Nelia

Hon hade inte märkt av hans mer betraktande blick när hon klätt av honom. Varför skulle hon? Hon var bara en alv, en av många lägre stående i staden. Det var inte så att vissa män, framförallt de unga rekryterna och soldaterna i garnisonen, inte kunde roa sig med såna som henne men det var aldrig att de fann någon av dem vackra eller egentligen tilltalande. Det var väl mer en desperat handling när mynten sina av för många besök i någon av stadens alla glädjehus eller ölstugor.
Hon hade levt hela sitt liv i Garnisonen så visst hade hon fått erfara ett och annat men hon hade också lärt sig hur hon skulle undvika att hamna i sådana situationer också. Nu var det ganska längesedan hon råkat illa ut för en överförfriskad eller allt för frustrerat soldat.
Men hans blick var inte någon som hon någonsin sett heller, studerande, betraktande som att han faktiskt fann något hos henne som var tilldragande så det var klart att hon inte förstod hans blickar. Men hon förstod en komplimang ändå och det fick henne att dra lite mer avslappnat på munnen i ett mer blygsamt leende.

Hon slog sig ned där han visade åt henne och såg hur han tog en tugga av sin mat, smakade av sitt vin innan han ställde sin fråga. Men då han kom med ett sådant utomvärdsligt antagande kunde hon inte låta bli att nästan sätta sin egen mat i halsen. Hon hostade till lite diskret och tog en klunk av vinet för att skölja ner maten. Hon hade bara smakat vin ett par gånger och det var en speciell smak ändå att vänja sig vid. ” Officer?! ” Hon skakade häftigt på huvudet som att han just svurit i någon av templen eller kallat på en demon. ” Herr Astor.. nej.. nej verkligen inte. ” hon slickade sig om läpparna och torkade munnen lite diskret med ärmen på sin redan slitna och smutsiga klänning. ” Jag..som flera andra av mitt släkte föds in i arbetet. Min mor..” hon tvekade lite och det var inte något hon gärna talade om heller. ” Betalade av sin skuld med min tjänstgöring. Jag..har en livsskuld till Garnisonen förstår ni. Det kommer att ta mig min livstid att betala av den med mitt arbete.” Hon klandrade inte hennes mor, inte alls. Hon hade varit tvungen. Det hade varit vinter och svältår och hon hade gjort var hon var tvungen. Att stjäla två potatisar och en bit bröd ur mässen för att hennes dotter inte skulle svälta ihjäl. Hon hade fått betala med sitt liv och Nelia själv, trots att hon knappt lärt sig tala hade bestraffats även hon, med en livstid i tjänst. För hur hon än räknade på saken skulle hon inte kunna betala av den skulden innan hon själv var gammal nog att hennes eldröda hår skulle vara vitt. Om hon ens överlevde så länge. Allt det berättade hon motvilligt för herr Astor som själv satt stilla och lyssnade.
För henne var det ju realitet och något som var mer vanligt än ovanligt i landet så hon tänkte inte så mycket på att det i resten av världen kunde ses som barbari.

“Isilas… hmmm det ligger österut i Karm? Jag har hört soldaterna tala om det under sina lektioner i Geografi. Hur ser det ut? Jag har inte hört något om det, eller träffat någon utanför staden så…Ni får ursäkta min okunskap” . La hon till och såg så ursäktande ut att hon nästan såg ut som om hon gjort honom någon stor orätt. Hon åt fort, snabbare än han och även om hennes portion säkert varit dubbelt så stor som hans egen så hade hon redan hunnit äta upp mer än två tredjedelar av den. Hon skulle få magknip, hon var säker på det. Men hon hade nog aldrig ätit något så gott eller så mycket i hela sitt liv.
Hon undrade vem han var, varför han bjudit henne till bords och också hur Gudarna hade kunnat skänkt just henne en sådan lycka en kväll som denna? Hon försökte att inte stirra för mycket på honom, inte vända den blå ögonen till hans för mycket och påminna sig själv om att det här inte var normalt. Det skulle dock vara ett varmt minne för henne när hon återvände sedan till arbetet i Garnisonen. Hon drog en röd hårlock bakom det spetsiga örat och det lätt fräkniga ansiktet hade några lätta rodnader av både värme, vin och sällskap.

