Nelia

Hon såg hur hans kinder också hade en hälsosam rodnad och hans något sneda leende fick henne också något knäsvag. Hon kunde inte förklara det men det kändes som att vara med honom här var den rätta platsen för henne att vara på. Precis som hon tyckt hört honom säga så hörde hon till honom,. Hon följde hans blick till det stora rummet, den lilla lägenheten han hyrt innan den vandrade tillbaks till hans intensiva blick då han ställde sin fråga igen. Som om han ville försäkra sig om att hon skulle stanna.

” Ja.. som din gäst..” svarade hon och svalde något. Det lilla leende något snett och deras blickar som de utbytte skvallrade om att de båda nog visste vad en sådan inbjudan skulle sluta.
Hon kunde inte så lätt röra sig från dörren då han höll sin arm och sin kropp något som bäst kunde liknas vid en barrikad. Så hon stod kvar där och väntade på att han motvilligt skulle dra sig en bit ifrån henne och han verkade något motsträvig mot tanken.
” Elden kommer inte tända sig själv..” sa hon sedan med ett litet lågt skratt och kunde tillslut slinka under hans arm för att röra sig mot eldstaden.
Han hade inte bett henne tända den. Men det kom så naturligt till henne. Hon var alv och han var människa. Hennes uppgift måste ju således vara att tända den.

Nelia

Hon märkte inte hur han såg efter henne men hon kunde känna hans blick över henne och hon försökte att inte tänka så mkt på den där hon gjorde liv i eldstaden. Då hon backade ifrån den något kunde hon se hur han förberett en fäll framför den brinnande elden och hon slog sig ned när han klappade lätt på platsen intill honom.

Hon rodnade då hon insåg att han måste iakttagit henne när hon krupit halvvägs in i eldstaden. Hans ord fick henne att rodna mer, var det ens möjligt? Tänkte hon och leendet blev ett mer blygsamt sådant. ” Ja.. jag måste vara det. Annars är jag inte mycket värd här i Iserion” förklarade hon låg.

Så kände hon hur hans hand fastande över hennes igen och hon vände blicken långsamt till hans. Hon svalde något igen. Varför kände hon sig så nervös?! Vid hans beröring flammade den där pirrande, snärjande värmen upp igen. Magin flödade mellan dem och hon lutade sig sakta in mot honom igen

Nelia

Hon drog på munnen i ett litet större leende då han talade om att hon borde hyllas för att kunna göra upp en eld. Hon skrattade tillslut, tanken var så rolig. Att en alv skulle hyllas eller ens uppmärksammas för det som förväntades av dem. ” Att göra eld eller skrubba golven är knappast som att bruka magi…herr Astor..” la hon till och rodnade något. Hon menade det dock, verkligen. Herr Astor… borde hon kanske kalla honom något annat? Han hade inte rättat henne hittills så hon höll sig till det som kändes korrekt trots allt. Hon såg ned på hans hand då han kramade hennes och hon log ett snett leende.

” En äventyrare… ja… kanske. Jag har alltid drömt om världen och platserna bortom Iserion. När de inte ser mig så studerar jag ofta kartorna som ligger framme. Eller den stora på väggen inne hos Garnisonsmästaren när jag kallas dit..” Hon svalde något och vände bort blicken från hans, rädd att han kunde läsa av hennes ansikte och vad hon kände inför att kallas till Garnisonsmästarens kvarter.
” Du måste ha sett mycket av världen…har du någonsin rest med ett skepp? ” Hon försökte få huvudet att fortsätta konversationen, försöka tänka på annat än den heta värmen som höll på att leta sig upp över hennes arm.
På vad som helst annat än hans varma kyss och hennes hjärta rusade av den än.

