Post has published by Amdir
Viewing 15 posts - 181 through 195 (of 195 total)
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand såg tyst på när Bodil ställde sig upp, redo att agera om hon gjorde något som kunde försätta dem i fara. Han höjde ett ögonbryn och suckade tungt för sig själv över vad som hände framför hans ögon, orden som utbyttes. Han vred sig långsamt mot Maeve och viskade, tillräckligt lågt för att inte Aslög skulle höra, men med tillräckligt mycket vass ironi för att hon skulle känna av den ändå.

    “Se där. En till självmordskandidat. Vi kanske borde trycka upp fanor med för vår lilla klubb.” Han gnuggade tinningarna som om det skulle få hela situationen att försvinna, lite retligare än vanligt efter kampen de hade haft innan – så trött och sliten som han sällan känt sig. Men inget försvann. Det gav bara mer huvudvärk medan pratet fortsatte.

    Han satte sig ned,  och lät ryggen sjunka ner mot Maeves som stöd och drog manteln över benen medan han lyssnade på Aslög och Bodil. Han vände sig bort mot elden de gjort upp, drog manteln tätare och tänkte på hur mycket enklare livet varit när monstret man bekämpade var tre meter högt och luktade svavel. Då visste man åtminstone vilken ände man skulle hugga först snarare än detta politiska dravel.

    “Jag kunde inte bry mig mindre om vems fana som fladdrar över Ranheims jävla port.. Ulfhednas, Turins,  svartfåglarna eller nån annan skitstövel med ambitioner och allt för lite vett mellan öronen.” Han drog fingrarna över svärdets skida, som för att känna något fast mitt i all röra.

    “Jag är bara en monsterjägare.” Han såg över axeln mot Maeve, rakt, utan undanflykter.
    “Men om du tänker följa dessa rakt in i vargens käftar för att få ett slut på detta… då följer jag med. Inte för att jag tror på det där jävla kriget. Men för att jag tror på dig, och att du förtjänar ett avslut efter vad den jäveln gjorde mot din familj.”

    En kort paus, ett lätt ryck i ena mungipan, nästan ett leende.

    “Så, när du väl sätter yxan i Turin… och det hoppas jag innerligt att du gör… sikta på njurarna först. Det sägs göra ondast.”

    Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen en stund, och tillade.

    “Och om vi dör på vägen? Tja. Då får vi åtminstone lite sällskap i helvetet. Och jag har hört att de har bättre vin där än skiten ni dricker här i Kaldrland.” fnös han lite torrt.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    För en kort stund så var hon försjunken i egna tankar, tankar kring hur denna plötsliga händelseutveckling trots allt skulle kunna gynna dem. Aslögs uppdykande hade först känts som ett av gudarna sänt straff, en påminnelse om hennes ambivalens kring hela situationen, hennes misslyckanden och snedsteg, men nu… Kanske var det hon tolkat som ett straff egentligen en gåva? I Ranheim hade hennes plan gått i kras när jarl Turin inte verkat lika mån om att avsluta det hela som hon själv, hon hade till och med övervägt att överge hela den dumdristiga planen, trots att det inte bara skulle ha givit hennes självkänsla en törn, det skulle också ha fläckat hennes heder.

    Men nu… Nu var Aslög plötsligt med i bilden och hon var inte längre bara en krigare, hon var en ostoppbar kraft driven av hämndlystnad. Och så hade de Bodil, som precis rest sig upp och helt oväntat bytt sida, åtminstone som det såg ut. Hon kunde inte hjälpa det, men ett litet, vasst leende spred sig över hennes läppar. Rädsla och fruktan kunde förändra månget hjärta tycktes det. Hon fick skaka av sig tanken innan den fick ett ordentligt grepp om henne.

    ”Så det verkar som om du gör oss sällskap då, Aslög. Vårt uppdrag är trots allt detsamma, oavsett hur vi senast skiljdes åt”, sade hon med samma lilla leende och en snabb blick åt Bodils håll. Hon behövde inte säga något för att den andra kvinnan skulle förstå att Maeve Ulfhedna var både nöjd, tacksam och något misstänksam över den plötsliga vändningen, men att hon trots det inte tänkte avslöja något om deras egentliga bekantskap.

    Situationen var nästan nog för att hon skulle brista ut i skratt, men hon insåg hur det hade sett ut, så hon lyssnade bara på Arands viskande ord och mumlet från Bodil och hennes män och tackade tyst Oden för den bajsmacka han kokat ihop åt henne och hennes familj. Var det så här det kändes att vara vald av gudarna så var hon osäker på om det var värt besväret.

