Ylva Sigvaldadottir

Hon kände berusningen värma henne som ett tröstande täcke. Det var inte ofta hon drack sig så berusad att hon inte kunde stå på fötterna men visst hände det. Det hände väl den bäste, eller? Hon skrattade roat åt Villi och hans konstiga resonemang och argumentationsteknik. ” Har någon någonsin sagt åt dig att du talar för mycket? ” Påpekade hon retsamt och blinkade skämtsamt med ena ögat medan hon tömde sitt stop. Hon såg sig om i hallen, stämningen var god ikväll. Sannerligen.
Hon sökte lite med blicken efter sina bröder men såg dem inte. Hon flinade lite roat åt tanken och hade sina misstankar att i alla fall två av dem inte skulle komma hem den här natten. Om hon tolkat kroppsspråken och blickarna rätt. Hon undrade om de skulle vara lika glada för henne som hon var för dem angående den saken? Hon slog bort tanken och kunde inte låta bli att skratta högt åt den.
Hon hade inte direkt stor erfarenhet kärlek eller lusta på det sättet. Hon hade alltid varit ensam tös med hushållet fullt av män och det krävdes ett speciellt mod och en person av speciellt virke för att våga närma sig henne i den situationen. 5 äldre bröder, alla krigare var ju rätt avskräckande.

” Hmmm ja vi vill ju inte att vargarna får vittring på era fagra röda lockar min  herre…”

Hon retade honom minst lika mycket som han retade henne och de flinade bara åt saken. Om hans heder skulle få sig en törn så var slagsmål också en trevlig sysselsättning som hon såg det. Så för henne var det en vinn-vinn situation för tillfället. Hon lät honom dra upp henne på fötter och följde med honom ut genom dörren ut i kylan. Även om snön låg kvar och det var kallt så kände hon inte kylan fullt lika mycket för stunden som tidigare under kvällen. Ölet värmde gott men hon visste någonstans att det också var det luriga med det hela. Att man kände sig varm när kroppen höll på att frysa ihjäl. Hon drog åt sig sin mantel på vägen ut och la den varmt över axlarna och drog den närmare om sig. Hon drog också på sig den varma pälsmössan hon haft vid sin mantel.
Utanför var det en liten samling av personer. Slagsmålen verkade pågå än och hon sneglade mot dem. De två männen verkade mest hänga på varandra och ge varandra rediga, slappa svingar medan några skrattade runt i kring och uppmuntrade dem att ge upp. Ingen av dem verkade orka lyssna och det såg snarare ut att de höll varandra uppe än att de försökte sänka varandra. Hon såg ingen av sina bröder där och hennes misstankar om några tomma sängplatser hemma verkade stämma.

“Så… inga ulvar än….”

Hon slickade sig om läpparna igen och fortsatte längs ena gatan med honom. Planlöst kanske men vid gott mod. Som ett friskt, nattligt äventyr.

Ylva Sigvaldadottir

Hon gick tillsammans med honom arm i arm och skrattade åt allt och ingenting i den kalla nattluften. Den bildade vita moln när hon talade och vinkade ursäktande, avvärjande och något mer berusat än hon ville erkänna mot männen som stod kring slagsmålet. För att inte säga de utmattade slagskämparna som spottade svordomar efter dem så att det nästan värmde om öronen. Bara nästan.
Hon skrattade roat, genuint och obehindrat medan de tog sig fram. Hade någon sagt till henne att hon skulle arm i arm, berusad med en slank rödtott som mer förolämpade hennes heder än försvarade den skulle hon slagit denne på käften direkt. Men här var hon nu. På väg mot Gudarna vette vart med just den mannen. Under morgondagen skulle hon skylla på ölet. Definitivt ölet.

