Ylva Sigvaldadottir

Hon fortsatte att försiktigt fingra på hans röda fläta. Hans hår hade en fin nyans. Såhär i eldskenet såg det ut som lågor som hoppat ut ur eldstaden. Hon släppte den då hon märkte hur tankarna förde henne till farligare gränsmarker.
” Det håller jag helt med om. Alla borde verkligen inte slåss.” Hon flinade lite retsamt och mötte hans rödbruna ögon igen innan hon skrattade lite igen. Men då han skakade fingret åt henne och sa att de skulle underskatta honom så kunde hon inte förneka det. Hon hade ju själv avskrivit honom som en krigare. Han kunde verkligen inte vara någon vidare kämpe. Hennes bröder kunde bryta av honom på mitten, om hon var ärlig så trodde hon nog att hon själv skulle kunna göra det också. Men ändå, det var något med honom som fick henne att ändå vara lite på sin vakt. Något sa henne att att det fanns mer hos honom än det han spelade på sitt yttre.

Hans ögon glittrade till då han retade henne igen. Hon fnös något som svar och himlade retsamt med ögonen. ” Hemligheter… hmmmm…” svarade hon bara och verkade fundera över det han just berättat. Hon märkte att han gav med sig och hon la huvudet på sned då han berättade om platsen bakom bergen. ” Nej…” svarade hon ärligt då han frågade henne om hon visste om platsen. Hon hade aldrig hört talas om den faktiskt och hon kunde inte tänka sig hur det såg ut. Men hon blev nyfiken. Hennes blå ögon lös upp då han talade om sanna norden. ” Berätta mer om hur det är där….Jag visste inte ens att någon bodde norr om bergen, att det ens var möjligt. Det måste varit ett hårt liv? ” hon såg forskande på honom, som om hon studerade honom närmare med andra ögon. ” Hur ser husen ut? Finns det ens något att bygga av? Eller bor ni alla i snögrottor? Vad finns det att äta? Du verkar inte lägga så stor tilltro till gudarna, är alla som du där? “. Hon kunde inte hålla tillbaka alla frågorna. Det surrade i hennes huvud som i en bikupa. Hon tog en till klunk av den starka drycken och slickade sig om läpparna igen. Hon lyssnade lite till ljuden som fanns utanför. Det verkade blåsa upp rejält trots allt.

Ylva Sigvaldadottir

Hon tog sig för hjärtat med båda händerna i en överdriven, spelad gest som om han skjutit henne i bröstet med en pil. ” Sådana anklagelser! Jag har väl ändå inga hemligheter. Vilka skulle de vara hmm?” .Hon skrattade retsamt och skakade på huvudet. Nej, hon trodde sig inte bära på så många hemligheter. Hon var lika tråkig och alldaglig som de bruna korna som betade i de närliggande skogarna. Likadan som alla andra här som drömde om mer spänning och äventyr medan de arbetade på med sina sysslor. Faktum var att hon inte riktigt förstod varför han visat henne intresse överhuvudtaget. Ingen annan gjorde det direkt så så mycket kunde hon väl ändå inte bidra med? Hon hade ju sett honom förut i ölhallarna och hon var inte helt säker, men hon trodde sig sett honom stryka runt i både hamnen och torget kring smedjan. Hon måste väl erkänna att precis som om andra i la mycket intresse och energi på henne så visade hon inte andra överdrivet intresse heller. Hon borde nog vara mer uppmärksam på omgivningarna runt sig men det var svårt när det var samma visa och vardag varje dag. Skvaller, intriger och drama var inte hennes intresse och kanske gjorde de henne tråkig i de andras ögon? Hon tog en klunk till av den starka drycken. Självreflektion var knappast något av hennes intressen heller.

När han återupptog berättelsen och återgivelsen om platsen han kom ifrån spetsade hon öronen igen och vände de blå ögonen till honom. Studerade honom närmare och höjde ögonbrynen i förvåning och intresse. Hon skakade lite på huvudet då han talade om magi i sin rena form. Hon förstod inte vad han menade men kände hur nackhåren reste sig då han nämnde det. Det susade till i öronen och hon ansträngde sig för att inte visa att kroppen varnade henne för något. Men då han sedan så lätt vandrade vidare och skämtade om sig själv, att han knappast verkade vara någon som bodde i en snögrotta log hon bara och ryckte på axlarna.
” Det är trots allt du som påpekar att utseendet inte är allt” . Hon flinade större och makade lite på sig, sköt honom lite ifrån sig för att krypa fram lite till eldstaden och mata elden med två vedträn till. Det sprakade ljudligt och hon kände värmen slå mot ansiktet.
” Försöker du fria och locka med dig alla kvinnor du drar från hallarna? Finns det någon anledning till att du tjatar så om det? ” hon såg på honom över axeln med ett litet skratt innan hon satte sig tillbaka igen på knä på sina hälar. Hon lät händerna vila i knät och gav honom bara en lång, studerande blick. Hon släppte honom inte med sin, oblygt verkade hon mäta honom, studera honom öppet och något misstänksamt även om stämningen var god.

