Orden fick henne att frusta till lite roat.

”En familj med skator kanske”, kommenterade hon lite drygt. Trots allt så var en egen familj inte något hon någonsin tänkt på att skaffa. Hon hade ju sina bröder, och det kändes någonstans mer sannolikt att någon av dem skulle stadga sig först. Själv hade hon alltid trott att hon skulle dö i strid, och trodde det förmodligen fortfarande.

”Jag har kanske varit lite slarvig, men i ärlighetens namn så har det inte känts särskilt viktigt. Men jag är glad att du kunde rädda det”, tillade hon sedan lite retsamt i ett försök att lätta upp stämningen. Hon kunde ju höra att hennes mor fortfarande grubblade över det som skett tidigare och hon ogillade att se sin mor så besvärad.

Det var kanske sant, att det blev ensamt. Hon hade upplevt den ensamheten i Karm, från stunden då Yazfein försvunnit utan en tillstymmelse till förvarning eller förklaring, och efter slaget i Loradon. Efter slaget hade hon haft Arand, i varje fall på ett vis. Han hade alltid haft förmågan att försvinna iväg på annat, både fysiskt men också i sinnet, och det var okej. Ändå var hon så oerhört glad över att vara hemma igen, att slippa vara ensam. Hon hade sina föräldrar och sina bröder och de skulle aldrig överge henne.

”Ranheim..?” Hon avbröts i sina egna tankar av sin mors ord, och hon vred på huvudet för att kunna se på henne. De blå ögonen hade smalnat en aning, för det här var något hon aldrig hört om förut. Ranheim var ju, som alla visste, den plats där Hrafn hade sitt säte.

Hennes mor hade aldrig riktigt talat om sin barndom, mer än om Ejvald, mannen som de sett som sin morfar, trots att de egentligen visste att han inte var besläktat med dem. Att Ragnhildr valde att berätta mer för henne nu var förvånande, men hon lyssnade med intresse, rädd att avbryta, för då skulle hon nog inte få chansen igen.

”Varför inte..?” Frågade hon. Trots allt hade hennes far inte tagit över tronen från kung Iki förens efter Kettil var född. Det var många år som hon borde ha haft en chans att träffa sin vän, innan relationerna med Ranheim blev sura.

Påståendet fick henne att fnysa, men det fanns likväl ett litet leende över hennes läppar.

”Då pratar vi väl inte mer om det då”, sade hon lite retsamt innan hon lutade sig bakåt mot väggen som sängen stod upptryckt mot.

”Berätta för mig istället hur ni har haft det, du, far, Asgeir och Eirik… Har Hrafn försök dräpa någon av er i sömnen?” Frågade hon lite mer allvarligt. Hon hade ju sänt bud till sina föräldrar så snart hon blivit varse Hrafns plan, efter att han sänt en man att strypa henne i sömnen, men hon misstänkte att de fått reda på det redan innan hennes bud anlänt. Frågan var om han hade försökt sig på att lönnmörda någon av hennes övriga familj, eller om det bara hade varit riktat mot henne och Kettil eftersom de båda var ensamma och långt från sin familj.

Kanske var hon för lik sin mor på vissa sätt. Ingen av dem verkade vilja tala om vad som hänt när de varit frånskilda, även om Maeve själv tyckte att hon förtjänade att få veta i alla fall lite om läget i landet. Men det var kanske ett allvarligare samtalsämne, ämnet för en annan dag.

Så hon tyckte lite på axlarna åt det hela innan hon såg ned på sin arm och tatueringen där. Den var praktiskt taget hel, förutom där Arand bränt bort delar av hennes hud. Det var inget fint ärr, men de skulle kanske kunna fixa tatueringen i alla fall, om det nu inte var för sent…

”Det var… Nödvändigt”, sade hon lite ursäktande. ”Men jag lovar att prata med Gerda när jag får ett tillfälle. Till dess behöver du inte oroa dig, jag har det under kontroll”, ljög hon med ett litet leende.

”Vem vet, vi kanske kommer behöva all hjälp vi kan få mot Hrafn och hans män”, sade hon med en liten axelryckning.

