Nelia

Hennes instinkt verkade ha guidat henne rätt trots allt att röra vid honom och mjukt förklara att hon inte höll något emot honom. Att det bara var så livet var här för någon som henne.
Han verkade tystna i hans värsta utbrott men hon hade nog aldrig hört eller sneglat mot någon som så ilsket och våldsamt tvättat sig som herr Astor just denna afton.

Hon lät honom vara i sina egna tankar, i sitt egna tvagningsraseri, samtidigt som hon själv försökte skrubba sig så ren hon kunde. Det var lite svårt att nå ibland och håret fick hon tvätta tre gånger innan hon inte kunde känna något flott eller smuts mellan fingrarna. Vattnet var fortfarande varmt men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att vatten kunde bli så smutsigt efter henne.
Plötsligt reste han hastigt på sig och virade en handduk kring midjan och hon gjorde verkligen allt för att inte låta blicken vandra till honom. ” Det är lika svårt att förstå för mig att ni blir så upprörd herr Astor. Jag vill inte vara oartig eller otacksam.. men.. men jag kan inte förstå att någon som er ens ser åt någon som mig. Det är… det har..aldrig hänt och jag måste säga att det känns overkligt. Som en dröm..” la hon till med ett litet rodnande leende.

Hon ville inte gärna kliv upp ur badet och bortblåst var hans mer återhållsamma och korrekta sätt. Att inte se på henne, att tilltala henne med en ton av distans. Hon försökte desperat klamra sig fast vid dess rester. Då han talade om att se på hennes sår så vände hon blicken långsamt upp över honom. Hon svalde något och kände kinderna bränna något. Hon borde verkligen inte känna så för någon som han. Absolut inte! ” Mina sår?” frågade hon och försökte hålla tankarna till det han sa och inte till det hon såg.

Nelia

Han bekräftade med ett ord, -ja- att hon hört rätt och slog sig sedan ned på knä vid hennes kar. Han stirrade på henne, uppriktigt med sina blå ögon och hon svalde något. Han som sagt åt henne att inte tjuvkika stirrade nu intensivt på henne. Hon kunde se en hel del upprörda känslor i de blå ögonen och hennes egna  kattlikna ögon studerade honom närmare också.
Det var väldigt få människor, eller alver för den delen som hon vågat möta blicken på. Ett helt liv i Garnisonen hade lärt henne hur hon kunde vända blicken mot ansikten utan att faktiskt möta blicken.
Men hans ögon såg så intensivt på henne, hon kände något beröra något inom henne. En för längesedan begravd del av henne själv. Känslan chockade henne och hon svalde något gånger.

Han var en paladin! En viktig människa från Karm som styrde på Garnisonen… en paladin och här satt hon och njöt av hans dyra badvatten och tvål. Hon blev så chockad över avslöjandet och så tagen av hans erbjudande att hon bara stumt kunde nicka. Hon hade inte stora smärtor av såren, men visst kändes dem. ” Kan… kan ni vända er om..?” frågade hon efter att ha funnit rösten något. Den lät lite skakig och bröts kanske i början innan hon hittade den. Hon visade mot handduken att hon skulle kliva upp ur badet. Men hur det skulle gå till, själva helandet, hade hon ingen aning om.

Nelia.

Hon klev upp ur badet och virade handduken om kroppen efter att ha torkat av det mesta av vattnet från den och håret. Hennes våta hår föll i vilda lockar kring ansiktet och ner över axlarna. Hon rättade till handduken och såg sedan mot honom. ” Så…” sa hon sedan lågt och kände hur luften var full av…förväntan. Hon visste inte vad hon skulle säga eller vad hon skulle tro. Hon hade aldrig trott att hon skulle kunna vara ens i närheten av någon som han och här åt hon av hans mat, drack hans vin och inkräktade på hans bad. Hon rodnade något då hon stod här i bara handduken med honom. Hon svalde hårt och kände kinderna hetta varma och röda.
Så visade han mot en stol och önskade att se hennes rygg.

