‘Mäster Aryhal, till och med?’ frågade han med ett charmigt leende, alver hade ofta vackra leenden trots allt.
‘Jag försäkrar dig, min dam, att sådana titlar inte är behövliga. Jag är trots allt bara en Queta.’ sade han anspråkslöst, även om det inte var allt för många som bar den titeln, detta var alltså den nästhögsta rangen bland de som studerade magi i skolan, något han utgick ifrån att hon visste eftersom hon var här i Caras Idhrenin. Han betraktade henne där hon stod framböjd och putsade disken, och tog en klunk till. Leendet förblev där efter hennes retfulla kommentar.
‘Kathryn?’ frågade han lugnt. ‘Ett passande namn, du ser ut som en Kathryn.’ ansåg han och tog till sig en kanske lite mer filosofisk sida, inte helt ovanligt bland de som studerade där.
‘Trots allt är namn väldigt viktiga, de säger mycket om en person, mer än vi ofta anar.’ sa han lite mystiskt, och sedan sken han upp lite då hon berättade att hon var ny.
‘Aha, låt mig vara en av de första som välkomnar dig till vårt lilla samhälle av lärande och öppenhet!’ sa han ståtligt, för att sedan se på henne med en nyfiken glimt i de mörkgröna ögonen.
‘Belåtenhet? Ja då, trevligt med lite variation i vardagen med nya ansikten här.’ förklarade han och lutade sig med ryggen mot disken och blickade ut över salen, innan han såg på henne igen.
‘Om du vill kan jag visa dig runt här på ön, så får du en bättre uppfattning om var allt ligger? Det kan vara lite förvirrande för nykomlingar, med allt gamla och nytt som byggts tätt och på varandra. Vad säger du, Kathryn?’ frågade han, ett charmigt leende på läpparna.

Ett litet skratt lämnade Aryhals läppar över hennes kommentar.
‘Ah, så klart, jag förstår.’ sa han, trots allt förstod han ju att hon hade en roll att spela här i värdshuset och behandla gästerna med respekt. Han hummade lite över hennes fråga.
‘Ett namn… Det är sammankopplat med maktens ord, något jag studerar som Queta förstår du.’ sa han, kanske det var lite trevligt att prata med någon som inte var så insatt i dessa saker.
‘Och då man studerar maktens ord studerar man tingens sanna väsen, deras sanna namn. På samma vis som föremål som järn och trä har sanna namn, har även personer det. Ett namn som definierar oss, vår undermedvetna natur. Och då jag ser på dig kunde jag inte sätta fingret på det, innan du själv sa ditt namn. Kathryn… så klart… är inte ditt sanna namn, men det är en del av det. Ett litet ytskrap till sanningen om dig.’ sa han och gav henne ett charmigt leende, för att ta en klunk till ur sitt glas.
‘Det låter perfekt, min dam, så när är skiftet slut om man får fråga? Och oroa dig inte över klädsel, så pryd är jag inte.’ försökte han förklara.

Den alvliga studeranden, troligen en ung man – det var ju svårt att säga med alver – gav henne bara ett behagligt leende över hennes fråga, glad över att hon intresserade sig.
‘Man studerar det, lär känna det från alla håll och kanter. Alla dess sidor, goda som dåliga, varma som kalla.’ förklarade han lugnt. Det var i grund och botten konceptet. Han gav henne en nickning då hon blev upptagen på annat håll.
‘Ses senare, Kathryn.’ sa han, och satte sig ned vid ett av borden med några vänner, troligtvis andra studeranden.

Faegrim som var i full färd att handskas med ett stort stop höjde blicken lite frånvarande då Kathryn dök upp.
‘Aha, det låter väl bra. Hmm, jag ska se, kanske jag kan… ta mig Skuggklingas huva och finna något!’ sa han glatt, hans egna dramatiska pseudomym för hans äventyrliga jag.
‘Oroa dig inte, min vän, jag ska finna något!’ sa han, tömde sitt stop, och försvann iväg för trapporna som ledde upp till gästernas rum. Han var borta en lång stund, innan han kallade på Kathryn vid sitt bord igen.
‘Här…’ viskade han och sträckte henne en tygsäck under bordet. ‘Några kläder jag hittade i ett rum.’

Faegrim gjorde en inte allt för diskret uppmuntrande gest med två tummar upp och ett brett leende, innan han gick tillbaka till sin dryck och kortspel som han var investerad i för tillfället med några andra värdshusgäster. Aryhal som satt och väntade ensam nu med en bok i handen höjde blicken då han hörde hennes röst, och gav henne ett varmt leende då han såg henne.
‘Ah, unga fröken Kathryn.’ konstaterade han artigt och reste sig.
‘Inga titlar behövs! Jag kanske inte är en expert på kläder, men jag skulle knappast kalla det där för slitna reskläder.’ sa han och erbjöd henne sin arm för att lämna värdshuset och gå ut i den svalare kvällsluften.

Caras Idhrenons gator och vägar var belysta med behagliga vackra lampor, alla fint hantverk gjort här på ön, de flesta magiska lampor som inte behövde någon olja eller stearin för att brinna
‘Du blev nyfiken på namn, hm?’ undrade han.
‘Nog tror jag vi ska kunna stilla din nyfikenhet något, kära du.’ sa han lugnt, lite drömmande, så där som man kanske skulle förvänta sig en alv vara.

‘Så, här kommer vi till torget.’ förklarade han, ett vackert kullerstensbeklätt torg med många fina butiker och byggnader runt omkring torget och pekade ut de som var värda att nämna.
‘Jag är väldigt nyfiken på dig, Kathryn, varifrån kommer du, vem är du?’ undrade han och gav henne en gillande glimt, kanske lite flyktigt över urringningen men mestadels anständigt vid hennes ögon.

