- This topic has 93 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 7 månader sedan by
.
-
Den lilla historian om hur hennes barndom varit fick Maeve att le lite svagt, men hon kommenterade inte på det hela, mer än genom leendet och en kort nick. Hon var rädd att om hon sade något om det så skulle det vara sista gången hennes mor berättade något från den tiden, eller ännu värre, att hon skulle börja prata enbart om den tiden och ignorera de frågor som Maeve ställt, de som var mer brinnande nu.
”Börja från början. Jag har inte fått några nyheter alls. Jag var inte ens säker på att ni alla var i livet när jag mötte upp Asgeir och Eirik i Märhen”, sade hon lite trött.
-
När hennes dotter inte riktigt kommenterade hennes första historia, suckade hon lite tungt. Kanske hade hon hoppats på att fördröja det andra ett tag, men hon ryckte lite på axlarna.
“Mobiliserat jarlarna och våra allierad för att gemensamt ta Svartfåglarna. Fast det har varit tungt och svårt, för taktiken de använder att slå snabbt och försvinna lika fort har slagit hårt mot moralen och är svår att kontra.” sa hon och skakade nätt på huvudet åt det hela för att se på sin dotter med ett litet frustrerat leende.
Kanske ett leende som visade att hon inte helt höll med sin make åt alla detaljer som skedde. Tvärtom, hon kände sig rastlös där hon varit. Även det lilla som hon gjort, ansågs de för värdefulla för att vara i fronten. Löjligt.
“Vi måste byta taktik för att vinna, men det är en evig strid mellan mig och din far. Han finner inte mina taktiker vara allt för listiga. Och du vet hur han är med list och att tänka efter.” sa hon och skakade på huvudet igen.
-
Hon hummade som svar på sin moders ord. De var lika på det viset. Själv skulle hon bara ha rusat rakt på och försökt ha ihjäl så många av fiendens män som möjligt, men det gjordes svårt av det strategiska läge som Hrafn kallade hem. Kanske skulle hon kunna ta sig in på något vis…
”Jag antar att vi får diskutera det mer i detalj så fort vi har möjlighet att hålla någon slags råd… Ni kanske båda behöver ett nytt perspektiv”, föreslog hon med en liten axelryckning.
”Vad säger Eirik och Asgeir? Jag har förstått att de varit ute tillsammans mer än en gång”, tillade hon sen, och då såg hon tillbaka på sin mor med ögon som var lika blå som hennes.
-
“Åh, du vet hur de är. Oskiljaktiga sedan de drog sitt första andetag.” sa hon och skakade lite nätt på huvudet åt tvillingarna. Det hade varit en glad överraskning att få två söner, istället för en. Men samtidigt var det nästan läskigt på samma sätt. Fullt upp hade hon haft det i alla fall. Även om de inte var lika aktiva och högljudda som Maeve.
Ett litet leende fanns där på hennes läppar och hon ryckte lätt på axlarna åt det hela. Trots allt hade hennes söner alltid varit mer lik Audgisil i sitt strategiska tänkande.
“Du vet hur pojkarna är i denna familj – mycket ord, men lite handling” sa hon lite retsamt och blinkade med sitt ena öga för att sedan dra en suck för att nicka lite mer allvarligt.
“Men du har rätt, tösen min, ett familje möte.”
-
Så var det, trots att de var så olika som två bröder kunde vara. Asgeir hade alltid varit mest lik sin far, medan Eirik hade fått mer av deras moders förkärlek för ensamheten. Sedan han hade funnit sin förmåga att hamnskifta så hade det blivit mer märkbart och nu var det till och med så att olikheten syntes, den hade satt sig även i det yttre. Hennes bror, mer lik en rovfågel än en man, men bröderna var fortfarande lika oskiljaktiga.
”Jo, jag vet… Men nu är jag här, så du har i alla fall någon på din sida”, sade hon med ett litet leende, som svar på hennes mors retsamma kommentar.
Utanför dörren kunde hon höra hur fler fötter börjat röra sig, som för att signalera att den stundande festen närmade sig med stormsteg.
”Men först, mor, ska vi fira att vi alla är samlade igen”, tillade hon sen, även om hon fortfarande kände fasa inom sig för vad som väntade där utanför. -
Stegen där utanför verkade bli högre – fast samtidigt var det som om Ranghildr inte hörde dem. Hon var fokuserad på en dammråtta i ett av hörnen i rummet, som om det skulle vara den mest intressanta saken att se på.
“Jag hade föredragit om det enbart var familjen” sa hon tyst, lite för ärligt och rak på sak. Till och med för att vara henne. Vem visste? Kanske det var den sista gången hon skulle få se sina barn. Harfn skulle kunna ta livet ifrån henne innan hon skulle kunna se dem igen.
