- This topic has 291 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 9 månader sedan by
.
-
“Så du trivs här? I staden menar jag?”
Hon blev lite spänd igen men tog sig igenom det. Hon ville fortfarande enge staden en chans trots att det som hänt lämnat spår en i henne som fortfarande var färska.
“Förlåt, jag ska inte snoka… Jag har ju själv inte berättat mer än mitt namn.. Du har säkert andra frågor?”
-
Riftan nickade lite
” Jag känner inte till så mycket annat än den här staden, men ja.. det blir såklart lite ensamt ibland ”
Han såg lite på henne och log lätt
” Det är ingenfara, vill du fråga saker så får du göra det ”
han nickade lite smått till det sista hon sa
” Ja, mest just nu är funderingar kring vad som tagit dig hit just nu, och vart du kommer ifrån “ -
Miri satte sig rak i ryggen. Det här var något hon varit beredd på att prata om.
“Jag kommer från Tretorn. En liten stad… Eller stor by.. jag vet inte om du hört talas om den… Jag levde där med min mor. När hon blev sjuk var det hennes önskan att jag, när hon… passerat… skulle ta mig hit, använda arvet för att få fotfäste och finna mannen hon tror kan vara min far.”
Det var nästan inövat, det var något hon haft i tankarna under sin vandring.
Tretorn var en liten by några dagars vandring bort som byggts i och runt ett gammalt fort. Byn var smått känd på grund av att trots namnet inte hade tre utan två torn. Det tredje hade fallit för flera generationer sedan men namnet förblev.
-
Riftan lyssnade på det hon sa, när hon nämnde sin mor, så såg han på henne
” Beklagar din sorg.. ” började han
Han visste själv hur det var att mista en förälder, han hade ju mist båda sina, ena rätt tidig ålder.
” Ja, jag har hört talas om det, men aldrig varit där ” sa han. Han tvekade sen lite” Är.. det nåt du vet om er far? Eller ja.. den man som kanske är det? ” frågade han
Om han nu fanns där, så kanske Riftan visste vem det var -
Hon nickade tacksamt åt hans kondoleanser. “Jag vet inte mycket.. han ska vara blåögd och ha rågblont hår.. hans namn är Aron.. han var akadmeiker.. han gav min mor den h…” hennes hand gick mot en icke existerande väska igen.. hon hindrade sig själv och blev som förstenad. Hennes ögon började vattnas igen.
-
Riftan betraktade henne lugnt medans hon berättade det hon visste om sin förmodade far. Namnet lät inte bekant, inte för honom iallafall vad han kunde komma på just nu, hans tankar distraherades snabbt när han märkte att hon stannade upp lite. Han tog försiktigt sin hand och greppade hennes ena hand och kramade den mjukt med sin
” Jag lovar att göra vad jag kan för att hjälpa dig… ” sa han försiktigt och såg på henne.
” Och.. här får du stanna sålänge du behöver, kanske tråkigt vissa dagar när jag är borta dock, om du stannar här medans vill säga ”
Han visste inte om hon ville vara där ensam eller inte, följa med honom skulle gå att ordna om det var så att hon inte ville va ensam. -
Hon log och nickade, trots att tårarna fortfarande rann. Hon tog hans hand och kramade den tillbaka. “Tack…” hon såg på honom en stund med ett leende. Hon snörvlade och ställde sig upp. “Nåja, vi får inte glömma soppan.” Hon gick till kärlet och började med kryddan, hällde sedan i morötterna och kycklingen. Hon ställde tillbaka kryddan i skåpet och började röra om.
-
Riftan kramade hennes hand innan han släppte den när hon började resa sig upp. Han såg efter henne lite innan han såg ner på Sira som satt neranför honom och såg frågande på honom. Han gav katten ett leende och kliade henne mellan öronen och fick lite kurrande som svar. Han såg lite emot Miri
” Går det bra? “ -
Hon såg på honom rullade på ögonen mot kärlet och gav honom tecken att komma dit. “Kom hit och smaka.”
Hon rörde om sleven och lyfte den, full med soppa och blåste försiktigt på den innan hon höll fram den till Riftan.
-
Riftan reste sig upp och gick bort till henne. Han ställde sig så nära han kunde, och log lite innan han försiktigt smakade på den varma maten. Han log sen stort
” Jättegott Miri” sa han
Ja det var verkligen väldigt gott, det kunde han inte ljuga om -
Hon såg på honom när han kom nära.. Hon log när han svarade och fortsatte sedan röra om “En liten stund till.. morötterna måste mjukna lite till.. Men jag är glad att du tycker om den.”
Hon tänkte lite.. “Tror du verkligen det går att… finna min väska? Jag vill inte att du utsätter dig för fara.”