Sen reste hon sig från sängen och gick fram till den lilla spegeln i rummet och betraktade sig själv där. För ett ögonblick tyckte hon inte att hon kände igen personen hon såg framför sig, som om hon hade förväntat sig att se någon annan, någon lite gladare och kanske inte lika ärrad, någon mer lik den hon mindes senast hon befunnit sig i det här rummet.

Lite disträ höjde hon en hand för att röra vid det långa ärret som löpte över hennes ena ansiktshalva. Det var mindre nu än det varit till att börja med och av någon anledning kände hon sig tacksam för det. Kanske hade hon börjat bli fåfäng.

”Definitivt fler flätor”, tillade hon med ett litet leende innan hon gick tillbaka till sängen och sjönk ned på dess kant.

Hennes mors ord fick hennes leende att bli lite sorgset, för hon kunde inte låta bli att tänka på Kettil. Hon hade nog aldrig känt ett sånt hat för någon människa förut som hon kände mot Hrafn. Hur kunde någon vara så feg att de dödade ett ensamt barn på det viset? Hon skakade på huvudet för att förtränga lite av de mörkaste tankarna.

”Jag tror dig… Och inte är det mer än rätt. Vi ska hämnas för allt ont han har gjort oss mor, det har jag svurit, och det svär jag igen”, sade hon hårt och inte utan att det fanns ett visst mått av sorg i rösten.

Det var kanske tur att hon inte såg sin mors blick ut genom fönstret, för då hade hon sett hur disträ hon verkade och det hade givit henne dåligt samvete. Nu såg hon bara ned på sina egna händer där de låg i hennes knä, betraktade alla små, gamla ärr, och särskilt de som prydde hennes knogar, de som hon givit sig själv när hon funnit Kettil… Hon suckade, men försökte att le lite svagt, som om det skulle hjälpa henne.

”Det brukar bli så när man slutar växa”, kommenterade hon lite sarkastiskt, men tanken fick henne ändå att le lite mer genuint. I hennes moders ögon skulle hon kanske alltid vara ett barn, hennes barn, och på ett vis kändes det elakt att ta den illusionen från henne. Hon hade redan mist ett barn, hur kunde hon ta ett till från henne?

”Själv tror jag dock att du har krympt lite”, retades hon.

Moderns ord fick henne att frusta till lite roat, men hon valde att inte kommentera på det där första. Faktum var ju att hennes mor såg tröttare och äldre ut nu än hon varit när Maeve rest iväg, vilket givetvis inte var så konstigt när man tänkte på allt som hade hänt under tiden. Att inte ens få chansen att säga farväl till sitt barn, som mördats… Det måste tära något fruktansvärt. Maeve själv hade i alla fall fått säga adjö, fått svära en ed vid hans gravbål och önskat honom en säker resa till Valhall, även om hon under mörka stunder fruktade att det var till Helheim hans själ blivit förpassad.

”Det måste vara på grund av alla mina fienders blod. Jag har hört att det ska göra underverk”, svarade hon lite sarkastiskt. ”Och det är nog tur för dig att du inte klippte av det, då hade jag blivit så vred att till och med Tor hade skakat”, tillade hon i samma ton, även om det låg viss sanning i det. Hon hade trots allt alltid haft ett väldigt hett temperament, och som barn hade det allra minsta fått henne att flyga in i ett vredesutbrott. Mer än en gång hade det försatt henne i knipor som hon behövde hjälp ut ur, och mer än en gång hade det varit hennes äldre bröder som fått hjälpa henne.

”Säger du att jag blivit rynkig!?” Frågade hon med spelad upprördhet. Det hade förvisso inte varit så förvånande om så varit fallet, med tanke på de senaste två årens händelser, men hon var ganska säker på att det inte var riktigt så illa. Då var det värre med ärret som nu prydde hennes ansikte. Hon hade förstått att det ansågs osmakligt i länder som Karm, till och med för män. Men… Å andra sidan var det mycket som ansågs osmakligt och opassande i Karm. Arand till exempel, tänkte hon roat, eller Yazfein… Hon skakade på huvudet för att tränga undan tankarna, samtidigt som hennes mor ryckte lite i en av hennes flätor.

”Det är dumt att kasta sten i glashus vet du, mor”, tillade hon med ett litet skratt.