Post has published by Purris
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 292 total)
  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Solen hade precis gått ner och skymningsljuset var på god väg att lämna plats till nattens mörker. En skärrad flicka stapplade ut från en gränd och såg sig omkring, nervöst. Hon såg ut att vara i sena tonåren men utan självsäkerheten av vuxen självständighet. Det var ont om människor på gatorna nu men flickan ryckte till vid minsta lilla ljud. Hon drog upp sjalen över axeln för att täcka en söndersliten tunika som verkade ha skadats i någon form av strid. Hon stapplade sig fram till ett värdshus och såg upp på skylten. En hand lade sig på midjan där hon tidigare haft sin väska och hennes axlar sjönk. Rösten från insidan, som verkade indikera att någon var på väg att lämna värdshuset fick henne att rycka till och hon skyndade därifrån.

    “Hörru! Unga dam!” ropade en röst ut. Någon av dem reagerade på hennes hast. Hon skyndade sig ännu mer runt ett hörn. Hon visste inte varför dessa män skrämde henne. Just nu var allt skrämmande. I sin hast runt hörnet sprang hon rätt in bröstet på någon. Hon gjorde ett stort skutt bakåt och flämtade till innan hon stirrade storögt på främlingen framför sig samtidigt som hon kastade ögonen bakåt för att se om någon av herrarna från värdshuset följt efter henne.

     

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan såg emot himlen som börjat färgas i olika färger i solnedgången. Mörkret var på antågande så det var lika bra att börja röra sig hemåt, ordna nåt att äta och så av det lilla han hade kvar, snart behövdes en tur till marknaden igen, om inte smedens fru hade lite rester till övers, hon var alltid väldigt vänlig och såg till så han hade lite mat som tack för all hjälp han hjälpte smeden med.
    Ynglingen började gå längst dom allt mer tomma gatorna i staden. Luften fylldes sakta av allt mer dofter av mat från diverse hem och det var svårt att inte känna hur magen kurrade och hungern kom krypande. Han suckade lite och gick lite smått i sin egen värld, när han hörde rop en bit bort. Han rynkade pannan lite men tänkte inte så mycket mer på det, inte förrän nån plötsligt sprang rakt in i honom och han såg till en början irriterat på personen
    “Hallå! Se dig… ” började han, men tystnade när han såg på flickan, hon kunde inte va mer än några år yngre än han själv gissade han på. Och hon var rädd, såg det ut som. Snabbt så blev han lite lugnare.
    Han såg bakom henne lite och hörde några röster igen och såg mot henne, han visste inte vad som hänt, men det verkade som det var nåt allvarligt om hon var så skärrad, och genast började hans tankar snurra över vad det kunde vara eftersom han hört röster som ropat. Hans bruna ögon vändes till henne
    ” Är du okej? ” frågade han försiktigt

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Flickan stod stelfrusen någon sekund, som om hon inte kunde bestämma sig för om Riftan var på väg att anfalla henne eller inte. Hon drog upp sjalen, som hade glidit ner för axeln igen efter krocken.

    “Jag…”

    kved hon tyst när 3 män rundade hörnet efter henne. De stannade upp och synade de två ungdomarna.  “Du är den där smedpojken va?” undrade Karlin, en lokal handelsman. Flickan vände sig mot männen och tog ett steg bakåt.

    “Se efter vad hon har stul…” började en annan man, men Karlin höjde en hand och avbröt honom innan han vände blicken mot den unga kvinnan. “Vi har inte sett dig i trakten, flicka. Nyinflyttad? Känner du honom här?”

