Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på Asgeir då han funderade över hennes svar. 14 dagar var inte orimligt på något vis, tvärt om var det kort om tid om hon skulle få alla vapnen i det skick som anstod hennes och hennes familjs rykte. Hon hoppades på att få hjälp av sina bröder i arbetet och något sa henne att hon inte skulle få svårt med det heller.
Hon väntade tålmodigt på hans svar, utan att röra en min. Istället studerade hon hans anletsdrag där han verkade väga några osynliga för och nackdelar mot varandra. Han var inte alls lik sin bror men det hade varit väldigt tydligt för henne att de stod varandra så nära som bröder kunde.  Då han frågade henne om det inte fanns någon chans för henne att få vapnen klara fortare svarade hon bara genom att lägga armarna i kors. Ett svar lika uttömmande som om hon skulle förklara hela processen. Hon hade sett både sin far och sina bröder hantera stressade och ibland orimliga kunder på det viset.
Han verkade också, precis som de andra, nöja sig med det svaret och gå vidare med sin nästa tanketråd istället.

Frågan var väl egentligen inte den heller varken orimlig eller oväntad. Men ändå hade hon inget vidare svar på den. Hon rynkade pannan en aning. Hon hade aldrig varit med på någon räd, aldrig på något slag eller längre resa. Hon var duktig med både yxa och svärd men så var många. ” Nej. ” Svarade hon tillslut ärligt. Hon sneglade mot vapnen och visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta. ” Jag… jag är duktig med både svärd och yxa. Fråga i hallarna. Jag har slagit mer än hälften av din fars män i både svärd, yxa och tvekamp. ” . Hon kunde själv höra att det knappast lät som någon tung meritlista. Inte för ett sådant uppdrag som de hade planerat. Hon kliade sig lite över halsen. ” Jag kan inte förklara det. Jag bara känner att…. att jag borde följa med. Jag vet att det låter galet…” Hon log lite ursäktande och mötte hans blick. Hon kunde se hur han såg på henne, som hennes bröder såg på henne. Som någon att inte ta helt på allvar.
Hon tänkte på Villi. På hur han så självklart sett på henne som någon att ha med som någon som var mer än kapabel att ta vara på både sig själv och andra. Hon kände den där klumpen i magen av dålig samvete. Hon borde inte blivit så rädd. Han hade bara överraskat henne.

Ylva Sigvaldadottir

Hon tyckte att han såg på henne på något underligt sätt. Som om han inte riktigt uppfattat vad hon sagt först, han verkade nästan…förvånad. Men hon kunde inte förstå vad hon sagt som var så förvånande. Han gjorde henne nervös, hon tyckte inte om det riktigt samtidigt som hon på samma gång mer än gärna ville känna sig än mer obekväm.
Då han erkände att han sett mer än en av hennes strider och duster i hallarna kunde hon inte hejda rodnaden som spred sig på kinderna. Tillsammans med det där breda leendet han gav henne visste hon inte riktigt vad hon skulle tro. Eller göra för den delen och stod därför bara där och stirrade på honom innan hon fann sig igen.

” öööhh… va?… ja. 14 dagar. Och jag ska göra mitt bästa för att inte göra er besvikna på att ni fått vänta den tiden. ”

Svarade hon sedan då hon hämtat sig lite. Hon log lite ursäktande och tog ett kliv ifrån honom istället. Fann sin bäring igen och tvingade sig själv att fokusera på vapnen, på uppgiften snarare än honom själv. ” Jag förstår. Tja… ni vet var ni kan finna mig..” hon log snett igen och lät den blå blicken vila vid hans ansikte i en nästan uppenbar retsam gest innan hon log ett mer genuint varmt leende. Hon nickade lite och efter ytterligare en längre blick på honom slet hon sig från hans manligt fagra uppenbarelse till spjuten istället och tog dem för att ställa dem i de ställ som var lediga. Det kändes gott att sätta kroppen i rörelse, innan tankarna rusade iväg med henne.

