Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på Villi då han stannade upp och gav henne ett sådant finurligt leende. Hans koncentration var nästan hypnotisk och hon kunde känna som en tryckskillnad i smedjan. Hon iakttog honom och glödbädden fascinerat. Hon gapade med ett leende på läpparna då värmen slog emot henne. Hon vände blicken från glöden till honom och såg hur han log nöjt och hon nickade lite som tack för att han hjälpt henne trots allt men innan hon hann återfå talförmågan hade han vänt ryggen och lämnat smedjan.
Hon rörde om lite i kolen men kände ingen större skillnad i värmen utan den verkade vara konstant. Hon vände blicken mot dörren i en liten hopp om att han ändå skulle komma tillbaka så hon kunde ställa alla de tusen frågor hon just fick.
Hon förstod orsak och verkan med elden och kolet, men hur fungerade den nu? Men han kom inte åter och hon visste inte hur länge hans magi skulle hålla i sig. Så det var lika bra att smida medan järnet var varmt.
Hon arbetade outtröttligt. Värmen steg i smedjan och hon fick dra av sig några plagg tills hon endast stod i en underkjortel och förkläde. Hamrandet fick henne alltid att känna sig lugn, närmare Gudarna och ibland undrade hon om hon kom in i ett drömlikt tillstånd. Hon avbröt sig endast för att då och då ta några klunkar av det nu varma ölet.

Hon märkte inte att dörren efter några timmar återigen öppnades av en besökare. Inte förrän han utbrast något om värmen såg hon upp från svärdet hon höll på med. ” Det är en smedja och ni gav mig en stram tidsram. Eldarna går hela nätterna..” Svarade hon honom med ett roat leende. Hon var mer van vid värmen men även hon hade ju varit tvungen att klä av sig för att stå ut efter Villis hjälp. Hon visade mot ölet. ” Det finns lite öl kvar men jag är rädd att det kanske inte ger den bästa svalkan heller. ” Hon la svärdet åt sidan i glöden. Den skulle hålla sig lagom varm och inte stelna innan hon var helt klar. Hon såg på Asgeir som inte verkade kunna bestämma sig om han skulle stanna eller gå och hon drog på munnen lite. Hans besök skulle nog inte bli långvarig.

Ylva Sigvaldadottir

Hon drog lite på munnen åt hans besvär. Hon ville inte verka oartig så hon vände bort blicken och lät honom klä av sig de varma ytterkläderna i lugn och ro. Hon sneglade lite mot honom, betraktade honom närmare när han inte såg innan hon slickade sig om läpparna och tog sig själv ett stop för att kanske ändå kunna få någon svalka. Med en man som prinsen i smedjan kändes det redan lite varmare och hon himlade med ögonen åt sig själv, som för att säga åt sitt undermedvetna att skärpa sig.
Hon ställde ifrån sig stopet och nickade mot vapenstället som nästan var fyllt av färdiga vapen, men så också ett annat där det fanns ett par kvar. ” Som det ser ut kommer jag att hålla tidsramen. Det är en dryg veckas arbete kvar”. Svarade hon ändå ärligt och la huvudet lite på sned. Hon lät honom begrunda informationen ett slag och iakttog hur svettpärlor bildades i hans panna hur snabbt han än verkade vilja torka undan dem.
” Jag och mina bröder ställer aldrig upp på sådana. Det skulle inte kännas som en hedersam vinst”. Hon skrattade lite och skakade på huvudet. Så gick hon bort till vapenstället och drog loss ett svärd ur sin hållare. ” Jag tror det var det här som du verkade mest fäst vid när du lämnade in det. ” Hon drog ut den ur skidan och presenterade svärdet. Det hade varit slött, nött och handtaget så slitet att det snarare skulle vart en fara att hålla i det än säkert att svinga. Det var obalanserat och hon rynkade pannan något. ” Får jag fråga vems svärdet är? Det är allt för obalanserat och gammalt för att passa dig eller din bror.” Hon var osäker på om hon kanske trampat någon på tårna. Men hon var säker på att hon kunnat producera ett långt bättre svärd än det han höll i.

Hon iakttog honom då han drog vapnet försiktigt ur stället efter sin fråga. Hon nickade med ett litet roat leende, då det trots allt var hans vapen som han lämnat in. Han fick göra vad han önskade med dem. Hon slickade sig om läpparna och sneglade mot honom där han inspekterade det noggrant.
” Jag har inte sagt att jag inte uppskattar en bastu. Eller ett bad. Men att tävla i en sådan tävling när jag lever i värmen varje dag vore trots allt inte en rättvis kamp.” Hon gav honom ett litet leende då hon mycket väl hörde hans öppning. Men så hade hon hört att han var sådan och vad gjorde det för skada att ge igen med lite av samma mynt?