    ”Så lätt slipper du inte undan. Jag har hört att mjödet flödar i Valhall, skulle vi hamna där istället för i ditt Helvete”, viskade hon tillbaka, och då kunde hon inte låta bli att frusta lite av skratt innan hon tog monsterjägarens ena hand i sin och tryckte den lätt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Bodil mötte Maeves blick och kände sig lite osäker på vad exakt den innebar, men kunde åtminstone läsa på henne att hon inte tänkte avslöja dem. Anledningen hade kanske inte någon betydelse egentligen. Hon log åt henne och tog några djupa andetag innan hon drog fram sin kniv och började dra den längst lädret över hennes handled, vässande den medan hon sedan stirrade på Bodil igen som återigen bar på sin stora hammare och började vandra bort från gruppen, som om hon påbörjade en patrull, även om hon inte vandrade långt. Kanske var hon rastlös?

    “Sov, vänner. Det finns inget mer vi kan göra nu. Möter vi inte den eviga sömnen är det bara för att vårt sällskap, det levande eller det döda, skonar oss.” Hon talade till sina män som fortfarande verkade lite fundersamma över vad Bodil hade gjort, men nickade och lade sig båda ner.

    Bodil såg mot Arand och Maeve fundersamt medan hon var djupt i sina tankar. Hon avskydde läget hon befann sig i och vad hon övervägde att göra, det kändes inte hedersamt, men var fanns det ens heder att finna i dessa tider? Turin fann styrka i Ran och Bodil visste vilka hemskheter Turin utfört. Maeve var inspirerande som kvinna och krigare, men heder var inget man kunde utmärka henne med. Mannen, Arand? Hade han ens en herre? Hans liv verkade vara detta. Det fanns nog heder i det, att slåss mot monster, men vad gjorde det med ens själ, med ens mänsklighet? Bodils folk? De ville se Maeve död. Hämnd, inte kärlek eller trohet drev dem till Turin.

    Bodil avskydde känslan inom sig. Det här var inte den hon skulle vara. Hon ville skratta, älska, leva ett hederligt liv, men glädjen och hedern kändes fjärran.

    Precis som hon blev klar med kniven sin, precis innan hon tog undan sin arm så landade plötsligt en korp på lädret på armen. En av korparna som så ofta höll henne sällskap när hon hade sina patruller eller vandringar. Höll den koll på henne ända här ute? Hon log åt den, tryckte försiktigt sin panna mot fågelns huvud uppskattande och lade sig sedan ner. Med lite tur skulle hon vakna upp igen när natten var förbi, hennes samvete förhoppningsvis lite renare och idéerna flödande. Korpen hoppade upp på axeln hennes när hon lade sig på sida och med den nära kände hon sig trygg, falsk trygghet som det må ha varit, och somnade nästan på en gång. Det hade varit en stressfylld dag och hennes kropp välkomnade chansen att vila.

    Aslög verkade absolut rastlös, hon vandrade korta längor, cirkulerade värmekällan och såg sökande bort mot dalens höjder. Då och då stannade hon och tittade på gruppen som var samlad, men om hon hade några särskilda tankar åt ett håll eller annat gick inte att läsa på hennes ansikte. Då och då kliade hon det stora, dödliga såret och ibland kunde hon stanna upp helt och hållet och bara stirra blankt på ingenting alls, för att sedan efter en stund fortsätta hennes rastlösa patrullering igen, hela natten igenom eller tills någon började prata med henne.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    När Maeve tryckte hans hand, svarade han genom att långsamt fläta in sina fingrar i hennes. Ingen stor gest, och ingen dramatik. Bara ett ordlöst löfte om ifall helvetet bröt lös innan morgonen, så skulle de åtminstone möta det tillsammans – liksom utmaningarna som kom med morgonens sken i detta mörka gråa landskap.

    Arand lade sig ned till rätta, ena ögat halvslutet, det andra vaksamt nog för att registrera varje fotsteg Aslög tog. Han hörde varje gång hon vände om, hörde hur hennes stövlar rörde sig i snön med den där ryckiga, oregelbundna takten. Hon gick som någon som glömt hur man var människa.

    Han såg över mot Bodil, som nu verkade ha somnat med en korp på axeln, säkert ett av dessa vidskepliga kaldrländares tecken på att Oden höll ett öga på dem. Efter allt som skett den här dagen verkade det nästan för en skeptiker som Arand att det funnits för mycket av gudarnas finger med i spelet. För många omvändelser, för många tecken, för mycket öde. Han hatade ödet som koncept. Det var något folk skyllde på när de saknade ryggrad nog att välja själva, eller så var ödet lätt att göra till syndabock istället för att själv skapa förändring.

    Han vände huvudet och mötte Maeves blick i mörkret. Ögonen hennes bar fortfarande svärtan från dagen, men det fanns något annat där nu, gissade han. Kanske en möjlighet för dem att nå det mål Maeve och hennes familj önskade.

    “Jag som tänkte att Kaldrland skulle bli en skön variation jämfört med Karm. Just nu ser jag mest framemot att få detta överstökat, och att sedan lämna all det här skiten bakom oss. Eller kanske det till och med finns tid för att visa landets finare sidor?”  vågade man ens hoppas på en sådan sak?