Nelia

Hon skakade på huvudet vid hans fråga och hon märkte att han hade en viss…missnöjd(?) min när han såg på henne. Hon kände kinderna hetta än mer då hon inte ville göra honom upprörd eller arg. Rädslan fanns där alltid men det var inte den hon kände som mest påtaglig. Nej hon ville inte misshaga honom på något sätt för att han varit så vänlig mot henne. Vänligheten var så uppriktig och varm att hon trodde att hon drömde. Att göra något som skulle göra honom arg, upprörd eller förnärmad skulle därför kännas som en extra börda att bära. Svårare än en örfil, slag i magen eller något annat straff som gärna delades ut i garnisonen.
Hon förklarade därför hastigt. Hon kunde se den där missnöjda, förvirrade rynkan i pannan och hon drog långsamt åt sig sina händer och la dem i hennes knä under bordet. Hon kände direkt hur hon började att pilla på nagelbanden, en ovana hon hade när hon var nervös eller rädd. Långsamt sög hon in underläppen och bet sig något i den. Hon kunde se hur han studerade henne stilla och hon kände plötsligt hur hjärtat slog lite hårdare.
Hon blev förvånad över den stigande värmen och hårda hjärtslagen och slog hastigt ned sin blick igen med ett litet leende.
” Det är inget som Ni ska vara ledsen över herr Astor..” svarade hon bara lite ursäktande. Som om hon med hennes redogörelse för sin uppväxt fått honom obekväm. Som om det var hennes ansvar att ursäkta sig för den.

Då han börjae tala om Isilas istället och mer i detalj beskriva både staden och sedan landet vandrade hennes blå ögon tillbaka till honom. Hans beskrivningar fick hennes mun att sakta formas till ett mer trollbundet leende. Blicken fick något varmt och längtansfullt över sig och hennes annars så vissna utseende blommade upp och kanske där avslöjades det lite att det kunde vila en vacker varelse under all smuts och misär. Hon la sakta, försiktigt upp händerna på bordet igen och fortsatte att peta i sig mat samtidigt som hon trollbundet lyssnade på honom. ” Det låter verkligen magiskt. Vackert.” sa hon sedan och hörde hur hon nästan lät lite…andfådd, rösten ändå låg men tagen. Kanske hade det varit hans sätt att få den där varma blicken av varma minnen eller sättet han så kärleksfullt talat om sitt hem som hade smittat av sig på henne? Hon kände kinderna bli lite varmare och hon slog ned blicken från hans då hon märkt att hon fastnat i hans ögon något för länge.

Han lutade sig fram något mot henne och hon sträckte sig diskret efter sin bägare med vin och drack några klunkar. Hon var inte van vid drycken och kände hur öronen blev varma också. De spetsiga topparna var klart något rödare nu och hon kände hur hon blev något varmare och mer avslappnad i kroppen trots den märkliga situationen hon befann sig i.
Ingen hade bjudit henne till bords, bjudit på konversation och gett henne sådana genuint ärliga blickar som han. Det kändes underligt och det underliggande hatet hon kände för hans släkte mildrades lite för stunden. För hans sällskap kände hon inget annat än uppskattning och värme..?

Men så ställde han sin fråga och hon kände sig återigen något mer obekväm. Förtrollningen som hans berättelser om Isilas omgett henne i försvann och hon blev återigen påmind om verkligheten. Hon visste helt ärligt inte hur stor den var. Hon kunde räkna, visst, men inte läsa och de krumelurer som utgjorde redogörelsen var svårtydda. Men hon hade en generell uppfattning och gav honom den summan som hon trodde sig vara korrekt. Eller närliggande. I hans öron kanske det inte lät så mycket, men för henne skulle det vara omöjligt att få ihop på något sätt.

Nelia

Hon kunde inte riktigt tolka och förstå hans varma blickar för henne och såg sig lite nervöst omkring. Han fick henne att känna sig bekväm och obekväm på samma gång och hon undrade hur det kom sig att hon kände så motstridiga känslor för honom?
Hon visste inte riktigt vem han var, annat än att han var någon man som hade något maktövertag kring de i Garnisonen. Den vetskapen borde få henne att känna sig illa till mods men hans varma, vänliga ögon fick henne bara att le och en pirrande, varm känsla att sprida sig i hennes bröst.
Som en reaktion lyfte hon sin hand och masserade den lätt över bröstet där hjärtat fanns med ena handen samtidigt som hon försökte svalka sig genom att ta ytterligare en liten klunk vin.