” Det var ni som bad om eskort mitt rödhårige virrevarr. Säg mig vart jag ska eskortera er…”

Hon skrattade igen och slog ut med armen mot den tomma gatan. Hon märkte att deras steg ledde dem mot hamnen och skeppen. Kanske var det hon som styrde dem men det kändes inte så. Men hon var glad att det ändå ledde dem långt från smedjan och hennes hem. Hon visste inte hur hon skulle förklara det här sällskapet för sina bröder. De skulle inte vara lika muntra och förlåtande som hon. Det var hon villig att satsa mynten på.
Hon sneglade mot honom och hur han var klädd. Lättklädd jämfört med henne och trots hennes varma kläder hade rosiga kinder bildats och läpparna var ändå något mörkare än vanligt. Vinden nere vid hamnen var bitande kall och det drog i kläderna. Den bitande kylan verkade dock inte bekomma honom. Hon vände bort blicken igen så han inte skulle uppfatta att hon stirrade.

“Vilket nattligt äventyr…. jag som sa att det var just det som var den dummaste av idéer. Med den här isande blåsten så borde jag lyssnat på mitt eget råd…”

Hon flinade brett och drog den varma mössan längre ner över öronen. De blonda lockarna blåste ändå envist upp i ansiktet som också fått lite nyanser av rött och blått men av andra anledningar än vädret. Hon skulle verkligen känna av det där slagsmålet imorgon.

Ylva Sigvaldadottir

Hon skulle verkligen få känna av det där slagsmålet imorgon. Det värkte något oroande i ena sidan till och med såhär med några öl innanför kragen kunde hon känna av den molande värken. Hon hoppades på bara ett stort blåmärke och inget brutet. Den kalla vinden slet i kläderna och hennes blonda lockar piskade i ansiktet. Hon drog manteln närmare om sig och skrattade då han svarade henne om eskorten. ” Jaså..det säger du….” skämtade hon med honom och släppte hans arm då han med lätta steg tog sig närmare stugan för att kika in. Hon höjde retsamt ett ögonbryn och stod kvar en stund, hon såg sig om. Det var öde här nere vid den här timman. Vågorna slog mot stranden och bryggorna. Skeppen och båtarna som låg här nere lät knarrande. Annars verkade det vara rätt öde.

Hon tog några steg närmare honom och ryckte lätt på axlarna vid hans fråga. Hon hade bara lyssnat med ett halvt öra. ” Jag bor med fyra bröder idag. Jag hade hellre bott med en man än fyra..” Svarade hon med ett retsamt, stort flin som spred sig från öra till öra. Hon gjorde en liten grimas när läppen sprack upp igen och hon sög in underläppen för att känna smaken. Hon tog några steg upp mot honom och rundade hörnet där det var mer lä. ” Jag skulle säga att det här äventyret inte direkt är något jag skulle kalla genialiskt. Snålblåst, isande kyla och ingen öl… “. Hon talade lite högre då han inte följt henne runt hörnet. Men hon hörde honom där hur han fortfarande kikade in i huset.

“Ärligt…just nu önskar jag att jag inte frös öronen av mig..” hon skrattade igen och kikade på honom runt hörnet. Hon krockade nästan med honom och skrattade. ” Och det är fortfarande inget fel med heder… någonstans där inne lär du också ha ett frö av det. ” Hon petade honom lite i bröstkorgen och skrattade. Hon kände fortfarande ölets verkan och var på bra humör. Hon hade varit på ännu bättre om det inte hade varit så förbaskat kallt. ” Fryser inte du ? Jag blir iskall in i benen när jag ser dig utan manteln..” Hon skakade på huvudet något rös till. ” Vad önskar du själv mest av allt i världen? ” . Hon la huvudet lite på sned och såg upp på honom. Forskande även om hon kanske hade något svårt att fokusera blicken.