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade till då han nämnde att hon fångat hans intresse. Skrattet var lågt, roat och inte så högt och genuint utan mer av typen som om hon inte riktigt trodde på vad han sa. Hon såg att han satte sig upp också och studerade henne lika mycket som hon studerade honom. Hon räckte honom flaskan med den starka drycken. Den värmde trots allt lika bra som elden i eldstaden vid det här laget och hon märkte också att hon hade lite svårt att fokusera blicken. Hon insåg någonstans att hon balanserade farligt nära gränsen för att tappa omdömet, men bestämde att då hon ändå insåg det så var hon nog nykter ändå nog för att ta en till djup klunk. Så innan han hann stjäla den goda drycken stal hon ytterligare en liten klunk innan hon sträckte fram den igen och fnös/skrattade igen åt hans förslag.

” Mina bröder vill inte ens släppa iväg mig på räd. Med skepp fulla av krigare att strida tillsammans med. Jag tvivlar på att de skulle släppa iväg mig med en filosofisk och pratglad rödtott”

Hon fnissade roat och skakade på huvudet. Hon kände hur läppen sprack upp igen och hon baddade den något försiktigt med baksidan av handen.

” Och… vart hade min vägvisare tänkt visa mig? Det är mitt i vintern och jag frös nästan det heligaste av mig bara på vägen hit till hamnen. ”

Hon skakade på huvudet igen och kände skrattet bubbla upp inom henne. Kanske hade den där sista klunken av den starka drycken  varit en för mycket trots allt. För hon märkte att hon ändå på något vis allvarligt började fundera över det han erbjöd. Hon måste vara galen. Nej inte galen. Alldeles för berusad för att ha den här konversationen. Hon strök händerna över ansiktet för att samla sig lite och fokusera innan hon la sig ned och stirrade upp i taket. Hon skrattade fortfarande roat, hysteriskt och okontrollerat, ett skratt som gjorde att tårarna rann. Hon försökte samla sig. Men varje gång hennes blick vandrade vidare till honom började skrattet om. Hon höll sig för magen.

” Vi kan säga såhär… jag ska tänka på saken… .”

Hon vände ansiktet upp mot honom och torkade de tårar som kommit av allt skratt.

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade mer då han tog flera djupa klunkar ur flaskan. Tydligen valde han att följa hennes exempel och göra henne sällskap i berusningens mjuka men spännande känsla. Hon slickade sig om läpparna och flinade till.

” Vad jag vill? hmmmm… Jag måste erkänna att du ställt mig den frågan fler gånger än någon annan. Jag har faktiskt tappat räkningen för den här kvällen.”

Hon la sig ned på fällen på golvet igen. Världen snurrade oroväckande och hon var inte helt säker på att det bara var drycken som var orsaken till det. Hon la händerna på pannan och försökte att tränga ute alla tankar om självreflektion. Hon drog ett par djupa andetag men då han talade om Fae och Gudarna så såg hon på honom med stora ögon. För en sekund så trodde hon honom och hon började sedan skratta igen.

” Du hade mig nästan…. ”

Hon torkade tårarna något och låg kvar på fällen. Tyst en stund i hans sällskap. Hon var på sin vakt men ändå avslappnad och hon slöt ögonen för en sekund.

” Jag vill bara se världen…. mer än den här staden. Mer än smedjan… Att någon tar mig på allvar. Att någon ser.. – Mig- för den jag är. Inte för mina bröders namn, mitt bidrag till smedjan. Jag vill se allt….”