    “Men nu måste jag sova, kampen med de odöda tog verkligen ut mig.” fick han erkänna, och sjönk ned lite mer där vid sidan av Maeve, och tillät sig till och med att låta Aslögs lunkande glida ut ur hans medvetande.

    Men natten gav Arand ingen ro. Bara ett slags dämpad glömska, tillräcklig för att låta kropparna återhämta sig en aning, medan snön låg tung och tyst över landskapet. Aslögs steg fortsatte som en metronom i mörkret, varken snabbare eller långsammare, men till slut blev även hennes rytm ett bakgrundsljud som sinnet slutade höra.

    Till sist efter vad som kändes som både ett ögonblick och en evighet smög sig ljuset fram.

    Inte som hoppets fanfar, inte ens särskilt välkomnande. Bara en tyst blekhet som kröp över bergens konturer och lade sig som en grå hinna över världen, som om till och med vädret visste att Kaldrland låg i en dyster tid. Gryningen i Kaldrland kom inte med fågelsång eller värme, inte denna tid på året. Den kom med dis, med kall luft som sved i näsan och med en påminnelse om att allt de flytt ifrån fortfarande väntade längre fram.

    Arand vaknade inte tvärt, snarare gled han ur sin sömn som någon som drunknat länge nog för att hinna fundera över om det var värt att simma eller ej. Axlarna värkte. Magin han brukat låg fortfarande som aska i märgen. Men han levde, och han hade återfått lite av sin styrka.

    Men hans ögon lade sig på Maeve, och att vakna med henne vid sin sida fick vara orsak och styrka nog att orka med dagen.
    “Upp med dig.” sa han torrt och knuffade henne lätt, medan han stelt reste sig.
    “Det är dags att fundera hur vi ska nå Turin.”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det kändes underligt hur ödet hela tiden kastade om tärningarna och om det inte varit för Arands hand i hennes så skulle hon nog ha förlorat sig i sådana tankar. Ena stunden verkade det som om de skulle stryka med, som om allt var förgäves, bara för att en sekund senare fyllas av nytt hopp. Det var nästan utmattande hur snabba vändningarna var, särskilt som alternativet till att lyckas var en säker död.

    ”Det finns inget vackrare än Kaldrländsk sommar. Överlever jag Turin så har du ju dessutom mig, och jag har nog en del fina sidor kvar att visa”, svarade hon viskande, med sin karaktäristiskt hesa röst och ett litet skratt. Hon tyckte hans hand innan hon lade sig ned till rätta hon också, men någon sömn fick hon inte.

     

    Hela natten igenom hade hennes blick gått mellan Bodil och hennes män och Aslög, och mellan den svarta fågel som satt på vakt på Bodils axel och det rastlösa i Aslögs vandring så var Maeves tankar alldeles för splittrade för att tillåta någon vila. Men hon låg stilla och funderade, och när gryningen kom kände hon sig, om inte utvilad, i alla fall något mindre uppgiven.

    ”Dags att slutligen döda eller bli dödad. Alltid ett trevligt sätt att vakna på”, svarade hon Arand när han kraxade sin form av god morgon. Hennes blick letade först efter Aslög, och sedan gick den mot Bodil och hennes män. Hon skulle gärna ha bytt ett par ord med Bodil utan att den odöda hörde dem.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Bodil hade legat och stirrat på Aslög bra länge nu, hon hade vaknat av ett bett från korpen som sedan flugit sin väg, hennes män fortfarande slumrande eller åtminstone låtsades göra det. Hon följde Aslög med blicken, fram och tillbaka, fram och tillbaka, runt och runt, upp för höjderna och ner till den varma källan igen. Aslög verkade inte ha någon särskild rutt i sin patrull, hon bara gick och ibland stannade hon plötsligt till och bara stod där som om det blev tomt i huvudet hennes. Bodil väntade tills Aslög hade börjat bestiga höjden igen, bort från lägret och då reste hon sig och smög sig över till dit Arand och Maeve var.

    “Mitt folk avskyr dig, Maeve Ulfhedna, men vi följer bara Turin på grund av byarna du och dina krigare slaktade.” Hennes röst var låg och hon lät blicken sin skifta mellan duon och Aslög medan hon satt sig ner bredvid dem. “Att hitta sin familj lemlästad brukar leda till drastiska, impulsiva åtgärder.” Hon flinade lite kallt åt Maeve innan hon vände blicken mot sina män där de låg och talade tyst, nästan en viskning. “Jag kan hjälpa dig med Turin, men bara med din försäkran om att Frejdal och våra grannar inte straffas för alliansen med Turin Hrafn om ni vinner kriget.” Hon var övertygad om att hon med lite tid skulle kunna få byn hennes att inte vilja mörda varje Ulfhedna, men då behövde kriget ta slut innan många fler stora tragedier förekom.

    “Så vad är planen? Hur kan vi använda henne?” Hon fokuserade på och pekade mot Aslög i fjärran.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand gäspade som om han just vaknat i en mjuk säng och inte i ett iskallt landskap.

