Oavsett vilka känslostormar som rasade inom Ayperos, allt från ursinne till oro, fortsatte han röra sig mo Nenya och… Athanishka. Inte en person han hade förväntat sig att lägga blicken på någonsin igen. Inombords svor han, men det fick komma senare. Genom Nenyas känslor och hennes blick i länken de hade kunde han se Athanishka på nära håll, känna stanken Nenya kände, känna känslorna Nenya kände. Även om allt inom honom i den stunden stred emot att acceptera nederlag tog han sig ett lugnt ögonblick att tala direkt i Nenyas sinne.

‘Jag älskar dig, Nenya. Vi kommer att rädda dig. Var stark…!’ han hade tänkt skicka fler tankar i det korta ögonblicket, kanske en uppmaning att hon inte skulle glömma det han lärt dem, att hon inte skulle tänka på känslostormen som lett till allt detta. Lärorna som kunde hjälpa dem att hitta henne och stå emot Athanishka åtminstone en stund, kanske någon svaghet hos kvinnan – eller varelsen – hon kunde utnyttja. Men i samma ögonblick bröts deras band och de var borta. Det enda som var kvar och hade etsat sig i hans sinne var Athanishkas fruktansvärda monstruösa leende. Innerst inne visste han nog att det var ett monster han skapat, även om han just då hellre skyllde på kvinnan själv. På samma vis kände han hur hon sett på Isra och hennes mage, och han fylldes av något. Vad var det som hon såg, som inte han såg? Tanken försvann lika snabbt som den funnits där, då hans tankar gick till faran Nenya befann sig i.

Den vanliga reaktionen hade väl varit att svära, gorma och skrika. Istället stod han bara stilla, som en skugga, med nästan en mörk tomhet inom sig som Nenya säkerligen skulle känna. Nästan som om mörkret och hans frustration växte djupt inom honom i ett kondenserat svart klot. Lika plötsligt verkade all den kraft sväva ut ur honom i en kraftvåg som fick träden omkring dem att klaga högt då de slets ur marken med rötter och allt, ett område av total förödelse runt honom och Isra som sträckte sig ända fram till värdshuset vars halva sida hade börjat klagande glida ned i jordskalvet som kommit på ett ögonblick.

Där stod han med uppspärrade mörka ögon, och andades tungt med sina kloliknande fingrar slutna så blodet droppade från handlederna. Han försökte nå ut med sitt sinne för att hitta den minsta lilla ledtråd om var Nenya befann sig, men inget än. Han fick försöka övertyga sig själv om att Nenya så fort hon kunde skulle ge dem något, en tanke, en bild… Något. Om inte Athanishka manipulerade Nenya till att leda dem till en fälla, vilket vore det mest sannolika.

Bakom dem var värdshuset fyllt av förfärade skrik, då folk rusade ut ur värdshuset för att komma ut ur den kollapsande byggnaden, men Ayperos la ingen tanke på det. Istället vände han sin blick mot Isra, och en lång stund mötte deras blickar. Han kunde se rädslan som Isra hade, känslorna hon kände för Nenya som på många vis tangerade hans egna.
‘Jag har mycket att berätta för dig, Isra.’ sa han, något trött i hans röst och blick, men också något beslutsamt, som om han vägrade ge upp varken Nenya, eller Isra. På samma vis betraktade han henne, som för att se att hon inte var skadad, med hans sinne som vandrade över Isras, försäkrade sig om att Athanishka inte fått tag i Isras sinne med.
‘Det verkar som en skugga ur mitt förflutna har kommit ikapp oss.’ han tog hennes hand i sin, och sneglade över axeln mot värdshuset vars tak fallit in nu med ett högt brak, följt av fler skrik.

‘Men först bort härifrån.’ sa han och med en hand på hennes rygg ledde han henne med raska steg, som om han inte ville lämna henne ensam nu med monstret de visste lurade i mörkret, till deras häst och kärra. Inte riktigt så de hade hoppats avsluta denna kväll, men det var dags att röra sig. Utan att ifrågasätta var den något skärrade kusken snabbt i sitt säte, och de igen på vägen, där Ayperos satt i tystnad och tittade ut genom fönstret mot skogen, som om han förväntade sig se mörkret som kommit dem ikapp när som helst. Men nej, hon och Nenya var borta.

