Nelia

Folk kunde säga att väntan var lika illa som straffet. Att lämnas och fantisera om alla grymheter som kunde komma men hon själv visste att så inte var fallet. Väntan var en tortyr i sig, javisst, men det som utövades var så mycket hemskare.
Hon slet i dörren desperat även om hon visste att det var fruktlöst. Hon grät inte men hon kände den vilda paniken flamma i bröstet tillsammans med en annan typ av flamma. En känsla hon först inte märkte inte förrän hennes ork började tryta och hon lät sig själv tänka istället för att reagera. Det var en dold dunkande längtan. En känsla att vara på fel plats. Magin slingrade sig om hennes mellangärde och hon kunde nästan känna hur den fysiskt ville dra henne tillbaka till Caspian Astor.
När tankarna nuddade vid honom blev längtan efter honom starkare. Hon visste inte hur magi fungerade då hon aldrig varit i närheten av den men hon förstod att den fysiska känslan av något som drog i henne inte var något naturligt.
Mer hann hon inte reflektera över innan dörren slogs upp och Garnisonsmästaren klev in i rummet med långsamma, bestämda steg. Han stängde dörren bakom sig utan att låsa den.

Hon backade instinktivt undan ett ett steg, något som fick honom att dra på mungiporna i ett kallt men roat leende.
Han la upp knytet på bordet och sa åt henne att göra sig redo. Hon visste trots allt vad som väntade, det var knappast första eller sista gången han skulle ta ut ilska över henne. Eller sin lusta heller men det var något som ingen talade högt om. Hon var trots allt en smutsig alv, inte bättre än hästarna i stallet. Hästarna gav honom inte ens hälften så mycket bekymmer som den darrande alven framför honom. Han väntade tålmodigt och började att plocka fram de ting och verktyg han tagit med sig samtidigt som han såg henne klä av sig. Det var något…annorlunda.. med henne och han kände irritationen växa än mer. Den där Paladinen trodde att han kunde komma här och bestämma över HANS Garnison?! Och hon hade varit så ivrig att hjälpa…
Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var med henne som var annorlunda men han visste att han inte tyckte om det. Nåväl, han skulle få chansen att ta ut både irritation, ilska och det andra onämbara som bubblade under ytan hos honom. Soldaterna hade fått strikta order om att inte störa honom medan han var här.

Hon kunde knappt styra sina händer men klädde av sig då han sa åt henne. Hellre det än med kläderna på, hon hade inte råd att ordna nya och på det här sättet slapp hon få dem förstörda. Det var lite av en vänlig handling i det stora hela. Hon klev ur plaggen och vände sig mot väggen. Det tog inte ens ett hjärtslag innan han var på henne som ett rovdjur. Hon kände kedjorna om händerna och hur armarna sträcktes upp så pass att hon fick stå på tå. En obekväm och ansträngande position. Men det värsta var den mörka säcken hon fick över huvud. Det gjorde det svårt att andas och den luktade fruktansvärt. Men så klart, han ville väl inte påminnas om att det var en alv han tog när hans mörka lustar tog över. Det enda som var en tröst med den fruktansvärda huvan var att han inte kunde se tårarna och de kom. Hon kunde inte hejda dem. Men det första slaget kände hon knappt och hon fick svårt att förstå vad som hände. Inte förrän vid tredje slaget kom hon ihåg Caspians förtrollning. Ett skydd hade han sagt och hon grät än mer av lättnad. Men hon visste inte hur länge den kunde hålla? Fanns det en gräns?
Hon visste dock att hon inte kunde låta Garnisonsmästaren få veta om den, det skulle bara väcka någon extra grymhet det var hon säker på. Hon skrek därför vid varje slag, även om smärtan inte var outhärdlig. Jo visst kunde hon känna det, slagen med de föremål han tagit med, knytnävarna mot njurarna eller hur axlarna värkte av att stå i positionen för länge. Hon kunde inte tänka sig att magin kunde hålla emot smärtorna allt för länge och en del av henne önskade att han aldrig lagt skyddet. Innan hade hon ändå kunnat svimma av och slippa uppleva så mycket.
Hon märkte att kroppen fortfarande tog smärtan, trots att hon mentalt inte registrerade den. Kroppen darrade, hon svettades..trodde hon. Det var svårt att avgöra om det var blodet som rann så eller svetten.

