Nelia

Hon vände blicken Caspian då han började tala till henne, OM henne och hon blinkade några gånger igen. Hon kände kinderna hetta än mer och svalde något. Så fick hon ett generat litet leende på läpparna och slog ned blicken något.
Hon visste inte vad hon skulle svara. *Jag ber om ursäkt herr Astor. Om jag varit för frispråkig. * Svarade hon sedan och harklade sig lite. Hon hade försökt att vara uppriktig men kanske hade hon tagit sig för stora friheter?
Hon fick en liten rynka i pannan och såg mot elden. Eller var det ett artigt sett att be henne att gå? Besvärade hon kanske honom trots allt.
Hon drog en eldröd hårlock bakom det spetsiga örat igen och iakttog elden en stund.

* Jag bör låta er sova och vila herr Astor. Jag har stannat allt för länge, ni har rest långt och haft en lång dag och kväll säkert. Och med tanke på allt ni redan gjort för mig. * hon lät de gröna ögonen glida upp över honom igen innan hon ljudlöst gled ur den sköna fotöljen. Hon ville inte gå. Inte egentligen. Aldrig. Men hon var också rädd att om hon stannade så skulle straffet bli så mycket hårdare.
* Tack. För allt herr Astor. Jag har i ärlighetens namn aldrig upplevt en bättre kväll. Jag önskar att jag skulle kunna återgälda er men jag är rädd att jag inte har något att erbjuda. * hon rodnade kraftigare av den vetskapen och slog ned blicken något skamset igen. Hon stod så lite tafatt en stund. Ett helt livs inpräntande att inte kunna lämna en människas närvaro utan att bli ivägskickad satt trots allt kvar och hon väntade på att han skulle vifta lite med handen att hon hade rätt att gå.

Nelia

Hon såg på honom då han verkade förvirrad för en sekund innan han mer energiskt och positivt höll med om att det var tid för henne att lämna honom. Hon nickade lite och log ett litet snett leende. Hon visste inte varför hon plötsligt kände ett sådant vemod att lämna honom. Inte bara för rädslan att återvända till garnisonen men också en känsla att hon inte ville vara utan hans sällskap. Hon förvånades och förvirrades lite över den känslan.
Hon stod kvar ett steg mellan deras fotöljer och eldstaden och väntade.
* Eskortera mig? Herr Astor… det var min uppgift att eskortera  er säkert hit. Inte tvärt om. * hon rodnade och log ett litet leende. Hon kände för att skratta hjärtligt men det skulle vara allt för opassande. Och hon vågade inte skratta åt honom.

Hon skakade istället på huvudet. Hon kände staden och skulle inte ha några problem att finna sin väg tillbaka. Hon skulle behöva gå till köket för att hämta sin klänning, som hon hoppades skulle vara torr vid det här lagret. Eller så pass torr att hon kunde bära den.
* Så ni…bekräftar att jag kan gå? * frågade hon tveksamt och fingrade lite på särken hon fått låna. En nattsärk. Det kändes lite underligt att stå här med sådana på i varandras sällskap. Hon svalde något och försökte att inte fästa blicken allt för mycket på honom där han satt.

Nelia

Hon rodnade kraftigt då hon hörde honom kalla henne vacker. Hon hade aldrig fått höra det och hon kände hur orden träffade något i hjärtat. Hon strök handen lite över bröstet, som om den pilen träffat innan hon lät handen falla igen.
” Herr Astor. Jag kan försäkra er om att jag kommer att ta mig till Garnisonen i ett stycke. Era ord är allt för vänliga och varma för att höra hemma i Iserion”. Hon svalde något och tog några steg mot dörren då han bekräftat att hon kunde gå.

Hon hade precis lagt handen på handtaget då han verkade tala igen och hon tvekade kort innan hon släppte dörren och vände sig mot honom igen. Han stod borta vid fönstret men vänd mot henne. Hon försökte att inte fästa blicken vid hans ansikte men hon ville inte heller låta blicken vandra över honom allt för mycket. Det kändes…för varmt och underligt.
Hon tvekade lite och svalde några gånger. Han hade rätt i när han sa att han uppfattat att hon inte tyckte om sitt liv.
Hon såg på honom och svalde några gånger. Hon försökte hitta en stadig röst.
“Ni har rätt herr Astor. Hur kan någon trivas med det liv jag har? Men jag har inget val. Jag kan inte betala min skuld och att lämna Garnisonen är uteslutet. Det är en säker död… och inte bara en snabb sådan. Den skulle bli lång, utrdragen. Ett exempel för andra att inte våga sig på samma sak.” . Hon svalde hårt några gånger och hon hade blivit något blek när hon talade om det. Det var uppenbart att hon sett sådana bestraffningar mer än en gång och rösten darrade något av rädslan.