“Jag är stolt över dig, Maeve” fortsatte Ranghildr sen och lät blicken fortfarande vara på dammråttan.
-
Det var kanske sant, att de hade varit bättre om de bara vart familjen, men hon var övertygad om att det här inte var första och sista gången de såg. De hade ju alla precis samlats igen. Maeve visste ju såklart inte om sin mors planer, annars hade hon kanske varit mer tveksam till det hela.
”Över mig..? För vad?” Frågade hon lite pafft, överraskad av det plötsliga berömmet. Trots allt visste hon inte om hon hade så mycket att vara stolt över. Hon hade misslyckats med att rädda sin bror, misslyckats med att döda Ayperos, misslyckats med att säkra någon vidare militär styrka från Sandor… Det hade till och med tagit henne ofattbart lång tid att ta sig hem.
-
Långsamt nickade hon för att bekräfta sina egna ord. Även om hon vanligtvis var eftertänksam och ibland även kanske man kan säga tyst, kändes det som om det var något speciellt med henne nu. Även fast hon log svagt och lät blicken vandra mot Maeve igen.
“Ja, stolt. Jag skulle inte önska mig någon annan dotter än dig.” sa hon och strök milt hennes hår för att sedan ge ifrån sig ett litet skratt.
“Vet du? Din far sa alltid att han längtade efter en dotter. En lite Ranghildr sa han alltid, men jag visste bestämt att det var en Maeve från början.”
-
Hon hade alltid varit mest lik sin mor, åtminstone till humöret, och att få höra det från henne, att hon var stolt, träffade där det var menat. Maeve kunde inte hindra ett litet leende från att sprida sig över hennes läppar när hon kikade på sin mor där hon satt bredvid henne. Hennes barndoms stora idol, den som hon helst av allt hade velat efterlikna.
”Jasså? Han ångrade sig inte då? När jag väl lärde mig att gå, det vill säga”, frågade hon lite roat. Hon var fullt medveten om att hon hade varit ett stökigt barn. Sattyg och slagsmål hade alltid varit hennes sätt att underhålla sig själv och mer ofta än sällan hade hon lyckats dra med sina bröder i det hela.
-
Det knackade plötsligt på dörren, och man kunde höra ljudet av en nyckel som vred sig i låset. Ett behagligt metalliskt klickande senare öppnade sig dörren och i dörrspringan stod Audgisil. Han var klädd i festkläder, och studerade dem med sina blå vetande ögon. Ett litet roat och vetande leende fanns där på hans läppar.
‘Så det är här ni gömmer er, flickor.’ sa han, och använde termen mest för att reta de båda krigarna.
‘Festen börjar snart, ni borde kanske förbereda er?’ föreslog han, och lutade sig mot dörrkarmen. -
Ett tag tycktes Ranghildr att tappa bort sig i sina ord när han hörde hur nyckeln vred till i låset. Vaksamt betraktade hon dörren och hennes näve var knuten som om hon skulle vara beredd att nita till, om personen var en främling. Hon hötte sin näve åt Audgisil när han så retsamt kallade dem båda flickor.
“Akta dig så du inte får en blåtira. Fast kanske det skulle passa fint till dina kläder?” frågade hon och höjde ett ögonbryn lite roat och för att sedan snegla ner mot Maeve.
“Och vi är påklädda och rena, ser du inte det? Har du blivit blind nu också?”
-
Också Maeve hade stelnat till en aning när det knackade på dörren och en nyckel vreds om däri. Lättnaden när det bara var hennes far fick henne att flina lite fånigt, ett flin som blev till ett kort skratt när hennes mor talade.
”Det är nog mest mor som gömmer sig för dig och din fest, jag håller henne bara sällskap”, retades hon, som om det inte alls hade varit hon som önskat att få vara ifred minst lika mycket. Dessutom hade de ju haft en del att tala om, en del som hon misstänkte att hennes far skulle få höra senare ikväll när han och Ragnhildr kröp ned i sin säng.
-
Audgisil skrattade hjärtligt åt Maeves hot.
‘Du kan alltid försöka, hustru.’ sa han med en retsam min och en retsam ton, trots allt var han en stor karl även om åldern sakta kom krypandes. De blå ögonen studerade de båda kvinnorna förväntansfullt.
‘Nå, dags att möta fienden i sköldmuren som är våra långbord!’ sa han. -
Ett litet leende fanns där i Ranghildr ansikte. Faktum var att hon nog nästan hade velat stå i en sköldmur i strid än att behöva ta emot alla de gäster som väntade dem där nere.
“Jag antar att du har rätt” muttrade hon och skakade på huvudet för att sedan stryka en hand över Maeves hår. Som för att rätta till flätorna en sista gång innan hon rörde sig mot dörren och sedan bortåt mot festen.
You must be logged in to reply to this topic.