Ylva Sigvaldadottir

Hon arbetade så fort hon kunde utan att tumma på arbetet. Det var mycket arbete som skulle göras inom tidsramen och hon tänkte inte sjabbla bort den här chansen. Han hade inte lovat henne någon plats att följa med men hon hade inga illusioner om att hon skulle bjudas med om arbetet var slarvigt eller dåligt.
Hon var skicklig och hennes bröder kunde därför inte heller förstå varför hon ständigt tjatade om att följa med ut på haven eller söka strid. Hon behövdes ju här och hon var skicklig nog att slippa strida.
Hon fnös högljutt åt tanken. Slippa strida, som att det skulle vara ett straff att få se lite mer av världen! Hon hade många gånger funderat över om det var något fel på henne? Varför fanns den här.. den här desperata känslan i magen att ge sig ut? Hon kunde inte förklara det på något annat sätt än att något kallade på henne. Bortanför stadens portar.

Eldarna gick varma och det rytmiska hamrandet ekade från tidigt morgon till sen natt. Hon satt och drack ett stop öl att släcka den värsta törsten och värmen med när en kall vind svepte genom smedjan. Hon torkade svetten ur ansiktet med en trasa och såg upp. Mannen förvånade henne och hon stirrade på honom ett par hjärtslag innan hon kostade på sig ett försiktigt leende. Hon skämdes över hur hon så rädd lämnat honom där i snön. Hon som längtade efter äventyr och faror.. kunde inte ens ge honom en chans att förklara sig. Vad gjorde han här? Hos henne?

Ylva Sigvaldadottir

Hon hade stannat upp i arbetet, vapnet låg i glödbädden medan hon svalkade sig med några klunkar av det svala ölet. Att han kommit hit förvånade henne faktiskt för det hade trots allt gått flera dagar och hon hade inte sett skymten av honom sedan den där morgonen. Hon såg att han var lite tveksam, kanske nervös? Han ville säkert inte skrämma henne igen. Hon log ett litet försiktigt leende och det verkade få honom att kliva längre in i den stora, varma smedjan.
Hon ställde sig försiktigt upp och ställde bort stopet så hon kunde torka sina händer på en redan allt för smutsig trasa. Hon var sotig som städet men det hörde till arbetet. ” Ja. ” svarade hon bara kort som svar på båda hans frågor. Hon skulle precis öppna munnen för att säga något mer då han verkade hinna före och hon stod tålmodigt kvar och lyssnade. Även om hon inte tyckte att han skulle behöva förklara sig.

Hon såg hur han klev fram till henne och ritade runan på städet. Hon svalde något och hindrade en rysning längs ryggraden då hon tänkte på innebörden i runan. Hennes kinder hettade lika hett som glöden i glödbedden då han talade om hur rädd hon blivit. Hon ville inte riktigt tänkte på det för det hade trots allt inte varit hennes stoltaste ögonblick. Han sökte hennes blick och hon såg på honom ett bra tag innan hon svarade. Men hon ville välja ord med omsorg.
“Jag är glad att du kom hit Villi. Jag vill be om ursäkt. Jag borde ha hanterat det bättre och jag ångrar också hur det blev. Jag blev bara så överraskad. Jag har aldrig träffat…nån som du…” . Sa hon sedan och gjorde en liten ursäktande gest mot honom.
Hon vände blicken till städet och runan. ” Jag har inget emot att strida mot en motståndare som är mer än dubbelt så stor eller gammal och erfaren som jag. Som har hundratals fiendes död bakom sig. De skrämmer mig inte, inte det minsta. Jag ser snarare fram emot striden och utmaningen. Men när du fick lågorna att flamma sådär och hettan att fylla hela stugan. Jag har aldrig sett något så mäktigt i hela mitt liv. Det var som om Surt själv befann sig i rummet just då.” . Hon såg uppriktigt på honom och såg hur värmen i smedjan inte besvärade honom det minsta. Hon hade hört om trollkarlar, om människor som var speciellt utvalda av Gudarna. Det kändes mäktigt men också skrämmande att stå nära någon som Gudarna själv hade rört vid.
” Jag arbetar med elden varje dag men jag har också bränt mig fler gånger än jag kan räkna och jag vet hur mäktig elden är.” Hon visade sina ärrade underarmarna. Man kunde inte arbeta i en smedja utan att spår efter den. Hon log snett, lite ursäktande mot honom. ” Men du är den du är Villi. Och om Gudarna skänkt dig en sådan gåva, vem är då jag att vända dig och den ryggen? ” . Hon log lite bredare. En bättre ursäkt kunde hon nog inte få fram.
Hon tog ett kliv fram mot glödbedden och drog ut spjutet och la det åt sidan. Det var inte bra att den låg där inne i det varmaste för länge trots allt. Hon såg på honom sedan. ” Jag har inte mycket att bjuda på här. Men du kan få dig ett stop svag-öl om du önskar?”