Den unga alven skrattade lite roat åt hennes ord, inte förlöjligande utan bara road över hennes sätt att prata och ivern hon verkade ha för att veta mer om namnen.
‘Från Celeras, minsann? Jag måste erkänna att det är en stad jag inte ännu haft tiden att besöka.’ han funderade lite över hennes ord och fortsatte.

‘Magiska sätt? Namn är yttest komplicerade saker, kära Kathryn. Kräver… noggranna studier och mycket tid.’ förklarade han med en liten flyktig handgest, och vandrade vidare från vägarna från torget.
‘Ah, här har vi biblioteket, världens största faktiskt, orsaken till varför så många kommer hit för att studera.’ sa han med en viss stolthet i rösten, och gestikulerade åt en enorm byggnad som nästan såg ut som ett fort, men med mer smakfull arkitektur.
‘Men för att gå tillbaka till din fråga, säkerligen kan vi ta reda på mer, men jag skulle behöva lära känna dig… bättre.’ förklarade han.

Återigen skrattade han lite åt det, ett varmt klingande skratt. Hon var rätt uppfriskande med sin genuina nyfikenhet, och vad han tolkade som en viss oskyldighet.
‘Så klart, det är en sak.’ förklarade han, och de kom till en av Caras Idhrenins vackra parker där det fanns fontäner, träd, gräs och bänkar. Han bjöd henne in att sätta sig ned med honom på en av bänkarna, och han lutade sig lite snett mot ryggstödet, ett ben över det andra, armbågen på ryggstödet och huvudet lutande mot sin hand.
‘Grön är en fin färg, klär dig.’ sa han.

‘Och vad vi tycker om och inte tycker om är alla saker som definierar oss… Våra sanna namn, det är summan av allt vad vi är, alla våra minnen och vår livssyn, våra misstag och allt som i slutsumman skapar den personlighet och unika individ du är. Du inser att det är rätt komplext…’ förklarade han med en handgest.
‘Att lära sig exempelvis namnet för eld är svårt, men enklare, det finns bara ett visst antal sätt eld kan vara… Dess värme, dess reaktion, dess skepnad, form, färg, och så vidare, men en person är komplex på en djupare nivå.’ sa han och studerade henne med ett mjukt leende.
‘Men jag lära känna dig mer, Kathryn, så kanske vi kan komma närmare sanningen tillsammans.’

‘Frågor är så klart ett sätt, men det säger i slutändan inte allt för mycket.’ erkände han och log lätt, men la på minnet vad hon sa.
‘Men om du gillar att dansa kanske jag måste bjuda dig på dans en kväll?’ föreslog han milt, för att se ut över parken.
‘Det bästa vi kan göra är att spendera tid tillsammans, lära känna varandras personligheter på riktigt.’ förklarade han.
‘Men nu vet jag att du gillar vin, och att dansa, och tycker om färgen grönt.’ skrattade han.
‘Så, berätta något som definierar dig mer då. Vad önskar du i livet?’ undrade han.

Alven gav henne sitt mystiska vetande leende, inte ett obehagligt ett, tvärtom verkade det finnas genuin nyfikenhet i hans blick och ett genuint intresse för ämnet de talade om.
‘Alla är vi komplexa varelser, från den simplaste hamnarbetaren till Karms monark. Vi består av så många olika känslor, minnen och kontraster. Vad du vill vara, kanske inte är samma sak som vad du är… På samma vis kanske du låtsas vara något du inte är. Ifall vi låtsas för länge kanske vi blir det trots att det i början bara var ett skådespel. Börjar du inse komplexiteten i att finna sanna namn?’ frågade han och tog ett löv från en närliggande buske.
‘Vad kan du med säkerhet säga om detta löv, exempelvis? Hur skulle du definiera det?’ undrade han och funderade över hennes fråga.
‘Finns det något djupare än sanna namn?’ frågade han tankfullt, uppenbart van att argumentera och vända och vrida på frågeställningar.

Alven skakade lätt på huvudet.
‘Genvägar? Nej inte vad jag vet… Antingen är man bra på att se och känna namn, eller… inte. Det tar tid att bli en bra nämnare, speciellt då det är en nästan försvunnen form av magi. Några få finns det kvar i världen, men inga som är så bra som de stora legenderna så klart.’ han såg lite nyfiket på henne.
‘Varför så ivrig att finna ditt sanna namn?’ undrade han lite intresserat och hummade lite över hennes fråga.
‘Svåra frågor, men i teori har den som kan ens sanna namn full kontroll över en, varav man borde vara väldigt försiktig med sådana saker.’

Aryhal såg på henne, fortfarande med en nyfiken glimt i de mörkgröna ögonen som tycktes ha ett ljusare skimmer i sig runt pupillerna, tydligare nu i det lite mörkare skenet.
‘Åh jag vet inte om jag vill gå in på det, trots allt är sådant väl bara begränsat till sinnets fantasi och jag tänker mindre gärna på vad en illasinnad nämnare kunde göra.’ sa han och ryste till lite. Han hummade tankfullt, lite bekymrad och förlorad i sina egna mörka tankar kanske innan hon tog honom tillbaka till nuet med sina ord. De mörkgröna ögonen studerade henne lite mer tankfullt än innan.
‘Och vilken orsak har de som inte studerat nämnande här på Arcanum att fördjupa sig i sådana saker? Jag kan säkerligen räkna på mina händer hur många experter om ämnet det finns i världen på denna kunskap som är så gott som förlorad. En lättsam nyfikenhet ja, men detta verkar gå djupare.’ konstaterade han, trots allt var han inte dum, och hon hade frågat rätt specifika frågor.
‘Det är farlig kunskap.’