    “Mm. Precis som hemma i Karm…” mumlade han torrt och drog manteln tätare över axlarna. “Fast hemma brukade man åtminstone få kaffe innan man blev nedhuggen av sina fiender.”

    Arand lyfte blicken när Bodil satte sig bredvid dem, och såg på henne lite skeptiskt – inte hotfullt, men med samma trötta misstänksamhet han brukade reservera för folk som sa att de ”bara ville prata.” Han var inte mannen med många ord.

    Han lyssnade tyst. Det var hans vana. Folk som talade mycket sa ofta mer än de menade. När Bodil nämnde Frejdal och byarna, och lät den diskussionen vila mellan Maeve och Bodil. Det var inte hans sak att lägga sig i.

    Han kastade ett öga på Aslög, fortfarande som en rastlös skugga i rörelse, och fortsatte efter en kort paus, rösten lugnare nu, nästan resonerande.

    ”Vad gäller Aslög…” föll han in.
    “Vi vet inte vad som håller henne vid liv. Det kan vara hämnd. En förbannelse, eller något värre… Nekromanti. Eller så är det bara att döden, av alla vidriga ting i världen, inte vill ha henne längre. Vem vet? Men sådana som henne kan inte resoneras med som vanliga dödliga.”

    Han rätade upp sig och drog manteln tätare om sig. Trött, men närvarande. Ögonen växlade mellan Bodil och Maeve, vaksamma.

    ”Men hon verkar lyssna på dig, Maeve. Så? Dags att sätta målet, kanske?”

    Han rätade upp sig, borstade snön från knäna och såg mot henne igen, en skugga av den gamle Arand i blicken, lite mer energisk nu.

    “Sen får du visa mig den där berömda Kaldrländska sommaren du pratar om. Jag börjar misstänka att den bara är en myt för att lura hit resenärer.”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon hade önskat tala med Bodil, och uppenbarligen hade Bodil samma tanke, ty så fort Aslög försvann upp mot en av åsarna så gjorde hon dem sällskap. Det var kanske inte den enklaste konversationen att ha ett par sekunder efter att man stigit upp, men de behövde ha den och Maeve hade knappast sovit.

    Åt Bodils första meningar så vifta hon bara lite avfärdande med handen. Trots allt var hon fullt medveten om hur det hela stod till. Det fanns ingen kärlek att finna hos Bodils folk, inte för henne, men det var knappast platsen eller tiden att börja diskutera sådant.

    ”Jag behöver inte ditt folks kärlek. Om någon av er vill hämnas för sin familj efter att det här kriget är över så är han eller hon välkommen. Jag kan inte rättfärdiga mina handlingar, men om man ska skylla på impulsiva åtgärder så vill jag också påminna dig om att Turin lät slakta delar av min familj först”, kommenterade hon lite torrt, men hon följde det med ett litet, snett flin, som för att understryka det ironiska i det hela. Sen såg hon upp åt hållet dit Aslög försvunnit och när hon konstaterat att den odöda kvinnan fortfarande var utom hörhåll såg vände hon tillbaka blicken till Bodil och lade ena handen mot sitt hjärta, hennes blick allvarligare nu än sekunden innan.

    ”Jag svär att Frejdal och alla som hjälper mig i kampen mot Turin, om så genom att stå vid min sida, eller genom att stå åt sidan, ska förlåtas och inte straffas för sin tidigare allians med Hrafn. Skulle jag inte hålla mitt löfte så må alla gudar straffa mig”, svor hon allvarsamt innan hon lät handen falla till sidan innan hon reste sig upp och kastade en hastig blick mot Arand när han flikade in i konversationen.

     

    ”Oavsett vad som håller henne vid liv så vet vi att hon är målinriktad och obeveklig i sin framfart. Jag tror knappast att vi kommer lyckas få henne att smyga in i Ranheim… Det känns fel att tala om en gammal vän på det sättet, men precis som Oden sätter sådana som mig i första ledet så kanske vi får använda henne så, som en bärsärk. Hon kommer inte stanna när hon väl får vittring på Turin, men precis som en bärsärk så kommer hon vara urskillningslös”, kommenterade hon lågmält medan hon betraktade de båda andra, en i taget. Det var en vild plan, och den skulle kräva mycket av Bodil, något som hon själv hade reservationer inför.

    ”Om vi kan få in henne i Ranheim och du kan få ditt folk att stå åt sidan så tror jag att hon åtminstone kan försvaga motståndet tillräckligt för att jag ska kunna komma åt Turin innan döden slutligen tar henne”, fortsatte hon i samma ton, inte helt säker på att det var en bra plan, men vad annat hade de?