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade över hans spontana fråga. Eller ja, skämt. Hennes mun drogs i ett stort leende och skrattet kom plötsligt, genuint. ” Oj… vid Frigg.. Är det så du får alla kvinnor på fall hmm? ” hon såg på honom med ögon som lös av munterhet och hon skrattade fortfarande högt. ” Om du ska få dig ett fruntimmer till ett eget hus så är kanske bästa lösningen inte att påpeka dina brister…även om jag uppskattar din komplimang om att jag inte direkt behöver någon man..” Hon höll sig lite för sidan då det kraftiga skrattet fick det att värka något. Hon skakade lite på huvudet. ” Men tack för erbjudandet. Jag kan ju inte direkt säga att jag får många av dem” . Hon harklade sig lite och försökte samla sig något. Hon försökte verkligen skärpa sig lite, sinnet kändes lite trögt, slö som en dålig slipad kniv. Drack hon så mycket öl?

Det tog några ögonblick innan hon samlade sig och såg hur han flinade. Det röda håret slets i vinden och hon undrade varför han lät det vara utsläppt och fritt. Men så passade det honom, hans personlighet. Det var lika vilt flygande som hans förstånd.
Hon kände hur han tog tag i hennes arm och drog henne med sig bort från det lilla huset till ett annat närmare bryggorna. Hon såg bryggvaktarens hus. Han verkade styra stegen målmedvetet och hon såg hur han kikade in och slog upp dörren. Eldstaden skvallrade om att ingen varit här på länge. Mannen som hade ansvaret över bryggorna, skeppen och båtarna den här natten skulle få det hett om öronen om det kom fram. Han drog med henne in och sparkade av sig sina skor innan han klev fram till eldstaden för att få liv i elden. Hon undrade var mannen var som hade vakten? Alla skötte det inte så bra och såg möjligheten att smita upp till ölstugorna, eller ner i någons bädd istället.

Hon stängde dörren bakom sig och tog av sig stövlarna även hon innan hon tassade över golvet närmare elden. På vägen drog hon av sig manteln och mössan som hon hängde på krokarna närmare elden så de kunde torka. Hon var kall om händerna, ansiktet. Hon höll fram de kalla händerna mot elden och log större. ” Åhhh… det var skönt…” sa hon med en belåten suck. Hon rös till något och han kanske hade spelat lite överdrivet med att hacka tänderna men hon höll sin käke spänd så hon inte skulle göra just det.
Det hade inte heller gått henne obemärkt förbi att han undvikit hennes fråga. Vad gjorde en man som han egentligen här? Han var verkligen en udda fågel.

Ylva Sigvaldadottir.

Det var andra gången på kvällen som han direkt motsatt sig Gudarna. Eller andra gången hon mindes och kom ihåg från den här kvällen. Hon skakade lite på huvudet. ” Så du menar att du alltid är ärlig i alla lägen?” . Hon höjde ett ögonbryn i uppenbar misstro. Ingen var alltid ärlig. Hon drog upp benen mot sig och slog armarna om dem för att kura ihop sig framför eldstaden. Hon höll ut händerna mot de värmande lågorna och när han rörde om i elden slog en våg av värme mot henne. Hon drog en nöjd suck och satt där bredvid honom i tystnad. Hon hade inget emot den även om den kändes lite tryckande mot öronen som vant sig vid hallens oväsen och sedan vindens dån och susande. Men det var skönt. Som en välkomnande paus. Hon märkte att han också kände sig bekväm i tystnaden. Men efter en stund kunde hon höra hur han skiftade lite intill henne och hon såg hur han vände ansiktet från elden till henne igen. Hon log snett och skrattade lite lågt. ” Gissa…Låt höra vad du tror att jag heter..” Svarade hon honom retsamt, de blå ögonen vandrade lite över hans ansikte.

Hon drog undan en blond hårlock och såg på honom hur han verkade fundera över det en stund. Det blåste upp kraftigare där ute märkte hon. Det ven utanför och hon kunde höra hur vattnet slog mot klippor och bryggor. Elden knastrade och sprakade. Hon borde känna sig mer illa till mods tänkte hon. Att sitta såhär med någon hon inte kände till. Men hon kände sig helt lugn, tillfreds faktiskt. Det måste vara ölet som hjälpte till. Hon log lite förväntansfullt då han verkade vänta med svaret.

