- This topic has 101 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 4 månader sedan by
.
-
Ylva Sigvaldadottir
-“Upp med dig! ”
* Ylva kände hur hela huvudet bultade. Idiot, förbannade skabbhals. Hon hoppades att hans lem skulle ruttna och trilla av. Hon spottade ut blodblandad saliv på den kalla, frusna marken. Hur i hela friden hade hon hamnat i den här situationen? Hade de inte haft trevligt alldeles nyss? Öronen susade och hon såg upp på mannen som flinade retsamt mot henne. Hans näsa var svullen och det rann blod från den. Han torkade den med baksidan av sin hand medan han rörde sig från sida till sida. Som ett rovdjur redo att anfalla tänkte hon. Hon vände sig om och ställde sig på alla fyra för att häva sig upp men kände kängan i magen. Hon tappade andan. Ett vrål och hurranden fyllde den kalla luften. Hon såg att flera samlats runt dem hur de eggade på slagsmålet och slog vad. Hon bet ihop. I folkmassan såg hon sin bror Balder stå med en sammanbiten min medan hennes andra bror Einar vrålade och hejade på henne att resa sig. Ingen av dem gjorde någon ansats att kliva in eller emellan. Det var inte deras plats att göra det och de visste bättre än att tala eller agera i hennes ställe. Hon drog in ett djupt andetag innan hon hävde sig upp igen. Mannen väntade inte, hon hade inte förväntat sig något annat heller och han slängde sig mot henne. Hon slank precis undan vilket gjorde att mannen hamnade med en hård duns på marken, mage först. Hon spillde ingen tid utan slängde sig efter honom över hans rygg. Hon klamrade sig fast, armen om hans hals. Han vrålade ursinnigt, och försökte få av henne men hon klamrade sig fast. Det fanns trots allt vissa regler i det här slagsmålet. Ingen fick bitas, inte peta ut ögonen och inga vapen. Han var större än henne, över ett huvud längre och kraftigare men hon var en smeds dotter med fem äldre bröder och knappast någon jungfru i nöd. Hon visste hur ett slagsmål skulle gå till. Gudarna visste att hon hamnat i sin beskärda del av dem redan men hon hade aldrig haft en sådan stor motståndare. Hennes bror Einar vrålade entusiastiskt. Av alla hennes bröder så var han den som älskade slagsmål mest och hamnade i dem ofta. Men han var också den som ofta lärde henne knep och gav henne tips för dem. *
” Din förbaskade dyngspridare” * Morrade hon i hans öra och tog ett nytt stadigt tag om hans hals med sin arm. Hon kände hur han kippade efter andan. Så gjorde han en sista kraftansträgning och slängde sig själv med henne på ryggen i backen. Hon tappade andan och taget. Mannen kravlade av henne, hostande och spottande. Han vände sig om för att ge sig på henne igen men stannade upp. Deras blickar möttes och i ett tyst samförstånd var slagsmålet över. Han reste utmattat på sig och anslöt sig till sina kamrater som klappade honom på axeln innan de gav honom en öl och återvände in i långhusets värme och gemenskap. Einar rusade fram i ett rus av segeryra även om det här knappast kunde klassas som en seger. Han hjälpte henne upp på fötter och såg över hennes spruckna läpp och blåmärken. Efter en kort examination kysste hans hennes kind och slängde armen om henne och ledde henne in i långhallen. Här inne var det varmt, fullt med folk som drack, åt, spelade och skröt. Balder log snett mot henne innan han avvek till ett mörkare hörn av långhuset. Hon såg efter honom och drog lite på munnen roat då hon såg att han anslöt sig till Mira. Ett sommarbröllop skulle inte vara så illa tänkte hon innan hon tog emot stopet öl som Einar gav henne. Hon såg mannen med den blödande näsan och hans kamrater och de gav varandra en nick och ett leende så höjde de stopen i en avlägsen skål. Det hade varit en fråga om heder trots allt och ett vänskapligt slagsmål fick alltid blodet att rusa. Det fanns nu inga onda känslor där för varandra. *
* Deras slagsmål skulle inte bli det enda för kvällen. Vinterns tristess tog trots allt ut sin rätt och på något sätt var folk tvungna att få utlopp för sin tristess, irritation och frustration. De flesta hade dock vett att ta slagsmålet utomhus. Hon såg upp då Einar lämnade hennes sida för att gå ut och slå vad på nästa slagsmål. Hon följde honom med blicken men satt kvar, hon hade trots allt fått nog av slagsmål för den här kvällen och maten på tallriken lockade henne mer. Hon lyssnade med ett halvt öra på den äldre mannen som berättade sagor om Gudarna för en grupp äldre barn. Hon hade varit en av dem barnen, en av dem som lyssnat och fantiserat om att en dag få träffa Gudarna. Hon log lite snett för sig själv då hon såg hur mannen trollband barnen med sina sagor.
Skulle hon en dag få en egen saga att berätta? Skulle hon få följa med på vårens och sommarens räder? Gudarna vad hon bad om det! Men hon misstänkte att Torbjörn inte skulle låta henne åka det här året heller. De var trots allt 4 starka män ur deras familj som kunde åka med och backa deras högkonung. Hon skulle säkert bli lämnad här i Frostheim att sköta smedjan och ta hand om hemmet. Det var inget skamfyllt i det, tvärt om. Deras rykte som vapensmeder var vida känt i riket men hon önskade ändå att få se något annat än smedjans varma eldar under sommaren. * -
I långhuset var det god stämning och muntert prat. Då och då bevittnades slagsmål till de närvarandes underhållning, för det mesta dracks det och festades det. Vanliga sätt att fördriva tiden, medan de väntade på att våren skulle komma. Förutom det fanns det saker att fira idag. Deras drottning Ranghildr Ulfhedna hade trots allt lyckats ta sig fri från Svartfåglarnas klor och återvänt till Frostheim. Blodig och skadad, visserligen, men vid liv. Och vad annat kunde man förvänta sig av någon som överlistat fienden, och listigare fiender än Turin Hrafn, svartfåglarnas ledare, fanns väl ej? Ryktena och berättelserna om Ranghildr var så klart redan överdrivna. Hon hade dräpt minst hundra svartfåglar för att ta sig därifrån, och andra orimliga berättelser.