Garnisonsmästaren njöt. Det var något magiskt vackert att se ett mästerverk som hans skapas framför hans ögon. Han tog tid på sig med henne. Han ville inte döda henne nej det var inte poängen. Han ville bara känna … makten..tillfredställelsen med henne. Då och då stannade han upp för att ta några klunkar av ölet han tagit med sig. Det var trots allt tröttsamt att bestraffa någon på det här viset och han hade redan kavlat upp ärmarna och knäppt upp sin skjortel så mycket som möjligt. Då och då fick han också stanna upp för att rätta till sig själv och inte svepas med allt för häftigt. Men tillslut kunde han inte stå emot lockelsen och han släppte på hennes armar något för att kunna luta henne framåt så han kunde påbörja en helt annan tortyr för henne.

Hon hade ingen uppfattning om tiden. Men sist hon varit här inne så hade hon förlorat dagar. Skulle det vara samma sak nu? SKulle hon tvingas uppleva allt tack vare skyddet Caspian lagt. Caspian…hon grät häftigare när hon tänkte på honom. Men samtidigt var han så välkomnande i hennes tankar. Caspian, Caspian,Caspian..hon tänkte hans namn om och om igen. Tvingade sig själv att plocka fram hans ansikte. Vilket straffet än skulle bli, hur länge det än skulle pågå så visste hon utan tvivel att det hade varit värt det. Kvällen och natten med honom. Vad Garnisonsmästaren än gav sig på så skulle det aldrig sudda ut vad hon och Caspian hade delat.

Soldaterna kom tillslut ikapp den stormande Paladinen. ” Du där! Stanna! ” . En något äldre soldat, ett befäl av något slag ställde sig tillslut i Caspians väg. ” Han är tyvärr inte anträffbar. Garnisonsmästarens order. Du kan tala med mig eller återkomma på eftermiddagen”. Han försökte lägga sin auktoritet bakom sina ord men han visste också vem han talade med och han lät långt ifrån lika bestämd som Caspian.

Soldaten som ställt sig i vägen för den stormande paladinen stålsatte sig. Han var ett befäl och han ville inte visa sig svag för de andra soldaterna, eller rekryterna som kom i släptåg. Samtidigt var det svårt att möta en ursinnig paladin och när Caspian i en sån mullrande, bestämt ton kom med sina underliggande hotelser så reste sig nackhåren hos mannen. Han svalde något och tog ett omedvetet steg bakåt samtidigt som han sneglade mot de andra. De verkade alla obekväma med stämningen.
Han fuktade sina läppar något och verkade fundera en stund. Här var inte tiden för förhastade slutsatser.
Tillslut pekade han på en av soldaterna. ” Du där. Garnisonsmästaren är vid förhörsbaracken i en av de bortre cellerna. Knacka på, utan att gå in. Säg att en av Athals utvalda är här och söker honom.” . Soldaten tvekade endast en sekund innan han skyndade iväg och mannen framför Caspian såg på honom. ” Du väntar här, Athal eller inte. Jag har mina order och har redan tänjt på dem. Jag vill inte ha latrintjänst i en månad. Inte ens för Athal.”

Garnisonsmästaren njöt av sin makt på alla de sätt en man som han kunde. Det hade varit allt för länge sedan sist och glädjehusen gav inte alls samma känsla. Han log lätt då han tog tag om huvan kring hennes huvud och började snurra åt dess öppning. Han ville inte döda henne men det var något med bristen på luft som alltid fick dem att rycka och försöka så desperat att göra sig fria. Det sände alltid sådana fullständiga känslor av kontroll. Sen om de svimmade så blev de bara mer fogliga, visst kunde han sedan fortsätta men oftast gav det en välbehövlig paus även för honom. Så plötsligt bankades det på dörren. Han försökte ignorera det men då det ihärdiga knackandet fortsatte svor han högt. En lång harang som både smädade den på andra sidan dörren samt dennes och dennes mor. Han släppte tillslut huvan och drog sig från henne, rättade till sina kläder och slet upp dörren med en sådan ilska att soldaten på andra sidan hoppade högt.
Det tog soldaten ett par sekunder att samla sig och förklara sitt ärende och Garnisonsmästaren kände hur irritationen bara växte sig större. Den där paladinen verkade visa sig vara ett riktigt besvär. Vad ville han?! Han svor lågt och sneglade in över axeln. Så nickade han kort innan han klev ut och tog omvägen förbi sitt eget kvarter för att göra sig mer representabel. På vägen fångade han upp en av de andra alverna som slavade i Garnisonen och gav ordern att städa upp efter honom i förhörscellen. De behövde inte mer detaljer än så.

