Riftan såg emot himlen som börjat färgas i olika färger i solnedgången. Mörkret var på antågande så det var lika bra att börja röra sig hemåt, ordna nåt att äta och så av det lilla han hade kvar, snart behövdes en tur till marknaden igen, om inte smedens fru hade lite rester till övers, hon var alltid väldigt vänlig och såg till så han hade lite mat som tack för all hjälp han hjälpte smeden med.
Ynglingen började gå längst dom allt mer tomma gatorna i staden. Luften fylldes sakta av allt mer dofter av mat från diverse hem och det var svårt att inte känna hur magen kurrade och hungern kom krypande. Han suckade lite och gick lite smått i sin egen värld, när han hörde rop en bit bort. Han rynkade pannan lite men tänkte inte så mycket mer på det, inte förrän nån plötsligt sprang rakt in i honom och han såg till en början irriterat på personen
“Hallå! Se dig… ” började han, men tystnade när han såg på flickan, hon kunde inte va mer än några år yngre än han själv gissade han på. Och hon var rädd, såg det ut som. Snabbt så blev han lite lugnare.
Han såg bakom henne lite och hörde några röster igen och såg mot henne, han visste inte vad som hänt, men det verkade som det var nåt allvarligt om hon var så skärrad, och genast började hans tankar snurra över vad det kunde vara eftersom han hört röster som ropat. Hans bruna ögon vändes till henne
” Är du okej? ” frågade han försiktigt

Riftan såg på henne med lugn blick, han ville inte skrämma henne mer än hon redan var skrämd. Han noterade hennes axel lite snabbt, men hann inte så mycket mer innan han såg männen komma efter henne. Han såg emot dom vid deras fråga.
” Ja, det är jag ” sa han

Han sneglade lite mot henne framför sig när hon backade. Hade Karlin eller dom andra gjort nåt? Han hade lite svårt att tro det, men hon verkade så himla rädd för dom så han vart osäker.
Riftan funderade lite innan han la en arm tryggt om hennes axlar och drog henne intill sig, men inte för något negativt eller för att hjälpa dom hålla kvar henne eller nåt sånt, det var mer för beskydd och lugn. Han sneglade lite emot henne innan han såg emot Karlin och dom andra två igen
” Hon är med mig Karlin, är det nåt problem? ” sa han innan han såg mer på henne
” Jag har letat överallt efter dig.. ” sa han lågt

Riftan kände hur hon små darrade och höll om henne lite mer med sin arm
” Du är säker det är det viktiga ” sa han
Han såg sen mot Karlin och nickade. Han pustade ut när Karlin verkade köpa det hela
” Godkväll herrn ” sa han och såg efter honom och dom andra.
Han hörde att dom inte verkade helt övertygade nån av dom, men var lättad över att dom gav sig

Först när dom gått runt hörnet och han hörde dom försvinna bortåt så släppte han greppet lite och såg på henne då hon verkade lite lugnare, hoppades han i alla fall
” Ingen fara.. och du behöver inte säga herrn, så gammal är jag inte ” sa han, försökte lätta på stämningen lite.
Han märkte att det var nåt och såg på henne mer ordentligt
” Hur är det? Behöver du hjälp nånstans eller så? ” frågade han

Riftan kunde inte missa att nåt hände med flickan framför sig. Sa han nåt dumt? Eller vad hände?
Han såg på henne lite förvirrat då han inte riktigt visste vad det var som hände. Han mindes ju hur skärrad och rädd hon varit när hon sprungit in i honom, men det berodde väl på Karlin, Ianos och Ace? Eller var det nåt mer?
Det verkade allt mer som nåt mer, för han såg hur hon sakta ändrades allt mer och la en hand försiktigt mot hennes axel

” Är du okej? ” frågade han försiktigt igen
Han märkte att hon letade efter något, något som inte fanns kvar och såg lite frågande på henne
” Har nåt hänt? ” frågade han därefter