En av de många som festade där inne var en till synes ung man, med långt vågigt rött hår som gick ned ända till midjan. Ja inte var det ju ovanligt att vissa misstog honom för en kvinna i en fest som denna ifall de kollade för hastigt eller inte såg hans skarpa ansikte. I de rödbruna ögonen fanns kvickhet och list som tog till sig allt han såg, och säkert allt han hörde med. Inte en av de lokala från födsel, men han hade varit där länge nog för att inte misstänkas vara en av fiendernas spioner. Villi kallade de honom, eller kanske hade han kallat sig själv det, oavsett var det namnet som han hade där och med ett stop i de slanka händerna vandrade han smidigt bland de väldiga kropparna som flängde armar och ben till höger och vänster i festens kaos.
Utan ett ljud ställde han sig bredvid Ylva, hans blick på mannen som trollband barnen. Ett snett leende fanns där, men ibland vid vissa skildringar som mannen gav fanns där en viss skarp glimt i hans ögon – som om han kanske inte helt höll med vad som sades alla gånger och nästan gick in för att inflika. Men han verkade kunna hålla sig.
‘Fascinerande, hur sagor om gudarna aldrig slutar intressera, hm?’ frågade han, orden riktade till Ylva, hans röst behaglig att lyssna på, nästan en sångarens dans i den och en dialekt som var lite äldre och svår att placera, men fullt begriplig.
‘Och hur villiga många är att ge sina liv för dem. Är du en av dem?’ undrade han, med en gest mot hennes ansikte där det fanns en del tecken av hennes tidigare slagsmål.
‘Tror du verkligen gudarna förtjänar sådan respekt?’ undrade han, genuint nyfiken, som om han funderat på det flera gånger, innan han vände blicken från henne till sagoberättaren igen. -
Ylva Sigvaldadottir
* Hon lyssnade på sagorna och iakttog barnens iver, nyfikenhet och skräck när den äldre mannen berättade om Lokes son och hur denne förvandlades till en varg för att slita sin bror i stycken. Ett straff utmätt pga Lokes illdåd. Det var ett hårt straff men också en varning. En enskilds orätt kunde straffa en hel familj, ätt eller klan. Den gamle mannens sagor kändes levande och hon märkte själv hur hon fick gåshud på armarna av hans grymma skildring. Hon var själv så trollbunden av sagan att hon inte märkte mannen som ställde sig intill henne där hon satt med sin nu sen länge kallnade mat. Hon hajade till då han talade och verkade vända uppmärksamheten mot henne. Hon såg sig först om för att se att han inte talat till någon annan men här satt bara hon. Hon och barnen en bit bort som inte heller verkade märka av mannen som anslutit sig.
Hon lät blicken vandra upp långsamt över honom. Som om hon stilla, oblygt granskade honom. Hon hade sett honom vid några tillfällen här i långhuset men hon hade aldrig talat med honom. En liten rynka bildades i hennes panna, knappt märkbar vid hans ord. Hon undrade om han menade att förolämpa henne eller inte eller om det faktiskt var av genuin nyfikenhet han ställt sin fråga. Hon kunde inte placera hans dialekt men hans röst var mer än behaglig att lyssna på. Allt med den här mannen verkade vara motsägelsefullt. Hans röst var behaglig, orden inte lika. Hans långa hår och smidiga kroppsbyggnad stod i kontrast till de skarpa ögonen och dragen i ansiktet. Hon funderade en stund över om hon skulle försvara sig eller inte. Men hon kände redan hur kroppen värkte och var stel efter den store mannens tackling och valde att låta hans ord inte påverka henne så. *” Och vad säger att det var för Gudarnas respekt jag gav mig in i striden? Tror du jag inte skulle försvara min egen heder och kräva respekt med samma vildsinthet? Varför skulle inte min heder vara lika mycket värd som Gudarnas? ”
* Hon la huvudet något på sned och betraktade mannen stilla. Hon la fram sitt argument med en mjuk, saklig ton och med en mjuk röst som stod i kontrast till hennes kantiga och nu kanske något hårda yttre. Hon lät blicken vila vid honom en stund innan hon sakta vände den tillbaka till den gamle mannen, barnen och hans sagor. Hon hade märkt hur han kastat dem en blick. Kanske tyckte han att de störde hans sagor, eller så hade han tagit illa upp av det som sagts. Men han verkade ändå inte lämna sitt berättande till barnens stora förtjusning. Hon tog en till tugga av sin mat och lät smaken fylla munnen. En rökt smak som hon uppskattade.
Hon funderade över hans ord lika mycket som hon funderade över honom. Hans dialekt var underlig nästan gammal men samtidigt var den inte svår att förstå. Så han måste spenderat mycket tid här. Var kom han ifrån? Hon kunde känna frågan kittla hennes nyfikenhet och tog en klunk av sitt öl. *” Skulle inte du offra ditt liv för Gudarna? Är det inte ett litet pris för livet och världen de gett dig? ”
* Hon såg nu genuint nyfiken ut, som om hon inte förstod hur han kunde ställa frågan och ifrågasätta någon sådan självklarhet. Eller hade han ifrågasatt det? Han var svårtolkad. För hon trodde inte att hon skulle tolka något han sa ordagrant, det var känslan han ingav henne. Hon talade lägre nu, som för att inte störa den gamle mannen och hans berättande. Hon makade lite på sig för att ge honom plats att slå sig ned om han önskade. Men hon bjöd inte in honom tydligare än så. Hon sneglade sig om i resten av rummet. Trummorna och sången fyllde hallen liksom ljudet av människor. Ingen skulle höra honom förolämpa Gudarna om de inte var i deras direkta närhet. Ingen annan än hon och skulle hon försvara Gudarnas heder? Utan tvekan. Även om det innebar ytterligare en sprucken läpp.*
-
Den rödhårige mannen fick ett litet roat leende på läpparna då Loke och ulven nämndes, och han skakade på huvudet som om det var något med berättelsen som var väldigt underhållande. Eller kanske skrattretande, det var svårt att säga. Om han hade försökt förolämpa henne eller någon annan i sällskapet visade han inte, utom kanske det där lilla nästan nedlåtande leendet som fanns. Men på något vis verkade det inte vara riktat mot dem, utan kanske mot något annat. Kanske gudarna själva. Åt hennes fråga ryckte han på axlarna, som om det hela inte egentligen var något att lägga tyngd på.