    Han verkade artig på orden men männen misstänkte tydligt flickan för något. På helspänn backade hon långsamt från de tre männen, redo att springa bort från den lilla folksamlingen.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan såg på henne med lugn blick, han ville inte skrämma henne mer än hon redan var skrämd. Han noterade hennes axel lite snabbt, men hann inte så mycket mer innan han såg männen komma efter henne. Han såg emot dom vid deras fråga.
    ” Ja, det är jag ” sa han

    Han sneglade lite mot henne framför sig när hon backade. Hade Karlin eller dom andra gjort nåt? Han hade lite svårt att tro det, men hon verkade så himla rädd för dom så han vart osäker.
    Riftan funderade lite innan han la en arm tryggt om hennes axlar och drog henne intill sig, men inte för något negativt eller för att hjälpa dom hålla kvar henne eller nåt sånt, det var mer för beskydd och lugn. Han sneglade lite emot henne innan han såg emot Karlin och dom andra två igen
    ” Hon är med mig Karlin, är det nåt problem? ” sa han innan han såg mer på henne
    ” Jag har letat överallt efter dig.. ” sa han lågt

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Flickan ryckte till när Riftan drog henne till sig. Hon förstod vad han gjorde men lyckades inte lugna sig själv så mycket som hon skulle vilja. “F.. förlåt.. jag gick.. vilse..” viskade hon och försökte styrka hans berättelse. Karlin såg på henne och spände sedan sina ögon i Riftan. “Jaså, pojk. Hon är med dig.” Han verkade inte helt övertygad men vände sig om för att gå. “Nåväl. Godkväll.”

    “Men Karlin! Gatråttor springer inte så om de inte stulit någonting!” väste en av hans vänner, i tron om att han viskade.  “Du hörde honom, Ianos. Hon är med smedpojken. Har du blivit av med någon dyrgrip får du ta upp det med Lot.” svarade han utan att viska när de tre försvann bakom hörnet.

    Den unga kvinnan slappnade inte av men kanske inte verkade lika panikslagen längre. Hon såg på Riftan snabbt men sänkte sedan blicken. “Tack, herrn..” innan hon kastade ögonen på gatan som gick motsatt håll från de tre männen… en blick som visade att hon var på väg ditåt men saknade målmedvetenhet, som om hon inte var på väg till någon plats alls.

    • This reply was modified 2 år sedan by Purris.
  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan kände hur hon små darrade och höll om henne lite mer med sin arm
    ” Du är säker det är det viktiga ” sa han
    Han såg sen mot Karlin och nickade. Han pustade ut när Karlin verkade köpa det hela
    ” Godkväll herrn ” sa han och såg efter honom och dom andra.
    Han hörde att dom inte verkade helt övertygade nån av dom, men var lättad över att dom gav sig

    Först när dom gått runt hörnet och han hörde dom försvinna bortåt så släppte han greppet lite och såg på henne då hon verkade lite lugnare, hoppades han i alla fall
    ” Ingen fara.. och du behöver inte säga herrn, så gammal är jag inte ” sa han, försökte lätta på stämningen lite.
    Han märkte att det var nåt och såg på henne mer ordentligt
    ” Hur är det? Behöver du hjälp nånstans eller så? ” frågade han

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Flickan försökte säga något men orden fastande i halsen. Behövde hon hjälp någonstans? Hur skulle hon svara på det, hon hade ingenstans att ta sig. Hennes blick sjönk åter igen ner mot marken och hon skakade på huvudet.

    Hela hennes utstrålning ändrades men det var svårt att förstå hur. Den blev inte gladare eller mer hoppfull. Hon verkade inte på väg att fly men nu sjönk hennes axlar och gav hennes hållning en utstrålning av att vara besegrad.  Ena handen sökte sig till hennes sida för att försöka vila mot väskan som inte längre hängde där. väskan som hade husat alla hennes ägodelar, minnen från hemma och hopp för framtiden. Hennes ögon glänste av tårarna som snart skulle börja rinna…

     

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan kunde inte missa att nåt hände med flickan framför sig. Sa han nåt dumt? Eller vad hände?
    Han såg på henne lite förvirrat då han inte riktigt visste vad det var som hände. Han mindes ju hur skärrad och rädd hon varit när hon sprungit in i honom, men det berodde väl på Karlin, Ianos och Ace? Eller var det nåt mer?
    Det verkade allt mer som nåt mer, för han såg hur hon sakta ändrades allt mer och la en hand försiktigt mot hennes axel

    ” Är du okej? ” frågade han försiktigt igen
    Han märkte att hon letade efter något, något som inte fanns kvar och såg lite frågande på henne
    ” Har nåt hänt? ” frågade han därefter

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Hon nickade och tårarna började genast rinna. “De..  de tog.. min.. de tog allt!” sjalen gled ner och visade den trasade tunikan och ett och annat blåmärke kunde synas. Hon föll ner på knä och lade sitt ansikte i sina händer. “Jag har ingenstans att ta vägen! Jag skulle.. skulle bo på..” orden tunnade ut.