Hon lyssnade sedan till hans berättelse, eller återgivelse och funderade över det en stund. Hon bet sig något i kinden och rynkan i pannan blev kanske lite större. Hon tvekade innan hon nickade. ” Det kanske inte har svikit dig än. Men nu är det inte mot Karm striden blir…” Hon ville inte verkade oartig eller förringa gåvan heller men svärdet var omodernt, låg fel även i hans hand och hon visste mycket väl att nostalgi och hjärta kunde fördunkla allt som verkade rimligt.
Hon torkade av händerna på den renaste trasan hon hade innan hon gick bort till den bortre änden av smedjan, det var dunklare här och endast en lykta lös upp den mörka delen. Hon öppnade en kista och tog upp ett bylte som var omsorsfullt placerat där i. Hon vände sig mot honom igen och kom åter till ljuset. På en arbetsbänk öppnade hon upp det som var så omsorgsfullt undangömt. Ett ljus och klar klinga syntes snart. Den lös nästan som av sig självt i skenet från elden. Omsorsfullt dekorerad var svärdshjaltet och prytt med enkla men dekorativa symboler. Skidan var ett vackert handarbete det med. Hon la handen mjukt på svärdet och vände de blå ögonen mot honom. ” Jag har arbetat på det i månader. Ett nytt sätt att böja och bruka stålet. Svärdet ditt är en vacker och säkert ovärderlig gåva. Men jag vill ändå visa dig mitt. Det borde passa din hand och tyngdpunkten bör vara bättre. Det är lättare och svårare att få slö. ” Hon svalde något och kände hur värmen nådde kinderna nu på ett sätt som den inte gjort förut. Han stod nära men också för att hon sällan talade om sig själv eller sitt arbete såhär. Hennes bröder hade låtit henne experimentera i fred men precis som prinsen verkade de allt för satta i de gamla sätten.
Hon vände blicken från svärdet upp till honom och sträckte på sig. Hon höll fast vid det hon sagt, hennes svärd var bättre kvalitet än det han lämnat in.

Hans sätt att se på svärdet och hur hans mun förblev öppen avslöjade att han inte räknat med att något sådan skulle kunna produceras i hennes eldar. Han verkade faktiskt mållös för en stund och när han väl talade så talade han om alverna och hon sträckte lite extra på sig. Kinderna hettade något extra vid en sådan komplimang och hon la de muskulösa armarna i kors. Hon må vara kvinna men hon var också smed och en önskan om att bli sköldmö. Så någon nätt, ömsint kvinna var hon inte direkt. Hon lät honom begrunda det och känna på det i lugn och ro. Då han ställde sin fråga om hon verkligen var villig att delas från svärdet nickade hon bara långsamt och mötte allvarligt hans blick med sin egen. ” Svärdet är för stort för mig, balansen har aldrig varit riktigt bra i min hand.” . Hon stod tyst en stund och tog sedan ett kliv ifrån honom och tog en klunk av sitt öl igen. Hon hällde även upp ett andra stop och sköt det mot honom. Ifall han önskade att släcka sin törst trots allt. ” Ibland…. hmm..” Hon tystnade en stund och drack några klunkar av ölet igen innan hon tömde stopet i ett svep och torkade sig lite om munnen med handen. ” Jag tar bara fram det som finns i stålet, det är som om det föds ur eldarna. Som om det alltid funnits. Jag lyfter bara fram det. Det där svärdet…” hon nickade mot det han höll i handen.” Var aldrig ämnat för mig. Kanske var det Gudarnas vilja att du skulle få prova det” . Hon ryckte på axlarna och log ett snett, finurligt leende. ” Mitt svärd får ni inte se förrän vi far. ” svarade hon bestämt. Kanske lite retsamt som en utmaning. Trots allt hade han inte meddelat henne om hon fick följa med.

Då han verkade byta samtalsämne istället skrattade hon kort och skakade på huvudet. Hon drog några blonda strån ur ansiktet och kände hur stämningen lättade i smedjan. Värmen bekom henne inte direkt längre och han verkade inte heller vara den som tänkte låta sig besegras av den. ” Hmmm… ” Hon lutade sig mot arbetsbänken och la armarna ledigt i kors under brösten och verkade fundera lite på hans fråga. ” Låt mig fråga dig. Är en seger värd din heder? Även om det gäller en seger mot tio nakna, druckna karlar som svettas så de svimmar? ” . Hon la huvudet lite på sned och gav honom ett minst lika retsamt leende tillbaka. ” Jag skulle säga att min heder är dyrare och viktigare än en sådan seger. ” Hon vände blicken till hans en stund innan hon ryckte lite på axlarna i en spelfull gest.