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Bodil svarade på kommentaren om Maeves egna familjs öde med ett lekfullt flin, som hon sedan ganska snabbt begravde då hon insåg hur olämpligt det var. Reaktionen hade kommit så plötsligt just för att det hade varit precis hennes poäng, att Maeve hade gjort det hon gjort för att hon hittat sin familj lemlästad. Hon tvivlade dock inte på att Maeve hade uppfattat ironin, men det kändes ändå olämpligt att flina till och en gnutta skam berörde Bodil. Hon lät känslan dö ut dock, då de inte hade tid med skam.

    “I tider som dessa är ett sådant löfte det bästa jag kan be om.” Besvarade hon Maeves kommentar om straff från gudarna och såg mellan henne och Arand. “Ja hennes varför känns ganska oviktigt, hon är redo att gå dit vi pekar och slåss kan hon fortfarande, så att få in henne i Ranheim borde vara den enda planen vi behöver. Stor och stark som hon må vara kommer det inte ta henne genom muren.”

    Hon fixerade sin fokus på Arand sedan. “Kan du göra ett hål i muren? Med sejden menar jag. Ditt spektakel från igår kunde ha varit av självaste Gullveig.” I stunden hade hon inte haft tid att tänka på det, men efteråt kunde hon inte skaka hur bekant det kändes och en av Gullveigs dikter kittlade i Bodils bakre medvetande genom kvällen och natten. Bodil hade tvekat med att likna honom med henne, men då han inte verkade dela deras tro kändes det harmlöst. Bodil själv hade aldrig riktigt brytt sig om normerna kopplade till sejd eller tabun kring Gullveig. Hon höjde sedan blicken och följde Aslög i fjärran igen med en klump i magen, orolig för att när som helst se kvinnan komma tillbaka till lägret, upptäcka dem alla vakna och förvänta sig att de beger sig.

    “Får vi henne genom muren känns det som att Maeve kan få möjligheten hon söker. Jag kan inledningsvis garantera mina mäns frånvaro, men jag vet inte hur de kommer reagera när löftet om hämnd mot Maeve dör med Turin.” Hon såg tillbaka mot Maeve allvarsamt. “Turins bortgång kommer ironiskt nog upplösa det lilla skydd du haft, så ni bör även planera en flyktväg.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand lyssnade medan de två samtalade och kom fram till en stridsplan, lätt som en plätt, som om de diskuterade vad de skulle äta till middag. Kanske till och med snabbare än gifta pars groll om vad som skulle ätas vid bordet. Men han var för trött för att komma med bättre förslag själv. Han lät Bodils ord sjunka in, medan han tyst sköt undan en snöklump från manteln med baksidan av handen.

    ”Gullveig, säger du?” Han höjde ett ögonbryn, halvt road, då han inte ännu var så insatt i Kaldrländarnas sagor och gudar. Det fanns allt för många av dem.
    ”Jag vet inte om jag ska vara förolämpad eller smickrad, min uppvisning skulle de flesta magiker finna amatörmässig och rå, utan finess.”

    Men tonen mjuknade när han såg på henne, och tog sig en riktig titt. Det låg ingen ilska i rösten, bara trötthet. Slagen sådan, slipad av många år av att inte ha en fast punkt i livet – ständigt på resande fot, ständigt med svärdet i handen. Kanske skulle han stupa i detta galna äventyr, och egentligen sörjde han inte det faktumet så mycket. Men det fanns även ett litet hopp, om en annan framtid med, och han såg på Maeve som om han beslöt sig på basen av hennes blick.

    ”Jag kan försöka. Magin… den ligger tunt nu. Tunt om mig, som en dröm man inte riktigt kommer ihåg. Men kanske kan jag spräcka något om vi kommer nära nog. Ett fäste, en grind, ett svagt parti i muren. Det kräver rätt ögonblick, men jag är ingen magiker, inte på det sättet ni föreställer er.” Han gjorde en paus, sneglade upp mot Aslögs gestalt i fjärran – en skuggfigur mot gryningens bleka dimridå.

    ”Men ni har rätt, i kaoset hon troligtvis skulle skapa har vi vår chans. Med tanke på de odödas seghet igår, kan vi bara föreställa oss hur svårt det blir att stoppa henne.”

    Han lutade sig fram en aning, blicken mörk men klar.

    ”Så planen är att vi henne genom muren. Men det blir ingen smygmanöver. Det blir ljudligt, blodigt och förmodligen väldigt, väldigt kort.”

    Så såg han på Bodil igen, längre nu. Mer som någon som prövade hur hårt beslutsamheten satt.

    ”Det finns inte utrymme för tvivel. Gör vi detta finns det ingen återvändo. Om Turin faller, ja då får vi hoppas att ni är snabbare och handlingskraftigare än deras vrede. Eller att Turins död gör dem modfällda.”

    Han vände sig mot Maeve till sist, drog handen genom det ljusa håret. Ett svagt leende, snett och trött. ”Men det är väl ändå som man säger – det krävs en viss sorts galenskap för att störta ett kungarike.”

