“AAaaahhhaAAAAAhhaAah!”

Ju snabbare det gick ju närmare den där explosionen kom hon igen.. hon kände igen det från igår.. men u var det hon som styrde. hon höjde sig högre och dunkade ner sig själv på honom, snabbare! Snabbare!

“AAAHHHHHHHH!” hon började rysa och såg ut att tappa kontrollen helt!

Hon tryckte sig emot honom.. och klämde hans sidor med sina händer… Hon höjde sig inte mer men värmen och vibrationerna från hennes klimax fortsatte stimulera honom. Hon varade länge och väl!

Hon skakade en stund till.. och lugnade sig efter ett tag. hon satt där och lutade sig framåt, andfådd. “Oj.. åh Riftan.. det var… oj…”

Hon strök lite hår från sitt ansikte.. det spretade överallt nu.. hon hade inte ens rättat till det från igår. Hon log mot honom. “Vad säger du? Ska vi bara göra såhär hela dagen resten av litet?” hon skämtade såklart.. men.. det var som om hon upptäckt en helt ny värld… och på sätt och vis hade hon ju gjort det.

Hon log snett. “Ja det hoppas jag verkligen.” hon satt kvar och log åt honom.. nu hade elden växt till sig och det började bli varmt där de låg. Efter en stund lade hon sig framåt över honom. “Kanske borde börja dagen.. men… du är väldigt skön att ligga på…”

De låg där en bra stund… men efter ett tag satte sig Miri upp. “Nej, det är int enyttigt att missa frukost!”

Hon pussade Riftan och ställde sig sedan upp för att gå till sina kläder. Tunikan fick räcka att ta på sig så länge innan hon gick för att hämta bröd och ost. Stuvningen var värmd igen, där den hängt över elden, och en stuvning blir ju faktiskt bättre efter att ha värmts upp igen. Hon dukade upp två skålar stuvning med bröd och ost. “Seså… få i dig något nu. Det finns nog mer av staden jag gärna skulle vilja se.”

De åt sin frukost och såg till att djuren hade vad de behövde innan de begav sig på staden. De skulle naturligtvis se till Lot och Gretchen så småningom, men Miri ville se mer av staden och lära känna den. När de hade dukat undan och klätt sig ordentligt tog hon Riftans hand. “Så.. led vägen, käraste…” hon pausade lite.. “Det är okej.. att kalla dig käraste va?”

Det skulle bli spännande att se staden! Men efter ett kvarter insåg stannade Miri till.

“Oj… umm.. det kanske blir bättre om du leder vägen. Det är ju din guide-tur trots allt.”

Hon pekade på en staty. “Vad är det för staty? Har den någon intressant historia bakom sig? Är den gammal? Har ni någon öppen trädgård? Vad finns det man bara måste se här?”

hon log förväntansfullt mot Riftan.

Miri skrattade. “En rätt stor person som gjorde nån stor grej 50 år sedan. Se där!” Hon flinade och lutade sig upp för att gnugga sin näsa mot hans. Hon visste inte riktigt varför hon gjorde just så… det kändes mysigt.

“Det är kul med statyer i alla fall.. De får staden att kännas… full med historier.. mysterier…”

Hennes ögon spärrades upp. “Vattenfall?”

hon hade sett teckningar av vattenfall och läst dem beskrivna i poesi men själv hade det närmaste hon sett  varit den lilla floden vid Tretorn.. och några bäckar.

“Jaaa.. visa mig vattenfallet!”

“Oj.. hur långt bort är det? Jaja vi kan ta det en annan dag, men lova mig att jag får se det snart!”

Hon pussade honom på kinden “Och du är förresten också söt!”

Hon log åt en kvinna som tittade på dem när hon gick förbi. Hon verkade road över att se dem. “Goddag frun! Jag heter Mireana!” hon neg artigt. “Känner du Riftan?”

Kvinnan skrattade hjärtligt. “Vi har träffats. Hur mår Knox?” frågade hon. Det var trots allt hon och hennes make som tillverkat hans sadel.

“Det är jag säker på.” sa kvinnan och log mot Miri “Esme heter jag..” Hon såg mellan de två ungdomarna och flinade. Hon kände igen ung kärlek när hon såg den. “Ta hand om den där, flicka. Hittar du en karl som har god hand med djur ska du göra vad du kan för att behålla honom.”

Miri höjde ett ögonbryn.. rodnade och ser på marken. “Är vi.. så uppenbara?”

Esme skrattade. “Kära barn, ni svävar ju på moln! Ni lämnar knappt fotspår!”