Tillslut kom soldaten tillbaka med Garnisonsmästaren. Han verkade allt annat än glad att se Caspian och han gjorde en otålig gest.
” Mina order var klara. Jag ville inte bli störd. Vad är det för ärende som inte kan vänta till senare? ” frågade han Caspian. Tonen var inte figentlig men knappast vänskaplig heller. Kort, saklig och brist på känslor. Men hans blick talade nog om för Caspian att han inte uppskattade avbrottet i vad det nu var han hade hållit på med.

Garnisonsmästaren iakttog Caspian med smala ögon. Han hade instinktivt inte tyckt om mannen men så hade han svårt för auktoritärer överlag. Det var det som var det bästa med att vara på toppen, att slippa lyssna på andra. Så kom den här paladinen och störde honom i hans vardag. Men det var inte bara det att mannen var övre honom i rang som störde honom det var hela hans sätt att vara. Innerst inne var han avundsjuk men något sådan skulle han aldrig erkänna.

“Alven…? För ett uppdrag? ” han rynkade pannan och skakade på huvudet. ” Då du redan uppehöll henne hela natten så har hon sina sysslor att ta igen. Men om det är en alv för slummen du behöver så kan jag säkert avvara någon av de andra från köket. De stryker runt lika mycket i staden som Nelia.”

Han kunde ju inte direkt skicka ut Nelia med mannen i hennes tillstånd. Han ville det inte heller. Egentligen ville han inte skicka någon av sina alver med honom men någon måste han väl vaska fram. Kanske om han kunde lista ut vad mannen egentligen ville få ut av sin vistelse här så kunde han skicka iväg honom kvickare? Han strök handen över hakan.

” Kanske om ni kunde säga mer om vad ni behöver ta reda på så kanske mina män kan bistå dig bättre. ”

Han nickade bestämt och såg sig om mot de soldater som var i närheten. De verkade alla vara på helspänn med deras besökare här. Men så förstod han dem, han hade också varit rekryt trots allt en gång i livet. Och simpel soldat också för den delen. En man som Caspian var svårt att inte bli illa till mods av.

Nelia var fortfarande vid medvetande när de kom för att hämta henne. De andra som arbetade i Garnisonen, de som delade samma mörka dagar som hon. De arbetade tyst med att få henne till kökets bakre del där de la henne på ett bord. Det var inte första gången bordet använts som sjukbrits och skulle knappast vara den sista. De arbetade flitigt, snabbt och den bredaxlade köksan kom snart med ett rykande varm kopp te. Hon visste vad det var så fort hon såg koppen och tog emot den med darrande händer. Det var inte helt lätt att dricka te liggande på mage men så snart den varma drycken slank ner kände hon hur hon blev dåsig. Smärtan kände hon inte direkt tack vare Caspians magi men hon välkomnade medvetslösheten ändå. Hon behövde vila, behövde fly verkligheten en stund, hennes uppfläkta rygg, trasiga inre och söndrade själ. Köksan fångade upp koppen med den starka dekokten innan den slank ur hennes händer när sömnen tog henne.

Garnisonmästaren nästan ångade vid mannens ord och vad han antydde. Ansiktet blev illrött och han tog ett halvt kliv fram men hejdade sig i sista sekund innan han flög på den arroganta palladinen.
Hans ilskna bottnade i att mannen trots allt haft rätt på sätt och vis. Det var inte Nelia i sig det var känslan av fullkomlig makt och här kom han och rubbade den maktbalansen. Kanske borde han se om han kunde göra sig av med mannen? Det fanns många mörka gränder och tillhåll i staden en person av hans sort inte borde stövla omkring i.