Då han nämnde att hon borde besöka Isilas så skrattade hon till lite, chockad och skämtsamt. ” Javisst…en dag..” svarade hon bara vänligt och nickade lite. Hon ville inte vara oartig och fråga om han inte förstod vad hon just berättat så istället lät hon sin egen längtan och önskan att drömma sig bort svara åt henne istället.
Hon satt en stund och iakttog honom utan att säga något. De kattlika ögonen följde hans rörelser uppmärksamt innan hon gjorde en gest som för att fråga om det gick bra för henne att hämta mera mat från bordet intill?
Då han så självklart nickade och visade åt henne att ta för sig så resten hon försiktigt, ljudlöst på sig och tog mer mat. Den enkla, smutsiga klänningen dolde hennes figur under. Inte för att den var så mycket att skryta med då de hölls på gränsen till svält i garnisonen. För en alv var hon både kort och mer älv-lik än alv-lik.
Lika ljudlöst som hon rest sig satte hon sig igen och hon kunde förstå de något överraskade blickarna hon kunde se hos honom. Hur kunde så mycket mat få plats i en sådan liten kropp? Hon skulle förmodligen bli sjuk av all mat, men hon tänkte inte vara dum att låta ett sådant här tillfälle gå förbi.

Vid hans fråga igen log hon lite snett. ” Om vi hör bättre? ” Hon ryckte lite på axlarna. ” Jag skulle väl säga att det beror på alven. Men om Ni frågar om min hörsel så… jag hör delar av konversationen där nere. Jag vet bland annat att de kommer att skicka upp någon snart för att meddela er att ert bad är klart här i rummen intill…” Hon rodnade lite då en bild av honom avklädd i ett bad svepte förbi henne och hon stoppade en bit frukt i munnen.

Nelia

Hon märkte inte hur han följde henne med blicken men hon kunde känna tyngden av hans blick vid henne. Det var som ett sjätte sinne, att veta att han iakttog henne. Kanske var det en färdighet hon plockat upp av uppväxten i Garnisonen. Trots allt var någon som hon alltid tvungen att hålla alla sinnen öppna i syfte att se efter sitt eget skinn.
Hon slog sig återigen ner vid bordet och åt vidare av maten. Det var inte så att hon saknade bordsskick men det märktes att hon inte var van vid att få sitta ner och äta mat i lugn och ro. Nu när hon slukat den första enorma portionen som en utsvulten varg var rörelserna något mer stilla, som om hon insåg att han inte skulle rycka undan maten helt plötsligt för henne.
Hon njöt mer av tuggorna och lät sig faktiskt ta tid att känna smakerna. Maten var långt ifrån bättre än den i Garnisonen och hon verkade förtjust i betorna då hon tagit extra många av dem.

När han erkände att det var en bra egenskap med så bra hörsel nickade hon bara. ” Den kommer mig väl till pass i Garnisonen” svarade hon erkännande utan att gå närmare på varför det just var bra att ha den just där. Så mycket sas trots allt i tystnaden efteråt och han verkade styra om ämnet igen. Hon skulle precis stoppa en beta i munnen då han erbjöd henne ett bad på ett sådant ursäktande vis och en djup rodnad spred sig över hennes kinder.
Hon visste att hon var smutsig, hon visste att klänningen var både smutsig och sliten men att han besvärats av hennes smuts så mycket fick henne att skämmas något. Hon försökte trots allt att tvätta sig både morgon och kväll. Men just den här kvällen hade han ju fångat upp henne också efter en lång dags slit och arbete. Men att han i sin vänlighet erbjöd henne ett riktigt bad kunde hon inte riktigt greppa. Hon stänkte betan igen och lät den vila på tallriken.
“Det…det är vänligt av er herr Astor. Verkligen…” hennes instinkt och första reaktion var att ursäkta sig, sin smutsiga uppenbarelse som uppenbart plågade hans närvaro men en önskan om att faktiskt få prova ett riktigt bad hindrade henne från av avsluta det hon fortsatt tänkt säga.