‘Athanishka är hennes namn.’ sa han till sist. ‘En gång en alvisk magiker, som stred vid min sida.’ han fnös lite och viftade med handen, lättare att visa. Nenyas sinne fylldes av bilder från gångna tider, tusentals år sedan i andra tidsåldrar, då Harmasöknen fortfarande varit regnskog. Små minnesbilder från strider vunna och förlorade under Ayperos ledarskap, tills de besegrat och erövrat Mir Haradharos, Harmas huvudstad, en strålande vacker stad som fick Karms städer att blekna i jämförelse med sin storlek och briljans. Vid hans sida kunde hon se Athanishka så som hon sett ut då hon varit ung och fager, inte som monstret de mött denna dag.
‘Vi hade nästan nått vårt mål, erövrat världens centrala makt. Och då kände jag att änglar ledda av en ängel vid namn Uriel lämnade himmelriket för att komma och krossa mig, för att bistå mina fiender. Jag förutsåg min egna död.’ förklarade han, kanske något simplifierat, med en känslovåg av ursinne.
‘Så… Jag fångade Athanishka i ett magiskt fängelse. Ett fängelse som skulle hålla henne vid liv för alltid, utan mat och dryck och förse mig med livskraft. Livskraft som höll mig vid liv i mitt fängelse, tills Nenya fann mig och frigjorde mig. Ett fängelse hon aldrig borde ha kunnat fly…’ han fnös lite igen, irriterad.
‘Men nu är hon här.’ det var ett faktum, och hans blick mötte Isras igen. ‘Ute för hämnd, utan tvekan.’ han lät de orden sätta sig hos Isra, för att invänta hennes reaktion, samtidigt som han kände en djup oro för Nenyas välbefinnande. Men kanske det inte var så märkligt som bandet Ayperos kände till Nenya, det första ansiktet han sett efter tusentals år av mörker.

Då de väl satt där, med sin delade oro och sorg, var det spänt då Ayperos väntade på Isras reaktion och svar. Mycket hade hänt på så kort tid, och Isra verkade ovanligt… trött. Så han stannade upp lite, bäst att inte överösa henne med sinnesintryck kanske just då som han gjort så snabbt för att förklara sig.
‘En lös tråd, ja, väl sagt min kära.’ sa han på sitt belevade sätt nu då han samlat sitt lugn. Ilskan fanns där bubblande under ytan fortfarande, men han bemästrade den.

‘En lös tråd som vi måste klippa. Just nu har jag inga svar, men om jag måste gissa…’ sa han och funderade.
‘Kanske är det som du säger. Någon hittat platsen där hon hölls, och släppt henne lös.’ Något han i sin arrogans aldrig trodde skulle ha kunnat hända, men han hade ju haft fel förr. De skulle inte få reda på saken med säkerhet innan han konfronterade henne. Det hade varit en annan person närvarande, men vem var han?
‘Alla frågor får vänta, viktigaste är att vi hittar Nenya. Tur nog har vi skolat Nenya, men jag är rädd att om hon spenderar för mycket tid i Athhanishkas närvaro kommer hon till sist att bryta Nenyas motståndskraft och vända henne mot oss. Hennes specialitet är trots allt sinnet.’

Isras ord fick honom att lite tankfullt nicka.
‘Vi får hoppas att hon lyckas sända en tanke till oss. Men vi kan inte bara vänta på det, vi måste skicka ut våra spioner. Kanske din far kan hjälpa oss.’ sa han fundersamt. Eller den varelse som en gång varit hennes far.
‘Kalla på honom.’ uppmanade han, trots allt var det Isra som hade honom under sin kontroll, medan han funderade på vem mer som skulle hjälpa dem bland de kontakter de hade nära till hands. Han sträckte fram sina händer för att ta Isras i sina, en liten gest för att visa att de nog snart tillsammans skulle ha Nenya tillbaka.