Ylva Sigvaldadottir

Han verkade nervös? Missnöjd? Orolig? Irriterad? Det fanns så mycket att läsa i hans ansikte på en gång att hon blev helt snurrig. Men hon höll sig till sin plan, att be honom om ursäkt. Hon hade ju sökt honom utan att egentligen söka upp honom för att be honom om ursäkt. Hon hade kommit på sig själv med att fundera mer över honom. Vart han bodde, vad han gjorde på dagarna och vad i alla gudars skymning han gjorde här i Frostheim?
Då han talade om Surt och sig själv så fick hon aldrig chansen att svara eller reagera innan han fortsatte med sitt “babblande”. Men av någon anledning, hur obehagligt det han än sa var så kunde hon inte sluta le.
Han hade ett smittsamt sätt och hon kände sig lättare till sinnet nu när han verkade godta hennes ursäkt precis som hon så enkelt och tveklöst tog emot hans.

” Jag sa att det du gjorde var mäktigt. Låt det inte stiga dig åt huvudet”..Svarade hon hon honom retsamt innan hon vände sig om för att erbjuda honom en öl. Hans svar överraskade henne dock och då han hoppade upp på hennes rygg tappade hon nästan balansen med honom. ” Vid alla Gudar?! ” fick hon ur sig och skrattade då hon skakade av sig honom. Hon skakade på huvudet innan hon gick för att hälla upp ett stop till honom också.
Hon höll ut det mot honom med huvudet lätt på sned där han nu tagit sin plats vid en av hennes arbetsbänkar i en ledig, nästan nonchalant pose. Hon kunde inte dölja sin förvåning då han ställde sin fråga. Hon mötte hans blick ett par ögonblick. De blå ögonen studerade honom närmare. ” Om jag erbjuds en plats kan mina bröder inte hindra mig”. Svarade hon bara ärligt. Hon undrade hur han visste om uppdraget och framförallt hur han visste att hon frågat prinsparet att få följa med.

• This reply was modified 1 år, 6 månader sedan by EdenX.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg hur han glatt viftade med ölet från ena sidan till den andra. Hon kunde inte låta bli att le lite även om hon fann det hela också lite oroande. Hon kunde inte förklara hur han kunde väcka så många underliga känslor i henne.
Nervositet och lugn på samma gång. Rädsla och trygghet. Han var precis som elden, oförutsägbar. Lika delar varm och livsgivande som dödlig.
” Jag vet inte om jag får fara. Och hur visste du om resan?” frågade hon och vände sig om för att fylla stopet till sig själv igen. Hon passade också på att torka svetten ur pannan. Det var varmt i smedjan men hon kunde inte se att värmen bekom honom. Hon slickade sig om läpparna något när hon drack de svala klunkarna öl.

Hon drog en blond hårlock ur den svettiga pannan när hon vände blicken till honom igen. Hon studerade honom närmare, nyfiket.

Ylva Sigvaldadottir

Hon stannade upp en kort stund innan hon vände sig mot honom igen och höjde ett ögonbryn som att fråga vem det var som inte kunnat hålla tand för tunga. Men blicken han gav henne antydde att han inte heller skulle säga något. Så där stod de, två stycken som visste hur man höll mun i samförstånd över de som inte visste bättre.
Hon drog lite på munnen och drack några klunkar av ölet innan hon ställde det på en av arbetsbänkarna och funderade över det han sagt.
” Jag är knappast någon att bestämma något om den resan. Jag är bara en smed, som önskar att bli sköldmö” . Sa hon och ryckte lätt på axlarna. Hon log ett snett, litet roat leende.
” Säg mig Villi… vad gör du här? Egentligen? ” hon lutade sig mot arbetsbänken mitt emot hans och la armarna lätt i kors över bröstet. Hon förstod inte vad en man, en man som Gudarna rört vid gjorde här i hennes smedja. Varför sökte han hennes sällskap? Vad hade hon att erbjuda någon som han?