Ylva Sigvaldadottir

Hon flinade roat åt hans svar om ärlighet. Hon var långt ifrån alltid ärlig. Det var omöjligt med 5 bröder. Hon la huvudet lite på sned och skrattade roat då han verkade sätta sig mer till rätta och studera henne som att hon var en svårlöst gåta. Hon höjde roat på ena ögonbrynet och skakade lite på huvudet. ” Så medan du ser ut som om huvudet ska klyvas av en inre yxa så tänker jag se mig omkring…” Hon blinkade roat och ställde sig upp igen. Hon såg sig om och snokade runt lite i rummet.
” Aha! ” utbrast hon och gjorde en liten segergest när hon öppnat locket till en kista som hon dragit fram från under sängen. ” Jag visste det…” hon kom snart tillbaka med en flaska med något som luktade lika starkt som tjära. Hon tog en klunk och gjorde en grimas innan hon räckte den till honom med ett leende. ” Kanske hjälper det med gåtan..” hon blinkade igen och skrattade lite mer roat.

Då han tillslut bestämde sig för något namn så såg hon frågande på honom. Hon fick en liten rynka i pannan mellan ögonen. “Ilmatar? Verkligen…? ..” hon skrattade mer och tog tillbaka flaskan igen. Hon gav honom en blick som talade om att hon undrade om han verkligen menade allvar eller om han var galen. Hon tog en liten klunk igen och hela kroppen rös då det brände hela vägen ner i magen. Men varm blev hon och hon kunde känna hur hennes kinder hettade något. ” Vill du veta eller försöka gissa vidare?

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg hur han tog en klunk och gjorde den där roliga grimasen och hon skrattade uppriktigt åt honom innan hon tog tillbaka den och tog en klunk till. Hon rös i hela kroppen. ” Det blir ju inte ens bättre med mer…” Hon rös och skrattade innan hon tog en liten klunk till. Hon slickade sig om läpparna och gav honom en mördande blick då han försökte sig på med ett av de namnen hon verkligen avskydde. ” Mitt namn är Ylva… ” sa hon sedan och la huvudet på sned. Hon såg hur han studerade henne närmare och det retsamma flinet stannade kvar. ” Så du hade tur… vem är bättre att skydda den fagra rödhåriga mannen mot ulvar än en varg..?” hon blinkade lite med ena ögat och skrattade.

Det sprakade om elden och hon släppte honom med blicken för i att studera lågorna en kort stund. När hon vände blicken tillbaka till honom såg hon hur han fortfarande iakttog henne. Hon sträckte ut handen och fingrade på en av de långa röda lockarna. ” Får jag kamma och fläta ditt hår? Det är verkligen i en redig oreda…” Hon la huvudet lite på sned innan hon släppte hårlocken.
Hon såg att hon nog överraskat honom med sin fråga och hon log mildare. ” Jag gör mina bröders hår, eller 3 av dem i alla fall. De som har hår att göra.”

Ylva Sigvaldadottir

Hon log snett då han gjorde ett litet triumferande utrop själv vid hennes namn. Hon skakade på huvudet och då han såg så överraskad ut blev leendet större.  ” Nu ska vi inte överdriva….Jag tänker inte låta dina fingrar ta hand om mitt hår. Du kan ju inte ens ta hand om ditt eget…” svarade hon bara och drog upp kammen hon hittat när hon letade efter drickat. Hon reste sig på knäna så hon kom upp något i höjd för att ta hand om hans hår samtidigt som hon skrattade lite. Hon kammade igenom det noggrant och märkte hur han slappnade av i sina axlar. Även om han försökte låta motsträvig så märkte hon att han uppskattade det hon gjorde. Hon lyssnade till elden och vinden utanför. Det var ganska så behagligt att sitta såhär trots allt. Även om de eldade någon annans ved, drack någon annans dryck och att hon rotat bland en annan mans tillhörigheter.