Nelia

Hon svalde hårt då hon kände handen på sin rygg. Värmen spred sig direkt och intensivt över hela kroppen. Hon svalde hårt flera gånger och försökte koncentrera sig på det han sa, inte bara vad hon kände för stunden.
Hon visste redan att han var en god man om den saken hade hon ingen tvekan men hon ville också lära känna honom bättre. Då han talade om olika diplomatiska uppdrag så lät hon blicken vandra upp över honom igen.
Hon hade ju förstått att han kanske inte var vem som helst, han var trots allt paladin, men diplomat och adel?!
De var varandras motsats verkligen. Inte bara att hon var alv och han människa. Men han hörde till de högt uppsatta och hon… hon var ingen. Hon såg hur han betraktade henne, hennes ansikte och hår. Studerade henne faktiskt och hon kände kinderna hetta röda igen.

” Herr Astor…” hon försökte hitta orden men hans blick och beröring fick orden att fastna och hon kände dragningen till honom. Den där snärjande känslan vandra upp över armarna, kroppen och hon kände hur han drog henne till sig på alla sätt utom det fysiska. Hon lutade sig närmare honom igen och lät läpparna försiktigt röra vid hans. Hon såg på honom försiktigt och undrade om hon vågat sig på alldeles för mycket. Men hon lät sig lita på sin instinkt och slöt sedan ögonen långsamt och lät sig förloras i den första kyss hon någonsin gett någon.

Nelia

“Caspian” viskade hon försiktigt, lågt och prövande innan hon lät läpparna möta hans i den varma kyssen. Det var underligt hur någon hon mött bara timmar innan väckt sådana känslor hos henne. En människa dessutom!
Det kändes som om osynliga rep eller snärjande växter drog henne närmare honom. Hon hade känt det redan första gången hon sett honom då han hjälpte henne med hinken med vatten. Hon förstod det inte och kanske borde det skrämma henne men det gjorde det inte. Tvärt om lockade det på henne och hon kände hur hon hade svårt att motstå dragningen.

Han var adel, han var paladdin, han var människa… orden upprepade i hennes huvud om och om igen. Som om hennes huvud försökte få henne att sluta. Få henne att förstå verkligheten. Men resten av henne verkade inte bry sig eller inte lyssna. Hon kysste honom varmt och länge. Tid och rum försvann i hans kyssar. Elden sprakade rogivande och hon kände hur värmen bubblade lika mycket från elden som av kyssarna.
Innan hon visste ordet av så fann hon sig liggandes på den mjuka fällen. Hon hade inget emot det och undrade lika mycket om han tryckt henne dit eller om hon dragit honom dit med sig.
Hon smekte honom försiktigt över armarna och lät en hand vandra upp till hans kind och sedan till hans öra. Hon lätt läpparna vila en stund och bara såg på honom. Studerade hans ansikte närmare, hans varma blick. Hur kunde en blick värma henne så mycket? En mänsklig blick? Hon rodnade något mer då hon bannade sig själv för att tänka så. Som om han bara var en simpel, hemsk människa. ” Jag har aldrig rört en människas öra förut” sa hon lågt och något förläget av det hela.

Nelia

Hon såg upp på honom, mötte hans ansikte och varma leende. Han hade en rodnad på sina kinder som också spred sig ner något över hans hals. Hans ögon verkade brinna själva också likt elden som sprakade i den öppna eldstaden.
Hon fann sig själv med att le med honom, som om hans leende var en smittsam sjukdom kunde hon inte hejda sig själv från att bemöta den och hans skratt fick henne att skrocka till lågt själv. Men hon släppte inte hans öra utan fortsatte att följa dess runda form lite försiktigt med sina smala fingrar.
” Ja… på ett sätt och vis har den det.” svarade hon och rodnade något. För visst hade han fått henne att se på den, eller på honom, med andra ögon. Han var mer än bara en människa. Men vad mer kunde hon ännu inte sätta fingret på.