” Javisst..” svarade hon med ett litet leende och slog sig ned på stolen med armarna om stolens rygg. Hon lossade lite på handduken och lät den falla öppen ned mot svanken. ” Såhär?” frågade hon lite försiktigt och kände nervositeten sprida sig i kroppen blandad med en laddad…värme? Hjärtat slog hårt och hon sneglade mot honom över axeln en stund. Han verkade djupt bekymrad när han såg på henne och hon vände hastigt bort blicken och såg framför sig istället. ” Hurdå..underligt?” frågade hon tveksamt och undrade om hon skulle förbereda sig på någon smärta eller liknande men så la han försiktigt handen mot hennes rygg och hon drog efter andan. Värmen spred sig från hans hand, behaglig och välkomnande. Känslan var…underlig verkligen. Det pirrade varmt i kroppen, ett lugn, en lycka och känslan av att vara avslappnad och tillfreds spred sig ända ut till varje hårstrå.
Det kändes som…ren kärlek och värme. Hon kände hur hjärtat slog fortare, hur det blev lättare att andas och andetagen kom djupare samtidigt som ett stort leende spred sig på hennes läppar. Det kittlade som inifrån och ut!
Det var inte bara de ytliga såren som sakta läktes av hans helande hand, det var som om såren i själen och sakta läktes.

Hon satt något rakare och plötsligt drogs värmen ifrån hennes hjärta och sinne och drog sig tillbaka. Hon satt stilla en stund, ett par andetag som hon drog häftigt. Hon hade inte ens märkt att hon börjat gråta för när hade hon gjort det sist? Hon mindes inte ens längre och trodde nog att hon glömt hur man gjorde. Hon reste sig sakta upp och rättade till handduken något innan hon vände sig mot honom. Ögonen klarare, varmare kanske. Kinderna en mer hälsosam lyster.
” Ja. Mycket” svarade hon ärligt, andlöst nästan och stirrade på honom. Hon rörde sin axel något, nacken. ” Jag…jag vet inte hur jag ska..vad..jag..” hon var mållös och på impuls tog hon ett steg fram och kramade om hans midja. Hon kramade om honom hårt och drog ett snyftande andetag innan hon lika plötsligt som hon kramat om honom drog sig ifrån honom med två lätta steg. Hon höll handen för munnen som om hon chockat sig själv. ” Jag ber om ursäkt! ” hon slog hastigt ned blicken och rodnaden spred sig från kinderna, ner över halsen och upp till öronen.

Nelia

Hon såg ned något då hon rodnade så kraftigt. Hon kände sig full av energi, levnadsglad och bara…bra. Hon hade nog aldrig känt sig såhär någonsin. Det var nästan euforisk. Men då han talade om hur han var svag och behövde sätta sig ned så fick hon en bekymrad rynka i pannan. Hon tog ett steg närmare honom för att hjälpa till med något men då han sträckte sig efter nattsärken vände hon sig hastigt om.  Hon svalde hårt och bet sig lite i läppen.
” FInns…det något jag kan göra? ” frågade hon tillslut och sneglade lite försiktigt över axeln för att se att han var klädd och hon drog handduken närmare om kroppen.
På en stol låg ytterligare ett plagg till henne att låna under tiden pigorna i värdshuset skulle tvätta hennes gamla slitna klänning.

Hon gick också fram och drog den vita nattsärken över huvudet. Tyget var mjukt och lent och föll väl kring hennes bara ben. Hon torkade håret lite extra med handduken innan hon vek den omsorgsfullt och placerade den över ryggstödet på stolen som stod nära den öppna spisen. Hennes röda hår lockade sig lätt över axlarna, ögonen klara och uttrycksfulla och kinderna bar en kraftig rodnad. Hon såg nog mer hälsosam ut än någonsin. Full av liv.