Hon slog ned blicken något och skakade på huvudet. ” Jag har inget annat val än att återvända och varje minut jag dröjer är jag allt räddare att reprisalierna blir allt större. Ni var i all er rätt herr Astor att fråga om en vägvisare. Men när ni valde mig fick ni inte bara Garnisonsmästaren utan alla de han har under sig, alla människor att tappa ansiktet. Att välja en alv framför en soldat…” hon skakde på huvudet och det var uppenbart att hon var rädd. Hon slöt ögonen en sekund och drog ett djupt andetag.
” Ni visste inte herr Astor och var i all er rätt. Men det kommer inte att göra mitt liv lättare. Och även om min skuld skulle lösas skulle jag inte ha någonstans att ta vägen och inget att försöja mig på.”

Nelia

Hon tog stod kvar då han talade vidare och hon svalde hårt då han kom fram till henne. Han stod så nära att hon kunde känna värmen komma från hans kropp genom henne tunna nattsärk. Hon lät blicken vandra över honom och kunde inte låta bli. Kinderna hettade röda och hon svalde hårt igen några gånger. Hon kände hur hon pressades mellan dörren och honom och då han tog hennes hand kände hon som en varm stöt gå igenom den vidare genom kroppen.

Han sa några ord, ord hon inte förstod och inte hörde fullt ut. Men hon kände värmen sprida sig i kroppen tillsammans med en kittlande känsla. Hon kunde inte släppa honom med blicken och då han var klar så kände hon hur de fortfarande höll varandra i handen. Hon ville inte släppa den, ville inte släppa stunden heller och hon undrade vad för slags förtrollning han lagt på henne.
De var inte den han förklarade för henne som hon undrade över och hon slickade sig lite om läpparna.
Det fanns något mellan dem, en dragning hon inte kunde förklara riktigt och något som hon visste var dömt att misslyckas. En man som han kunde aldrig se något i någon som henne.

” Varför…hjälper du mig..?”  frågade hon lågt och kände och hörde hur hon lät lite andfådd.

Nelia

Hon synade honom närmare, han stod ju så nära henne och hon svalde hårt. Hjärtat rusade och hon kunde se hur magin återigen påverkat honom. Hon höjde den fria handen för att hjälpa honom men han verkade räta på sig och hon sänkte den igen. Hans blick mot henne fick henne att svälja något och hon kände hur han strök hennes hand med sin tumme innan han verkade komma på sig själv och släppte den som om han bränt sig.
Hon slog ned blicken något men höjde den sakta igen. Hon stod fortfarande fast mellan dörren och han själv.
” Ja…varför? ” frågade hon lite lågt igen, viskande igen.

Hans förklaring fick ett litet leende att sakta växa på hennes läppar igen efter att han släppt hennes hand så plötsligt.
Hon kände rodnaden på sina kinder. ” Det…var..” hon kom inte längre innan han avbröt henne med sin nästa fråga och hon visste inte ens vad hon skulle säga eller göra. ” Ge oss av…? ” frågade hon och rynkade pannan. Hon förstod ingenting nu.
” Herr Astor…. mår du bra? ” hon kunde trots allt inte släppa helt på etiketten. Hon vågade inte. Hon höjde handen försiktigt och rörde vid hans arm innan hon sökte hans blick igen.

Nelia.

Hon såg på honom både med en orolig och varm blick. Det kändes som om luften i rummet blev allt tjockare, som om dofterna blev skarpare och hon svalde hårt igen några gånger. Det kittlade i fingrarna som hon hade på hans arm och han vände blicken till henne. Han verkade trött och la handen mot väggen för att stödja sig. Men det fick henne också att bli mer inkapslad av hans kropp mot väggen. Hon blinkade några gånger och kände kinderna bli rödare igen. Hon slickade sig om läpparna.
” Jag vet inte Herr Astor…” fick hon ur sig lågt. Hjärtat rusade och hon hade aldrig känt sig så självmedveten som nu.

Alltid när hon stått nära människor såhär så hade hon skakat av rädslan. Hon hade fått utstå så mycket hat och här stod en man framför henne och utstrålade så mycket värme och omtanke att det fick hennes sinnen att spela henne ett spratt.
Hon kände hur hon drogs närmare honom av en kraft hon själv inte kunde förstå. Det var som en mal som drogs till ljuset och hon kunde inte förstå det riktigt.

” Jag vill inte lämna dig heller…” viskade hon lite lågt där hon stod så nära honom och lät blicken vandra över hans ansikte något. Hade hon precis sagt det där högt?!

Nelia

Det var som att stå och titta in genom ett fönster. Som om allt inte hände henne. Inte på riktigt. Hon hade ju bara mött honom för några timmar sedan! Ändå hade hela hennes värld ställts på ändan och han hade visat henne en helt ny sådan. Människor, män kunde vara varma, vänliga. Han hade helat hennes skador men det var inte de fysiska hon tänkte mest på.
Hon svalde hårt då han strök henne över hennes spetsiga öra med sin lediga hand medan han lutade sig med den andra mot väggen. Hon kände hjärtat rusa, andningen något ojämn.
Hon kände sig nervös, mer nervös än hon någonsin känt sig i sitt liv och hon svettades om händerna. Varför gjorde hon det?!