-
Riftan log varmt emot henne och la en hand mot hennes rygg utan att själv tänka på det
” Jag vet inte om det går.. men jag kommer göra vad jag kan för att hjälpa dig få dina saker tillbaka.. jag klarar mig alltid, du behöver inte vara orolig ”
Han såg på henne, han hade sina aningar vilka det kunde vara som tagit dom, det var inga snälla typer.. så hon hade en anledning att vara orolig egentligen, men det vågade han inte säga till henne, han ville inte oroa henne. -
Hon fortsatte röra om i kärlet. “Det skulle vara fint få tillbaka väskan…” hon torkade bort tårarna igen. “Nåväl! Gå och sätt dig, det är matdags!” Hon tog av kärlet från upphängningen och serverade soppan innan hon satte ner kärlet på bordet. Hon satte sig på sin stol och log mot honom.
-
Riftan ville verkligen hjälpa henne, hur hade han inte tänkt ut än, men han ville det bara mer. Speciellt när han förstod allt mer hur mycket väskan betyder för henne. Lydigt satte han sig ner på stolen log mot henne också. Han såg sen på soppan i sin skål och rörde runt lite för att låta luften kyla ner det lite smått innan han smakade. Han log sen mer mot henne
” Om du tänker skämma bort mig med såhär god mat.. så vet jag inte om jag vill släppa iväg dig sen ” for ur honom.
Han log svagt och såg ner lite
” Jag menar.. jag bara… tusan…” han lågt och log svagt och kliade sig lite nervöst i nacken med andra handen då det hela kommit ut helt galet -
Miri stannade upp för en sekund. Hon förstod hur det var menat men det ryckte fortfarande till. Hon log snett. “Utan mig hade du ätit samma mat i annan form.. utan dig hade jag sovit ute på gatan. Det är en bit kvar innan det är jag som skämmer bort dig.” hon åt lite av soppan.
“Men.. det är mycket snällt av dig att jag får bo här.. Att laga mat är det minsta jag kan göra. Men jag kan inte ta din säng hela tiden.”
-
Riftan log svagt emot henne, hur generad och dum han kände sig syntes säkert flera mil åt hur tokigt det låtit.
” För visso, men det hade inte varit i närheten av såhär gott hur jag än tillagat det ” sa han
Han åt lite mer och såg lite mot henne. Han förstod vad hon menade, men det kändes inte snällt att hon sov på golvet heller, visserligen kanske hon syftade på att ge sig av tillsist, och han förstod att hon inte kunde stanna där för alltid.
Hon hade ju ett eget liv egentligen.
” Självklart, det är tryggare här än där ute, att jag sen får sova på golvet ett tag överlever jag “ -
Miri suckade och lade ner skeden. “Ska vi.. kanske turas om med sängen? Jag vill inte vara en börda men.. utan mina pengar kan det nog ta ett bra tag innan jag har råd med ett.. eget hem.”
Hon funderade lite till, “Vad finns det förresten för arbeten att finna här omkring? Och hur mycket kostar en bostad?”
hon tog upp skeden igen. “Det är inte att jag har bråttom härifrån, du har ett underbart hem… jag vill bara inte vara en börda.” hon upprepade sig. Hon verkade bry sig om hur hon uppfattades.
-
Riftan lyssnade på det hon sa och kunde inte låta bli att le åt det. Det märktes tydligt att hon inte ville vara ett problem för nån, och för hans del så kunde hon knappast bli det, inte som han kände just nu iallafall. Det var bara skönt med sällskap även hemma.
Han funderade lite smått på hennes frågor
” Det kan vi nog.. eller så löser vi det på nåt annat sätt ” sa han
Han funderade sen vidare mer på hennes andra frågor
” Det finns nog lite olika.. jag brukar hjälpa smeden endel, och hans fru är sömmerska, samt hon känner typ alla här, så om du vill kan vi kolla med henne om hon vet något, vad gäller ett hem.. så kan det variera endel vad det kostar ” sa han
Han kollade runt lite i sitt egna, innan hans blick landade på henne igen
” Jag hade ren tur när jag hamnade här, jag kände den gamle ägaren, och det var rätt förfallet och slitet ” sa han -
“Sömmerska..” upprepade hon.. och drog lite i sin sjal. Nej vad dumt.. hon kunde inte köpa kläder utan pengar.
Hon såg sig omkring. “Då har du gjort ett mycket fint jobb. Det ser inte förfallet ut nu i alla fall.”
Hon gäspade stort.. vilken dag det hade varit.
“Jag hoppas du inte råkar i trubbel.. för att du tog min sida inför de tre männen…”
-
Riftan åt lite mer och såg smått mot henne och log lite svagt
” Tack, det har inte varit lätt men tillsist så har det blivit bra även om det finns saker man kan förbättra och fixa än ” sa han
” Det är nog ingenfara ” sa han
Han hoppades iallafall att det inte skulle hända nåt, men dom där männen kunde man aldrig helt förstå.
” Du kan lägga dig om du känner dig trött, det har varit mycket för dig idag ” sa han då han såg henne gäspa så stort
You must be logged in to reply to this topic.