- This topic has 93 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Hennes leende mjuknade något när hennes mor vände hennes ansikte mot sig själv och tycktes inspektera henne. Vishet… Jodå, om det nu var vad man ville kalla det.
”Ja då vet jag ju i alla fall vem jag brås på. Men jag skulle vilja påstå att jag i alla fall har ansamlat mig lite vishet under tiden jag varit borta”, svarade hon med ett leende.
”Jag vet till exempel att världen är mer komplicerad än jag någonsin tidigare trott”, tillade hon lite roat.
-
“Audgisil?” frågade hon lite retsamt, hon visste förstås redan att de var alldelles för lika i vissa saker. Ibland önskade Ranghildr att Maeve hade fått mer av sin make. Trots allt var det inte alltid lätt att vara lika tempramentsfull som henne.
Åt hennes ord om världen nickade hon lätt samtidigt som hon strök hennes hår. Det var förstås en sanning i det. Världen var komplicerad, fast någonstans djupt inom henne hoppades hon att hon och Audgisil hade förberett dem något för det.
“Håll huvudet över vattnet så kommer inte Ran dra ner dig till hennes sal.”
-
Hon kunde inte låta bli att skratta lite kort åt sin mors svar. Om det ändå hade varit så att hon var lik sin far. Då hade nog det mesta varit lite lättare… Men vart fanns spänningen i det? Nej, hon var lik sin mor, och det var av henne hon ärvt sitt temperament, och av sin far hon ärvt den gåva som gjorde hennes liv så komplicerat.
”Är det en av dina egna visdomar? Eller är det så att du tror att det är en jag behöver?” Frågade hon lite roat, även om hennes leende inte nådde riktigt hela vägen till ögonen.
-
“Måste det ena, utesluta det andra?” frågade hon, med ett liknande leende som Maeve hade. Ett som inte nådde till ögonen, men det såg inte allt för påklistrat ut åtminstone. Fast sedan kunde hon inte rå för att skrocka lite för sig själv för att sedan humma till.
“Vet du? Jag tror bestämt att dina kvicka svar är något du ärvt från far din. Lika vass tunga” sa hon och sträckte lite retsamt ut sin tunga mot Maeve.
-
Moderns ord och retsamhet fick henne att skaka lite på huvudet, även om ett litet leende fortfarande fanns över hennes läppar. Hon kände sig så trött, så oerhört trött på allting, och situationen som väntade henne utanför rummet, den med Yazfein, tyngde henne fortfarande. Hon hade förväntat sig ett krig när hon återvände hem, inte två.
”Det är väl tur att jag ärvt något från honom, annars skulle jag vara allt för olidligt lik dig”, retades hon tillbaka, men suckade sen och reste sig från sängen.
Hon gick fram till spegeln igen och såg på sig själv däri. Rörde vid sitt ansikte och det nya ärret som prydde det.
”Jag är trött…” Sade hon, lite ursäktande.
-
Retandes var skönt. Som en kort återblick till hur det hade varit innan det här kriget. Hon kunde inte rå för att skratta ett varmt bubblande skratt, för hon fann det härligt. Lite som om hon var osäker på om det här inte var en dröm.
Som för att vara säker på att det inte var en dröm strök hon milt sin dotter hår för att sedan knuffa henne mot sängen. När hon var nära den igen knuffade hon ner henne.
“Så sov, tösen min. Jag vakar över dig nu, du behöver inte oroa dig över något för tillfället.” sa hon med ett milt försäkrande leende.
-
Givetvis skulle det inte vara så lätt att hennes mor lämnade henne bara för att hon antydde att hon skulle vara trött, och hon visste att det inte var någon idé att tjafsa emot. Så länge hade hon lidit av att vara ensam, men nu när hon äntligen var hemma och bland de sina så fann hon att hon inte ville något hellre än att få bli lämnad ifred, i varje fall för stunden.
Men… Det gick inte att göra något åt, så hon suckade bara och sjönk ned på sängen när hennes mor knuffade henne ditåt.
”Jag… Tror inte att jag skulle kunna sova ens om jag ville. Mor. Vi måste prata”, sade hon lite uppgivet. Hon ville inte gå in på detalj om viset på vilket hon kände Yazfein, men hon behövde få veta, och kanske också berätta. Ville lätta sitt hjärta om allt som skett sedan hon givit sig av, och få veta vad som skett här.