    Beslutsamt slängde han svärdet över axeln och drog åt remmarna på packningen med rörelser som var både vana och avslöjande. Vana, därför att han levt större delen av sitt liv i rörelse. Avslöjande, därför att det inte fanns någon tvekan kvar i kroppen om vad som krävdes. Våld, som så ofta tycktes vara lösningen på problem.

    Han kastade en sista blick mot de två kvinnorna vid elden, ögonen något mörkare än nyss, men med ett nytt skärpa i blicken.

    ”Ni kan prata vidare om planer, murar och flyktvägar. Jag tänker inte stå här och vänta på att frysa ihäl.”

    Sedan vände han sig om, och började gå. Mot Aslög. Mot Ranheim.

    Stegen var inte forcerade, inte dramatiska, men snarare tunga av vetskapen om vad som väntade – men också bestämda. Som om han nu, äntligen, slutat vänta på ödet och i stället fattat ett beslut. Precis som då Maeve och han beslutat att resa till Ranheim.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Smickrad kanske, även om det rådde delade meningar om Gullveigs förmodade ondska eller missförståddhet. Hon hade själv aldrig lagt särskilt mycket tanke vid just det, det var allt för långt från hennes egen verklighet. Oavsett så hoppades hon att Arand skulle finna mer nåd i gudarnas ögon än den beryktade Gullveig.

    ”Du är mer magiker än oss andra, monsterjägare”, sade hon bara med ett litet, snett flin, även om hennes röst höll mer ömhet än hon haft för avsikt att avslöja. Men vad spelade det egentligen för roll nu?

    Så reste sig Arand upp och började spänna åt packningen på ryggen innan han förkunnade att han tänkte börja röra på sig. Det knöt lite i hennes mage vid tanken på att denna dag kanske var den sista hon skulle få uppleva, men hon nickade medhållande och drog åt manteln kring axlarna medan hon betraktade Arand där han börjat stövla iväg mot Aslög.

    ”Ditt folk kommer kanske önska hämnd på mig, och det kan jag förstå, till och med respektera… Men monsterjägaren… Han må vara min vän, och inblandad i hela den här röran på grund av mig, men han är inte en del av vår konflikt. Jag vet att det är mycket begärt, men om Turin dör och dina män utkräver sin hämnd så håll honom utanför om du kan. Jag vill inte att han dör för mina synder. Han förtjänar mer än så”, sade hon efter en stunds tystnad, när hon var säker på att Arand var utom hörhåll. Hon visste att Bodil knappast var skyldig henne något, och att hela planen skulle kunna gå åt helvete långt innan Turin dragit sitt sista andetag, men det var värt ett försök, om så bara för att hon skulle kunna dö lite lättare om hjärtat om hon visste att Arand inte skulle dela hennes öde för en sak som egentligen inte var hans.

    ”Så… Låt oss få det hela överstökat. Jag är trött på det här förbannade kriget och Turin Hrafns fula anlete”, kommenterade hon lite retsamt innan hon nickade åt Aslögs håll och började gå ditåt, efter Arand och mot Ranheim.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Bodil lyssnade noga på allt Arand sa och tämjde sina förväntningar lite, även om hon fortfarande var djupt fascinerad av hans trollkonster så här långt och förblev säker på att han kunde få in Aslög på ett eller annat sätt. Men kanske var det värt att överväga alternativ ändå, lite förtroende var hon ändå tvungen att ha kring mannens skeptiska bild av sig själv.

    ”Det var absolut menat som en komplimang. Om vi överlever dagen ska jag se till att du får ta del av våra sagor om henne, jag tror du kan komma att gilla henne.” När han sedan reste sig för att gå tänkte hon göra detsamma, men då hon märkte att Maeve förblev sittande så tvekade Bodil och satt även hon kvar för att lyssna på vad hon så småningom hade att säga.

    ”Jag ska göra vad jag kan. För er båda.” Hon nickade allvarsamt och såg mot Arand. ”Men jag förstår vad du menar. Om vi lyckas men jag tvingas välja mellan er att rädda, så ser jag till att han kommer säkert därifrån. Det är dessutom det enklare löftet, förutsatt att han låter sig räddas.” Hon reste sig upp och borstade bort snön från sina kläder. Hon tog ett djupt andetag och började sedan gå, med kliv som kändes dubbelt så tunga som de var igår.

    ”Låt oss vara lite rättvisa här dock. Turin Hrafn är många saker, men jag skulle inte kalla honom ful.” Hon flinade och sparkade snö mot hennes män som nu hade vaknad när hon kom närmare dem, som hastigt reste sig upp och packade med det lilla de hade spritt ut och rusade ikapp Maeve och Bodil.