Ayperos mörka ögon fortsatte betrakta henne, tog in hennes känslor och kontrollerade sina egna. Det var bra att se att trots den delade oron och ilskan de kände över Nenyas försvinnande så kunde de båda hålla huvudet kallt. Tänka på nästa steg.
‘Du har så klart rätt, min kära.’ svarade Ayperos tankfullt. ‘Och jag tror jag vet exakt vart vi ska rikta våra blickar.’

Många skulle kanske kalla det dårskap, men två dygn senare tornade sig Karms huvudstad framför dem. Hannadons vita torn och höga murar blev högre och högre, mer imponerande ju närmare de kom. För dem kanske en hotbild, för de flesta en symbol för hopp.

‘Välkommen till Hannadon, kära Isra.’ sa han, en bild av lugn beslutsamhet där han satt i vagnen som rörde sig på den stenbelagda landsvägen som ledde till Hannadons södra port.

‘Jag vet vad du tänker… Men jag kan säga dig en sak med säkerhet, Karmanernas fåfänga är omätlig, inte helt olik alvernas. De skulle aldrig förvänta sig att fienden som decimerade deras västra försvar frivilligt skulle resa in här. Men kung Sandor har ett helt land i uppror att ta hand om, de kommer varken söka efter oss, eller misstänka oss här.’ sa han med ett snett leende. Kanske var det Ayperos som var fåfäng, självgod och självsäker, men han verkade övertygad om sin sak.

‘Bara minns vad jag lärt dig, min kära, om vakterna frågar oss vilka vi är, placera en annan bild i deras sinne och ersätt den de har då de ser dig. De kommer inte kunna motstå våra krafter.’ dessa ord sa han uppmuntrande då de enorma portarna närmade sig. Kanske var det något han länge sedan lärt sig av alven som nu tillfångatagit Nenya, eller kanske var det han som från första början lärt henne det, och nu var det dags för Isra att visa vad hon kunde.

Som Ayperos förespådde blev deras vagn stannad av vakterna vid porten, som i dessa tider av krig och oro var noggrannare än vad de en gång varit. Trots allt var Karm inte längre så säkert som det en gång varit. En rustningsbeklädd man knackade på dörren till vagnen, och öppnade den.
‘Era identiteter, och ärenden.’ sa han monotont, uppenbart att detta var tusende gången denna dag han ställde samma begäran, med en sekreterare i bakgrunden som dokumenterade allt i en stor bok, fjäderpännan i högsta hugg. Medan han först inte verkat så på alerten såg han nu lite mer misstänksam ut, då han betraktade de två märkliga främlingarna. Ayperos nickade lite uppmuntrande åt Isra.

Ayperos satt stillsamt och betraktade henne, analytiskt, tankfullt, men redo att stöda henne om det skulle behövas. Ett litet leende spelades på hans läppar då hon spelade sin roll, roande att beskåda hur enkelt och naturligt hon gick in i rollen som Isanna. Då hon inte behövde hans hjälp och såg till att de fick resa vidare nickade han och sa med låg nästan spinnande stämma.
‘Bra… bra… Du har tagit till dig vad jag lärt dig. Dina krafter växer sig starkare för var dag som går.’ han böjde sig fram för att ge henne en kyss på läpparna för att visa sitt stöd och sin uppskattning.

Vagnen rullade vidare staden och dess myller av folk som skulle hit och dit, eller små patruller av soldater som skulle hålla staden säker. Patruller som hade som uppgift att arrestera sådana som dem, om de nu vore medvetna om att Ayperos och Isra befann sig i staden. Demonen kunde inte rå att le lite.
‘Senast jag var här hälsade jag på konungen och hans råd, och berättade för dem exakt vad som kommer hända i Loradon om de inte ställer sig till mina krav. De trodde att jag var självgod nog att avslöja mina planer utan en baktanke. Resten är historia.’ han nickade mot slottet.
‘En dag ska någon av våra arvingar styra där.’ lovade han. Vagnens hjul fortsatte rulla djupare in i staden, till de finare kvarteren, där de stannade vid ett stort värdshus precis som Isra berättat för vakterna. Det såg ut och verkade som ett värdshus, kanske var det med då de steg in bland de förfinade folken där.