Hon vände huvudet mot honom där han satt kvar brevid henne och hon log ett litet leende. Ett drucket flin. ” Men jag tycker fortfarande att det är en urusel idé att ge sig ut på livets äventyr mitt i smällkalla vintern…”

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på honom då han la sig ned intill henne på rygg. Hon kände hur allt fortfarande snurrade och vände blicken mot taket istället. Utanför blåste det upp, hon kunde höra de få båtar som fanns där knarra i vinden som i protest. Elden knastrade ljudligt och det susade härligt om lågorna. Annars var det tyst. Hon funderade över hans fråga. Vad var det egentligen som hindrade henne från att resa? Vintern – javisst. Men förutom den förbannade snön och kylan? Till våren fanns inget som egentligen hindrade henne. Förutom lojalitet, plikt, familj… Hade han lämnat sin mot deras vilja? Eller hade han någon överhuvudtaget?
Hans röst lät trött, något släpig. Men om det var av drycken eller tröttheten var ju svårt att säga.
Hon vände huvudet långsamt mot honom, vände ansiktet mot hans. Det var behagligt varmt här inne och fällen förvånansvärt skön att ligga på. Hon kände tröttheten vandra upp till ögonen och ögonlocken bli tyngre. Hon blinkade några gånger.

” Vad som hindrar mig…? En värld i vägen för världen…”

Fick hon trött ur sig med nu slutna ögon. Hon kände sömnen krypa på. Världen hade slutat snurra, istället omgavs hon bara av den behagliga känslan av berusning. Hon hann inte ens reflektera över hur underligt det var att hon mött honom, följt med honom ut i stormen och hamnat här. Sovandes intill en man hon inte ens kände. Hon hade inget emot en och annan stund i sänghalmen med en man. Men hon hade aldrig stannat i en mans sällskap för hela natten. Eller som i det här fallet, bara för att sova. Innan sömnen tog henne och förde med henne långt bort. Hennes andetag blev lugna, jämna och anletsdragen slätades ut i vila.

Ylva Sigvaldadottir

Hon vaknade med ett ryck då någon plötsligt stod i rummet och gormade och skrek. Mannen var högröd i ansiktet och hon var inte helt säker på att det endast var ilska. Rummet fylldes av lukten av öl och starkare rusdrycker. Inte för att de två var helt oskyldiga heller men mannen bidrog helt klart till stanken som fyllde utrymmet.
Hon höll sig för huvudet något och försökte komma upp på fötter. Kroppen var stel, öm och hon kände en huggande smärta i sidan. Läppen var fortfarande svullen och likaså kinden mot ögat som också intagit en blålila nyans efter gårdagens kamp.
Hon stönade smärtsamt. Just nu var hon inte helt klar över vad som var värst. Baksmällan eller skadorna från striden.

” Det var tomt. Du borde ha haft ögonen på hamnen snarare än ölstopet. Vi gjorde dig snarare en tjänst än en otjänst genom att låda elden brinna så folk såg att någon var här…”

Hon stapplade till något och tog stöd från en av stolarna. Då mannen tog tag i Villis krage flammade lågorna upp. Hon och mannen ryckte till av händelsen. Mannen stirrade på sin motståndare och släppte honom som om han själv bränt sig på honom. Han la handen på sitt svärd. ” Ut! Jag varnar dig …  Och du! ” han vände huvudet mot henne. ” Du borde veta bättre smedsdotter!”

Hon stirrade på det som utspelade sig. Elden brann i vilda lågor och de såg ut att vilja leta sig ut ur eldstaden. Hon öppnade munnen och stirrade på Villi. Det fanns uppenbar rädsla i hennes blick när hon såg på honom. Hur han gav mannen det onda ögat och hur elden verkade vara sammanlänkad med honom själv. Hon hade inget emot att gå i närkamp med en motståndare som var dubbelt så stor som henne. Men trolldom… Hon gav honom en svårtolkad blick innan hon flydde ut genom dörren utan att ta varken mantel eller mössa med sig. Stövlarna snappade hon åt sig i farten. Mannen som stormat in i huset stod mellan henne och Villi vilket kanske gav henne ett litet försprång ändå.

Ylva Sigvaldadottir

Hon skyndade sig genom snön där den värsta stormen nu hade bedarrat. Det låg djup nysnö och hon drog på sig stövlarna på vägen men hon huttrade i kylan utan varken mantel eller mössa.
Han rörde sig förvånansvärt snabbt och ljudlöst och var henne snart ikapp.  Hon ryggade tillbaka då han hoppade in framför henne. Hon slog armarna om sig och huttrade i kölden, hela kroppen skakade men hon var inte helt säker på att det endast var kylan som fick hennes kropp att reagera så.