“Jag tänker låtsas som att Ni just inte förolämpat mig det grövsta palladin.” spottade han ur sig och sträckte på sig något. ” Nelia är upptagen på annat håll och jag tvivlar på att hon varken har tiden eller tillståndet att leda er genom stadens labyrinter på något hemligt uppdrag. Min generositet ska dock inte ifrågasättas och jag kan skicka en annan alv eller så kan ni själv skrapa fram någon ur slummen.” Han la armarna i kors. ” Jag låter er fundera över saken en stund . Jag har inte tid att stå här och bråka över en alv hit eller dit”.

Alven hade stått en bit ifrån och sett det hela, han hade sett Nelia lämnat Garnisonen med den där palladinen föregående kväll och också hört henne nu mumla hans namn gång på gång i sitt tillstånd i den djupa sömnen. Han rörde sig närmare försiktigt. “Jag kan kanske hjälpa till? Jag har avslutat arbetet i stallarna och jag hjälper er gärna Herrn.”
Han försökte fånga mannens blick, försöka få honom att förstå att han ville hjälpa men Garnisonsmästaren avbröt honom innan han hann säga något mer.

“Se! Äntligen ett slut på de här dumheterna. Félar hjälper dig.” han slängde ut med händerna och vände på klacken och försvann med raska steg innan palladinen skulle ställa till med mer besvär.

Alven såg på palladinen under tystnad och sneglade på soldaterna som fortfarande verkade nervösa och inte vilja lämna deras högljudda besökare med blicken. ” Nelia bad mig hjälpa er herrn.” sa han lågt endast för Caspians öron. Kanske skulle mannen förstå att han menade att hjälpa.

Garnisonsmästaren stormade iväg utan ett ord till och Félar såg efter mannen och sedan på palladinen. Han bugade sig djupt för mannen då han inte bara var den av högst rang här i Garnisonen för stunden men också för både vördnad och tacksamhet och sin egen personliga åsikt att mannen gjort dem alla en stor tjänst att sätta sig upp mot Garnisonsmästaren.

“Jag ber om ursäkt herrn. Får jag föreslå att vi lämnar soldaterna till sitt så ska jag hjälpa er med vad ni än önskar”
Han nickade något och gav Caspian en så menande blick han vågade i fråga om soldaterna och deras stora öron. Då Caspian verkade överens med honom om att röra på sig från platsen så visade han med armen mot vart de skulle gå. Inte förrän han var säker på att soldaterna var utom hörhåll fortsatte han. ” Garnisonsmästaren menade det han sa när han förklarade att Nelia inte är i stånd att vara er guide. Får jag fråga varför en man som er själv har så stort intresse i henne? Många kan visa er staden herrn”.

Félar var något osäker på vart frågan kom ifrån och varför han ens fått infallet att lägga sig i? Alla alver visste att det var bättre att aldrig lägga sig i något. Hålla huvudet lågt, arbeta på, aldrig ifrågasätta och aldrig ta sig friheter. Ändå hade han gått emot just allt det och nu gick han här med en människa i släptåg som lika väl kunde vara ondsintare än Garnisonsmästaren själv. Men Nelia hade i sin yra frågat efter honom. Caspian,..hjälp Caspian. Han var säker på att han hört orden. Eller var det ett rop på hjälp från Caspian. Vid gudarna varför i hela friden hade han lagt sig i?!
Han visste varför.. men han förbannade sig själv och sitt svaga hjärta.

Félar stod bra två steg ifrån mannen och han gned sina händer mot varandra som för att finna värme i dem. Eller så var det bara hans nervösa drag. Han höll huvudet lågt och även om han var längre än människan framför sig så verkade han ändå försöka göra sig så liten som möjligt. Han nickade då han hörde svaret från Caspian och verkade flacka något med blicken.
“Jag förstår. Jag…” Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta och vinkade åt honom med en diskret gest då en grupp soldater verkade komma ut från sina sovsalar. Han styrde stegen över den stora öppna ytan mot de mer mörka delarna än intill de många byggnaderna, stallarna och kvarteren där de som arbetade i Garnisonen höll till.