‘Aoritius och Isanna.’ sa Ayperos simpelt då en välklädd man kom emot dem, som genast nickade och bugade sig hövligt, för att visa dem upp till den översta våningen dit ingen hade tillträde. Ingen förutom de, så klart. Dörren öppnades och där fanns en hel lägenhet med utsikt över hela staden, och Ayperos sneglade på Isra lite finurligt.
‘Jag har förberett detta, så klart, en dold plats åt oss i stadens hjärta, gömd rakt under ädlingarnas rika dubbelhakor. Eller ovan, ska vi väl säga.’ sa han och la en hand om hennes axlar, för att ställa sig på den stora balkongen där de hade panoramisk vy västerut, med sikt norrut mot de rika kvarteren, slottet och den stora insjön, och söder mot stadens fattigare områden och de stora torne, murarna och portarna.
‘All information färdas igenom Hannadon, vi ska nog hitta Nenya snart.’ sa han beslutsamt, och strök Isra långsamt över armen.
‘Vad tror du? Tror du att din kära far hittat vapnet vi förlorade på bröllopet?’

Ayperos verkade nöjd med Isras prestation med vakterna och gav henne ett litet uppmuntrande leende, trots den allvarliga sits de befann sig i. Ändå var det som om han såg på henne en lite längre stund med sina mörka ögon, nu då situationen landat och de landat i fristadens säkerhet.  De hade så klart ett tydligt mål här, att finna Nenya så fort de kunde, men för det behövde de båda klara sinnen och en trygg plats att påbörja sökandet.

Då Isra väl lutade sig mot honom kramade hans hand med de långa kloliknande naglarna om hennes axel, varsam med att inte skada henne, medan den andra handen rörde sig ned, först längs med hennes arm innan den stannade på hennes höft. Hans sinne nuddade hennes, som om han kände att något var annorlunda hos Isra, något i hennes sinne eller fysik då hon verkade mer ansträngd än vanligt. De hade så klart varit med om mycket, men han hade bevittnat hennes styrka under bröllopets kaos, och hört det berättats om hur hon tog tronen i Antrophelia. Detta verkade inte vanligt för henne. Han nuddade hennes sinne igen, en liten frågeställning, som för att se hur hon mådde, innan han sedan nickade över hennes begäran.

‘Ja, jag hjälper dig, men du måste inleda kontakten. Jag vill att du lär dig, och övar dig, ifall vi blir tvungna att separera nu då vi måste finna Nenya.’ han sammanlänkade sitt sinne med henne, redo att dela sin kraft och styrka med henne då hon väl påbörjat processen.

Ayperos närvaro i hennes sinne var som ett mörkt hav, lugnande för att de kände varandra, men hisnande kanske då man började känna på djupet av de många år han levt vilket ruvade där i utkanten av deras kontakt. Något i hans närvaro verkade tveka en stund, kanske kände han skillnaden där i henne. Att det fanns något mer än det två där mellan deras kontakt, hur litet det än var. Men för tillfället tyglade han sig, och fokuserade på deras mål för stunden.

‘Nå, du är starkare än din bror. Trots allt, är det du som är här och inte han.’ sa Ayperos lugnt, med en full tillit på att hon skulle klara det. Kanske också en liten förväntan där. Så klart, det gapande hålet i deras trio skrek i tomheten, men Ayperos länkade sina krafter med henne för att hjälpa henne att fokusera och nå sina egna krafter. Allt verkade tystna då de inte längre kände av stadens invånare, utan sträckte sina sinnen längre bort. Kanske var det så, att de inte kunde nå honom. Men efter hennes ord var det en närvaro som mötte dem. En mörk sådan, en som de hade skapat, som svarade på kallet och vände sin uppmärksamhet mot dem. Ayperos suckade lågt då de släppte anslutningen.

‘Han är på väg.’ konstaterade Ayperos, och såg på henne med en gnutta stolthet i de mörka ögonen.
‘Bra, snart behöver du inte mig för att sträcka ut med ditt sinne. Fokus och vilja är vad som behövs, du hittade det till sist.’ sedan blev han tyst, försjunken i sina tankar över vad han känt då de anslutit sig med varandra. Han ledde henne till en av sofforna där i lägenheten, och satte sig ned med henne bredvid sig.
‘Isra, jag känner att det är något du vill berätta. Men ändå inte.’ sa han till sist, och såg på henne med en intensiv men förvånansvärt tålmodig blick.