Som en skänk från ovan så hörde hon de diskreta knackningarna på dörren och en av värdshusets pigor stod försiktigt i dörren. Hennes ögon blev runda som tefat då hon såg Nelia sitta vid bordet med både mat och vin(!) framför sig i vad som verkade vara en intimare middag. Hon gapade några gånger innan hon slog ned blicken då hon märkte att hon stirrade. ” Ert bad är klart herr Astor. Det är rummet med den gula dörren, det finns handdukar och en ren nattsärk till er. Ni kan…” hon tvekade kort, en sekund innan hon harklade sig lite ” Ni kan skicka ner er alv och meddela när ni badat klart. ”

Nelia såg mellan herr Astor och pigan i dörren. Hennes chockade min sa väl allt. En alv satt inte vid herrarnas bord och åt av deras mat, drack av deras vin. Men hon rörde inte en min utan väntade bara på att han skulle tala med pigan och sedan skicka iväg henne.

Nelia

Hon såg på herr Astor, Caspian la hon till i minnet, när han reste sig för att möta pigan i dörren. Hennes egna ögon var också runda som tefat när han talade och pigans uppenbart besvärade uttryck och chockade min fick henne att le något roat då kvinnan avlägsnat sig och dörren återigen stängts.
Hon vände blicken till hans ansikte, kinden full av beta och ett genuint brett leende på läpparna. Det var så ärligt och hela hennes ansikte sken upp för en stund innan leendet falnade sakta.
Vad han än kunde erbjuda henne så slog inget minen som den där pigan just haft. Hon tuggade långsamt ur sin mat och slickade sig lite om läpparna.

” Herr Astor… ni förstår att hela stan kommer att tala om er… i inte allt för vänliga ordalag nu..” sa hon ändå lite försiktigt och la ned besticken. Hon slickade sig lite om läpparna och tog en klunk av vinet och hon kände hur det värmde och hummade i kroppen. Hennes öronspetsar blev något rödare och hon var inte helt säker på om det var vinet eller herr Astor som haft den största inverkan på det. Hon slog ned blicken något och log ett rodnande litet leende.

Nelia

Hon tuggade långsamt ut maten och slickade sig om läpparna. Hon hade lagt ner besticken och då han kom närmare kände hon hur hon spände sig lite. Men det var inte av samma nervositet som när andra människor närmade sig. Han hade med all sin vänlighet och generositet fått henne avslappnad i hans avsikter. Nej hon spände sig av någon annan orsak, något hon inte riktigt kunde sätta fingret på än. Hon reste sig lite långsamt ur sin stol då hans ord verkade antyda att själva mat-ätandet var över för kvällen.
Då han talade om att han luktade och var smutsig så lutade hon sig lite närmare och drog in lite av hans lukt. Hon log ett litet leende och skakade på huvudet. ” Ni människor måste ha bättre luktsinne… om vi alver har bättre hörsel” . Hon lät blicken vandra till hans ansikte för en sekund och ett litet skämtsamt leende syntes försiktigt på hennes ansikte.
Hon hade sagt det lite prövande, som om hon inte var helt säker att hon kunde eller fick vara så avslappnad med honom att hon kunde skämta.

Hon nickade sedan lite som för att visa att hon accepterade hans erbjudande men vid det här laget var hon ens osäker på att hon skulle kunna säga eller tacka nej. Inte nu när pigan redan upprört där nere gjorde i ordning ett bad även för henne.
Det tog inte lång tid innan karen var klara och pigan meddelade igen att det stod redo. Hon tvekade lite då hon följde med herr Astor till rummet där karen stod. Det fanns trots allt bara ett rum som var ordnat för bad på den här våningen. Hon stod stilla i dörren med honom, karen var ställda en efter den andra så att man antingen kunde bada rygg mot rygg eller ansikte mot ansikte. Hon tvekade något. ” Efter er herr Astor..”
Det var inte ovanligt att både män och kvinnor tvagade sig i samma rum men en alv och en människa. Det var nog första gången tänkte hon och kände ett litet roat leende sprida sig igen.