” Hon vilar. ” svarade han och försökte undvika mannens blick där han gick ett halvt steg framför honom. Han tvekade något och lät blicken ständigt vandra över skuggorna. ” Herrn gör bäst att inte fråga för mycket. Att inte reta upp Garnisonsmästaren. ” svarade han och vek av mellan två hus. ” Nelia…” hans röst dog bort något och han svalde något. ” Kom. Det är bättre att jag visar er. Men var tyst och försök att smälta in. ” han gav honom en skeptisk blick. Som om han inte ens trodde att det var möjligt. Hur kunde det med mannens raka hållning och rena kläder? Han tog en risk med att ta mannen till Nelia. Visa vad Garnisonsmästaren var stånd till men kanske var han trött på att känna sig maktlös? Trött på att stå vid sidan och se vad människorna gjorde med dem som praktiskt taget var i slaveri i det stora maskineriet som var landets armé.

Félar tog de mindre trafikerade vägarna och höll sig till de mörka vrår som fanns. I  Garnisonens utkant fanns där byggnader för de som arbetade utan att vara varken soldater eller rekryter. Även här fanns det en ordning att hålla sig till och alvernas boningar var i de enklaste skick. Träskjul egentligen och Garnisonsmästaren och de högre rankande officerana även soldaterna satte aldrig sin fot här. Han kunde se två män stå utanför kokerskans hem. De stelnade till när de såg honom komma med Caspian i släptåg och verkade vela om att stå kvar eller fly. Han lyfte bara handen i hälsning och de steg åt sidan och släppte in dem.

Skjulet var större än många och här var en naturlig samlingsplats för dem med ett stort stadigt bord i ena änden, några hyllor med olika kärl, ett par stolar. En liten sliten öppen spis och en säng i ett hörn. Kokerskan snodde runt i förvåning när de klev in och spärrade upp sina ögon när hon såg Caspian. Hon stod som stelfrusen och dolde Nelia som låg avsvimmad på mage på bordet. Det var uppenbart att hon varit i full färd med att se över och lägga om de öppna såren på hennes rygg. Kokerskan var längre än en normal kvinna men hon verkade inte ha alvernas spetsiga öron men i det dunkla ljuset var det inte helt lätt att avgöra om hon var alv eller ej. ” Félar?! Vad…vad tar du dig till?. Min herre…det här är …jag menar.. Här är ingen plats för..” det var uppenbart att hon inte visste hur hon skulle kasta ut mannen utan att få ilskan över sig.

Félar stod kvar vid sidan om dörren när Caspian tog de hastiga kliven fram och föste kokerskan åt sidan. Han gnuggade händerna nervöst mot varandra och Kokerskan gav honom ett mördande ögonkast som han verkade undvika genom att vände blicken mot sina skor istället. Kokerskan vände sedan sin uppmärksamhet och blick mot Caspian. Det var tydligt att hon bland de samlade var en kvinna med auktoritet och hon sträckte snart på sig igen och klev återigen fram mot Nelia i ett försök att ställa sig mellan henne och Caspian. Mannens vrede verkade inte göra henne mindre benägen att skydda den avsvimmade kvinnan men hon höll blicken noggrant vid hans ansikte och iakttog honom med försiktighet. Samma blick som man gav till en orm eller ilsken häst man inte litade på. Hon tog ytterligare ett litet tygstycke ur ett av kärlen där de verkade dra i någon starkt luktande och la den varsamt mot ett av de öppna såren.
” Det här är ingen plats för er min herre. Jag ber om ursäkt att ni behövts se det här.” Hon vände sig sedan till Félar och gav honom ett mordiskt ögonkast igen. “Jag vet inte varför Félar tog hit er”.
Hon såg lite ursäktande ut mot honom och försökte hålla sina händer och blick stadig sedan mot Nelia.

