Faegrim stelnade till. Han hade anat en replik på väg till Kathryn, något halvt formulerat som kunde lindra hennes oro. Men skuggan i dörren rörde sig, och där stod Tussie.

Täcket svepte kring henne likt en alltför stor mantel, blommorna i hennes hår doftade som de där ängarna de korsat på väg ned från bergskammen, den gången då bergakungens kr…[Read more]

Innan hon helt hade lämnat Faegrim dök en annan figur upp ifrån Faegrims sovrum. Inlindad i täcket som nästan såg ut som en alldeles för stor klänning till skogstrollet. Håret, precis som den mörkare huden som man såg, var fylld med vackra blommor i olika färger. De gräsgröna ögonen betraktade kvinnan som var på väg ut och hon slog till Faegri…[Read more]

Ayperos lät vattnet omsluta honom som en mjuk men obeveklig hand, kände hur värmen sög sig in i muskler och senor och löste upp knutar han inte vetat att han burit. Det var som om kroppen, detta jordiska skal han så ofta förbisåg, plötsligt mindes vad den saknat. Ångan steg kring honom, grumlade luften och svepte rummet i en drömsk ridå, men…[Read more]

Alva var inte långsam med att följa och svepte glaset likaså, lite hårdare satte hon ner glaset. Så hårt att värdshusvärden sneglade lite oroat på att ännu ett glas skulle gå sönder. Roat flinade hon över minnet, ett som Alva själv redan hade lagt så långt bort att de inte var lika enkelt att plocka upp. Ärligt talat mindes hon inte heller varf…[Read more]

Lite nervöst skrattade Brenn, som om han inte riktigt var säker på om han borde stanna. Fast ändå kändes det lite som om mannen framför honom hade något… nästan brutet inom sig? Som ett skadat djur. Vilket gjorde honom lite mer mån att stanna kvar. Han skruvade på sig, lite nervöst och slog sina fingrar på glaset.

“Så bra… jag… jag ka…[Read more]

Svordomarna slutade tvärt, inte för att de tog slut. Nej, Grokk hade nog flera på lager men snarare för att han avbröts och tappade sin koncentration. Blicken vandrade mot främlingen som avbrutit honom. Vem var dum nog att vara ute i regnet? Nå, förutom han själv vill säga. Lite kisade han, när vattendroppar och dis lite skymde hans sikt. En m…[Read more]

Maevan märkte hur Istilwys rörde sig innan han hann tänka på att vända blicken åt ett annat håll. Hon reste sig ur stolen, och vattnet följde med, pärlade längs huden och droppade ner på golvet mellan dem. Han stod kvar där han var, och när hon tog steget fram och lade handen på hans axel kändes det som om en kall flamma rörde vid honom. Hans bli…[Read more]

Hon hade följt dem in utan att säga något. Bara stegen ekade svagt mot de nötta stenarna och varje doft som slog emot henne kändes märkligt avlägsen – lavendel, varm ånga, den mineraliska tonen av gammalt vatten. Det var som om hennes kropp kom ihåg hur det kändes att vara ren långt innan hennes sinne gjorde det. Hon såg hur Isra klev ur sin klän…[Read more]

Signe nickade lite åt hans svar, åt gröten under tiden. Sedan drog hon åt sig sin hand, lite besviken över att han inte tagit den riktigt i sin. Stämningen mellan dom var.. försiktig, trevande. Signe hatade det. Det hade ju varit så magnetiskt innan, som om dom hade svårt att hålla sig från varandra. Nu visste hon inte riktigt vad hon skulle ta…[Read more]

Garion log svagt när han satte sig, sköt stolen närmare bordet och tog en sked gröt.

“Jag har varit uppe ett bra tag, faktiskt innan tuppen hann vakna,” svarade han och blåste lätt på skeden innan han smakade. “Först gick jag in i storstugan och tände brasan, så den skulle vara varm när Halrik och Elna kom upp. Dom sov fortfarande, så…[Read more]

Signe såg upp från sin bok lite förvirrat när hon hörde Garions röst vid dörren. Hon sprack upp i ett leende och passade på att smeka honom i nacken liten när han kysste hennes huvud.