Hon följde hans blick mot huset då han försökte förklara sig. Hon öppnade munnen för att säga något men inte ett ljud kom fram. Vad skulle hon säga? Hon kände honom inte ens, inget om honom annat än att han var en främling som ville härifrån. Hennes huvud dunkade och ljuset gjorde att hon mådde illa. Hon kunde inte tänka klart men hon visste att hon inte kunde stå här med snö upp till knäna i hans sällskap och drog sig därför förbi honom med raska steg. Hon sprang från honom. Hon som inte sprungit ifrån en konfrontation sedan hon var liten. Hans ord seglade på vinden efter henne men hon stannade inte upp. Hon tyckte sig höra en sårad, känslosam ton i hans rop efter henne och ett sting av dåligt samvete letade sig in i maggropen. Men knuten av rädsla var svår att nysta upp och hon ökade på stegen för att snabbare komma hem.

——-

Smedjans värme var välkomnande när snön ännu låg djupt. Ljudet av elden som dånade kändes betryggande och hon arbetade metodiskt. Ljudet av hammaren mot städet fyllde smedjan och dess närliggande omgivning. Även om det var snö och kallt ute så var det hett inne i den stora smedjan. Hon bar den enkla, slitna tunikan med de tunna byxorna. Ärmarna uppkavlade och ett förkläde i skinn som skydd. Hennes bröder var iväg för stunden och lämnat henne ensam att ta hand om de sista beställningarna. Även om de var kända vapensmeder i riket så fick de även uppdrag på mer alldagliga ting. Just nu höll hon på med krokar och beslag till dörrar. Ett tråkigt arbete egentligen men de tog de uppdrag de hann med och fick. Betalning var ju betalning. Hon torkade svetten ur pannan och tog en klunk av det ljumna, ljuset ölet som stod längre bort vid dörren där det ännu blåste kallt. Hon drog en liten suck. Det hade gått väl över en vecka sedan natten med Villi men hon kunde ännu inte släppa händelsen. Skräckblandad förtjusning förklarade väl det hela bäst egentligen och hon hade något dåligt samvete över hur hon skött situationen. Och hon skämdes. Hon hade inte sprungit ifrån någon sådär sedan hon var ett litet barn. Hon tog en till klunk av ölet. Men vad kunde hon göra åt saken nu? Hon hade hållit sig från hallarna sedan den morgonen, rädd att stöta på honom igen. Men hon kunde ju knappast gömma sig här hela tiden som en kanin i sin håla. Hon skulle tala med honom. Hans sista ord hemsökte henne fortfarande och hon hade kastats i vilda svettiga drömmar sedan den dagen. Hon ställde ifrån sig ölet och gick tillbaka till elden, rörde om i kolet och skötte elden omsorgsfullt innan hon la in beslaget i glöden igen.

Ylva Sigvaldadottir

Hon bankade på beslagen, rytmiskt och bestämt. Hon hörde inte att dörren öppnades men mycket riktigt kände hon draget av den kalla vinden svepa genom den varma smedjan. Hon såg upp mot dörren och trodde först att hon såg i syne. Hon måste blivit galen, stått för nära elden för länge. Men då den ena figuren talade insåg hon att hennes syn var verklighet.
Hon drog det varma järnet från städet och la beslagen tillsammans med hammaren i karet med vatten så det fräste högt. Hon torkade av händerna så gott hon kunde på den smutsiga duken hon hade på säkert avstånd från eldarna.
Hon klev närmare besökarna och sträckte på sig. Soten i ansiktet klädde henne på samma sätt det klädde alla smeder. Hon lät blicken vandra från den ena till den andra.

“Asgeir och Eirik Ulfhedna.” Hennes röst var full av respekt och beundran. ” Vad kan jag hjälpa Er med?” frågan var ställd i en förvånad ton. Inte för att hon var förvånad att högättade besökte deras smedja men för att de verkade veta hennes namn. De flesta kände till hennes far, eller hennes bröder men hon hade aldrig trott att hennes namn kunde vara lika känt som deras.
Hon torkade pannan i armvecket och försökte att samla de spridda lockarna något. Hon sneglade mot mannens famn och nickade mot byltet. ” Min bror Torbjörn är bäst med svärd. Om det är ett som måste lagas. ”
Det var kanske inte helt sant, hon var minst lika bra som sina bröder men om det var något alla åren i smedjan lärt henne var det att män hellre sökte hjälp av andra män än kvinnor. Hon gav de båda en nick och ett leende. ” Han bör vara tillbaka om två dagar. Men jag kan ta emot det och förvara det åt er om ni önskar. ” . Hon försökte låta rösten vara stadig, självsäker och hon var glad att hon redan var något varm och svettig så de inte kunde se att rodnaden som spridit sig nog berodde på deras närvaro snarare än de heta eldarna.