    Bodil lät avståndet mellan henne och Maeve öka då hon väntade in sina män och så snart Lauf och Bror kom ikapp satte hon sin arm runt Bror. ”Hur känns det?” Undrade hon och han sparkade till med benet. ”Som nytt!” Han gav henne ett påtvingat leende, då det var tydligt att han hade svårt att finna glädje i stunden annat än över faktumet att han kunde röra sig som vanligt. Bodil fortsatte då i en låg ton, men mest av rädsla att Aslög hade superhörsel av någon anledning helt plötsligt. Om Arands trollkonster svek dem så hoppades hon att Bror skulle kunna kliva in.

    ”Bra. Jag behöver att du hinner till Ranheim före oss. Av alla här är du säkerligen snabbast.” Hon förklarade situationen så gott hon kunde och sina förväntningar på honom och han nickade förstående. Efter en kortare pratstund, lite kort osämja mellan dem och sedan ytterligare ett förstående nick från Bror så klappade Bodil honom på ryggen. ”Vid första bästa tillfälle, bryt loss från oss. Det går enkelt att förklara bort dig som spejare till monstret om hon frågar.” Under hela diskussionen såg Lauf otroligt obekväm ut, men Bodil var säker på att hon kunde lita på både honom och Bror i alla situationer.

    Aslög stannade i sin patrull när hon märkte att Arand närmade sig och lyfte upp sin slägga för att vila den över axeln. Hon lutade huvudet åt sidan och studerade honom kort innan hon tog några kliv för att möta honom.

    ”Redan? Ska ni inte sova?” Hon såg på honom med vad som endast kunde uppfattas som förvirring och sedan till de andra på våg mot dem och fnös till. ”Ert beslut såklart. Jag kan absolut relatera till ivern. Äntligen.” Hon väntade in Arand och följde sedan honom i riktningen han begav sig i.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Arand såg på Maeve när hon log det där sneda leendet som han börjat tycka om – mer än hennes ilska och vrede, och han besvarade leendet – långsamt, nästan motvilligt, men ärligt och äkta. Det var ett sådant där leende som bara några få hade fått se honom visa på riktigt. Han lät det stanna kvar ett ögonblick, som om han lät henne förstå att han såg henne och var med henne.

    Men när orden mellan henne och Bodil gled in på skuld och hämnd, på löften om att skona honom ur deras blodshämnd, vände han bara bort blicken. Muttrade något ohörbart, som om han fnös, och lät deras samtal fortsätta. Vad han kände höll han som vanligt för sig själv – men en som kände honom väl kunde ana att det värmde honom mer än han ville erkänna att Maeve tänkte på honom och hans säkerhet.

    När diskussionen vred sig mot Aslög, rätade han lite på ryggen, som för att markera att nu var det något han verkligen tänkte på. Hans röst var låg, men tydlig, och bar en dov allvarlighet.

    ”Det där drivet hon har… Jag har sett det förut, men inte på det här sättet. De flesta odöda blir… simpla, nästan maniska. Hunger. Värme. Våld. Det enda de förstår är enkel lust eller enkel vrede. Som ett skadat djur som glömt all nyans i livet.”

    Han följde Aslög med blicken där hon vandrade på sin patetiskt raka patrull. Det ryckte till lite i hans käkben när han tänkte.

    ”Men hon tänker fortfarande. Planerar. Håller vakt. Frågan är om det är en förbannelse eller nåt jag inte förstått av er magi här i Kaldrland. Något som driver henne utan att släppa taget om hennes gamla jag helt. Och det är fan mig farligare än en vanlig draugr eller odöd. För hon minns fortfarande varför hon vill döda.”

    Han rynkade ögonbrynen ännu djupare. En kort tystnad föll medan han lät orden eka ut. Sedan ryckte han på axlarna när Bodil lovade göra sitt bästa för att hjälpa dem båda.

    ”Tja. Jag behöver inte dina löften, Bodil.” Han sa det torrt men utan gift. Det var mest som om han la korten på bordet. ”Jag är här för att jaga monster, och hjälpa min vän. Och just nu verkar alla jävlar i Kaldrland ha krigets monster i sig.”

    Snön kramade under sulorna, dimman låg som en gammal yllefilt över världen, och andedräkten hängde i luften framför dem.

    När han närmade sig Aslög och hon stannade upp, lyfte han blicken. Hennes fråga fick honom att höja ögonbrynen, en aning hånfullt men också nästan sorgset. Han drog ett djupt andetag av den bitande morgonluften innan han svarade:

    ”Vilostunden är över, Aslög.” Hans röst var stadig men inte hård, som man talar till någon man försöker få att förstå en enkel sak.
    ”Vi marscherar så långt vi kan innan vi behöver vila igen. Turin väntar.”

    Han drog svärdsremmen tätare över axeln och fortsatte sedan lugnt förbi henne, men höll henne inom synfältet.