Ayperos höjde ett ögonbryn, en nyans av ett leende i hans mungipor över hennes skratt.
‘Vad är det som är så lustigt nu?’ kunde han inte undgå att fråga. Det hade ju bara varit en vanlig fråga, ändå trots sin demoniskhet, sitt långa liv, kände han sig förvånansvärt spänd över det samtal de hade nu. Kanske gick det inte att komma ifrån denna rädsla som alla blivnade föräldrar känner, även om man var en som han.
‘Ah.’ konstaterade han simpelt åt hennes förklaring. ‘Ni kvinnor har en tendens att överkomplicera saker, vet du? Du och Nenya, tillsammans. Ni kompletterar varandra men… är ändå som olja och vatten ibland.’ frågade han lite finurligt. Men det var sant, Nenya kunde vara svår – trots allt var hennes explosionsartade humör en orsak till att hon ramlat in i fiendens händer. Han skakade bort tanken och fokuserade istället på Isras ord.
‘Jag kan känna det med, nu då jag är medveten om det.’ konstaterade han, och gav hennes mage, sedan hennes ansikte en blick. Ja vad skulle man säga åt sådana saker?
‘Stark som sin mor, och sin far.’ fortsatte han hennes ord, då hon ledde hans hand till hennes mage, något förväntansfullt där i hans röst och blick då han sa det.
‘Vår arvinge.’ avslutade han, tankfullt, och såg lite drömlikt ut i intet medan han smakade på ordet. Så här långt hade han aldrig kommit förr, kändes det som, då det kom till de planer han så länge stiftat.
‘Så, har du funderat på namn redan?’ undrade han med de mörka ögonen fästa i hennes, nästan lustigt hur två som de kunde prata om så värdsliga saker.

Ayperos kunde inte rå att le ett finurligt leende och vända blicken mot henne över hennes uppenbara förvirring.
‘Ja, vårt barn måste ha ett namn, inte sant?’ undrade han, och det fanns något väldigt mänskligt plötsligt i deras relation. Han var gammal, han var en demon, men det blivande fadersskapet kanske också gjorde honom lite mindre övernaturlig och lite mer jordnära.
‘Ska det vara något fantastiskt namn som gått i din släkt, kanske? Eller något urgammalt från min sida av släkten? Ja, om man nu kan kalla de släkt. Rivaler vore väl mer passande.’ fnös han, då han tänkte på de demoner han varit sida vid sida med i äldre dagar.
‘Ayperos den andre?’ frågade han retsamt, ett torrt skämt, och funderade lite sedan.
‘Men att du är med barn nu betyder också att vi måste öka på din träning. Att du måste kunna försvara dig från exempelvis magiker som vill dig illa, som vill komma åt ditt sinne och ändra dina tankar. Om någonsin är du en större måltavla nu än du varit. Så vad sägs? Lite vila, och imorgon ska jag lära dig ännu mer om den magi som finns inom dig. Som säkerligen ökar nu, med ett barn som vårt växande inom dig. En halvdemon, som troligtvis gör dig mäktigare än du någonsin varit.’ sa han med en tankfull glimt i ögonen, för att sedan igen se ut över Hannadons vackra fasader som färgades av ljuset.
‘Med lite kamouflage, kanske vi till och med kan ta och njuta lite av staden som snart ska bli vår, medan vi söker rätt på rykten om Nenya. Vad säger du?’ undrade han, och sträckte fram en inbjudande hand åt henne.

Ayperos nickade lite åt det, tankfullt.
‘Ett mäktigt namn, denna gång kanske mer passande än dess förra ägare. Om det blir en pojke.’ höll han med och nickade sedan. Lite vila, och sedan skulle det riktiga arbetet börja.

Där de gick dagarna senare kunde inte Ayperos annat än att hålla med. Han var en tålmodig man, för det mesta, men hon kunde nog känna att denna väntan även tog honom på nerverna och gjorde honom mer retlig och spänd. Åtminstone kunde de glömma sina bekymmer en stund genom träningen de antog sig.