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade då han tillslut verkade hålla med henne. Hon skrattade hjärtligt och ohämmat. Underligt att både han och Villi kunde få henne att skratta så. Det var inte som att hon hade långt till skrattet men när hon tänkte efter var det inte allt för ofta hon skrattade så. Brist på sällskap var väl orsaken. Hon hade inte velat bli den som höll sig för sig själv men hon var ändå tvungen att erkänna att hon inte direkt hade många vänner. Hon la huvudet lite på sned och iakttog honom mer under tystnad då hans blick verkade vandra från henne till svärdet, till henne, till svärdet. Hon kände igen den där blicken. Han hade redan blivit fäst vid vapnet. Hon kände en enorm stolthet bränna i bröstet. Hennes bröder hade alltid nekat henne när hon försökt övertala dem att använda hennes metoder för nya vapen eller verktyg. De hade varit så övertygade att hennes arbete inte skulle tas väl emot att de haft regelrätta slagsmål om saken. Men då hon var yngst och bröderna redan väl ansedda smeder så hade det aldrig funnits en ärlig chans att vinna.

” Tack. ” svarade hon lika uppriktigt som han gett sin komplimang. Hon nickade kort med svaret och slickade sig om läpparna. Hans retsamma tonfall och tvekan om att låta henne fara fick henne att fnysa högt. Han må vara prins, men han var inte kung och därför kände hon sig mer självsäker på sin sak och sina ord. Hon ville inte förnärma eller förolämpa honom men något sa henne att han uppskattade hennes uppriktighet. Hon stod tålmodigt kvar med armarna i kors över bröstet och lät ena foten klia hennes bara ben. Hon verkade fundera över hans fråga och bet sig lite på insidan av kinden igen. Hon hade aldrig tänkt att skiljas från svärdet, eller att det skulle kunna bli en verklighet och nu när frågan ställdes var hon uppriktigt osäker på hur mycket hon skulle ta för hantverket.

” Låt oss se när vi kommer hem igen. Har svärdet gjort dig besviken tar jag tillbaka det. Men har det räddat livet på dig… ” hon nickade lite. ” Om så är fallet önskar jag besittningsrätten till den lilla övergivna gården. Den med varghuvudet ovanför portalen. Intill den lilla stilla bukten här utanför staden.”. Gården hade stått öde i flera år nu. Det sades att den var hemsökt men hon trodde inte på sådant. Marken som hörde till hade god jord, det var nära till havet och i den lilla bukten kunde man lägga nät. Den var i hans familjs ägor men än hade ingen gjort anspråk på varken mark eller byggnader. Det var synd att den stod så övergiven och visst fanns där längtan att bygga sig något eget. Men möjligheten att göra sådant här, med sina bröders starka inflytande var inte helt lätt.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på honom då han lät blicken vandra över svärdet. Hans beundrande blick till hantverket fick henne att sträcka lite på sig. Hon undrade om han kunde se på något annat…någon annan med samma blick. Hon tog en klunk av det ljumna ölet för att distrahera sina egna tankar och hindra dem från att gå ner en sådan mörk och snårig stig.
Hon lät honom fundera i lugn och ro, hetsade honom inte till svar. Han var trots allt inte helt oäven att se på och hon studerade honom lite nyfiket. Mätte honom kanske på samma sätt som hon mätte vapnen på hennes städ.
Då han ställde sin fråga om vilken gård hon syftade på så nickade hon stilla.

” Ja.. precis. ” svarade hon honom med huvudet lite på sned och ett lika snett men genuint leende. På något vis var hon glad att han förstod vilken gård hon talade om. ” Min far tog mig dit ibland när jag var liten. Det fanns en redig örtagård med rediga hallonsnår. Jag fick alltid gå och plocka där som jag önskade vid besöken. ” Hon log större, varmt vid minnet. ” Jag var förbi där under sensommaren. Hallonsnåren är vildvuxna och örtagården är mer ogräs än något annat. Det är en hel del arbete på husen. Men.. markerna är goda och det finns plats för en smedja.” Hon drömde sig bort något. Hon hade inte tänkt att det skulle vara möjligt men så hade hon aldrig i sin vildaste fantasi trott att hon skulle få den här möjligheten heller.
Då han lät tveksam och erkände att det inte var hans att bestämma över kände hon hoppet slockna något och det stora, genuina och varma leendet hon haft då hon talat om minnet falnade något. Hon nickade kort som för att visa att hon förstod.
Men så synade han svärdet igen kort innan han talade och hans ord lät mer hoppfulla. Hon ställde ifrån sig stopet och torkade av händerna mot tunikan innan hon sträckte fram sin hand för att ta hans i ett stadigt grepp.
” Låt oss se vad som väntar i Väven. ” svarade hon med ett brett leende. En egen gård. Hon kände längtan i bröstet. I magen. Längtan efter att skapa något eget. Men också.. nej. Dit ville hon inte låta tankarna vandra.

