”Nå, det har du… Men jag har också lärt mig att det är väl värt den skammen för att få se far kasta iskallt vatten över dig, nu när du visat att det är accepterat beteende!” Sade hon roat, men viftade snart nog bort samtalsämnet.

”Men nu tänker jag i alla fall ta det där badet. Tänker du hålla mig sällskap eller vill du hellre skura golvet här inne?” Retades hon tillbaka, men sanningen att säga så fann hon ändå viss tröst att inte vara helt ensam. Dessutom lät det henne tänka på något annat än det hennes hjärta helst av allt ville tänka på.

Hon hann se lite förfärad ut för ett ögonblick, för även om hon skulle bära en klänning om det förväntades av henne så var det inget hon var bekväm i. Att hennes egen mor skulle ha sytt upp en sådan åt henne kändes mer som ett straff än något annat… Men hennes mor hade en tendens att retas. Hon kunde dock inte hjälpa att känna sig något lättad när hennes mor brast ut i skratt.

”Du skrattar, men jag vet att du skulle njuta av varje sekund om jag tvingades bära en klänning”, sade hon roat innan hon öppnade en gammal koffert som stod intryckt i ett hörn i det lilla rummet. Det fanns ett par gamla tunikor där som hon inte tagit med sig på sin resa, mestadels för att de var alldeles för fina för att ha på sig på ett sånt äventyr.

Så tog hon med sig en tunika och ett par rena byxor, och sin mor, och gick för att ta det där badet hon pratat om. Det skulle antagligen vara högt tryck på badtunnorna och hon ville vara ifred, så hon tog med Ragnhildr till det lilla kar som vanligen bara användes av högkonungen och hans familj.

När varmt vatten fyllts på i karet så var hon snabb att skruda av sig kläderna och slinka ned i värmen. Hennes muskler var lite ömma och värmen gjorde genast att det kändes bättre.

Värmen fick som vanligt det stora, fula ärret över hennes rygg att värka en aning, en påminnelse om den gång hon kommit farligt nära döden och blivit räddad av vad hon misstänkte var samma högre makter som talat till hennes far. Det var i alla fall vad Gerda hade sagt. Hon var dock van vid det här laget, det var trots allt flera år sedan nu, så hon visste att det bara var att härda ut tills kroppen vande sig vid temperaturskillnaden.

”Nå, är inte detta ett tillfälle att fira om något? Dessutom har vi med oss gäster. Att inte ställa till med fest hade varit oartigt”, retades hon, väl medveten om att hennes mor inte var så förtjust i tillställningarna. Hon själv hade alltid gillat dem, men just idag fick hon medge att också hon kände sig något osäker på det hela, hon visste ju vem som skulle vara där, och i sanning så var hon inte säker på hur hon skulle hantera det…

”Du såg den lilla rödhåriga flickan?” Frågade hon snabbt, som för att föra tankarna på annat med ett nytt samtalsämne, allt medan hon började skrubba sig själv ren. Det lilla halsbandet kring hennes hals var synligt nu när hon inte bar en tunika över det, men hon verkade ha glömt bort det, så van vid att alltid bära det att hon inte tänkte på vad hennes mor skulle tro om saken.