Han hade precis tänkt säga något då en mörk skepnad stod och tillsynes väntade på dem i en av gränderna, en grå blick som nog Isra skulle känna igen, även om den kanske nu hade ett litet annat lyster än den haft förr. Det var något annorlunda i hans kroppsspråk, kanske något styvare än den varit, kanske som om han inte hade behov av små rörelser som vanliga dödliga hade – ja som att andas exempelvis. De mörka kläderna Ayperos i sin fåfänga valt ut åt deras nya tjänare hängde både ståtligt och ominöst på den smärta kroppen, och lite vitt hår hade lagt sig på bröstkorgen ur huvans öppning som dolde det mesta av ansiktet.
‘Ni kallade, mästare.’ sa hans röst, och kanske var han nästan mer lik en mörkeralv nu än han varit i livet, med den kyliga nästan likgiltiga blicken, det tomma tonläget som tycktes raspigare nu än den mjukhet som funnits.

Ayperos såg sig omkring, och gjorde en gest in i gränden där de kunde tala lite mer ostört, borta från gatornas folkvimmel av rörelser, ljud och röster. Det fanns något exalterat i hans ögon, uppenbarligen hoppades han på goda nyheter – för om Izotar lyckats ta det beryktade vapnet skulle de ha en bra chans mot Athanishka.
‘Stå inte där och glo då, var är den? Var är Skärvan? Rapportera, vålnad!’ uppmanade demonen lite hetsigt med lågmäld ton då de var själva. Izotar bugade sig lite för dem, kanske ursäktande, och Ayperos axlar sjönk en aning.
‘Jag har kommit för att rapportera, som ni önskade. Under de senaste månaderna har jag infiltrerat Dar Zakhar, för att söka efter Skärvan och prästinnan Istilwys. Det är med säkerhet jag kan bekräfta att Lloth inte har fått vapnet i sin ägo.’ sa han, och såg från Ayperos, till Isra, hans tomma blick på henne – inte de känslor som tidigare funnits där, kärlek, ångest, ånger, ja alla känslor av konflikt han haft.
‘Min slutsats är att prästinnan måste hållit vapnet i sin egna ägo. Så makthungrig som hon är, har hon säkert egna planer för vapnet, säkert något att använda i Dar Zakhars maktspel. Utåt sett ser hon ut som Lloths mest lojala tjänare, men hon suktar efter makt – mer makt – och väntar på rätt tillfälle att slå till.’ han bugade igen.
‘Om ni önskar vapnet i er ägo, är det genom henne ni måste gå.’  avslutade han.

Ayperos nävar var slutna, ilsken och frustrerad, men släppte ut sin ilska genom en lång utandning.
‘Åtminstone har inte Lloth vapnet. Men det hjälper oss inte med vårt nuvarande problem.’ sa han bistert, opåverkad av Izotars odöda tillvaro.
‘Men kanske kan du komma till nytta i den kampen som står framför oss nu.’ sa han, tankfullt, och såg på Isra.
‘Dar Zakhar, du och din bror spenderade flera månader där…’ sa han tankfullt, som om han funderade på hur det skulle kunna hjälpa dem att komma åt Istilwys.

Ayperos ilska och frustration var lätt att se och känna, vrede var nog mer ordet för vad han bar inom sig just då. Vrede och hat. Skärvan var borta, men än var inte allt hopp ute för den saken – ett vapen som kunde förgöra honom, men också förgöra hans hatade fiende Lloth. Men framförallt hjälpa dem i att förgöra den förbannade Athanishka som nu hade Nenya. Han lugnade sig till sist dock, för att tänka lite mer rationellt.
‘Ja, vid får hantera prästinnan och mörkeralverna då detta är avklarat.’ sa han och rörde sig lite fram och tillbaka medan han tänkte.
‘Så, här är ditt nya uppdrag, vålnad.’ sa han rakt på sak och mötte Izotars tomma blick, och i detalj förklarade han det som Izotar behövde veta, delvis om Nenya, delvis om Athanishka, med en blandning av ord och minnesbilder som Ayperos delade med sig.
‘Hitta spår av dem, och rapportera tillbaka snarast.’ uppmanade han bestämt, och såg på Isra, en fråga som om hon hade något att tillägga. Izotar stod bara där, tog in och väntade på att bli avvisad.