Ylva Sigvaldadottir

Hon höll hans hand i ett stadigt grepp då han verkade något motvillig att släppa den. Eller var det något hon inbillade sig? Hon höll blicken stadig och gjorde inte heller några hastiga försök att dra åt sig handen ur deras handslag.
Då han ställde sin fråga om hon inte var klar eller skulle ta sig en paus snart skrattade hon till igen. ” Jag hade inga planer på någon paus och jag är långt ifrån klar. Du ser…jag har fått ett arbete som kräver all min tid och färdighet. Uppdragsgivaren är en riktig slavdrivare…med ett nästan orimligt tidsmål. ” Hon gav honom ett retsamt flin och blinkade något skämtsamt.
Så släppte hon hans hand och såg mot eldarna.  De brann fortfarande lika varma och klara som när Villi lämnat henne. Hon ville inte förlora den här chansen. Att slippa blåsa liv i eldarna och värmen hade sparat henne otroligt mycket tid och krafter.
Hon torkade lite svett ur pannan och backade undan ett steg från Asgeir. Hon lutade sig något mot en arbetsbänk. Tankarna vandrade till arbetet igen, sedan till uppdraget och sedan till gården. Hon visste inte varför, men det kändes självklart nu när hon talade om saken med honom. Naturligt. Hon kunde se sig själv arbeta på gården. Ett par höns, en get, vakthund och någon katt. Hon skulle inte bli ensam där. Hon skulle ha arbete nog att göra och hade hon inget annat sällskap så fanns där säkert gastarna som alla talade om. Hon märkte inte hur hon hennes ansikte hade det där drömska leendet igen. Det var nog första gången i livet hon hade något eget att se fram emot. En plan och det var en förbannat bra sådan.

Hon märkte att hon stått i tystnad en stund och blicken och medvetandet återkom sakta. Vid Gudar..hade hon stått här och dagdrömt? Hon kände kinderna hetta något, hon hade haft ett leende varmt som eldarna här inne. Trodde han att hon stått här och fånlett åt honom? Han måste väl ändå förstå att någon som hon inte direkt var ämnad för någon som han ändå! Att hennes varma leende måste bero på något annat? Ville hon att han skulle förstå det? Vid Gudar.. nu hade hon fastnat i en sån där babblande cirkel i hennes eget huvud igen. Hon harklade sig något igen.

Ylva Sigvaldadottir

Hon hoppades att han inte tagit illa upp av hennes retsamma ord. Men han föreföll henne inte som någon som skulle ta illa upp av lite välmenat skämtande. Men det var ändå med en viss lättnad som hon log större åt hans svar.
Han var enkel att tala med och hon förstod varför så många gillade honom. Varför så många kvinnor skvallrade om honom också. Nog måste han vara livsfarlig och många föräldrars huvudvärk. Hon skrattade till lite åt den tanken och nickade mot honom. Hon vände uppmärksamheten mot eldarna, arbetet. Det här var affärer, ren handel. Hon upprepade orden i sitt eget huvud. Inget annat.
Och innan han ens hade lämnat smedjan hade hon återgått till att sköta om eldarna och placera arbetet hon hållit på med i den heta glödbädden. Det yrde om glöden och elden.
Den kalla vindpusten som drog genom smedjan talade om för henne att hon lämnat henne till sitt arbete. Men det var med ett större leende och med ett mål och pris i sikte.

Hon visste inte hur länge hon arbetat. Det hade varit med nyfunnen iver som hon begravt sig med själ och hjärtat i arbetet. Hennes bröder hade kommit och hjälpt till och under skratt och kiv hade de hunnit längre än någon av dem trott. De var misstänksamma mot elden och det hon berättat, hur Villi hjälpt dem men ju fler timmar som gått desto mer tacksamma var de för hjälpen som det ändå gav.
När timmarna gått drog de sig tillbaka mot ölhallarna och hemmet. De försökte övertala henne att följa med hem, att lägga ner hammaren för kvällen då hon redan arbetat sedan tidig morgon. Men hon hade viftat bort det hela med löften om att hon bara skulle göra klart det hon höll på med. En uppenbar lögn för alla inblandade men de lät henne vara. Visste att när hon var på det humöret så skulle ingen av dem få henne på andra tankar. De påminde henne dock om att äta något och lämnade henne en bit kött. Hon åt det glupskt och fortsatte sedan. Inom sig visste hon att hon borde sluta, borde vila och äta något men det var som om arbetet kunde trollbinda henne.