‘Bara ett antagande, trots allt skulle det inte vara helt orimligt här i trakterna.’ sa han för att lämna berättaren och såg istället på henne med en munter glimt i ögonen.
‘Men om det är för din egen heder kanske du är klokare än de flesta här. Gudarna struntar i din heder.’ hans påstående var på något vis absolutistiskt, som om han var helt säker på vad han sa med personlig erfarenhet. Långsamt drack han en klunk ur sitt stop och suckade lätt, men om han var missnöjd eller inte var svårt att säga. Men vid hennes fråga frustade han oväntat till vilket ocharmigt fick honom att spruta öl genom näsa och mun över golvet. Efter det följde ett högt skratt, ett genuint nästan barnsligt ett utan filter, ett behagligt ljud som fick de flesta att muntra till, eller vända blicken för att försöka ta reda på vad det var som var så roligt.‘Du är rolig du…!’ skrockade han muntert medan han torkade tårar ur ögonen med handryggen, för att likaså borsta öl från sina armar och bröstkorg.
‘Ge mitt liv för gudarna, ha! Nej du, om jag ger mitt liv är det för mig själv. Gudarna skapade inte världen, de bara tar äran och berömmen för det.’ att han drog till sig en ilsken blick av berättaren verkade han inte bekymrad över, utan höjde sitt stop istället i hans riktning.
‘Se så, gamle man, fortsätt nu berätta för barnen om hur det gick till då Loke fick de straff han förtjänade.’ han viftade lite avfärdande med handen, för att rikta sin uppmärksamhet till Ylva igen och satte sig ned på platsen hon erbjudit honom.
‘Villi kallas jag, förresten.’ sa han lite tankspridd i förbifarten då han satte sig ned, för att se på henne sedan nyfiket med ett slugt leende.
‘Trots din uppenbara fallenhet för gudasagor får jag ändå ge dig att det var imponerande att se dig slåss, du hade honom ju! Jag var så säker på det. Du är snabbare, kvickare och listigare, så varför?’ undrade han. -
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg på mannen med huvudet på sned och ett forskande litet leende i mungipan. Hon tyckte nog att hon var en bra människokännare men hon hade ännu inte bestämt sig för vad hon tyckte om honom. En del av henne ville slå honom på käften då han skrattade åt Gudarna. En annan del ville skratta med honom och det var det som höll hennes nyfikenhet uppe för den här mannen. Hon undrade hur han klarat sig utan ett redigt kok stryk så här länge om han så öppet fnös åt Gudarna och deras heder.
Då han sprutade öl över hela sig kunde hon inte låta bli att dra på munnen större och skratta lite lågt. Hon makade på sig för att själv inte få det över sig då han stänkte omkring sig lika mycket som ett skepp som skar genom vågskummet. Men hon sa inget om det utan lät de blå ögonen bala forskande syna honom. Han skrattade så han grät. Det var inte ofta hon sett folk göra det även om känslostormar hörde hennes folk till så var det få som skrattade så de grät. Även om det så klart hände. Det fanns något genuint över sådana känslor och hon kunde nästan känna en viss avundsjuka. Hon hade själv aldrig skrattat så hon gråtit och undrade hur ett sådant skratt kunde kännas.” Jag är glad att jag roar dig…” Muttrade hon till svar och fick en djup rynka i pannan då han förolämpade Gudarna men berättaren reagerade även han och mannen lämnade hennes uppmärksamhet för en stund för att höja sitt nu mer tomma än fulla stop till berättaren och uppmuntra honom att fortsätta. Så slog han sig ned och presenterade sig för henne.
Hon blinkade några gånger och skulle säga något om hans uppenbara brist på respekt då han avbröt henne igen och fortsatte som om han inte ens sett att hon skulle säga något. Eller så kanske det var just därför han fortsatte. Hon satt tyst en kort stund innan hon tog en klunk av sitt öl och såg upp på honom över stopskanten innan hon långsamt lät stopet vila mellan händerna. Hon fingrade på det, kände den mjuka ytan under fingrarna och drog lite på munnen. Hon förstod vad han frågade om. Varför hon inte fortsatt slagsmålet. Varför hon inte vunnit över honom.“För han inte är min fiende.” Var det en förvirring hon såg i hans blick? Hon drog lite på munnen i ett leende igen. Den här gången var det hennes tur att skratta lite. Inte lika fullt roat som han med gråt och känslor men roat likväl. ” Om du inte känner igen skillnaden mellan en motståndare och fiende så kan du inte varit mycket i strid..”
En förolämpning? Kanske. Men så hade han också förolämpat Gudarna och det fanns fler sätt att försvara deras heder än med knytnävarna. Även om de flesta verkade föredra den sortens uppgörelser. Hon lät de blå ögonen syna honom närmare en stund. Studerade honom oblygt och fuktade den spruckna läppen med tungspetsen innan hon fortsatte.