Nelia

Hon såg hur han tittade på henne en bra stund innan han bjöd henne tillbaka till rummet. Hon nickade lite och följde med honom tillbaka och log lite snett, nästan besvärat då han höll upp dörren åt henne. Hon stannade till något tafatt i rummet då han damp ner i stolen med en duns.
” Jag ska inte börja med att säga att jag förstår… för det gör jag inte.” sa hon med ett litet leende och såg sig om. Hon såg att pigorna varit framme och hon sneglade mot honom. ” Jag kan hämta något att äta och dricka. Pigorna sköter sitt arbete flitigt här. ” erbjöd hon sig med ett litet leende.
Hon kunde se hans tvekan i blicken men log något mjukare. ” Det är mig inget besvär..” la hon till för säkerhets skull för hon hade märkt hur han ogillade att hon utförde sysslor. Tillslut verkade han ge med sig och hon nickade lite.

Hon var snart tillbaka med mera vin och en bricka med enklare mat. Det fanns korvar, olika bröd och ostar, frukt. Hon hade också sagt till att de badat klart. Pigorna hade gett henne en kort blick men efter hur han behandlat dem framför henne och framförallt att han verkade se henne som något av en gäst så hade de inte avfärdat henne.
Hon dukade upp maten på bordet vid fotöljerna, ställde fram glas och hällde upp vin till honom. Hon arbetade nästan helt ljudlöst och rörelserna var mjuka som vinden. Hon höll blicken undan honom, som om hon gjort detta hela livet. Vilket säkert också var sanningen.

Nelia

Hon hade tvekat då hon sett honom sova men så hade hon börjat göra lite mer ljud och sett hur han vaknat till och tittat hungrigt på tallriken. Var det en blick hon kände igen så var det hunger och hon hade sett till att han fått mat och dryck så fort som möjligt.
Hon åt med honom under tystnad och tittade in i elden. Hon lät tankarna vandra här och var och gjorde sig så obetydlig och osynlig hon kunde i fotöljen snett mitt emot hans.

Men så verkade hans hunger avta något och han verkade uppmärksamma att hon också satt där. Hon log förstående och nickade något. ” Det låter ansträngande..” svarade hon lugnt med ett litet leende innan han riktade frågan till hennes mående istället. Hon rodnade något och nickade igen. ” Jag.. jag tror aldrig… jag har känt mig såhär..bra förut. ” sa hon sedan helt ärligt och undrade om hon kanske kunde hitta bättre ord för att beskriva det men var inte så säker på att det var möjligt.
” Tack..jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig..” sa hon sedan med ett leende och drog upp ärmarna något på nattsärken för att se den släta huden över armarna. Visst fanns där flera gamla, ljusa ärr men de var bleka och inte så påtagliga.

Nelia

Hon såg på honom då han verkade förvånad över att magin fungerade och hon skrattade till lite. Lågt och blygsamt då hon trots att hon kände sig mer avslappnad i hans sällskap än någon annans ändå förstod sin plats. Hon var alv, han var människa.
Han hällde upp mer vin till henne och hon kände värmen öka igen, vinet började stiga lite åt huvudet och hon blev också mer och mer avslappnad. Den röda färgen och livet självt verkade ha återkommit lite till hennes ansikte och ögon.
” Jag förstår” Svarade hon honom och nickade lite. Var det ett sätt för honom att diskret be henne gå? Men då hade han inte hällt upp mer vin till henne, eller? Hon tvekade kort och kände sig lite osäker.
” Vill ni att jag ska gå? ” frågade hon och lät blicken svepa lite över honom, osäker på vart hon kunde låta den landa.

Nelia

Hon såg frågande på honom då han såg lika frågande på henne och då han fortsatte rodnade hon kraftigt. ” Åhh nej.. nej jag menade…” hon slog bort blicken och drog en numera ren och någorlunda torr korkskruv bakom det långa örat. ” Jag menade det som artigt i..Jag förstår …att du kanske inte önskar mitt sällskap”. Sa hon sedan och log lite ursäktande igen.
Då han så häftigt dock förnekade att han inte ville ha henne där nickade hon lite och slog sig ned i fotöljen vid elden med honom. Hon ställde vinglaset på det lilla bordet intill och kurade in sig i den mjua fotöljen.