Villis ankomst kände hon mer än att hon såg och hörde. Det var som om elden kände att dess mästare var på väg för lågorna började flamma på ett underligt vis. Hon såg upp från glöden, hon var genomsvettig och svart av soten men ett trött leende spelade ändå på hennes läppar. ” Mästersmed vet jag inte. Men din hjälp har varit uppskattad. Till och med mina bröder sjöng din lovsång innan de slutade för kvällen. ” . Hon log snett och nickade som för att tacka honom. Hon torkade sig över ansiktet med den redan smutsiga ärmen på sin tunika. Hon måste se ut som en påse kol vid det här laget men det fanns inte mycket att göra åt saken. Så var det att arbeta i smedjan. Varmt och smutsigt. Hon hade bränt sig flera gånger under det här arbetet och de redan gamla, bleknade ärren hade fått sällskap av nya, mer röda och ilskna sådana över hennes händer och underarmar.
” kom du för att se till att jag tar vara på din hjälp? Jag har inte legat på latsidan. “. Hon drog ut ett spjut ur elden och stoppade det i hinken med vatten så att det fräste högt och ångan steg mot taket.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på Villi då han så hemvant skuttade upp och satte sig på en av bänkarna. Han dinglade med benen avslappnat och hon märkte hur eldarna svalnade. Det hade nog inte varit märkbart för någon som inte arbetade i smedjan men då hon arbetat i dess brinnande värme hela långa dagen så märkte hon dess förändring. Hon såg nästa besviket på honom. Som ett barn som just blivit berövad sin bästa leksak. ” Än är det långt till min kollaps” protesterade hon men något sa henne att hon inte skulle kunna tjata sig till mer magi för kvällen. Natten rättade hon sig då hon såg upp genom öppningen i taket på smedjan. Han ljög inte om den saken. Gudar, hur länge hade hon stått här?

Hon valde att inte protestera allt för högljutt. Trots allt hade han gett eldarna som en gåva och den var hans att välja när han ville ta tillbaka. Men det fanns än arbete att göra och hon genomförde den under hans tystnad och vaksamma öga.
Verltyg skulle sättas tillbaka på sin plats, en sista inspektion av arbetet och släcka eldarna.
Hon letade också efter en någorlunda ren trasa hon kunde doppa i en spann med vatten och torka av sig den värsta soten. ” Du måste ha något bättre för dig än att se till att jag avslutar för natten och får mig sömn” sa hon sedan med ett litet skratt. ” Vad gör du egentligen här Villi? ” frågade hon honom medan hon rotade efter en kam ock ett par byxor. Hon hade arbetat i bara tunikan men hon tänkte ju inte lämna smedjan i smällkalla vintern barbent.

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade högt åt hans lilla uppläxning av henne. Han var lite som hennes bröder i det avseendet men han målade upp en ganska fin bild av henne släpandes efter honom i snön. Hon skrattade genuint och ohämmat. ” Ååhh du skulle älska att få släpa mig genom snön. Bara för att få ha rätt och sedan tortera mig med det resten av livet” svarade hon bara mellan skrattsalvorna innan hon kastade en smutsig trasa mot hans håll.
” Och det finns värre sätt att dö på än vid städet och eldarna ” hon gav honom ett litet flin innan hon drog fram byxorna och började dra dem på sig för att sedan fortsätta med en renare tunika med ryggen vänd mot honom. Hon, likt så många andra, var inte allt för blyg med sin nakenhet men hon behövde ändå inte visa allt om hon kunde undvika det.
Hon drog sedan kammen några gånger genom håret innan hon kände sig redo och klar. Hennes mage kurrade nu så högt att det nästan ekade i smedjan. Hon skrattade igen.. ” hmm det är som om en ulv bor där inne.. ” hon log bredare igen innan hon letade efter sin varma pälsmössa.  Hon var rätt säker på att den hängt på kroken intill dörren. Hmm hade Asgeir fått med sig den?
” Tack för din hjälp idag Villi..” sa hon sedan uppriktigt och tackade mer på allvar nu än på skämt.