-
Lite förvånat såg Ranghildr ner mot Maeve för att rynka lite oroligt på sina ögonbryn. Trots allt var det inte svårt att se att hennes dotter verkade ha något allvarligt att lätta sitt hjärta om. Så hon justerade sin klänning och nickade lite uppmuntrande mot Maeve.
“Du vet att jag föredrar att sitta i tystnad” retades hon, för att sedan lägga ena armen om Maeves axlar och mötte hennes blick med sin för att sedan nicka uppmuntrande igen.
“Men att jag alltid ett öra för dig, du berättar om det är något som du vill. Jag vill aldrig tvinga dig till något. Men jag finns alltid för dig.” fortsatte hon sedan med ett svagt leende.
-
”Jag vet det, men just nu behöver jag få veta att du kommer att svara på mina frågor också”, sade hon lågmält, innan hon något uppfodrande såg upp på sin mor, som om hon med en blick kunde tvinga henne till det.
”Jag har mycket att berätta, och en del av det vet jag inte om det är rätt att dela… Men jag måste också få veta. Jag måste få veta vad som hänt här. Har Hrafn attackerat någon annan? Vad är vår plan? Har vi ens en plan?” Hon brottades fortfarande med beslutet att berätta för sin mor om dagen då hon funnit Kettil, hon visste inte om det var rättvist att göra det, bara för att få lätta sitt hjärta. Det hela var en bild som ingen mor skulle behöva få uppmålad på det viset. Sen var det faktumet att hon blivit attackerad inte bara en gång, utan två. Att Hrafn anlitat män som inte var från Kaldrland… Och kanske framförallt vilken fara hon utgjorde både för sig själv men också för sin familj nu när hon inte längre var kedjad.
-
Lite fundersamt betraktade Ranghildr sin dotter och hennes bestämda blick. Hon hörde de många frågor, som en begär som någon hade fyllt upp allt för mycket i och till sist rann över. Hon nickade långsamt, som om hon funderade lite över det som hon sa.
“Vid gudarna svär jag att berätta det som du vill veta, men innan vi går in på dina frågor djupare är det bättre att du berättar för mig. Rätt eller fel. Jag kommer inte döma dig, vet du hur mycket fel jag har gjort i alla mina dagar?” frågade hon och ett kort ögonblick fanns det något sorgset där, som om hon tänkte tillbaka till de gamla dagarna. När hon själv var ung.
-
Hon nickade som svar på sin mors ord, lättad över att ha fått det löftet. Dock var det givetvis inte så enkelt och hennes mor svarade inte genast på hennes frågor.
”Vart vill du att jag börjar..?” Frågade hon trevandes, som om hon var rädd för vad svaret skulle bli. Hon hade redan bestämt sig för att inte berätta exakt hur hon funnit Kettil, eller vilken typ av relation hon hade med Yazfein, men allt annat var sådant hon visste att hennes mor, och far, skulle behöva få veta. Kanske skrämde det henne en aning också, att låta dem veta hur nära hon kommit döden, för att hon själv svurit en ed som sen visat sig omöjlig för Sandor att hedra, för den olycka hon dragit över sig själv på grund av det.
-
Milt strök hon handen över Maeves hår, medan hon funderade över hennes ord. Förstås var hon inte helt säker på vad hon ville veta, och att fråga om sin yngstes son död. Det var inget som hon med lätthet gjorde, även om det tyngde hennes hjärta som en sten.
“Från början, Maeve.” svarade hon till slut, som om det skulle vara det mest uppenbara att göra. Fast det fanns inget hos Ranghildr som stressade sin dotter, eller som visade att de inte hade tid för sådant här.
Hon hörde hur annat folk började röra sig i korridorena igen och hon reste sig upp och stängde dörren. Tyst, för en gångs skull och det lilla klickandet från nyckeln avslöjade att hon låste dörren. De skulle ta sin tid och ingen skulle få störa dem.
-
Svaret fick henne bara att skaka lite på huvudet. Hur kunde hon börja från början? Det var två år av händelser, vissa som dessutom inte ens var relevanta… Men hon kunde inte göra annat än att försöka.
Hon väntade dock till dess att hennes mor stängt och låst dörren och då sjönk hon ihop lite där hon satt med ryggen mot träväggen. Hon suckade.
”Då antar jag att det är natten då Hrafn sände en man att döda mig. Jag var på något skitigt värdshus i Karm tillsammans med Arand, monsterjägaren som följde mig hit. Han är en bra man”, sade hon med ett litet, snett leende innan hon fortsatte.