” hur skulle jag någonsin vilja lämna er sida herr Astor? ” sa hon sedan utan att vända blicken från elden. Hon vågade inte se på honom men kände kinderna bli allt rödare. Hon svalde hårt. ” Det känns som en dröm att vara här med er. Jag trodde inte människor var kapabla att känna sådan medkänsla”. Sa hon sedan och lät plötsligt något sorgsen samtidigt som hon såg fundersam ut. Hon strök händerna nervöst över det vita, mjuka tyget som utgjorde nattsärken hon fått låna. ” Men jag förstår att inget varar för evigt och alla drömmar tar ju slut till slut.” Hon vände blicken mot honom med ett litet leende. Hon studerade hans anletsdrag närmare som för att memorera dem för sig själv. När han hade rest vidare, när drömmen var slut och den mörka verkligheten gjorde sig påmind igen ville hon minnas hans anletsdrag, minnas allt i detalj.

Nelia

Hon märkte att han blev obekväm vid hennes ord och hon svalde något. Han försökte skämta bort det hon sa men hon fortsatte. Hon ville ändå att han skulle veta exakt hur mycket hon uppskattat hans vänlighet den här kvällen. Helande av hennes skador och sår visst men faktum var att det var det lilla i det hela. Han hade visat henne vänlighet, värme och respekt. Det var för henne ovärderligt och den här kvällen hade nog helat mer sår än de synliga.
Hon släppte honom inte med blicken, de gröna kattlika ögonen studerade honom närmare och vändes endast bort blicken då han uppriktigt verkade obekväm med att hon höll den på honom.

” I Iserion.. är du långt ifrån den mest själviska.” svarade hon bara sakligt och nickade lite. Hon drog upp knäna i den stora, mjuka fotäljen och slog armarna om dem. Hon lutade huvudet lite åt sidan mot den mjuka kudden. ” Trots allt jag berättare er herr Astor… så verkar ni ändå inte förstå. Det är inte min vilja här som avgör något. Jag har ingen. ” hon log nästan lite roat över hur svårt att han hade att förstå världen. ” I Iserion herr Astor..är alla människor som söner till en rik visroy.. och alla som jag.. är något att vara själviska med”. Hon drog en liten suck innan hon tog bort blicken från den mjukt sprakande elden och lät den vila vid hans ansikte kort igen. Hon var mätt, hade hälsan och var ren. Hon kunde känna att hon doftade av de mjukgörande oljorna och tvålen. Det röda håret hade återfått glans och lyster.

Nelia

Hon satt den mjuka stolen, armarna om benen och lutade huvudet mot den stoppade kudden i fotöljen. Hon drog en nöjd suck och kände sig väl till mods. Det var som att vara i en öm moders famn och hon ville aldrig att kvällen eller natten skulle ta slut. Men hon visste att det inte kunde vara för evigt.
Hon vände blicken mot honom och studerade honom närmare där han satt. Det kattlika ögonen vilade vid hans ansikte, hans hår och hans hållning. ” Ni är en enastående människa herr Astor. Jag har aldrig träffat någon som er.” sa hon sedan utan att kunna hejda sig och log sedan lite ursäktande nästan medan kinderna flammande röda. Hon vände diskret bort ansiktet så han inte kunde se den kraftiga rodnad som verkade ha bosatt sig på hennes kinder.

Elden sprakade lugnande och en behaglig tystnad la sig över dem. Hon undrade hur länge hon kunde stanna. Garnisonsmästaren skulle vara rasande och hon fick en orolig rynka i pannan när hon tänkte på vad som skulle vänta henne när hon återvände. Hon hade ju inte gjort något fel men hon visste också att mannens stolthet hade blivit sårad och de alla hade fått extra arbete på grund av henne. Det skulle inte bli den första gången hon fått utstå en bestraffning eller prygling utan egentlig grund. Men något sa henne ändå att den här gången var det annorlunda. Garnisonsmästare hade tappat ansiktet framför sin soldat och rekryt och de alla hade fått mer arbete för att hon inte kunnat göra sitt. Hon bet sig något oroligt i underläppen. Ett nervöst drag hon alltid hade haft.