Du kan bli min…rösten ekade i huvudet och hennes börstkorg hävdes och sänktes i något snabbare takt. Han erbjöd henne att stanna? En väg ut ur mörkret.. Hon hade känt det redan när hon sett honom första gången. Känt en samhörighet som hon inte kunde förklara. Hans magi vibbrerade genom henne, hon kunde känna den. En varm närvaro som letade sig in i blodet.
Hon höjde sitt ansiktet mot honom, de var så nära nu. ” Ber …du mig att stanna..herr Astor?” frågade hon knappt hörbart.

Nelia

Hon kände honom fortsätta att smeka hennes öra. Hon visste inte varför hennes hjärta rusade, hennes kropp pirrade och en vibbrerande värme av magi strömmade genom kroppen. Hur kunde en sån enkel lite beröring få hennes kropp att reagera så kraftigt? Hennes spetsiga öra som var så olikt hans, som var så hatad i hela Iserion. Det enda hon kände till var människor som drog i dem, skar av dem… och här stod han och smekte dem ömt, förstrött som att det var det mest naturliga och ömsinta i världen.

Det har var galenskap. För dem båda. Hon ville säga nej. Han hade ingen aning om vad han bad om, vad vinet säkert fick honom att säga och göra. Men han framstod inte som en berusad man, inte på vin eller andra drycker. Men förstod han verkligen vad han sa? Vid hans ord om att han bad henne stanna kände hon något snärja henne, som om något osynligt och kraftfullt slingrade sig om henne och drog henne till honom. Hon visste någonstans att han uppriktigt bad henne och frågade henne om beslutet men det kändes som om han redan beseglat det. Hon kanske borde blivit rädd över känslan, att bli bunden till någon på ett sätt hon inte kunde förklara men sådana känslor verkade inte existera för henne med honom.

Hon kunde inte svara, inte formulera ord som var nog för stunden så hon nickade långsamt utan att släppa hans blick. Hans varma brinnande blick. Hon kunde se att han brukat magin igen för han var något blekare om kinderna än för en liten stund sen men hon kunde inte se tröttheten i ögonen som när han helat henne. Där i fanns bara något annat….
Hon hörde hans ord om att hon inte hörde hemma i Garnisonen och kunde inte förklara det men hon svor att hon kunde höra honom förklara att hon hörde ihop hemma med honom. Hon svalde hårt och fortsatte att nicka långsamt samtidigt som hon sträckte sig något mot honom med ansiktet. Hon ville stanna hos honom, med honom och hon visade det på alla sätt utom att säga alla varma känslor som flödade rakt ut. Hans läppar var så nära nu och hon undrade hur det skulle vara att känna dem mot sina, att falla i hans famn?

Nelia

Hans fingrar fortsatte att smeka hennes öra och den enkla beröringen fick henne så varm, hur var det ens möjligt? Hon lutade sig något närmare honom med ansikte vinklat upp mot hans. I ögonvrån såg hon hans arm där han höll den utsträckt då han stod med handen mot dörren strax ovanför hennes huvud. Kanske var han trött av att han brukat så mycket magi?
Värmen och den laddade luften mellan dem var svår att inte känna så lät han sin hand släppa hennes öra och vandra in i hennes röda lockar. Han drog henne lätt till sig samtidigt som hans läppar rörde vid hennes.

Kyssen var som inget hon någonsin upplevt och den omslingrande känslan hon känt tidigare ökade i tiofalt. Kyssen djupnade och hon kunde inte säga om det var han eller hon som drev på det mest. Hon slöt ögonen och lät sin ena hand sakta röra vid hans arm och det verkade få honom att bryta den förtrollning som låg om dem. Han drog sig bort något med läpparna från hennes men han stod fortfarande så när med handen i hennes hår.

Hans rabblande ursäkter fick henne att le lite och innan hon visste vad hon gjorde själv så ställde hon sig på tå och pressade sina läppar mot hans igen. För det var lättare att visa vad hon kände och ville än faktiskt säga det. Hon visste inte om han skulle besvara den men hon handlade mer på instinkt än eftertanke.

Nelia

Han besvarade snabbt hennes kyss och hon, liksom han, förlorade sig i dem. I stunden.
Försiktigt la hon händerna på hans midja och höll dem där under tiden läpparna utforskade hans. Att han var paladin, att det här stred mot allt han var visste hon inte om. Hade hon backat om hon vetat?

Tillslut drog han bort sina läppar från hennes igen och hon kände intensivt saknade av dem. Det var så underligt, för bara några timmar sedan hade de inte ens vetat om varandras existens. Han sa hennes namn nästan som en varm vördnad. Hennes kinder var blossande röda som hennes röda, vilda lockar och nu också större delen av hennes öra.
” Ja.. öhhm..  och du?” Frågade hon med ett litet förläget leende.