Nelia märkte inte av uppståndelsen i det lilla slitna skjulet. När kokerskan såg över delar av de mer allvarsamma skadorna så ryckte det lite lätt i kroppen men henne ögon verkade fortfarande slutna och hennes andning var fortfarande jämn.

Félar verkade ha återfått något av sitt mod och såg ursäktande på kokerskan. ” Garnisonsmästaren” svarade han och tog ett par kliv fram. Han och kokerskan verkade utbyta en hel konversation i bara några blickar innan han vände sig mot Caspian. ” Han frågade efter Nelia igår kväll. Vi räknas alltid in och när hon inte återvänt under natten så lät han soldaterna vänta på henne vid hennes återkomst.” Han svalde något och vände bort blicken från den sargade kvinnan på bordet. Han var uppenbart blek av åsynen. “Hon bröt mot reglerna och missade sitt arbete. Garnisonsmästaren… låt oss säga att han använder vissa avskräckande metoder att få fram sina poänger…”
” Félar det räcker!” avbröt kokerskan och visade honom dörren. “Du har gjort nog här!” och med det giftiga tonläget som kokerskan gav  nickade han bara kort och slank ut genom dörren.

Kokerskan såg på Caspian, synade honom uppifrån och ner. Hon hade direkt fått intrycket av att mannen inte ville dem något ont. Inte så som hon sett hans förfärade min när han föste sig fram till Nelia.
” Hon visste att hon måste vara tillbaka innan gryningen. Visste vad han var kapabel till, visste vad han gjort.. Dumma tös.”
Även om rösten var något hård så gav hon Nelia en öm och medlidsam blick där hon fortsatte att se till de öppna, ilskna såren.
“Jag hörde att hon visat en ärad gäst, en palladdin vägen genom staden igår kväll.” Hon gav Caspian en menande blick som att hon ville få det bekräftat att det var han.  “Att hon valts över Garnisonsmästarens förslag och favorit. Det skulle inte förvåna mig om han valde att ta ut sin ilska över henne bara för att han kunde..” muttrade hon och svor en låg ilsken ed. “Men hon bröt också mot reglerna och han var i sin rätt att utöva en bestraffning…” sa hon sedan med en ihålig röst. En röst som återspeglade den hopplöshet de nog alla kände här.

Nelia

Kokerskan såg på palladinen som trängde sig förbi henne för att komma åt Nelia. Hon kunde se hans varma blick för henne och hur han så varsamt vände på henne. Kokerskan kunde inte dölja sin förvåning ändå. En människa, en man av hans rang som så uppenbart hade känslor för den stackars alvinnan som låg på hennes bord.
Hon iakttog dem under tystnad en stund, tankarna snurrade, malde på bakom de skarpa ögonen.

Nelia drog efter andan något då hon lades på rygg på de öppna såren hon hade men kokerskan vågade inte gå emellan honom och kvinnan på hennes köksbord.
“Min herre… därifrån ni kommer ifrån.. med all respekt. Det är inte där vi lever. Det är inte där Nelia lever”. Hon lät mjukare i sitt tonläge nu, sorgsen och mer sårbar. Som om hon hållit uppe den hårda fasaden när Félar var här inne.
Hon skulle precis säga något mer då han la sin ena hand över hennes bröstkorg och den andra på hennes mage. Hon kunde känna något, en närvaro i rummet hon inte kunde förklara och förstod vad det var som höll på att ske.
Hon tog ett par steg tillbaka med handen över bröstet i chock och förvåning. Hon visste inte exakt vad det var hon just blev vittne till men hon hade hört historier om magi och mäktiga trollkarlar. Hon stödde sig på en stol när hon trodde att hennes ben skulle ge med sig.

