Nelia

När hon kom fram till brunnen såg hon att det stod en främling där. Att han var främling var inte svårt att se då han inte hade soldaternas sedvanliga uniform på sig. Hon stannade två steg snett bakom honom, inte för nära. Aldrig för nära! Hon stod tyst, stilla och väntade. Främlingen var stilig med sitt svarta hår i hästsvans och vackra rustning. Vad gjorde han här? Och var kom han ifrån?
Hon drog en eldröd hårlock ur ansiktet och höll hinken i den andra handen.
Så vände sig främlingen om och tittade rakt på henne och så talade han till henne! Hon blev så förvånad att hon häpet stirrade för en sekund innan hon slog ned blicken och skakade på huvudet.
Aldrig se i ögonen, bara tala om man blev tilltalad.

“Jag ska bara ha vatten i hinken. Till golven.”  Svarade hon och såg lite ursäktande på honom. SOm om hennes blotta närvaro skulle vara något som kunde irritera honom. Kanske hade hon gjort det? Hon trodde inte det, hans tonfall var allt för vänligt. Och hon kände sig direkt misstänksam. Det fanns inga vänliga soldater. Inte här i stan i alla fall.
Han klev åt sidan och gjorde en gest åt henne för att visa att vattnet han just hivat upp var hennes att ta av. Hon tog lite tveksamt ett kliv fram innan hon började att hälla över vattnet från den ena hinken till den andra.

” Det finns ett bra värdshus nära Gråtande madonnans torg. Sju fanor heter den. Jag har hört att många köpmän och folk med bättre medel föredrar det värdshuset.” Svarade hon honom utan att möta hans blick, hon vände dock ansiktet mot honom men lät blicken vila någonstans under hans axel. Noggran att hålla ett så neutralt ansikte honom kunde. Hon hade kunnat passera för vilken rekryt som helst om det inte var för den något kuvade och undergivna ställningen. Rösten var tydlig men hon talade lågt, som om hon inte var van att använda rösten och mild som inte att förarga någon.

Nelia

Hon såg på honom, synade honom diskret så han inte skulle upptäcka hennes vandrande blickar. Plötsligt hjälpte han henne med hinken och hon blev så skrämd av hans hjälpande hand att hon synligt ryggade tillbaka. Men hon visste bättre än att hejda honom. Hon lät honom hjälpa till och förvånades verkligen över hans sätt att utföra en sådan…simpel.. uppgift. Ingen i garnisonen skulle hjälpa någon som henne med något och framförallt inte att hinka vatten. Hon rodnade något åt det hela och sneglade sig omkring, rädd att någon skulle upptäcka henne såhär. Hon tvivlade inte sekund på att hon skulle få sig ett redigt straff om någon såg henne såhär. Säkert skkulle de tro att hon tiggt hjälp.

” Det är inte svårt att hitta. Man följer den stora vägen ut härifrån, ned till apotekarens kvarter och tar sedan österut. Husen och gatorna kommer visa att Ni kommit rätt. Området är betydligt finare där än i andra delar av staden” Förklarade hon vänligt och visade österut. Men han verkade ha andra tankar och hon nickade. Hennes händer vred oroligt om varandra då han så enkelt gav henne en order. Men det tog emot att gå till Garnisonsmästaren som var på skiftet för att säga åt honom att hon inte kunde utföra sin syssla. Han skulle inte tycka om det. Hon nickade dock, rädd att säga emot mannen i den fina rustningen och den auktoritära rösten.
” Och…vem ska jag meddela att ordern kommer ifrån? ” frågade hon med en lätt bugning för att visa att hon följde hans order. Hon tog dock den tunga hinken med vatten i handen. Den andra flickan skulle ändå bli glad åt lite rent vatten och spara lite tid ändå.
Då han meddelade vem hon skulle hälsa ifrån nickade hon och svalde.
” Om ni inte vill vänta ute i nattkylan så finns det varm mat och dryck i huset där borta”. Hon pekade mot befälsbostaden. En rökslinga letade sig ut genom den välmurade skorstenen.