”Jag vaknade av att en man försökte skära halsen av mig medan jag sov. Jag lyckades slå kniven ur hans hand och då försökte han strypa mig istället. Han skulle ha lyckats om det inte var för att Arand hörde tumultet, så jag antar att du har honom att tacka för att jag fortfarande är här”, fortsatte hon, dock något trevande nu, som om hon inte visste hur hon skulle fortsätta.
”Jag kände igen mannen. Han hade varit på besök i Frostheim något år tidigare och uttryckt sitt ogillande över att far satt på tronen… Vi red direkt mot Caras Idhrenin. Jag visste att det inte bara var jag. Det var som en… Magkänsla nästan.”
-
När hon berättade om mordförsöket på henne själv, kunde hon se hur en blixt av ilska dök upp i de isblåa ögonen. Ranghildr kramade om sitt egna kjolstyg så hårt, som för att hindra känslan att vilja slå med näven i väggen eller rusa ut i natten efter idioterna.
Försiktigt nickade hon åt hennes ord, lite uppmuntrande. Även om hon kände vart det hela var på väg. Det gick en rysning genom henne och det kändes som en sten i bröstet. Munnen var torr och hon bet sig själv i underläppen för att hindra sig själv att avbryta henne.
-
Det var kanske lika bra att hennes mor inte avbröt, för då hade hon kanske inte förmått sig själv att fortsätta.
”Det tog för lång tid, trots att vi red så snabbt och så hårt vi kunde. När vi kom fram… Det var ingen som hade sett Kettil på några dagar”, mumlade hon innan hon vände undan blicken för att se på något annat, vad som helst som inte var hennes mor. Hon stod inte ut med att veta att hon var den som behövt komma med nyheterna den första gången, men då hade det bara varit i skrift, nu behövde hon säga det högt för första gången, och det tog emot.
”Jag bröt mig in i hans rum, det var låst inifrån… Jag tror inte de kom genom dörren. Jag hoppas att han försvarade sig själv, men jag vet inte”, fortsatte hon med en tung suck.
”Jag gav honom en begravning värdig en av de våra. Vi drack till hans minne…” Tillade hon något disträ i rösten.
-
Det var inte svårt att se att Ranghildr hade svårt att hejda både sin ilska eller gråt, för det var som om det vällde upp inom henne. Fast hon försökte att inte visa det för Maeve, inte mer än att hålla hårdare om sitt kjoltyg och önska stilla att hennes son inte befann sig i Hels mörka salar.
“Kettil… är inte en som använde sig av våld. Om du är kvick i tungan är Kettil en som var kvick i tanken. Lite lugnare också.” sa hon och hade inte en tanke på att hon hade sagt är. Tills hon kom på sig själv och svalde och mötte Maeves blick med glansiga ögon men ett svagt leende.
“Var, menar jag. Och du gjorde allt du kunde, Maeve. Du ska aldrig behöva känna att du skulle kunnat ha gjort mer, förstår du?” frågade hon och strök milt en hand genom Maeves hår för att försöka distansera sig lite ifrån ämnet.
-
Hon skakade på huvudet och tog sin mors hand i sin egen, förde den bort från sitt hår och höll den istället försiktigt. Hon hade sörjt, och visst, hon klandrade sig själv, men just nu var det inte hon som behövde tröst.
”Det är okej mor”, sade hon lugnt, utan att riktigt förklara exakt vad det var hon menade. Hon höll dock fortfarande blicken en bit bort, på ett kvisthål i golvet.
”Jag tappade kontrollen då, när vi fann honom. Det var första gången. Sen tog jag mig till Hannadon för att be Sandor om hjälp. Hrafns män väntade där på mig, men jag hade hjälp då och de lyckades inte helt… De använde gift mor. Har du hört om något så fegt?” Hon fnös kort, irriterad över blotta tanken, men samtidigt… Det hade varit ett smart drag. Hade det inte varit för Yazfein så hade hon nog dött av det.
”Jag fick hjälp… Men jag tappade kontrollen, igen. En andra gång”, suckade hon uppgivet.
”Sandor var inget annat än välkomnande, trots sina egna problem med Loradon. Jag erbjöd min hjälp i gengäld för hans, och när stunden kom så tog vi oss in i staden. Arand var där. Tillsammans skulle vi försöka göra slut på den där demonen. Det lät så enkelt… Det var Arand som brände bort tatueringen. Vi hade inget annat val, jag vet inte vad vi förväntade oss, men jag har aldrig mött en fiende som honom, den där demonen. Det var tredje gången”, fortsatte hon, och ryckte slutligen på axlarna.