“Om du inte tror på Gudarnas heder och deras vakande hand över oss. Vad tror du då på Villi? Och… hur kan du inte tro? ” . Hon såg uppriktigt frågande ut. För henne var Gudarnas närvaro lika självklar som solens uppgång och nedgång. Hon hade själv inte presenterat sig för honom men om det var ett aktivt val eller ej visade hon inte. -
Villi gav ifrån sig en liten uppgiven suck över hennes förklaring, trots allt hade han lite annan syn på livet än henne som kanske redan vid detta lag hade blivit uppenbart. Kanske. var det en suck över kulturella krockar, eller bara över hur livet hade en tendens att gå i samma cykler om och om igen.
‘Inte din fiende, hm?’ frågade han och nickade tankfullt med ett snett leende.
‘Där jag kommer ifrån slår man inte vänner på käften så de blöder över hela golvet.’ sa han och hans rödbruna ögon som fick en mer gyllene ton då eldlågans sken bakom berättaren träffade ögat från sidan. Blicken föll en stund på hennes läpp, och stannade där lite fascinerat och äcklat i lika mängd över blodet och såret.‘Ger man sig in i en kamp, vare sig den är fysisk, spirituell eller muntlig ska man väl vinna oavsett vad?’ undrade han, nästan lite oskyldigt och hans skarpa drag blev något mildare, uppenbarligen hade han inte tagit illa vid över hennes ord, och drog en hand genom sitt långa vågiga hår så det föll över hans rygg och bort från hans ansikte.
‘Men du har rätt så klart, jag brukar försöka undvika strider. Smärta är inte riktigt min grej, men här verkar det vara en fin årsgång av vin som alla suktar efter. Inte riktigt min favorit, kan jag säga dig, inte alls…’ han skakade på huvudet som för att förtydliga det och än en gång föll blicken på berättaren, hans blick något frånvarande en stund. Han verkade knappt ha hört hennes fråga, innan han ruskade sig tillbaka till nuet.‘Vem sa att jag inte tror?’ frågade han plötsligt, muntert, med ett finurligt leende och en lurig glöd i ögonen. Energiskt reste han sig så han stod på deras sittplats, lite teatraliskt.
‘Men Villi väljer att inte lägga sitt öde i gudarnas händer, utan i sina egna händer!’ utbrast han dramatiskt, och skuttade ned från bänken med en fjäderlätt duns och tömde sitt stop i samma veva. Han gjorde en munter gest mot henne igen.
‘Och det kan du göra med, min kämpande vän!’ han tog hennes hand och drog upp henne i en hastig dans som snurrade dem i takt till musikanternas festliga toner, hans hår fladdrande omkring dem och ett smittsamt skratt på hans läppar innan han släppte henne så hon snurrade runt ett varv.
‘Jag ser hur du längtar och drömmer…’ han lutade sig fram, farligt nära, medan han gjorde en vag gest mot hennes huvud.
‘Men drömmar är som tillit på gudarna, flyktigt och abstrakt. Så sluta drömma och ta saken i dina egna händer!’ -
Ylva Sigvaldadottir
Hon skrattade roat nu åt hans svar angående varför hon inte vunnit striden. Hennes skratt var kanske inte lika smittsamt och högt som hans men det var genuint och varmt nu. ” Och vem säger att han är min vän? Han var min motståndare. Det finns trots allt andra också mellan vän och fiende. Håller du inte med? ” Hon ryckte på axlarna som om det var det självklaraste svaret i världen men tonen var något retsam och hon fick en retsamt glimt i ögonen innan hon vände blicken mot rummet i hallen istället. Folket runt omkring verkade vara på gott humör och även om det utbröt små slagsmål och tumult ibland så var det långt ifrån dålig stämning i huset. Trummorna spelade, mungigor, flöjter och folk sjöng. Hennes bröst fylldes av en varm känsla. Hon lät blicken långsamt vandra tillbaka till hans ansikte och hajade till vid hans ögon. Hon stirrade på honom en stund samtidigt som hans blick verkade vandra till hennes mun innan hon verkade komma på sig själv med vad hon höll på med och tog en klunk av sitt öl istället för att bryta ögonblicket. Hans ord fick henne att fundera en stund. ” Menar du att vinst till varje pris alltid är att föredra?” frågade hon honom eftertänksamt. Hon rynkade lite på pannan och funderade över påståendet. Vägde orden och nickade lite i sina funderingar och drogs inte ifrån dem förrän han talade igen. Hon skrattade till lite. ” Som vin?” hon la huvudet på sned. Det var en dryck, det visste hon, men hon hade aldrig smakat det och kunde därför inte heller riktigt förstå vad han menade med orden. Han verkade dock inte ha uppfattat hennes fråga i ämnet utan betraktade återigen berättaren och barnen.
Han var underlig. Hon visste inte om hon tyckte illa om det än eller inte.Så reste han sig så hastigt att hon själv nästan föll baklänges. Hon greppade tag om bordet och stirrade upp på honom då han flög upp på bänken. Hon svängde själv benet över bänken så hon satt med ryggen och lutade sig mot bordet. Hon såg upp på honom där han deklarerade sin tro på sig själv för hela långhuset och hon skrattade igen. Besynnerlig och underlig. Helt klart. Hon kunde också se att andra såg på honom och skakade på huvudet. Några skrattade åt honom andra sa åt honom att hålla mun och kliva ner. Men ingen verkade starta något gräl. Kanske kände de till honom bättre än hon? Han skuttade ned lika hastigt som han hoppat upp på bänken och drog upp henne i famnen. Hon hann inte protestera innan han svängde runt dem i dansen. Hon skrattade högre nu. Genuint road. Hon älskade att dansa och fick sällan möjlighet. Med 5 äldre bröder var det inte många som vågade bjuda upp till dans hur som helst och nu såg hon också hur Balder gav dem en forskande, allvarlig blick. Men hon låtsades inte om honom. Villi släppte henne och hon snurrade runt ett varv innan han återigen var nära. Farligt nära och hon såg på honom, hans rödbruna ögon med den där gyllene glöden. Hon hade aldrig sett ögon som hans och undrade om hon fann det hela lockande eller obehagligt. Hon svalde något och munnen formades i ett litet leende. ” Och vad exakt är det du ser att jag drömmer och längtar?” frågade hon honom retsamt i ett litet skratt. Hon skakade långsamt på huvudet innan hon tog några danssteg runt honom smidigt och lätt på fötterna. Hon flinade skämtsamt ändå. ” Vart hade människan varit utan drömmar hmm? ” . Svarade hon honom bara retsamt och tog några danssteg ifrån honom.