Nelia

Hon såg lite tveksamt på honom och följde honom in i rummet. Hon stängde dörren och såg till att ventilen ut var öppen.
Han verkade för ett kort ögonblick bekymrad. Inte nödvändigtvis obekväm men han var inte så lätt att läsa av alla gånger. Hon tände ett par oljelampor och rodnade då han tillslut sa att hon inte skulle tjuvkika. Hon sträckte lite på sig och rodnaden spred sig från hennes öron till hennes kinder. Hon vände direkt på sig, långsamt och nickade lite ” Jag tjuvkikar aldrig herr Astor. Det skulle inte falla mig in” sa hon ändå för hans försäkring och hon försökte att låta rösten låta neutral. Hon kunde inte bestämma sig om hon skulle vara sårad, förnärmad eller road över kommentaren. Hon stod stilla och väntade tålmodigt, ansiktet mot den ena väggen, orörlig och ljudlös. När hon hörde vattnet skvalpa och hans nöjda suck så drog hon tveksamt klänningen över huvudet. Hon hade redan under sin väntan snört upp den enkla snörningen.

Om hans äntrande av karet hade följts av ljudet från vatten och nöjda suckar så gled hon ned ljudlöst. Endast efter en stund kom en mer lättad suck ur henne. Hon hade aldrig tagit ett riktigt bad och hon slöt ögonen för en stund. Hon var mätt, något varm av vin och sällskap och nu avslappnad i ett bad. Det måste vara en dröm… Hon hoppades att hon aldrig skulle vakna.

Hennes nakna kropp var täckt av blåmärken, ärr och några färska sår. Kroppen slank och något undernärd men det fanns där något, något som skvallrade om att hon kanske hade kunnat blomma ut till en vacker blomma, om hon bara fått chansen. Men såhär i mörkret, smutsen och den näringsfattiga jorden blev det inte mycket av blommorna.
Hon låg där en lång stund i en laddad tystnad. Hon kunde känna att stämningen i rummet var laddad men inte alls på samma sätt som hon var van vid och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga eller göra.
Hon visste inte om hon förväntades att bryta tystnaden eller om han föredrog den.

Nelia

Hon både njöt och avskydde tystnaden här i karet. För det kändes som om luften laddades som innan ett oväder. Just när regnet ska komma och det doftar sådär ljuvligt regn. Förväntades hon säga något? Underhålla honom på något sätt som hon bara inte förstod? Hon kände sig så vilsen och osäker. I Garnisonen visste hon vad som väntades och vad som skulle hända om hon inte följde order, eller vad som skulle hända även om hon gjorde det. Här …
Hon var som en strykrädd hund, en beskrivning hon hört fler gånger än hon kunde räkna. Men för första gången så kände hon sig som en sådan också.
Hon sjönk ned i vattnet och lutade huvudet mot kopparkarets kant. Insidan var mjuk, len och inte alls sträv som ett kar av trä. Hon drog en liten suck innan hon hörde hans fråga.

Hon satte sig lite försiktigt upp och vände ansiktet bara lite grann, hon ville inte förnärma honom genom att se på honom för mycket. Hon hade trots allt lovat att inte tjuvkika. Så hon uppfattade honom bara i ögonvrån och höll blicken fäst på ena väggen.
” Jag har aldrig tagit ett bad. ” svarade hon bara helt ärligt på hans påstående. Hon lät orden dö ut och skakade sedan på huvudet då han verkade fortsätta med så låga tankar om sig själv. Eller henne. Och hon visste inte vad som var värst.

” Nej. Du är en man. Människa. Viktig sådan. Du är inte bortskämd. Det är naturens ordning av saker. ” sa hon bara och ryckte lite på axlarna. “Jag skulle säga… att du är den snällaste mannen jag träffat. Inte den mest bortskämda” Svarade hon sedan ärligt, något lägre kanske då hon fick anstränga sig för att hålla rösten stadig och hon log rodnande igen innan hon vände bort ansiktet och sjönk ner i karet igen. Hon tog ett djupt andetag innan hon sjönk under ytan. Hon hade alltid velat prova. Det röda håret blev några nyanser mörkare och lockarna drogs ut något. De spetsiga öronen tydliga då hon återigen kom upp över ytan. Hon strök vattnet ur ansiktet och ögonen. Hon satte sig upp i karet och sträckte sig efter den lilla svampen som låg på en pall intill. Och tvål! Vid alla gudar det fanns till och med en tvål till henne! En helt ny sådan också.