Hon kände magin binda dem samman, även om hon inte kunde förklara att det var just magin och kände. Men som ett osynligt rep som drog dem närmare mot varandra, som slingrade sig om dem och drog åt sitt band. ” Jag har alltid hatat mina öron… här är de knappast något att tycka om. Du ….du ser på dem som något vackert..” hon rodnade kraftigt igen och kände att hon var tvungen att slå bort blicken från hans intensiva en kort stund. ” ingen har sett på dem som du…herr A…” hon hejdade sig precis och rättade sig själv med ett litet ursäktande skratt. ” Caspian. ” sa hon sedan och la huvudet lite på sned där hon låg på rygg på den mjuka fällen. Det eldröda håret spred sig i vilda lockar runt hennes ansikte.

Nelia

Hon såg på honom då han så ömt strök handen över hennes kind. Hur han lät både fingrar och blick vandra över henne så försiktigt. Hon kände värmen sprida sig över kroppen, sakta men säkert som små pirrningar i kroppen. Hon log mjukt och skrattade lite lågt då han gav henne en sådan komplimang. ” Eldens väsen?” hon skakade lite på huvudet och svalde något då hon kände hans vandrande hand över hennes höft.
Hon kände hur hennes hjärta började slå fortare och pulsen steg för varje liten smekning han gjorde över hennes höft med ena handen och kind med den andra.
Hon fortsatte att smeka hans kind och lutade sig försiktigt närmare honom igen och lät sig själv smaka på hans läppar. Smaken av vin var fortfarande påtaglig. Hon rörde sig försiktigt närmare honom och lät kyssarna djupna.

Hon fann sig snart under honom med allt varmare kyssar. Hon lät sina händer vandra över hans armar, axlar och rygg. Kanske var det magin som eggade på dem, kanske vinet eller så kanske det bara var hettan av stunden. Hon slöt ögonen och lät sig svepas med. Känslan var svår att beskriva men den kändes fantastiskt och hon ville bara ha mer av den. Vad hon kunde känna så var hon inte ensam om den saken. Hon kände en iver komma över henne och hon var inte helt säker att det var från henne den kom. Hon log i kyssarna och hon kunde känna att han log också. Sakta började hon dra i tunikan han hade.

Nelia

Värmen steg i rummet men ändå verkade elden i eldstaden sakta brinna ut. Men värmen och lågorna flammade likväl trots att vedträna blev allt mindre. Magin sprakade i rummet, hon som inte visste mycket om magi, som ändå aldrig utsatts för den tidigare kunde ändå känna dess närvaro. Som ett åskväder, som precis innan ett blixtnedslag.
Hon kunde känna ett hetta från honom, från henne som blandades. Två kroppar och väsen som drogs till varandra och snart var deras heta dans igång. Kyssarna djupa och i stunder nästan desperata precis som deras smekningar.
Tid och rum verkade flyta samman precis som deras ljud av njutning.

Då han nådde sin kulmen var hon inte långt efter honom och hon såg på honom med något uppspärrade ögon. Kinderna rosiga och ett litet försiktigt, blygsamt leende spelade på hennes läppar. Hon kunde känna förvåning… men den var inte hennes egen. Det var som om när en lätt bris sveper över naken hud. Så försvann känslan lika plötsligt som den dykt upp. Hon svalde något och låg tyst med honom. Hon kunde känna hans hjärtslag vibrera genom kroppen och hon svalde hårt. ” Åhh? ” frågade hon med ett litet leende och kunde inte låta bli kväva ett litet skratt. Så fick hon en liten rynka i pannan. ” Vi borde inte gjort det här va? Ångrar du dig..? ” frågade hon sedan och kände hur hennes hjärta för en sekund frös till is.