-
Om han noterade hennes blickar visade han inte det mer än med ett nöjt leende, kanske gillade han att stå i händelsernas centrum – eller så var han bara befriad från de sociala hämningar de flesta hade. Såg man på hur han flängde omkring med Ylva där och drog till sig uppmärksamhet verkade han inte bry sig om att skämma ut sig, och kanske det i sig var uppfriskande. Vissa skulle nog däremot tycka det var provocerande, speciellt då han ignorerade deras råd och uppmaningar.
‘Vänner och fiender, motståndare och fiender…’ skrattade han roat åt hennes prat då de stannade upp.
‘Livet går ut på att vinna, till varje pris, med vilka fula knep som helst!’ förkunnade han med ett glatt skratt och drog en hand teatraliskt genom sitt hår.‘Hur tror du stackars Villi klarat sig, om han slogs med heder, regler och muskler?’ undrade han. ‘Det skarpaste vapnet vi har, det finns här.’ sa han och på en sekund var han vid henne igen och knackade henne lite retsamt på skallen med sina fingertoppar.
‘Och har du inte haft glädjen att dricka vin än, låter det som om jag nu har ett nytt uppdrag i livet, min vän. Att bjuda den starke smeden på vin!’ han la en arm om hennes axlar och gick genom rummet tillsammans med henne.
‘Och vad exakt jag ser?’ frågade han mystiskt, och gav henne ett konspirerande leende.‘Jag ser att du är en smed, eller att du hantverkar med metall åtminstone. Du har stanken av järn och stål omkring dig, och dina händer visar tecken på det.’ sa han och demonstrativt höll han uppe hennes hand framför dem för att peka ut hennes hårda hud som bara kom från den typen av arbete, hans beröring kändes varm och behagligt, till skillnad från vissa som hade isande kalla fingrar.
‘En stank, kan jag försäkra dig, som inte uppskattas på andra sidan av gudar och väsen. Kanske ett skydd, kanske inte. Men du drömmer om mer än att banka skiten ur stål, eller hur?’ de hade kommit fram till den provisoriska bardisken, där han beställde två stop honungsöl åt dem, och gav henne det ena.
‘Drömmar, det är det vi lever för! Men var är drömmar värda om vi inte uppfyller dem?’ frågade han.
‘Skål på dig!’ han slog sitt stop mot hennes så det skummade om dem och lyfte det enorma stopet som han klunkade och klunkade, ja det verkade aldrig ta slut där han stod med huvudet höjt med mjöd skummande längs med kind och haka, men imponerande nog – trots hans taniga skepnad – tömde han hela innehållet och slog sedan stopet ned på bordet. -
Ylva Sigvaldadottir
Hon hade svårt att hänga med i den här mannens vändningar. Han var provocerande och fascinerande på samma gång. Som natt och dag, nord och syd i en person. Så olik henne själv och alla hon kände. Han fick henne att känna sig osäker och ändå verkade hon ha svårt att gå ifrån hans sällskap. Hon hatade sig själv lite för det redan och något sa henne att hon skulle få ångra att hon inte tackade nej till dansen. Han var nära inpå henne igen. Som en smidig katt som lekte med en mus som kommit in i sädesförrådet. Han knackade henne på huvudet och hon slog bort hans hand med en rynka i pannan. Hans ord var oroväckande. Att vinna till varje pris, med vilka fula knep som helst. Kosta vad det kosta ville? Hon blev så förstummad att hon lät honom leda henne mot bardisken utan protester. Han trollband henne med sin stämma och fick henne att grubbla. När han tog hennes hand och strök sina fingrar över hennes handflata drog hon den åt sig som om bränt sig på elden i smedjan. Hon knöt handen och sänkte den igen. Varför fick hans gest och ord henne att känna sig…. sämre på något vis..? Hon svalde hårt och tog emot stopet han gav i hennes andra hand. Men då han skålade och drack stirrade hon bara på honom. Han drack… och drack… och drack… det var nästan imponerande hur mannen kunde tömma stopet i ett andetag.
” Det låter inte hedersamt och vad är en man utan sin heder? Blott ett skal av vad han bör vara”.
Hon ställde stopet på bardisken utan att ha smakat drycken. Det vattnades i munnen då det trots allt var hennes favorit. Honungsölet. Hon svalde ned längtan att smaka av det och slickade sig istället om den spruckna läppen. Likt honom själv så drog hon bort en hårlock ur ansiktet som fallit ur hennes uppsättning under slagsmålet som varit tidigare. Hon kände ett sting av irritation att han fått henne att känna sig ..liten. Som om hon vore ett barn med drömmar och inget annat. Att Gudarna skulle se ned på henne på något vis för den hon var. Att han inte hedrade dem hade förvånat henne något men att han förolämpade henne på det här viset behövde hon ändå inte ta.
” Och jag och min stank tackar dig för sällskapet. Men jag tror att du gör bäst i att finna dig ett annat mål i livet än att bjuda mig på det där vinet..”
Hon nickade kort innan hon sköt stopet mot honom och vände på klacken för att lämna honom och hans sällskap vid bardisken. Hon kunde se att hennes bror lämnat henne trots allt. Säkert lockade en varm stund honom mer än hans systers upptåg i långhuset och hon skrattade lite kort åt hennes egen tanke. Men hon kunde inte skaka av sig känslan av otillräcklighet som den korta dansen gett henne.