”Den är så tillgänglig nu. Så nära, och varje gång jag faller dit så är det svårare att ta sig ur det. Jag har gjort hemska saker under den förtrollningen mor, och jag vet att det inte är sista gången.” Avslutade hon så till slut och slöt ögonen. Det fanns förstås mycket mer att säga, många fler detaljer, men hon kunde inte berätta allt.
-
Tystnaden som föll efter allt Maeve berättat, var mer talande än något ord som Ranghildr kunde yttra. Det fanns en spänning i luften, av alla ilska, sorg och emellan allt kunde inte Ranghildr annat än att klandra sig själv. Vart var hon i allt dessa älende? I Frostheim, tillsammans med sin make, i relativ trygghet.
Det fanns skuld i hennes ögon och hon kunde inte annat än att skaka på huvudet lätt. Vad fanns det för ord som skulle göra någonting bättre? Situationen var hemsk redan som den var, men hon kunde höra nästan rädslan i sin dotters röst och den skavde hårt inom henne.
“Det är både en gåva och en förbannelse av Oden du fått, tösen min.” sa hon till slut och granskade Maeve där hon satt med slutna ögon. Vad fanns det mer att säga? Hur många gånger hade hon själv inte önskat och förbannat sig över att hon inte hade haft någon att tala med i sina unga dagar. Och när hon väl var där för sin dotter, tycktes det vara svårt att formulera sina ord.
“Tyvärr är jag inte själv någon som kan tolka gudarnas ord, men jag uppmanar dig igen att besöka Gerda. Och du kommer aldrig förlora dig själv Maeve Ulfhedna. Du är för envis för det och om det skulle vara fallet så skulle jag aldrig tillåta det, även om jag skulle behöva hemsöka dig.” fortsatte hon och det fanns en blick som var allvarlig där, hon skulle aldrig låta henne komma dit. Även om det betydde att hon själv gick döden till mötes.
-
Tystnaden var tung där den låg mellan dem och hon funderade på om det verkligen hade varit rätt beslut att berätta allt hon berättat för sin mor. Kanske hade det varit bättre att tiga om hur illa allting egentligen var, men då skulle de inte få någon förvarning och det var allt annat än rättvist.
”Jag är inte samma person som jag var när jag reste hemifrån, mor”, sade hon med ett litet, sorgset leende och öppnade ögonen för att betrakta Ragnhildr där hon satt bredvid henne.
”Jag ska uppsöka Gerda. Men nu är det din tur. Vad har hänt sedan jag lämnade er?” Tillade hon sedan, mer bestämt, som om hon ville säga att samtalsämnet med det var avslutat. Hon visste att hennes mor säkert hade frågor, men hon visste inte om hon ville svara på dem.
-
Ett litet oväntat skratt kom ifrån Ranghildrs läppar när hon pratade om att hon inte var samma person och att hon var så ivrig att lämna samtalämnet som hon så plötsligt tagit upp. För att vara ärlig var hon själv inte särskilt ivrig för att gå vidare – trots allt betydde det att hon själv var tvungen att berätta.
“Tiden förändrar alla, Maeve. Att påstå att jag är samma person som jag var när jag var ung vore dåraktig och felaktigt. Mitt första kallenamn som Ejvald gav mig var kvickfinger. I första striden med Ejvald, eller någonsin, klyvde jag en karmans mans skalle och jag hade så svårt att få tillbaka min yxa att det nästan kostade mig livet. Turligt nog, lyckades jag få upp den i sista sekund men tappade balansen och mannen som tänkte döda mig föll på näsan. Allt blod och död fick mig att spy och det dröjde nästan två år tills jag dödade igen. Livrädd var jag förstås – att de skulle finna mig svag och kasta mig i havet.” sa hon och blicken var lite disträ, som om hon var tillbaka i sina egna minnen igen.
Hon hade inte berättat dessa historier på så länge och det var svårt att berätta om sin barndom för sin dotter. Fast det var lättare än att tänka på kriget och det som var nu. Sedan drog hon en suck och gjorde en gest framför sig, som om hon viftade bort det som en gång varit.
“Jag antar, att du vill att jag ska börja från början med? Eller är det något specifikt du har på tankarna?”
You must be logged in to reply to this topic.