    Hon snörvlade och torkade näsan med armen. “Tack… jag vet inte varför jag sprang från.. de där männen… De var inte de som… tog min väska..”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan svalde lite när hon började gråta. Han förstod vad som hänt och svalde lite hårdare då han blev arg inom sig för vad hon fått varit med om. Han såg den trasiga tunikan, och blåmärkena. Han visste att det nog inte var det smartaste movet att göra, men han var för snäll för att se henne sitta där och gråta på marken sådär. Så han satte sig på knä framför henne och drog in henne i en tröstande omfamning medans han funderade på hur han kunde hjälpa henne
    ” Du kan följa med mig.. du kan inte stanna här ute helt ensam.. så försöker vi hitta dina saker imorgon när det ljusnat igen ” sa han
    Han såg lite på henne med armarna ännu försiktigt kring henne
    ” Du var rädd, du såg ut som ett panikslaget litet djur ” sa han med en låg röst

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Hon ryckte till när han omfamnade henne… men lyckades till slut slappna av lite. Tyvärr kom det ännu mer gråt när hon kunde lugna sig och hon tryckte ansiktet mot Riftans axel. Det kändes som en evighet innan hon lyckades lugna sig och lyfte ansiktet..

    “..följa.. med dig?” kanske hon inte skulle behöva sova i gränd trots allt.

    Rödsprängda ögon fortsatte vattnas men hon torkade sina kinder. “Tack! Tack så mycket herr… förlåt.. jag menar.. vad.. kan jag kalla dig?”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan såg lite på henne och höll om henne tröstande så länge hon behövde det
    ” Ja.. jag har inte mycket, men en säng att sova i och lite mat har jag, och värme ” sa han

    Han kunde inte låta bli att le lite lätt när han insåg att han inte ens sagt sitt namn till henne ännu, än mindre bett om hennes
    ” Jag heter Riftan.. och du? Vad heter du miss? “

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    “Mireana… jag heter Mireana.”

    Mireana snörvlade och såg ner lite… Detta var inte det mest smickrande första intrycket.

    “Men.. inte ska väl jag ta dig säng. Du har ingen djurfäll jag kan ligga på? Och.. jag ska inte snylta på er goda vilja… jag kan göra sysslor åt dig!”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    ” Fint namn.. Mireana” sa han

    Riftan såg på henne och la handen under hennes haka och vinklade hennes ansikte mot sitt egna och såg in i hennes rödgråtna ögon
    ” Oroa dig inte för dom sakerna… jag har sovit på gatan så jag klara mig nog utan en säng ett tag ” sa han
    Han reste sig upp och hjälpte även henne upp på fötter
    ” Kom, så tar vi oss härifrån ” sa han och log mot henne innan han lugnt började att gå igen

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Mireana lät Riftan hjälpa henne att ställa sig och följde hans steg. Hon var fortfarande skärrad och förkrossad, men att faktiskt få hjälp av någon gav lite värme i all kyla.

    “Miri… min mor kallade mig Miri. Jag menar.. om du vill.. jag.. alltså..” hon svamlade. men hon visste inte vad hon skulle säga.. Hon kunde inte betala pojken för hans hjälp och han ville inte att hon skulle arbeta för honom… Hon hade bara ord att ge honom då.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan såg lite mot henne vid hennes försök att förklara och gav henne en lugn blick
    ” Då kallar jag dig Miri också ” sa han

    Det tog inte alltför länge att gå innan dom anlände till den lilla sten stugan i utkanten av staden.
    ” Som sagt.. inte jätte stort, men tillräckligt ” sa han vänligt.
    Han öppnade den lilla grinden som fanns där och omslöt den lilla gräsmattan framför huset och släppte in henne före sig innan dom gick vidare till dörren.
    Snabbt och lätt låste han upp och lät henne gå före in. Innanför var det ett stort rum, både kök, matsal och ett litet vardagsrum eller vad man ville kalla det med en öppen spis fanns där.
    Längre in kunde man se en liten korridor som ledde till några fler dörrar samt en bakdörr, ett var ett rum som var förråd just nu, ett var sovrummet och ett var så man kunde tvätta sig och så.