Nelia

Hon märkte inte att hon fått honom obekväm. För henne var det ju trots allt sanning. Hon kände inte till något annat. Så var ju livet. Det fanns herrar så fanns de där under och så fanns där alver. Hans utbrott fick henne dock att stanna upp något och hon vände sig lite om mot honom. För vid hans nästa utrop skvalpade vattnet i hans kar och hon kunde höra vibrationen i luften av hans upprördhet. Hon höll tvålen och svampen i var sin hand och såg på honom. En kort stund, men en sådan som kändes som en evighet lät hon blicken falla över honom. Hans våta hår, bara överkropp i karet och rodnaden som varit lätt skär över kinderna blossade till och hon vände hastigt bort huvudet. Hon satte sig återigen med ryggen mot honom, något stel och rak i ryggen.

” Vem…vem gjorde vad herr Astor?” frågade hon honom och harklade sig lite för att få rösten att låta normal. Då han följde upp sin fråga började hon långsamt att gnida tvål och svamp mot varandra. Hon visste inte hur hon skulle svara honom riktigt. Ja de hade skadat henne i Garnisonen men så hade de också haft rätt att göra så. Hon började långsamt tvätta ena armen med svampen. Den ingrodda smutsen rann långsamt av och avslöjade ljus hy som var långt ifrån felfri. Kroppen hennes var täckt av blåmärken, skrapsår, ett och annat skärsår. Ryggen bar märken efter både äldre och nyare bestraffningar. ” Jag tjänar Garnisonen. När..när jag inte gör mitt arbete tillfredställande är det i deras rätt att tillrättavisa eller bestraffa oss herr Astor.” svarade hon sedan efter en stunds tystnad. Hon försökte låta rösten vara så neutral hon kunde. Då hon inte hörde något så vände hon sig något om, sneglade på honom över axeln.
” Du glömmer herr Astor. De finaste folken tjänar sitt land och sitt folk. Jag tillhör inte ert folk. ” det var tydligt vad hon menade med det hela och gav honom ett ursäktande litet leende.

Nelia

Hon kände hela rummet vibrera. Eller det kändes som det då hon lyssnade till hans djupa och arga andetag. Hon svalde något och fortsatte lugnt och försiktigt att tvätta sig. Hans andetag blandades med det stilla ljudet från droppande och något skvalpande vatten. Hon vände de kattlika ögonen mot honom då han utbrast sina ord i häftig ilska. Hon stannade upp i rörelserna och vände sig halvt mot honom nu. Hon hade aldrig sett en man, en människa så arg och upprörd över en alv. Över henne. Hon visste inte hur hon skulle reagera. En del av henne ville lugna honom, förminska det hon varit med om. En annan del av henne ville kasta sig i hans famn och gråta ut. Få känna den där trösten och höra att allt skulle bli bra, bättre.

” Herr Astor..” hon började mjukt och släppte svampen i karet. Försiktigt sträckte hon ut sin hand för att försiktigt röra vid hans arm. En fjäderlätt rörelse. ” Ni är inte i Karm längre.” svarade hon tillslut lugnt och log ett litet mjukt leende innan hon försiktigt drog åt sig sin hand. ” Det är inte ett brott. Inte här herr Astor. Och jag råder er att sänka rösten, innan värdshuset kommer att anse att ni är till större besvär än en tillgång ” fortsatte hon mjukt. Hon lät blicken vila vid hans en kort stund innan hon diskret vände bort huvudet igen och vände sig med ryggen mot honom. Hon lutade sig tillbaka ner i det varma karet. Lika mycket för att njuta av det varma vattnet som för att skyla hennes kropp. Den verkade bara göra honom upprörd och hon ville inte vara honom till besvär.

Hon drog upp ena benet över vattnet och började att tvätta sina fötter istället med tvålen och svampen. Det fanns de som försökte göra motstånd, som försökte ändra livet för alla i Iselem. Men hon vågade inte ens andas tanken. Hon hade besökt ett sådant möte och hon visste att det fanns de människor som också ville se en förändring. Men han kom inte från landet och var det något hon lärt sig av livet i Garnisonen så var det ändå att en förändring aldrig kunde tvingas på från utsidan.
Hon slöt ögonen kort och drömde sig bort, till ett liv där hon kunde ta bad oftare. Där alla bjöd henne till bords och där hon fick smaka vin oftare.