Nelia

Hon visste inte vem han var. Att hon eller någon av de andra som henne skulle informeras tyckte de inte var nödvändigt. De skulle ändå hålla sig ur vägen. Inte synas, inte höras. Hon nickade allvarligt mot honom för att visa att hon uppfattade vad han sagt. Både hans namn och att hon inte skulle söla. Hon skulle aldrig drömma om att göra det!
Hon bugade sig något innan hon skyndade med den tunga hinken för att lämna den i sin väg mot Garnisonsmästaren som förde befälet över henne det här skiftet.

Hon knackade på och väntade på att hon skulle höra att hon fick kliva in. Mannen bakom det enkla skrivbordet var äldre, det vita håret höll han korrekt kortklippt och mustachen välansad. Han gav henne knappt en blick. ” Nå ut med det” bet han kort och vände på några pergamentpapper. Hon förklarade sin situation och mannen såg upp. Förvånad. Hans ögonbryn drogs ihop då han reste sig och rundade bordet. Han skällde ut henne efter noter och gav henne en hård örfil för att hon övergivit sin syssla då den inte var klar. Han gormade åt henne att återgå och rättade sedan till sina kläder innan han jagade fatt på en rekryt. Den unge soldaten skyndade efter precis som Nelia. Men hon höll ett större avstånd, ville ändå gå obemärkt förbi. Hon vågade inte gå emot sin överordnad, samtidigt förstod hon också att Caspian Astors ord och order var den som var högre i rang. Det hela satte henne i en högst obekväm sits.
Garnisonsmästaren styrde stegen mot befälens hus och gick in med soldaten i släptåg. Nelia, som var som en skugga slank obemärkt in och stannade vid dörren med blicken vänt mot golvet.

” Caspian Astor. Välkommen. Jag fick höra att Ni behövde hjälp att finna ett boende i staden. Det gör oss ledsna att du inte önskar att stanna här som oss andra. Men staden har många fina värdshus. Rekryt Henry här kan hjälpa er att finna er rätta i staden.” Han visade mot den unge rekryten som nickade något och stod i en stel givakt.
Nelia sa ingenting, väntade på att paladinen skulle svara så hon visste om hon kunde återgå till sitt arbete. Läppen sved efter örfilen och hon var säker på att den var sprucken igen. Det hnde så ofta att hon knappt refleterade över det längre.

Nelia

Garnisonsmästaren står tyst tillsammans med rekryt Henry och väntar tålmodigt på Caspian Astors svar. Det blir en minst sagt obekväm tystnad och Garnisonsmästare förbannar varenda stjärna att paladinen besökt just hans garnison i just den här staden just den här natten. Då mannen talade blev han märkbart arg, käkarna spändes, kinderna blev något röda och han svalde hårt några gånger. Han visste dock bättre än att käfta emot, det hade bankats ur honom sedan han var en liten snorvalp till rekryt som Henry var nu men det betydde inte att han tog det hela med ro. Han skulle låta sin ilska gå ut över den där alven…förr eller senare skulle hon inte vara i Caspians sällskap och då skulle han visa henne vad som hände när man satte honom i den här sitsen!
Under natten skulle rekryt Henry och varenda soldat han hittade få utstå hans ilska och frustration över det hela. Han nickade bara åt Caspian och gav honom ett giftigt ögonkast då paladinen strosade förbi honom och ut genom dörren.