Riftan svalde lite när hon började gråta. Han förstod vad som hänt och svalde lite hårdare då han blev arg inom sig för vad hon fått varit med om. Han såg den trasiga tunikan, och blåmärkena. Han visste att det nog inte var det smartaste movet att göra, men han var för snäll för att se henne sitta där och gråta på marken sådär. Så han satte sig på knä framför henne och drog in henne i en tröstande omfamning medans han funderade på hur han kunde hjälpa henne
” Du kan följa med mig.. du kan inte stanna här ute helt ensam.. så försöker vi hitta dina saker imorgon när det ljusnat igen ” sa han
Han såg lite på henne med armarna ännu försiktigt kring henne
” Du var rädd, du såg ut som ett panikslaget litet djur ” sa han med en låg röst

Riftan såg lite på henne och höll om henne tröstande så länge hon behövde det
” Ja.. jag har inte mycket, men en säng att sova i och lite mat har jag, och värme ” sa han

Han kunde inte låta bli att le lite lätt när han insåg att han inte ens sagt sitt namn till henne ännu, än mindre bett om hennes
” Jag heter Riftan.. och du? Vad heter du miss? “

” Fint namn.. Mireana” sa han

Riftan såg på henne och la handen under hennes haka och vinklade hennes ansikte mot sitt egna och såg in i hennes rödgråtna ögon
” Oroa dig inte för dom sakerna… jag har sovit på gatan så jag klara mig nog utan en säng ett tag ” sa han
Han reste sig upp och hjälpte även henne upp på fötter
” Kom, så tar vi oss härifrån ” sa han och log mot henne innan han lugnt började att gå igen

Riftan såg lite mot henne vid hennes försök att förklara och gav henne en lugn blick
” Då kallar jag dig Miri också ” sa han

Det tog inte alltför länge att gå innan dom anlände till den lilla sten stugan i utkanten av staden.
” Som sagt.. inte jätte stort, men tillräckligt ” sa han vänligt.
Han öppnade den lilla grinden som fanns där och omslöt den lilla gräsmattan framför huset och släppte in henne före sig innan dom gick vidare till dörren.
Snabbt och lätt låste han upp och lät henne gå före in. Innanför var det ett stort rum, både kök, matsal och ett litet vardagsrum eller vad man ville kalla det med en öppen spis fanns där.
Längre in kunde man se en liten korridor som ledde till några fler dörrar samt en bakdörr, ett var ett rum som var förråd just nu, ett var sovrummet och ett var så man kunde tvätta sig och så.

• This reply was modified 2 år, 8 månader sedan by Sara92.

Riftan såg mot henne lite och stängde dörren bakom dom
Han log lite vid hennes fråga och smekte henne tröstande på armen då han märkte att hon ännu grät lite
” Ja, om man räknar bort dom som ej är människor som bor här ” sa han
Lagom till han sa det, så kom en grå katt spatserande över golvet med svansen högt i luften, hon stannade upp lite i sitt steg och såg frågande på nykomlingen innan hon nyfiket gick fram och jamade högt mot henne och såg på henne med nyfikna ögon
” Jaså du var inne ändå.. Miri, detta är bossen i huset, eller ja, hon tror att hon är boss, Sina ”

Han gick bort till eldstaden för att tända och såg bak lite emot henne
” Artigare av mig att låta dig ta sängen, jag klarar mig, oroa dig inte för det Miri ” sa han vänligt och såg emot henne
Hans mor hade lärt honom gott uppförande och uppfostrat honom väl, så gott hon kunnat ensam under flera år innan hon själv tyvärr gått bort. Hans far hade dött när han var rätt liten, så dom hade inte haft det så jätte enkelt men dom hade klarat sig bra ändå.

Riftan såg på dom båda och lutade sig lite emot eldstaden och log åt vad han såg, speciellt när han såg Miras leende, även om hon ännu var ledsen och så. Han såg emot Sira som helt klart godkände henne också, samt märkte av att hon inte mådde så bra.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga, så han stod bara där och lät dom vara.

Han gick sen med lugna steg för att kika så att sängen inte var i en alltför hemsk oreda innan han kom tillbaka igen
” Hon verkar gilla dig ” sa han
” Hon brukar inte reagera sådär med andra än mig annars ” tillade han och såg på katten och sen på Miri som gosade med den.
Han hörde sen ett högt gnäggande från baksidan av huset
” Just ja.. jag kommer snart tillbaka, se dig omkring om du vill, eller sitt där om du hellre gör det ” sa han
Han såg på Miri lite innan han gick mot bakdörren