Nelia märkte inte av så mycket till en början men i sitt undermedvetna mörker kunde hon snart se ett varmt sken. Ett pulserande varmt sken i regnbågens alla färger. En värme som sveptes runt henne, inom henne. I takt med att såren läkte kom hennes andning lättare, det plågsamma uttrycket i hennes ansikte mildrades. Det varma sken som omslöt Caspian och henne som kokerskan också kunde se i verkligheten kunde Nelia känna inom sig, sprida sig som en löpeld i själ och hjärta. Hjärtat slog hårdare, kinderna återfick en mer hälsosam rodnad. Magin kallade på henne, som osynliga lianer eller rep slingrade de kring henne igen, kring henne och Caspian och mörkret skingrades sakta till ett dunkelt sken.
Hon kunde höra honom säga hennes namn och hon försökte simma till ytan av sitt medvetande. Hon ville skrika att hon var där, att hon hörde honom. Sakta slog hon upp ögonen, de kändes tunga, örterna och teet kanske fortfarande gjorde henne något sömning?
”Caspian?” frågade hon med en hes röst. Allt skrikande och den långa tystnaden gjorde att den kändes svår att få grepp om. Svår att styra. Hon harklade sig lite samtidigt som hon vände på ansiktet mot honom. ”Caspian..” fick hon ur sig igen lite tydligare och ögonen tårades när hon såg honom på knä intill henne. Hon sträckte ut sin hand och la den över hans kind och log ett varmt leende mot honom. Hon kände en tår rinna över näsryggen och falla men hennes leende växte sig större. ”Du kom..” sa hon som om hon nästan inte trodde på det hon såg.

Kokerskan slog sig ned på en stol i ren chock och hänförd över det hon såg. Över magin, över den varma utväcklingen mellan individerna framför sig. En vänskap, kanske mer… som aldrig borde vara. Som var dömd i deras land. Hon ville inte komma dem emellan för stunden, men hon såg att paladdinen inte verkade må så bra. ” Min herre…” harklade hon sig lite innan hon ställde sig upp för att gå närmare med en stol åt honom. ” Här… låt mig hjälpa..”

Nelia

Hon mötte Caspians blick där han utmattad, försvagad försökte skämta med henne. Självsäker som bara någon som han kunde vara. Hon kände tårarna fortfarande trilla något men inte av smärtan eller sorgen utan snarare av lättnad att han mådde bra och lyckan att han kommit och hon skrattade lågt åt han skämtsamma svar. Hon strök honom över kinden och lutade sin kind mot hans hand något då han försökte stryka bort hennes tårar. Det här var galenskap. Han var människa. Han var palladin. Han var allt hon inte borde beblanda sig med. Allt hon inte borde få och ändå låg hon här på bordet och grät för att han kommit för hennes skull. ” Jag har nog sett värre..” svarade hon med ett litet gråtfyllt skratt. Hon kände efter. Kroppen kändes …bra. Hon kände sig ovanligt stark och faktiskt skulle hon säga att hon mådde bra. Annat än lite trött ungefär som när man kände sig precis nyvaken. Men han såg ut att må allt annat än bra så hon hävde sig upp till sittande och fattade hans ansikte mellan sina händer.
Hans ord fick hennes leende att falna och en rädsla kom inkrypande i bröstet. En isande kyla och hennes händer darrade lite lätt då hon drog tillbaka dem.
Vad skulle hon säga? Han hade ju rätt. Glädjen över att vara vid liv, över att må bra började överskuggas av rädslan och minnet av det hon just gått igenom.

Kokerskan såg mellan dem och tryckte ett stop öl i handen på Caspian. ” Därför ska vi se till att ingen kommer på er här” svarade hon och såg allvarlig ut. Hon vände blicken till Nelia och la handen på hennes axel. “Du vet vad som händer om det kommer ut. Jag är inte säker på att du går att lappa ihop igen”. Hon svalde något och såg sedan på Caspian. “Min herre… Ert intresse för Nelia..Jag vet att det inte är min plats att fråga. Men jag måste. Ni såg hennes skick och jag hoppas ni förstår nog att inte ta illa upp. Men ert intresse för henne… hur djupt går det?” Hon såg allvarligt på Caspian. Det var uppenbart att kokerskan var osäker, rädd till och med för den mäktiga mannen som stormat in i hennes hem. Men samtidigt fanns där en beslutsam blick.