Nelia hade sett allt, men vågade inte visa att hon iaktog det som skedde framför henne. Hon stod precis intill dörren med händerna knutna i varandra framför sig med huvudet sänkt. Hon kände hjärtat bulta av både rädsla och upprymd adrenalin då Caspian Astor, paladinen på besök skällde ut Garnisonsmästaren efter noter. Hon fick bita sig hårt i kinden för att inte le. De andra alverna som slavade i garnisonen skulle inte tro henne!
Mannen klampade förbi henne ut genom dörren och hon hann bara slänga en hastig blick mot rekryt Henry som var blek i ansiktet och uppfattade garnisonsmästarens ursinniga blick. Hon blev stel av skräck för en sekund innan hon hastigt kilade ut efter paladinen som med raska steg hade hunnit ut från huset och en bit ut på gårdsplanen.
Hon skyndade snabbt efter och sprang nästan in i honom när han snodde runt och frågade vart fan de var på väg!? Hon drog efter andan och fann sin balans igen och undvek honom med en katts reflexer.
” Förlåt herr Astor” Svarade hon hastigt med en låg men len och ursäktande stämma. ” Den här vägen”. Hon tvekade bara kort innan hon tog täten. Det kändes fel och onaturligt att gå framför honom men hon förstod att han inte ville stanna här längre än nödvändigt och inte hade tid för tidsspilla så hon ville så fort som möjligt leda honom rätt.
Hon gick med snabba steg, effektivt undvek hon en och annan som var uppe trots den sena timman. Deras första reaktion var att blänga på henne men när deras blick landade på paladinen så vek de hastigt av med blicken. Soldaterna gjorde honnör och de icke-militära element som var ute om natten gav honom en nick.

” Det är inte långt nu. Två kvarter” Sa hon över axeln med en undergiven nick när de hade gått en stund. De höll österut på den stora gatan, inte för att den var den snabbaste vägen men för att den var den renaste och fri från trubbel. Ju närmare de kom torget och värdshuset ju finare blev kvarteren. Det blev också tystare, endast soldater och vakter rörde sig här vid den här timman. Och de lugnaste och finaste kvarteren hade trots allt fler vakter och soldater också.

Nelia

Hon styrde stegen i en jämn takt. Bakom henne hörde hon den militäriska takten och ljudet av hans rustning. Den hjälpte henne också att hålla ett jämnt tempo, inte för fort och absolut inte för långsamt. Hon sneglade bakom sig då han verkade nöjdare med området ju längre in de kom i de fina kvarteren. Hon log lite åt kommentaren för hon förstod ju honom. Det var verkligen vackra hus och kvarter här. Hon stannade utanför en vacker byggnad med vacker dekor och färska blommor i blomlådorna som hängde från balkongerna. En väl omhändertagen skylt hängde ovanför och innanför hördes både musik och sorl. ” Vi är framme Herr Astor ” Sa hon och ställde sig något åt sidan för att släppa förbi honom till dörren. Men han gick inte in direkt och hans fråga fick henne att vända blicken upp till hans ansikte för kanske första gången. Hon måste ha missförstått honom!

Hon fingrade på de smutsiga ärmarna av hennes klänning en stund innan hon log lite ursäktande och slog ned blicken igen.
” Det..vore högst olämpligt herr Astor.. Förlåt mig. Jag menar inte att vara ohövlig eller olydig.” Hon talade lågt som för att inte förolämpa honom så någon hörde. Några vakter gick förbi och de gjorde honnör när de såg honom. Hon själv kunde lika gärna vara en del av husets väggar och de skänkte henne inte ens en blick. ” Jag är inte tillåten att äta där inne med er..” Försökte hon förklara och log ett litet leende. Hon sneglade in genom de flerfärgade fönstren. Det doftade gott, rent och folk där inne verkade ha trevligt. * Ni borde läst på mer om Iserion herr Astor. Men jag kan söka reda på ett lämpligt sällskap åt er om Ni önskar?” frågade hon lite försiktigt och lät blicken vandra tillbaka upp över honom, ett blygsamt litet ursäktande leende innan hon slog ned blicken igen till sina händer.