” Hmmm ja… något i den stilen…” Svarade hon undvikande på hans påstående. För även om han ställt det som en fråga så var ordens innebörd snarare ett påstående. Hon började noggrant att fläta små flätar för att hålla hans röda hår ur ansiktet. Hon arbetade snabbt och vant. Alla hennes bröder hade egna sätt de föredrog att ha flätorna och håret på. Hon undrade vad han själv föredrog? Men då hans hår blåste fritt och i oreda så tänkte hon att oavsett vad hon gjorde så var det bättre än utgångspunkten. Hon samlade ytterligare lite hår för att påbörja nästa lilla fläta. Drog undan de röda lockarna från hans hals. Hon försökte att inte tänka på det han sagt.

Ylva Sigvaldadottir

Hon fnissade roat åt hans utspel. ” Alltid detta drama…. det är din rustning. En inte så smickrande sådan måste jag säga…” Hon skakade lite på huvudet och fortsatte med hans hår. ” Sluta slingra runt nu och sitt still. Innan jag drar ur dina röda lockar av misstag att hålla dig kvar…” . Hon tog tag om hans axel med ena handen och rättade till honom igen samtidigt som hon skrattade.

Hon flämtade några flätor och avbröt sig endast för att ta några klunkar av drycken. Den värmde i hela kroppen och hon kände också att hon började slappna av mer. Det kändes skönt. Då han han talade om att utmana hennes bröder brast hon ut i skratt. Högt, roat så att hon fick ont i magen. ” Drama igen…. och dödslängtan märker jag..” Hon skrattade så hon fick torka tårar ur ögonen och hon satte sig ner på hälarna och passade på att ta en kort paus i flätandet. Hon hade flätat ena sidan av hans huvud, så de vilda lockarna föll åt ena sidan och inte flög överallt. Det passade honom.

“Mina bröder skulle bryta dig på mitten, som en liten videkvist. De har inte lika stort tålamod som jag. ” hon skämtade med honom och drog en djup suck. ” Och jag behöver ingen fästman…  ” Hon skakade på huvudet men stannade upp. Skaka på huvudet var tydligen inte ett bra drag efter de där klunkarna av drycken. Hon svalde något och drog en djup suck. ” Men du hade inte helt fel. 5 bröder är avskräckande… du anar inte hur mycket jag har missat…” hon fnös något och skakade på huvudet.

Ylva Sigvaldaddotir

Han lutade sig tillbaka mot henne något som hennes bröder aldrig gjorde. Inte på det där sättet. Hon blev lite förvånad först men accepterade det lika fort. Hon fingrade fortfarande på något av hans röda lockar. ” Du ska slåss för att du vill det. För att din heder kräver det. Men… kanske inte mot alla mina bröder. Eller har du en dödslängtan? ” hon fnissade lite och skakade på huvudet. Hon vände blicken ner till honom då han frågade om han var fin nu. ” Det ser inte ut som en hög döda ekorrar på ditt huvud i alla fall. Faktum är… att såhär så ser man dina ögon bättre. Du har rätt fina ögon..” sa hon och studerade dem närmare utan att visa vad hon egentligen tänkte om saken. Så log hon större och visade hennes vita tandrad igen. Hon hade nog inte skrattat och lett såhär mycket på länge.

Då han ställde frågan höjde hon bara menande, retsamt på ögonbrynet. Hon skakade på huvudet. ” Jag vill inte prata om det… Det var inte lätt… det är det enda du får ur mig. ” hon skakade på huvudet och kände kinderna bli lite rödare. ” Men nog om mig.. ” hon harklade sig lite och skrattade sedan. “Var kommer du ifrån Villi? För det är plågsamt uppenbart att du inte kommer härifrån..” hon log snett och fingrade på en röd fläta.