-
Villi skakade på huvudet åt henne och gav ifrån sig en dramatisk suck över hennes prat om heder och sedan hennes dramatiska avsked.
‘Se så, var inte så känslig, jag retades bara med dig!’ sa han lite högre efter henne, och tog stopet hon lämnat i sin hand för att följa henne på lätta steg som kanske var snäppet mer virriga än innan efter det ölhävet. Han klappade en biffig karl på armen då han snuddade vid denne i förbifarten, innan han var vid Ylvas sida igen.
‘Men ärligt, är heder så viktigt?’ undrade han. ‘Är det inte viktigare att leva ett liv där ens drömmar kan uppfyllas och man känner att man gjort det man önskat?’ ett uppmuntrande leende fanns där.
‘Vill du verkligen stå här och banka stål, eller vill du ut i världen? Skulle världen verkligen gå under om du gick emot allas förväntningar och gjorde det du själv ville?’ -
Ylva Sigvaldadottir
Hon såg sig om över axeln då han ropade efter henne att han bara skämtade med henne. Hon fnös och himlade med ögonen åt honom innan hon fortsatte att gå. Men då han smet förbi och stannade upp framför henne såg hon på honom igen.
Hon förvånades att han var så snabb på fötterna efter att ha hävt det stora stopet och att han dessutom manövrerat mellan folket här med ytterligare ett fyllt stop utan att ha spillt en droppe. Hon satte händerna något i sidorna och såg på honom med huvudet lite på sned.“Hur kan du ha överlevt ens en dag här om du måste ställa den där frågan? Klart att heder är viktigt, lika klart som att du inte drar av dig byxorna och sätter dig i brännässlorna för att skita”.
Hon fnös något åt honom och skakade på huvudet. Hon försökte ta sig runt honom igen men han envisades med att stå i vägen. Hon visste inte om hon skulle bli förbannad nu eller skratta. Hon slutade att försöka lämna hans sällskap och drog en lätt, besegrad suck. Hon kunde se ett par ta några kliv mot henne men hon höjde handen i en avfärdande gest. Hon behövde inte någon att föra hennes talan eller lägga sig i hennes diskussioner. Hans rödbruna ögon var svåra att släppa och de verkade nästan glöda i eldskenet. Hon slickade sig lätt om den spruckna läppen igen.
” Och varför skulle jag inte kunna se världen och ha min heder i behåll hmm? Det är väl klart att jag inte vill banka stål här i Frostheim i alla mina dagar. Det är väl klart att jag, precis som alla andra, vill se mer av världen nån gång i livet…”
Hon rynkade pannan lite lätt och fick en liten rynka på näsan. Hon tyckte inte om att han kunde läsa henne så bra.
-
Ju mer hon talade ju mer verkade han le, och då hon kom till sin slutsats stampade han nöjt med sina fötter, vilket fick något av ölen att rinna över randen.
‘Hah! Jag sa ju det, och du kom till den slutsatsen alldeles själv!’ han blinkade.
‘Efter lite provokation, kanske… Men det är Villis eviga uppgift, så har det alltid varit.’ han nickade åt sig själv, som om orden han nyss sagt var grunden till stor vishet. Lite lekfullt dinglade han stopet framför henne.
‘Och jag såg din blick innan, drick nu vid alla gudar och i hederns namn. Varför denna återhållsamhet?’ han tog hennes hand och placerade hennes fingrar runt stopets handtag med en lurig blick.
‘Men för att vara helt ärlig så har nog mina byxor flugit av i brännässlorna en eller annan gång, eller åtminstone något åt det hållet. Ja-a…’ han suckade dramatiskt.
‘Villi, evigt missförstådd, evigt föraktad. Men det är, som de säger, deras problem och inte mitt.’ sa han och blinkade lätt med ena ögat.
‘Dessutom kom vi ju äntligen till slutsatsen, du vill ut och se mer av världen. Någon gång i livet kanske aldrig kommer, vem vet? Kanske bankar brodern din hål i huvudet på dig, eller så flyger en gnista fel från smedjan och tänder eld på dig. Eller kanske du halkar och bryter nacken? Varför vänta? Världen rullar på med eller utan dig, men bara du kan bestämma vart du rullar – så att säga.’ han såg på henne förväntansfullt.
‘Så, vad säger du?’ -
Ylva
Hon såg på den underlige mannen då han så ivrigt babblade på. Det var något som inte stod rätt till i huvudet på karln, den saken var ju uppenbart. Kanske var det därför han klarat sig så länge? Inte var det direkt hedersamt att banka livet ur stackarn som inte hade alla hästar hemma i stallet? Hon försökte flera gånger avbryta honom, öppnade munnen, bara för att stänga den igen då han så ivrigt fortsatte. Så tryckte han återigen stopet i hennes hand och sa åt henne att dricka. Ja kanske var det lika bra. Hennes mun fick ju inget annat att göra ändå. Varken sällskap eller samtal så dricka var väl det bästa ändå. Hon drog lite smått roat på munnen vid sin egen tanke och drack några klunkar. Det smakade himmelskt ändå. Gudarna skulle veta att man kunde leva på honungsöl.
” Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag vill se världen. Fråga mina bröder…”
Fick hon ur sig mellan hans meningar och drack mer av ölet. Hon slickade sig om läpparna för att få undan skummet som bildat en liten mustach på hennes överläpp samtidigt som hon sneglade sig om. Såg alla det här? Eller var det här något som spelades upp i hennes huvud? Hade hon svimmat av och var det här en dröm?