Nelia

Han hade handen på handtaget till dörren när han stannade tvärt. Han vände sig mot henne och såg på henne först oförstående, chockat nästan innan han krävde ett svar av henne. Hans rustning skramlade något då han tog ett steg närmare henne och in på hennes personliga sfär. Hon svalde något men stod kvar, orörlig som en staty. Att han inte var arg på henne kunde hon ju inte förstå då hon fått stå i den mottagande ändan av långt mycket värre utbrott än Herr Astors. Hon slog dock genast ned blicken mot marken, likt en av alla de rekryter som haft en överordnad skrikandes på dem på Garnisonens gårdsplan.
” Jag är förbjuden att gå in här.. som gäst.. enligt stadens regler” Förklarade hon sedan lugnt och visade mot skylten intill dörren.
En skylt visandes ett spetsigt öra med ett stort X över talade sitt tydliga språk. Hon rodnade lite ursäktande mot honom som om hon fått förklara något som borde vara för honom redan uppenbart.
Men faktum var att det inte bara var av skammen för situationen hon dragit in honom i som gjorde hennes kinder röda. Men hans uttryck och erbjudande om att göra honom sällskap. Som ett riktigt sällskap.

” Det är inte ert erbjudande eller måltiden jag säger nej till herr Astor. Jag ber om ursäkt. Men … det vore inte passande. Inte alls. Och att någon som Ni..” hon nickade, nästan bugade djupt, ” Skulle synas i mitt sällskap..det skulle.. det är otänkbart! ” Hon skakade på huvudet som att hon själv inte riktigt trodde på det. Hon kände kinderna vara något varmare och hon hoppades att den rodnaden inte letat sig upp till hennes öronspetsar. ” Jag är väldigt övertygad..att mina trasor och smutsiga yttre skulle skapa stor uppståndelse där inne som skulle sprida sig likt ringar på vattnet. Och det skulle inte vara till Er fördel”.

Hon vände blicken från marken något sakta upp över honom. Den fastnade lite försiktigt på en punkt strax under hans haka. Hon hade bara vågat se honom i ansiktet en gång och med honom så uppenbart upprörd, så nära, vågade hon inte lyfta den högre.

Nelia

‘Spetsiga öron, eller inte, vad spelar det för roll, vid Athal?. Vid de orden såg hon förvånat upp på honom för en sekund. Hörde hon rätt? Hon visste inte vad hon skulle tro. Eller säga för den delen. ” Det spelar all roll här Herr Astor” svarade hon honom allvarligt, lågt och såg uppriktigt förkrossad ut.
Han verkade tystna en stund och sedan fortsätta. Hon visste inte riktigt hur hon skulle göra, eller få honom att förstå. Hon kunde inte neka honom något heller. Han var betydligt högre i rang än de flesta i staden och människa. Men hon ville verkligen inte gå emot stadens lagar och regler heller.

” Er väpnare? ” frågade hon tveksamt och sneglade in genom de små färgade fönstren. ” De kan inte neka mig inträde, jag skulle kunna gå in genom tjänarnas ingång. Men att sitta där inne som gäst..” hon skakade på huvudet. ” De har all rätt att neka Er ..eller mig… om de önskar. Och de flesta där inne, om inte alla, skulle tycka att de gör rätt. De vill inte äta sin sena middag med mig där inne. ” Hon vände blicken tillbaka till honom. Hon log lite ursäktande, som om det var hennes fel att han befann sig i det här besväret. ” Om det är sällskap Ni är ute efter herr Astor så kan jag hämta någon mer passande från Garnisonen…. eller andra…establisimang” la hon till menade och kände hur rodnaden definitivt nu vandra upp till hennes spetsiga öron.

Nelia

Hon kände hur han la handen på hennes axel. Garnisonsmästaren skulle vara ursinnig om hon inte återvände till sin tjänst snart. Samtidigt var han ingen i rang jämfört med herr Astor. Och mat lockade, det skulle alla Gudar veta. Hon hade inte ätit något sedan innan gryningen och med allt tal och tanke på mat kände hon hur hon hade ont i magen av avsaknaden av födan. Hon vände blicken upp till hans haka igen, fortfarande undvek hon hans ögon och hon nickade lite då han befallde henne att ta sig till tjänarnas ingång.

