- This topic has 181 replies, 6 voices, and was last updated 1 dag, 9 h sedan by
.
-
Arand såg tyst på när Bodil ställde sig upp, redo att agera om hon gjorde något som kunde försätta dem i fara. Han höjde ett ögonbryn och suckade tungt för sig själv över vad som hände framför hans ögon, orden som utbyttes. Han vred sig långsamt mot Maeve och viskade, tillräckligt lågt för att inte Aslög skulle höra, men med tillräckligt mycket vass ironi för att hon skulle känna av den ändå.
“Se där. En till självmordskandidat. Vi kanske borde trycka upp fanor med för vår lilla klubb.” Han gnuggade tinningarna som om det skulle få hela situationen att försvinna, lite retligare än vanligt efter kampen de hade haft innan – så trött och sliten som han sällan känt sig. Men inget försvann. Det gav bara mer huvudvärk medan pratet fortsatte.
Han satte sig ned, och lät ryggen sjunka ner mot Maeves som stöd och drog manteln över benen medan han lyssnade på Aslög och Bodil. Han vände sig bort mot elden de gjort upp, drog manteln tätare och tänkte på hur mycket enklare livet varit när monstret man bekämpade var tre meter högt och luktade svavel. Då visste man åtminstone vilken ände man skulle hugga först snarare än detta politiska dravel.
“Jag kunde inte bry mig mindre om vems fana som fladdrar över Ranheims jävla port.. Ulfhednas, Turins, svartfåglarna eller nån annan skitstövel med ambitioner och allt för lite vett mellan öronen.” Han drog fingrarna över svärdets skida, som för att känna något fast mitt i all röra.
“Jag är bara en monsterjägare.” Han såg över axeln mot Maeve, rakt, utan undanflykter.
“Men om du tänker följa dessa rakt in i vargens käftar för att få ett slut på detta… då följer jag med. Inte för att jag tror på det där jävla kriget. Men för att jag tror på dig, och att du förtjänar ett avslut efter vad den jäveln gjorde mot din familj.”En kort paus, ett lätt ryck i ena mungipan, nästan ett leende.
“Så, när du väl sätter yxan i Turin… och det hoppas jag innerligt att du gör… sikta på njurarna först. Det sägs göra ondast.”
Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen en stund, och tillade.
“Och om vi dör på vägen? Tja. Då får vi åtminstone lite sällskap i helvetet. Och jag har hört att de har bättre vin där än skiten ni dricker här i Kaldrland.” fnös han lite torrt.
-
För en kort stund så var hon försjunken i egna tankar, tankar kring hur denna plötsliga händelseutveckling trots allt skulle kunna gynna dem. Aslögs uppdykande hade först känts som ett av gudarna sänt straff, en påminnelse om hennes ambivalens kring hela situationen, hennes misslyckanden och snedsteg, men nu… Kanske var det hon tolkat som ett straff egentligen en gåva? I Ranheim hade hennes plan gått i kras när jarl Turin inte verkat lika mån om att avsluta det hela som hon själv, hon hade till och med övervägt att överge hela den dumdristiga planen, trots att det inte bara skulle ha givit hennes självkänsla en törn, det skulle också ha fläckat hennes heder.
Men nu… Nu var Aslög plötsligt med i bilden och hon var inte längre bara en krigare, hon var en ostoppbar kraft driven av hämndlystnad. Och så hade de Bodil, som precis rest sig upp och helt oväntat bytt sida, åtminstone som det såg ut. Hon kunde inte hjälpa det, men ett litet, vasst leende spred sig över hennes läppar. Rädsla och fruktan kunde förändra månget hjärta tycktes det. Hon fick skaka av sig tanken innan den fick ett ordentligt grepp om henne.
”Så det verkar som om du gör oss sällskap då, Aslög. Vårt uppdrag är trots allt detsamma, oavsett hur vi senast skiljdes åt”, sade hon med samma lilla leende och en snabb blick åt Bodils håll. Hon behövde inte säga något för att den andra kvinnan skulle förstå att Maeve Ulfhedna var både nöjd, tacksam och något misstänksam över den plötsliga vändningen, men att hon trots det inte tänkte avslöja något om deras egentliga bekantskap.
Situationen var nästan nog för att hon skulle brista ut i skratt, men hon insåg hur det hade sett ut, så hon lyssnade bara på Arands viskande ord och mumlet från Bodil och hennes män och tackade tyst Oden för den bajsmacka han kokat ihop åt henne och hennes familj. Var det så här det kändes att vara vald av gudarna så var hon osäker på om det var värt besväret.
”Så lätt slipper du inte undan. Jag har hört att mjödet flödar i Valhall, skulle vi hamna där istället för i ditt Helvete”, viskade hon tillbaka, och då kunde hon inte låta bli att frusta lite av skratt innan hon tog monsterjägarens ena hand i sin och tryckte den lätt.
You must be logged in to reply to this topic.