Ylva Sigvaldadottir

Hon kunde inte riktigt tro att de två var här inne i smedjan för att söka upp henne? Varför just hon när hennes bröders rykte var betydligt större och förankrat? Hon kände misstänksamheten gro och tvivlet som brukade följa i dess kölvatten. Esbjörn sa alltid till henne att hon borde tro mer på sig själv. Att hon led av “dåligt självförtroende”. Hon hade inte direkt tyckt det utan såg sig själv mer försiktig än hennes bröder. Hon lät blicken fästas vid Asgeir då han ställde sin fråga och tvekade lite då hon var osäker på om det var till honom eller till sin bror som frågan ställts. Brodern såg inte direkt lika genuint glad och bekväm ut som Asgeir. De var väldigt olika, som två sidor av ett mynt. Men hon hade också sett att bröderna ofta höll ihop och hon hade oftast sett dem tillsammans.

Brodern ursäktade sig och gav henne också ett ursäktande ögonkast och klagade på värmen innan han smet ut och lämnade ett snabbt iskallt vindrag efter dig. Asgeir vände då åter uppmärksamheten mot henne och hon log lite smått och vände bort blicken vid hans kommentar om att hon skulle vara vacker. Hon hade aldrig riktigt känt sig bekväm med sådan prat, kanske för att hon vuxit upp runt så många bröder och när de talade om vackra kvinnor var det oftast i mer fräcka ordalag.

Hon visade honom istället mot ett bord där han kunde lägga upp sina vapen och hon gjorde en frågande gest innan hon tog upp det ena svärdet. Hon kände på det, tyngden i den och sedan på eggen. Hon tog några kliv bort från honom och svingade det i graciösa stötar och gjorde några utfall. Det var ett fint vapen. Bra balanserat. Eggen hade en del att önska och stålet kändes lite tjockt. Men det var detaljer och svärdet var lika dödligt för det. Hon gjorde detsamma med de andra vapnen ett efter ett. Han avbröt henne inte utan väntade tålmodigt.
Så vände hon sig mot honom och nickade lite som för att visa att hon kunde hålla en hemlighet. Även om det inte kunde vara en sådan stor hemlighet att hålla om han spred den till, för honom, en främmande smed.

” Jag kan hjälpa er med vapnen. Om ni önskar att få dem slipade och skötta kan jag ha det klart inom några dagar. Spjuten är i bättre skick än de där två svärden där. ” Hon pekade på två av svärden hon lagt lite åt sidan” De kan kräva lite extra och jag skulle också se till att få lindorna bytta vid fästet. Lädret är glatt redan och lite blod kommer göra att det glider er lättare ur händerna. ”

Hon såg på honom allvarligt. Det var trots allt allvarligt. Ett dåligt vapen var trots allt det som avgjorde ens seger eller inte. Och hon talade trots allt om affärer och deras levebröd. För att inte säga deras rykte om att vara goda vapensmeder. Det fanns inget utrymme för tvekan eller blygsamhet. Hon studerade hans ansikte närmare. Utgård. Hon kände nackhåret resa sig vid tanken. Men samtidigt så fanns där också en obeskrivlig längtan att få följa med. Att få se världen utanför staden. Tankarna vandrade iväg till Villi och hans löften om våren. Hon tvingade sig själv att komma tillbaka till nuet.

” Får man fråga när det är tänkt att ni ska resa och hur många kommer att resa med er? ” . Hon lät fingrarna vila vid ett av spjuten tankfullt.

Ylva Sigvaldadottir

Hon lyssnade till vad han berättade och hur deras planer gick. Resan skulle säkert bli farlig, inte bara i avseende på fiender men också väder, vind, matransonering och sjukdomar. Det fanns mer där ute som kunde ta livet av en krigare än bara ett fiendes hugg.
Hon stod tyst en stund och funderade, studerade vapnen som låg framför henne. ” Ge mig runt 14 dagar så har jag era vapen redo”. Svarade hon eftertänksamt. Det skulle bli svårt med tiden men om hon fick hjälp av någon eller några av sina bröder så skulle de hinna med god marginal.
” Och hur vore det om jag erbjöd min vapenarm för er sak? ” frågade hon sedan lite försiktigare. Hon var inte helt säker på vart frågan kom ifrån men hon kunde inte hejda den heller när den väl formats i hennes huvud.
Hennes bröder skulle flyga i taket av tanken på att hon skulle på något uppdrag i jättarnas land, med en liten skara krigare men så kom ära och heder inte gratis heller. Och hon kunde inte förklara det men på något sätt kände hon hur det drog i hennes mage, inom henne mot världen utanför. Oförklarligt kändes det rätt, hon var redo att uppleva annat än världen i smedjan.