En tjänare mötte henne och efter en kort förklaring fick hon vänta på att maten skulle bli klar. Han hade också beställt ett bad och då hon fick vänta i köksdelen såg hon att de började koka upp flera stora kärl med varmt vatten. Hon höll sig ur vägen och hjälpte sedan till med brickorna med mat och handdukar, oljor och rena särkar att ta på sig efter badet. Hon visades till en dörr och knackade på. Då han frågade vem det var så annonserade tjänare bara att de kom med vin och mat och att hon var med. Hon bar in det hon hade i famnen i någon som hon bäst kunde beskriva som ett palats. Ett litet palats. Väggar och tak var dekorerade, vackra möbler och tyger prydde rummet för att inte säga mattor och en stor öppen spis. Hon la ifrån sig det hon hade i famnen på ett sidobord och väntade på att tjänaren skulle lämna dem ifred. ” Ert bad är på väg herr Astor. Jag fick information att det kommer att stå redo två dörrar ner i korridoren. ”

Hon såg hur han kämpade med att spänna av sig rustningen och tvekade endast en kort stund innan hon rörde sig närmare honom där han satt. ” Tillåter ni? ” frågade hon och höll ut händerna mot honom för att visa att hon ville hjälpa. Det var inte lätt att ta av en rustning själv och hon hade hjälp otaliga gånger. Hon plockade omsorgsfullt av honom delar. Hon höll dem stadigt och samlade dem lutade mot varandra intill stolen han satt på. Delarna var tunga och hon undrade hur han inte kunde drivas till vansinne att gå runt med allt plåt på sig hela dagarna?

Nelia

Hon stod mellan hans ben, framför honom där han satt på stolen för att hjälpa honom att få av den tunga ringbrynjan. Hon drog den av honom och kände tyngden, hon la den ner på golvet omsorgsfullt. Hon spred ut den så man kunde se dess form. I garnisonen fanns det ställ som hon skulle hängt upp den på för att ringarna inte skulle rosta men här fanns ingen sådan.
Hon såg upp på honom då han tog av sig den tjocka, vadderade rocken och verkade njuta av friheten. ” Jag kan inte säga att jag har upplevt den känslan herr Astor.” svarade hon med ett roat litet leende. ” Men jag har sett samma saliga leende på många soldater..” Hon nickade något mot honom och tog emot rocken från honom och vek den omsorgsfullt. Hon hade lagt alla hans rustningsdelar i ett väl invant mönster som skulle göra det lättare för honom att ta det på sig igen.

Han sträckte på sig och hon försökte syna honom lite diskret närmare. Han var långt, bredaxlad..muskulös. Det kunde hon se även under tunikan han hade på sig fortfarande. Men så behövde han väl vara det för att orka bära den där rustningen hela dagen. Så ställde han sin fråga och hon nickade lite och drog sig närmare sidobordet med all mat. Hennes mage kurrade ljudligt och avslöjade precis hur hungrig hon kände sig. Som en kommentar på det bad han henne att ta för sig och hon tog en tallrik och började att generöst lägga upp mat. Det var mat för en fullvuxen karl på hennes tallrik innan hon tog platsen som var uppdukad åt henne. Det kändes fel att sitta här mitt emot honom. Men ändå mindre fel nu när han ändå tagit av sig sin rustning. Hon kunde se att han gav hennes proppfulla tallrik ett kort ögonkast innan han hällde upp vin. Ett vackert glas även till henne!

” Ja.. jag är född och uppvuxen i Garnisonen” svarade hon ärligt och höll händerna i sitt knä. Hon väntade på att han skulle börja äta eller ge henne tillstånd att börja äta. Det vattnades verkligen i munnen men hon rörde inte en min. ” Var…kommer ni ifrån herr Astor?..Får..får jag fråga? ” sa hon sedan lite tveksamt. Han verkade ha bjudit henne till bords och hon fick inte känslan av att han ville ha en ensidig konversation trots allt. Hon drog undan en röd hårlock bakom det spetsiga örat och de blå ögonen vandrade från honom till hennes mat på tallriken.