    “En sista vila för att samla våra krafter, sen gissar jag att vi får ge allt vi har.” han såg på sällskapet, ett brokigt sådant, som på något vis hittat ett gemensamt mål bland allt kaos. Målet om att få slut på detta krig genom att avsluta Turins liv.
    “Är du redo för en sista kamp, Aslög?” frågade han.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det hade inte varit menat att Arand skulle höra det hon bad Bodil om, men hon borde väl ha kunnat räkna ut att han skulle tjuvlyssna. Men det gjorde detsamma, hon skämdes inte över att be om det, trots allt så betydde han alldeles för mycket för henne för att hon skulle låta honom ha ihjäl sig på grund av henne. Så hon reste sig bara hon också och gick samman med Bodil en bit till dess att hon föll bakåt en aning för att ansluta till sina mannar. Hon kunde höra hur Bodil sade något om att bryta loss från gruppen och hinna före dem till Ranheim. Hon hoppades att det var för att hinna varna resten av Bodils folk och inte för att varna Turin…

     

    Hon kom ifatt Arand lagom till att ha slöt upp vid Aslögs sida och började gå i riktning mot Ranheim. Den odöda kvinnan verkade inte riktigt inse att natten passerat, men det var väl också som Arand sagt, det var något annat som drev henne. Hon var odöd, men inte helt, som om hon tappat all tidsuppfattning men inte sin hämndlystnad. Maeve kunde inte låta bli att undra om det inte var gudar inblandade i det hela trots allt, precis som Bodil sagt. Arand skulle kanske rynka på näsan åt det, men hon hade sett vad gudarna kunde göra, hade självt upplevt det.

    ”Du och jag kommer ge oss in i Ranheim först. Kvinnan som hjälper oss, Bodil, har förklarat vart Turin vanligen håller hus. Vi kommer bege oss dit först, så fort vi är innanför muren”, förklarade hon för den odöda, osäker på om hon ens skulle förstå vad en plan var, men vad skadade det att försöka?

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Bodil lekte med Arands kommentarer om Aslög och studsade dem mot de många sagorna hon hade vuxit upp med. Hur han kunde säga allt det där utan att dra slutsatsen att det var gudarnas arbete i verket fick henne att för bara ett ögonblick tvivla över hans kompetens, även om hon hade sett den med sina egna ögon. Hon kunde ofta själv tvivla på gudarnas involvering i deras liv, men då och då dök det upp saker som inte riktigt gick att förklara på annat sätt, så som att Ran gav Turin livets gåva. Hon och många andra såg honom i det där vattnet och skillnaden inom honom var som natt och dag under tiden som följde. Hur kunde man tvivla på att andra gudar skulle försöka agera motvikt? Hon såg mot Aslög när de närmade sig och tog ett djupt andetag.

    När Maeve pratade med Aslög sköt rysningar genom Bodils kropp, borde hon verkligen berätta för henne att Bodil hade förkunskap om byn. Skulle det inte göra henne misstänksam? Eller skulle monstret tro att de var just så bra på att spana och spionera? Var hon kapabel att analysera och bearbeta eventuella innebörder av att Bodil hade den kunskapen?

    Aslög log ett tomt leende åt Maeve och Arand. “Sida vid sida en sista gång. Imorgon firar vi Svartfåglarnas sorg i Valhall.” Rösten försökte vara munter, den hade energi, men det saknades något i den och Bodil släppte ut ett andetag hon inte visste att hon hållit i. Det kändes som att varje gång de pratade med Aslög så var hon bara en impuls bort från att platta till Bodil och hennes män med den där släggan. Bodil stirrade på vapnet Aslög vilade på sin axel medan de vandrade längst dalen. Hon, Bror och Lauf alla tre. Den där släggan skrämde dem.

    Så snart de nådde dalens slut och anlände till det större landskapet så började Bror vika av och Bodil höll andan när Aslög lade märke till det, men Aslög gjorde ingenting, stannade och stirrade på Bror en kort stund och började sedan gå igen i riktningen de hela tiden hade gått i. Bodil trodde att hon skulle falla ihop från hjärtsvikt eller liknande under den korta tiden Aslög hade stått till och började nästan gråta från spänningen som släppte när Aslög helt enkelt inte verkade bry sig. Lauf lade en arm på hennes axel och hon log svagt åt den äldre mannen, som log tillbaka. Sedan hörde hon Aslög plötsligt prata och paniken kom tillbaka med kraft från att bara höra rösten.

    “Hur tar vi oss innanför muren? Jag ser inte att ni bär på någon stege och en av våra sköldar fegade precis ur.” Hon vände blicken i riktningen Bror hade gått iväg i. Utan honom var det bara Maeve och Lauf som hade sköldar och tre personer var utan. Bodil försökte förstå vad den slutsatsen från Aslög innebar, vad det avslöjade om hennes tillstånd, men hon verkade ha låst sin åsikt i att kvinnan var vald av gudarna att överleva. Det gick inte att skaka känslan. Bodil vågade dock inte svara, det var Arand och Maeve som Aslög verkade lita på, de fick föra talan så gott det gick. Bodil ville vara osynlig så ofta som det gick i monstrets sällskap.

Viewing 15 posts - 181 through 195 (of 195 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.