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade och skakade på huvudet. Ett bubblande, genuint skratt då han verkade så besvärad över hennes brist på självskryt. Hon skakade på huvudet. ” Där har du helt rätt Villi. Skryt är något jag inte har talang för. Det är helt sant. Men så… ja om du ursäktar. Skryt är något osäkra män sysslar med..Vad jag sett. Eller män med för mycket tid och för lite arbete i sina händer. ” Hon skakade på huvudet något och tog några steg till glöden. Den hade falnat något och hon använde blåsbälgen för att blåsa ett vrålande liv i den. Hon vände blicken till glöden. Iakttog den, studerade den närmare, nästan hyptnotiserad. Hon såg till den, tog hand om den och var beroende av dess värme och intensitet för sitt arbete.
Hon vände blicken till honom igen med de röda kinderna. Värmen från elden fick kinderna att rodna något och svetten att sakta tränga fram i hårbotten igen. Hon strök värmen ur ansiktet med baksidan av handen och armen.

“Du behöver inte låta så upprörd och jag lovar att din heder inte är berörd. Jag ser dig inte som någon skurk men jag kan inte låta bli att undra. ” Hon log lite ursäktande ändå och ryckte på axlarna. ” Kanske får jag fråga Gudarna då. För även om du verkar ha ett törne i sidan åt dem så hoppas jag att jag står på rätt god fot med dem ändå..” hon blinkade lite retsamt och flinade åt honom.

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på honom då han kom närmare. Precis som kvällen då hon först mötte honom så fick han henne att tänka på en varg, ett rovdjur som sökte sitt nästa skrovmål. Hon drog lite på munnen innan hon vände uppmärksamheten till elden och glöden. Hon funderade över det han sa till henne. ” Skryt och sanning är inte samma sak, som du säger…” Svarade hon bara och vände blicken sedan åter till honom efter att ha släkt törsten och torkat sig om munnen och ansiktet.
Han stod henne närmare nu och hon kunde bara klarare se hur lite eldens värme bekom honom. Hans glödande ögon fångade hennes intresse och hon stannade upp för en stund, fastnade i dem med en liten rynka i pannan.
” Du talar som om Gudarna skulle avsky dig…? ” hon ställde det lite försiktigt som en fråga innan hon skakade på huvudet. ” Eller kanske är det du som avskyr Dem? Men frågan är varför? Varför en man som är ett med elden skulle avsky Gudarna för en sådan gåva? ” Hon stod på sig, rörde sig varken närmare honom eller ifrån honom. Av någon anledning skrämde han henne inte just nu. Trots hans vetskap om resans mål. Något som ändå borde vara en hemlighet.
” Visst, du är lite egen och inte som andra. Men jag ser inget i dina ögon som skulle skvallra om en man att avsky..? ” Hon ställde det som en fråga trots allt, för en del av henne fick känslan av att han själv kanske avskydde något hos sig. Men hon kunde inte förstå vad.

Ylva Sigvaldadottir

Hon märkte att hon träffat en öm punkt då han vände sig om med ryggen mot henne. Han höll armarna i kors över bröstet och verkade arg? Irriterad…? Nej det var någon annan känsla som kom från honom som hon inte kunde placera riktigt. ” Du kanske har rätt. Vad vet jag. Jag är ju bara en smed”. Hon bet sig lite i läppen och drog lite på munnen. ” Men jag är en jäkligt bra sådan.” . La hon till och blinkade retsamt även om hon inte var säker på att han såg henne.
Hon kunde inte avsky honom, tvärt om. Hon förstod inte riktigt hur eller varför hon brydde sig så mycket om hans åsikter. Hur kunde de ha kommit hit på så få möten? Så liten tid tillsammans.

Hon såg mot vapnet som låg intill glödbädden och nickade lite med ett leende innan hon skrockade lågt. ” Nog måste jag göra klart det men jag har många timmar framför mig innan jag är klar. ” Hon drog en djup suck. ” Det är många vapen som måste bli klara och jag har trots allt ett rykte att tänka på..” svarade hon med ett retsamt flin. Hon vände uppmärksamheten mot glöden igen och tog blåsbälgen för att blåsa liv i den igen. ” Det här hade klart varit lättare om jag var lika begåvad som du.. ” hon skrattade till lite och la ifrån sig blåsbälgen på dess plats igen. Hon vände sig mot honom igen och tog ett litet kliv fram. ” Men jag ska försöka att inte dröja allt för länge med att bli klar med arbetet..” la hon till.