” Vad… vad pratar du om Villi? ”
Frågade hon tillslut och skrattade samtidigt som hon skakade på huvudet. ” Jag tror nog att du fått i dig ett stop eller två för mycket…”
Folket runt omkring dem dansade fortfarande, skämtade och drack. Ett nytt slagsmål bröt ut och hon rörde sig smidigt ur vägen för de 3 slagskämparna. Hon rörde sig till en bortre, lugnare del av långhuset med honom. Hon såg inte till sina bröder men hon visste att där slagsmål fanns så var de inte långt därifrån. Hon iakttog det hela själv med måttligt intresse.
-
Återigen tycktes han nöjd då hon drack, och gjorde en uppmuntrande gest och hjälpte till att höja stopet lite med några fingrar nuddandes vid undersidan av kruset. Han skrattade nästan barnsligt till, för att vifta lite avvisande åt hennes eventuella förkunnande om sina önskemål gällande världsvana och annat. Igen skrattade han muntert över hennes skummustasch.
‘Vad jag pratar om? Jag är den enda här i detta ställe som talar vett!’ förklarade han, som om det vore självklart.‘Och vare sig jag har fått i mig två stop för mycket eller inte är irrelevant, faktum är att du och jag ska ut i världen – åt Hel med vad alla tycker!’ han hann inte säga så mycket mer innan han blev tillknuffad av slagsmålet, vilket fick honom att snubbla omkring i en hög av slanka armar och ben, men snart var han uppe igen.
‘Jag mår bra! Oroa er inte!’ inte för att någon brydde sig så klart, men han följde med Ylva och satte sig ned i en duns i hennes knä.‘Hör här nu…’ sa han lite halvsluddrigt, men inte direkt jätte onyktert heller, och la en hand på hennes axel för att stöda sig själv. Han skakade på huvudet så hans röda hår hamnade överallt omkring dem.
‘Vi har ruttnat här bakom murarna allt för länge, det är dags att ge oss av och se något där ute! Det är ett krig där ute, varför sitter vi här, hm?’ -
Ylva Sigvaldadottir
Han var verkligen armar och ben. Armar, ben och knasigheter. Hon kände sig lika obekväm som road i hans sällskap och hon kunde inte bestämma sig om hon skulle ge honom på käften eller skratta åt hans knasigheter. I sin obeslutsamhet så valde hon att dricka av ölet istället något som han verkade uppskatta och hon satte nästan ölet i halsen av skrattet då han “hjälpte henne” med att putta upp stopet åt henne.
Hon sköt undan hans hand och sänkte stopet lagom till det att männen började sitt slagsmål. Hon slog sig ned i en lite lugnare del och stirrade på honom då han slog sig ned i hennes knä. Hon kände sig… mer obekväm än road nu. Då han la armen om hennes axlar och fortsatte att så ivrigt tala nonsens så visste hon inte vad hon skulle göra. Hon ville slå honom på käften. Men han var ju uppenbart inte riktigt..hel. Hon borde inte.” Jag har ingen aning om varför du sitter där du sitter!? ”
Var hennes enda svar och hon gav honom en varnande blick. Hennes blå ögon var minst sagt bestämda och hela hennes kroppsspråk var stelt. Hon hade klart inte fått i sig tillräckligt med öl för att känna sig bekväm med den här situationen. Som om han läste hennes tankar så puttade han återigen på stopet och hon tömde det i ett svep. Ölet skummade över hennes läppar och hon slickade sig om läpparna för att få bort det mesta.
Hon såg hur några av männen tittade på dem längre bort. De pekade på dem och skrattade. Hon himlade med ögonen åt dem innan hon lät blicken vila vid hans röda hår som verkade vara lite överallt. Han hade fint hår, långt, rött. Hon såg på det en stund innan hon försökte få honom av sig. Men han verkade inte vara så lätt att få av sig. Hon stönade lätt.
” Ååååhh… Nåväl.. vad hade du tänkt dig? Mitt i vintern.. mitt i natten.. smålullig på honungsöl. Jag märker det.. du är den enda som talar vett…”
Hon retade honom med hans egna påstående och skrattade lätt åt det hela.
-
Villi verkade inte så bekymrad över hennes protester utan satt bra där han satt i hennes knä, trots allt var hon mjukare än de hårda träbänkarna som fanns utplacerade här och där. Han var som en katt, smidig och hal på samma gång och verkade svår att bli av med, som bara gjorde saker på sitt egna villkor.
‘Mer öl…!’ sa han, men om det var en beställning eller uppmaning var kanske lite svår att gissa sig till. Skratten verkade han inte lägga märke till, men gled sedan smidigt ur hennes famn för att sitta bredvid henne och lutade huvudet nästan lite trött mot hennes axel med huvudet.
‘Jag säger inte att vi måste ge oss av nu på sekunden, men när du nu nämner det… Varför inte? I ärlighetens namn, vad hindrar oss att bara storma härifrån och låta folk frysa pitten av sig i denna kyliga stad, medan vi går på jakt efter vin och äventyr?’ han såg på henne med en äventyrlig glöd i ögonen.
‘Och vem vet, kanske du finner lite heder på vägen, om det är viktigt för dig. Vad sägs?’ -
Ylva Sigvaldadottir
Hon försökte verkligen fösa av honom men han var omöjligt att få ur famnen och tillslut gav hon upp med att försöka bara för att han i samma stund självmant sedan gled ur hennes knä och slog sig ned intill.
Var det såhär det var att ha en jobbig lillebror? På något vis kunde hon tänka sig att det var precis såhär de betedde sig. Hon drack mer av honungsölet och skrattade lite i det då han fantiserade om att lämna staden mitt i natten, i smällkalla vintern.