    • This reply was modified 2 år sedan by Sara92.
  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Miri gick in och såg sig omkring… När han sagt att det var ett litet hus hade hon väntat sig något mycket mindre än detta! Flera rum!

    Hon snörvlade en gång till… tårarna ville inte helt stanna upp. “Det är… väldigt fint, herr Riftan. Bor ni här.. ensam?”

    Det var större än huset hon delat med sin mor, och de hade inte sett sig själva som fattiga.

    “Men.. ni ska verkligen behöva sova på golvet för min skull! En fårfäll framför eldstaden är mycket bättre än rännstenen jag annars hade spenderat natten it.”

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan såg mot henne lite och stängde dörren bakom dom
    Han log lite vid hennes fråga och smekte henne tröstande på armen då han märkte att hon ännu grät lite
    ” Ja, om man räknar bort dom som ej är människor som bor här ” sa han
    Lagom till han sa det, så kom en grå katt spatserande över golvet med svansen högt i luften, hon stannade upp lite i sitt steg och såg frågande på nykomlingen innan hon nyfiket gick fram och jamade högt mot henne och såg på henne med nyfikna ögon
    ” Jaså du var inne ändå.. Miri, detta är bossen i huset, eller ja, hon tror att hon är boss, Sina ”

    Han gick bort till eldstaden för att tända och såg bak lite emot henne
    ” Artigare av mig att låta dig ta sängen, jag klarar mig, oroa dig inte för det Miri ” sa han vänligt och såg emot henne
    Hans mor hade lärt honom gott uppförande och uppfostrat honom väl, så gott hon kunnat ensam under flera år innan hon själv tyvärr gått bort. Hans far hade dött när han var rätt liten, så dom hade inte haft det så jätte enkelt men dom hade klarat sig bra ändå.

  • Rollspelare
    Member since: 03/11/2019

    Miri sken upp och satte sig på knä framför katten. “Heeeej Sira!” hon strök kattens huvud och log när katten tryckte sig mot hennes hand. För första gången fick Riftan se antydan på hur hennes leende kunde se ut.

    Hon snörvlade igen och såg mot sin värd. Det skulle vara oartigt att inte acceptera gästfriheten nu. “Tack… Riftan.. det är mycket snällt av dig.

    Det var överväldigande. Hon började gråta igen.. men tårar av en annan sort.. det var chock från trauma där men det var också lättnad.. hon hade fått se det bästa och det sämsta av mänskligheten på väldigt kort tid.

    hon visste inte hur hon skulle fortsätta framåt i morgon.. men i natt.. fanns det i alla fall någon form av trygget. Hon blinkade förvirrat till när Sira hoppade upp i hennes famn… katten hade anat att denna människa behövde närehet.. hon log och gnuggade sitt ansikte i kattens päls.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Riftan såg på dom båda och lutade sig lite emot eldstaden och log åt vad han såg, speciellt när han såg Miras leende, även om hon ännu var ledsen och så. Han såg emot Sira som helt klart godkände henne också, samt märkte av att hon inte mådde så bra.
    Han visste inte riktigt vad han skulle säga, så han stod bara där och lät dom vara.

    Han gick sen med lugna steg för att kika så att sängen inte var i en alltför hemsk oreda innan han kom tillbaka igen
    ” Hon verkar gilla dig ” sa han
    ” Hon brukar inte reagera sådär med andra än mig annars ” tillade han och såg på katten och sen på Miri som gosade med den.
    Han hörde sen ett högt gnäggande från baksidan av huset
    ” Just ja.. jag kommer snart tillbaka, se dig omkring om du vill, eller sitt där om du hellre gör det ” sa han
    Han såg på Miri lite innan han gick mot bakdörren

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 292 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.