Nelia såg på kokerskan och sedan på Caspian. “Ameilia…” hon höjde handen för att hejda kvinnan. “Sluta, Caspian är inte att klandra. Och frågan är allt för personlig och närgående. Sluta. Ser du inte att han är slutkörd. Han behöver mat och vila inte ett förhör”. Hon gled ner från bordet och med stöd från bordet stod hon på vingliga ben. Hon svalde något och ställde sig mellan kokerskan och Caspian. Precis som han gjort innan för henne och precis som kokerskan gjort för henne. De stirrade på varandra en bra stund. En tyst kamp om viljor.
Kokerskan skakade på huvudet och svor lågt innan hon grävde fram lite bröd, en bit ost och ett äpple och la det på bordet framför Caspian, där Nelia precis legat. ” Så… mat, herrn vilar. Nelia det här är allvar. Du står på benen utan en skråma. Hur ska vi dölja det? Vi har en människa av hög börd som äter vår fattiga mat och en alv som står framför mig som borde vara döende. Nelia…” Kokerskan såg moderligt på kvinnan och med en bestämd blick. ” Nelia..lyssna på mig. Det är ditt liv ni leker med. Jag lovade din mor att ta hand om dig bäst jag kan men det här…” hon gestikulerade mellan dem. ” Du vet att det här aldrig kommer att gå vägen. Är du galen?!”

Nelia

Hon tittade på kokerskan och hon ville förneka allt kvinnan sa men hon kunde det inte direkt. Hon svalde hårt och skulle säga något då Caspian trots allt gav svar på tal och hon kände en djup rodnad sprida sig över kinderna. Hon undrade om det var magin, hade den på något vis bundit dem samman eller hade det varit ett ödets band?
Hon vände blicken mot kokerskan igen. ” Ja… jag antar att jag är galen” svarade hon bara med ett litet snett leende för hon kunde inte sluta le när hon såg mot Caspian som åt som en utsvulten varg vid hennes sida. Hans ord verkade komma ur sanning. Varför satt han annars här? Hur hade han ens vetat att hon behövt honom? Magi eller inte.. Han var här för henne. Människa och allt. Hon svalde hårt ändå och kände rädslan komma krypande.
Relationer mellan människor och alver var inget som de aldrig hört om. Tvärt om gick där många rykten och det fanns nog med halvblod i staden för att starkt bevisa att sådana relationer kunde ske. Men ömsesidiga sådana? Hon hade aldrig varken hört eller sett någon sådan. Det skulle vara självmord för honom att erkänna en relation till henne, ändå satt han här och gjorde just det. Förvisso bara för en kokerska men det var ändå ett erkännande.
Han verkade dock snart finna rösten igen och hon såg på honom då han talade om att ta henne bort från det här stället. Ta henne med sig?
” Jag vet inte hur… det skulle gå till”. Svarade hon honom och svalde hårt. Hon slog sig ned på bordet intill hans mat och lät benen dingla något medan hon funderade. Hon kunde inte sluta se på Caspian och hon märkte hur han var försvagad, värre än hon sett honom sist. Han såg… nästan döende ut.
” Hur…varför kom du?” frågade hon sedan tyst och sneglade mot kokerskan som diskret försökte att inte tjuvlyssna när det var det enda hon ville göra.

Kokerskan iakttog de två. Det var uppenbart att det fanns något mellan dem. Ett band som var lika onaturligt som att katter och hundar skulle bli kära i varandra. En dödsdömd relation. Ett misstag hon hade hoppats på att slippa se igen. Om Nelia vetat ödet hennes mor verkligen råkat ut för. Äpplet faller inte långt från trädet.
” Det kan man verkligen fråga sig. Och nu står vi här med en större soppa än vi kan mäkta med”. Muttrade hon till Nelias ord. “Garnisonsmästaren … jag vill inte ens tänka på vad ödet kommer att bli om det här kommer ut. Nelia drick ditt te… innan vi får värre följder..”
Hon visade mot en tekanna som stod intill elden. Hon hade inte trott att kvinnan skulle kunna få i sig det själv men var glad att hon slapp tvinga i henne det. Hon såg på Caspian och undrade om mannen förstod vad de talade om. Män verkade ibland blinda till livets början. Och hurdan hans kunskap var om livet kunde bara Athal veta.