Hon slickade sig om läpparna igen och skakade på huvudet.” Jag vet att jag är den som fått slag i ansiktet och huvudet idag. Men du måste fått några rediga smällar tidigare om du tror att det är en bra idé att ge sig ut mitt i natten utan mål… mitt i vintern. Jag undrar då det… hur har du ens klarat dig så länge? Du har ju ingen överlevnadsinstinkt…”
Hon skrattade högt, roat och genuint. Kanske var det ölet som verkade nu. Eller så hade hon fått allvarligare smällar mot huvudet än hon först trott. Hon skrattade vidare och såg på Vidar som ställde sig intill henne. Han brummade till lite lågt och sneglade lite mot Villi där han satt och lutade huvudet mot hennes axel. Vidar hade alltid varit en snäll jätte. Det var så hon tänkte när hon såg på honom. Tystlåten men vildsint när han behövde. Han frågade henne utan att bry sig om om han trampade någon på tårna om Villi besvärade henne. Hon blinkade några gånger innan hon började skratta igen.
” Ja.. men det är ett besvär jag klarar av själv. Tack Vidar… för att du tror att jag inte kan klara av en virrig rödtott..”
Hon såg hur han hajade till och masserade sin nacke med ena handen. Säkert visste han inte om han skulle ta illa upp av hennes ord eller om han gjort henne förargad med sin fråga. Hon flinade bara mot honom och kramade om hans hand.
” Det går bra Vidar,… Men jag tror Esbjörn vill dig något…”
Hon nickade mot sin yngste bror som vinkade ivrigt åt honom och ropade på honom att komma ut och hjälpa till med tumultet av de tre kämparna som nu letat sig utanför långhuset istället. Hon såg hur han kastade henne en tveksamt blick innan han med en liten suck drog sig utåt istället.
Hon såg på Villi och skrattade igen. -
Villi gav henne bara ett lurigt leende som kanske kunde tyda på att han fått ett slag eller ej. Det viste väl bara gudarna, om ens de.
‘Kanske jag fick ett slag när jag föddes, vem vet?’ frågade han retsamt.
‘Men är det jag som är befriad eller du som är fångad, är frågan? Och vem sa att vi måste ge oss av denna sekund? Först en natt av öl och gott sällskap, och i gryningens sken kan vi lämna Frostheim!’ sa han muntert, som om det bara vore så där att ge sig av, och då man tänkte efter var det väl egentligen bara så enkelt, om man kunde lämna de sociala konstruktioner och förväntningar som lagts på en åt sidan.
‘Livet är för kort för att tveka. Och en man som jag som inte lägger för mycket bekymmer över heder har en tendens att klara sig längre än de flesta i detta land.’Hans blick vände sig mot Vidar då han dök upp, och gav honom ett brett leende.
‘Du var en stor en, hej på dig!’ hälsade han muntert.
‘Oroa dig inte för den fagra damen, jag är harmlös!’ ansåg han, men hann inte säga mycket mer innan det tydligen var dags för slagsmål igen.
‘Se så ivriga de är att slåss. Är du som de?’ -
Ylva Sigvaldadottir
Hon skrattade roat åt Villi och åt Vidar som såg så förvirrad ut. För hans förvirrade ansikte måste spegla hennes eget. Den rödhårige mannen i hennes sällskap var verkligen förvirrande. Virrig. Rolig, enerverande och påfrestande.
Hon tog ett nytt stop öl av en av kvinnorna som arbetade i hallen den här kvällen och tog några djupa klunkar. Mest för att stänga ute oljuden och Villis pladder. Hon kände den härliga känslan av begynnande berusning.
Då ett nytt slagsmål utbröt och Villi påpekade detta skrattade hon högt igen.” Säg inte att du är rädd för lite hederligt slagsmål också..”
Hon gav honom en retsam blick och drack mer av sitt öl. Hon slöt ögonen en stund och verkade tänka på något som gav henne ett mer genuint leende.
” Jag är inte någon som söker slagsmål. Men jag är inte den som backar undan heller. Jag kan försvara mig.. och som du sa. Jag är är snabbare, kvickare och listigare. Jag hade honom jue..”
Hon öppnade ögonen och gav honom ett litet flin och höjde ögonbrynen roat. Hon slickade sig om den spruckna läppen något. Sanningen var den att hon tyckte om det. Känslan det gav henne. Makt, utmaning, smärta… hon älskade allt som hade med slagsmålen att göra. Men hon orkade inte ge sig in i en lång diskussion eller dissektion av ämnet och varför hon tyckte om det så.
Hon fortsatte att ge honom ett leende.” Men öl, sällskap är ju alltid trevligt det med. Vi måste ju inte slåss om saken…”
Hon blinkade något åt honom retsamt och fnissade ned i sitt stop igen.
-
Återigen såg han nöjd ut då hon drack, och skrattade.
‘Ja, ja, mer, mer, härligt, härligt! Nu börjar kvällen!’ utbrast han glatt då han såg glimten i hennes ögon som sa att hon kanske började närma sig hans sinnestillstånd. Nå han var kanske lite längre kommen när det kom till dryck denna dag. Men det kunde man alltid ändra på. Då hon frågade om han var rädd gav han ifrån sig en liten grimas.
‘Rädd, jag? Bara i den hälsosamma bemärkelsen kanske. Varför slå huvudet i sten om man kan gå runt den, trots allt?’ frågade han och rörde vid sin tinning finurligt.
‘Men jag tvivlar inte på att bjässarna där skulle slå mig blå och gul, jag kan och vet mina egna begränsningar.’ då hon sedan började skryta lite på sig själv log han igen bredare.‘Se, se! Du vet hur saker ligger till! Nästa gång ska du vinna!’ sa han med en intensiv glöd i ögonen.
‘Och sannerligen behöver vi inte slåss, bättre att dricka och skoja, eller hur?’ frågade han och lutade sig tillbaka där han satt en stund och bara tog in sinnestillståndet han var i och känslan av allt jollrande och snackande, skratt och musik som allt blandades ihop till ett virrvarr. Han verkade trivas där inne i värmen, men ändå reste han sig.
‘Nej nu säger jag att det är dags för lite frisk luft, kommer du med mig min slagskämpe? En fager man som jag kan alltid behöva en eskort som håller ulvarna borta, trots allt!’ sa han och blinkade med ena ögat.
You must be logged in to reply to this topic.