Nelia

Hon såg hur han nästan frös till vid hennes fråga. Hans ögon spärrades upp något och hans förnekelse var så häftig att den lilla rynkan i hennes panna slätades ut och ett litet lättat leende fann sig på hennes läppar. Hon svalde något och öppnade munnen för att svara men han verkade inte uppfatta det utan fortsatte. Han strök handen genom hans hår och verkade något tafatt inför situationen för en sekund. Hon skakade bara lugnt på huvudet med ett litet lugnande leende.
Om hon ångrade sig!? Hur kunde han tro att någon som  hon någonsin kunde ångra en sådan här stund med någon som honom? Hon kände värmen sprida sig i kroppen igen, bubblande från magen och rodnade spred sig om än mer över hennes kinder. ” Du talar som om du aldrig tagit en kvinna till din bädd…” svarade hon med ett litet skratt men lät honom tysta henne med sin mjuka kyss.
Hon slöt ögonen och lät sig njuta av den. Om det var ett ögonblick i livet hon ville kunna plocka fram och återuppleva så var det just denna. Just den här kyssen. Nu.

Hon strök hans kind varsamt med sin hand, lät sitt ben vila om hans rygg och försiktigt lät hon sig bara förlora sig själv en stund till. Bara en liten stund till. Det sprakade lätt om de förkolnade vedbitarna i den öppna spisen. En behaglig tystnad hade lagt sig i rummet där det enda hon hörde var ljudet av dem två. Den här stunden kunde ingen beröva dem.

Nelia

Hon vet inte riktigt när de hände eller hur men fann sig snart i hans mjuka bädd i hans enorma och minst sagt dyra rum på värdshuset. Hon borde känt att hon inte hörde hemma där hos honom men när han så sömndrucket och ömt drog in henne i sin famn och viskade hennes namn så kändes det allt annat än främmande.
En mjuk, tung värme la sig över henne, över dem båda, och snart fann hon sig själv med att dras ned i sömnen.
Hon vaknade till varma kyssar och en varm famn, hon visste inte hur länge hon sovit men lät sig förlora en gång till i älskogens varma dans innan hon återigen somnade om till hans djupa, jämna andetag.

Det var fortfarande mörkt när hon vaknade. Hon kunde inte sovit länge men hon visste att gryningen inte var långt borta. Han sov än, djupa jämna andetag och hon slank ljudlöst ur sängen. Hon kunde känna ett konstigt sug i magen, en känsla av oro eller önskan att vara nära. Hon strök handen något över magen, eller var det i bröstet känslan satt? Så tassade hon ljudlöst runt  sängen och drog på sig sina kläder. Innan han vaknade, innan solen ens gått upp hade hon slunkigt ur hans rum på värdshuset för att återvända till Garnisonen.

Hon svalde hårt när hon kom fram och gick igenom Garnisonens portar. Hon visste att hon skulle få betala för det Caspian sagt och gjort här tidigare även om han varit i sin rätt att göra så. Men hon visste att garnisonsmästaren inte skulle se det så och hon hann inte långt innan nattvakten uppfattade henne och bryskt eskorterade henne. Hon kände hur hennes hjärta dunkade hårdare och hon sneglade sig över axeln då och då. Flyktkänslan hade slagit rot men hon hade inte heller någonstans att fly till.
Hon kunde bara tänka sig vad som väntade och flyktkänslan övergick till något som mer kunde liknas vid lätt panik då hon märkte att hon inte eskorterades till garnisonsmästarens kontor utan förbi det och mot arresten och fängelsehålorna. Hon visste precis vad som väntade henne där men hon kunde inte förmå sig att göra annat än att röra på fötterna och ta sig framåt.

Vakten lämnade henne i ett av de mörka rummen. Det fanns inte mycket där, ett enkelt bord, en stol. Men spåren efter vad som hände i de här rummen satt i väggarna. Hon hade skurat rent här inne så många gånger att hon visste vad som väntade. I regel njöt Garnisonsmästaren av sin makt inne på sitt rum men då och då kunde han flytta sitt utövande hit. Hon hade varit här ett par gånger förut och ingen av gångerna hade hon lämnat rummet på egna ben. Hon slet i dörren, hjärtat hamrade så att det dånade i öronen.
Han hade tappade ansiktet, hans rekryter hade tappat ansiktet och det fanns ingen att ta ut det över än henne.