“Det verkar så..” Svarade hon vänligt. Hon slog ihop boken, lade undan den och lyfte sedan på locket med en handduk om handtaget. Rörde runt lite i gröten. Nick…[Read more]

Garion kände doften av eldrök och kaffe långt innan han såg henne.

Han hade just staplat det sista av veden när han sneglade mot gäststugan och fick syn på den lilla röken som ringlade sig ur skorstenen. Ett svagt leende drog över hans ansikte. Han visste att det betydde att Signe var vaken — och att frukosten redan var på gång.

Han lade ifrån s…[Read more]

Bortsett från vad som hänt mellan dom för fyra dagar sedan trivdes Signe förvånansvärt väl på gården. Det var skönt att falla in i en rutin och att möta människor hon kände igen. Elna var sträng men vänlig. Liksom Halrik. Signe hjälpte till med vad som än behövde göras och hon bevisade ganska snart att hon inte var för fin för gårdsarbete. Signe t…[Read more]

Garion höll henne kvar i sin famn ett ögonblick, som om han ville låta stillheten tvätta bort det som varit. Hans ena hand låg tung och trygg i hennes rygg, den andra vilade vid hennes nacke. Han kände hur hennes kroppsliga spänning släppte, hur värmen mellan dem växte i takt med att ångesten rann av.

”Ja,” svarade han lågt, nästan en viskn…[Read more]

Signe följde Garions rörelser med blicken. Såg hur han tog sakerna från hennes hand och lade dom på bordet, men det var så långt borta på något sätt. Som om det inte hände henne. Hon mötte hans blick, lyssnade till hans ord. Hon förstod nu att han måste ha blivit livrädd. Hon visste själv inte hur hon skulle tolka hans dröm. Det fick bli ett sen…[Read more]

Garion stod mitt i rummet, andfådd som om han sprungit ett helt varv runt gården, men han hade bara stått ute. Det var trycket i bröstet som drivit honom tillbaka in — inte kylan, inte mörkret. Det han kände nu kunde han inte lämna utanför. Han var tvungen att få det sagt. Och när han såg henne där, med tårar i ögonen, höll han nästan på att ba…[Read more]

Klumpen i magen växte i takt med paniken och ångesten hos Signe. Hon var alldeles kallsvettig där hon satt, fastfrusen i sin panik. Hon såg Garion gå mot dörren, oförmögen att stoppa honom. Det var bara hennes ögon skrek ut hennes känslor. Gå inte! Lämna mig inte här nu! Men hon satt bara tyst och… sedan ensam.

Något i henne brast. Om det…[Read more]

Garion satt tyst medan hon talade. Orden föll mjukt från hennes läppar, men i hans inre var det som om varje mening lyfte damm i en gammal, stängd sal – en plats han knappt visste fanns inom honom. Nu virvlade det upp både tvivel och något han inte kunde sätta namn på.

Siare.

Han hade hört ordet förr – från gammalt folk på vägarna, från m…[Read more]

Signe kände oron i Garion, som om den vore i henne själv. Den växte till en ångest i henne när han började ställa frågor. Dom skavde obekvämt i henne. Hon ville inte ge honom hela sanningen, för hon visste inte om han skulle kunna hantera den. Om hon skulle kunna hantera hans reaktion. Hela tiden höll hon blicken i hans, lyckades hålla den neutral…[Read more]

Garion satt tyst och stilla på sängkanten, fötterna nu i golvet, fortfarande andfådd, som om drömmen hängt sig fast i hans lungor och vägrade släppa taget. Svettig och tung i bröstet kände han hur Signes händer smekte honom genom håret, lugnande, som en vaggsång utan ord. Hennes röst landade i honom som något varmt och tryggt – mjuk men fast. H…[Read more]