Nelia

Hon såg på Caspian då han svarade på hennes fråga utan att egentligen svara på den samtidigt som han försiktigt rörde vid hennes hand. En djup rodnad spred sig på hennes kinder och hon slog ned blicken något. Det pirrade i kroppen, surrade nästan och hon kände sig full av energi trots att hon legat på dödens rand på bordet för bara en liten stund sedan. I och med känslan kom också en djup känsla av skam och skuld. Speciellt då hon lät blicken blygsamt vandra över Caspian som såg något mer död än levande ut.
Han borde inte ha kommit, han borde inte gjort sådär mot sig själv. Inte för hennes skull.
Samtidigt var det en röst inom henne som ändå ville säga emot allt det. En bestämd känsla, uppmaning nästan som en sträng tillsägelse och hon stelnade till något. Det var som om rösten och känslan inte riktigt var hennes egen och hon tog tacksamt emot distraktionen av teet som kokerskan gav henne. Hon blåste på den varma tekoppen och lyssnade vidare till Caspian.

Caspian började hon lite försiktigt och kände en så stark rädsla att hon nästan ville kräkas. Garnisonsmästaren har ingen heder. Han bar bara ett starkt begär av kontroll och makt. Tro inte för en sekund att han skulle möta dig under hedersamma avsikter eller inte spela fult. Hon sökte kokerskans blick för en bekräftelse och den sammanbitna minen hos den äldre kvinnan talade sitt egna språk. Hon skakade på huvudet.

Hon ställde sin kopp åt sidan och mötte Caspians blick. Hon kunde stirra på honom i timmar trodde hon och den där varma känslan spred sig i kroppen på henne igen. En värme olik allt hon känt och hon ville luta sig in i den, omslutas av den. Stänga ute omvärlden och bara leva i känslan. Det var svårt att inte dras med i den och hon undrade om det var magi eller om det bara var personen han var som fick henne att känna på det här viset? Adelsman, paladin..människa! Hon drog händerna över ansiktet och kände den starka klumpen av oro växa sig större. Så…vad skulle ske om han nu lyckades med sitt förvärv? Han köpte hennes frihet och sen då? Det var ju knappast som att de hade en framtid tillsammans ändå och den tanken fick en stor sorg att växa sig i bröstet.

Nelia

Hon såg att det fanns något som brann i Caspians ögon. En iver och en längtan men också något mörkare något hon inte sett hos honom förut. Hon hade dock sett det mörkret hos många människor och en hel del alver också för den delen. Det där illa dolda maskerade hatet. Han hatade Garnisonsmästaren. Hon svalde hårt och fattade hans händer då han så häftigt tog hennes i hans. Hennes förkämpe. Ett litet leende växte sig på hennes läppar. För i hennes ögon brann där också hatet för Garnisonsmästaren, rädsla javisst, men också ett djupt liggande hat.
Hon nickade kort och först lite försiktigt innan hon nickade med större bestämdhet. Kokerskan skakade på huvudet men samtidigt såg hon också en chans att någon satte mannen på plats.

“Garnisonsmästaren tycker om att spendera sin lediga söndagskväll nere i ett av affärsdistriktets mörkare delar. Där kan man vadslå om nästan allt och där skulle ingen höja på ett ögonbryn heller om en vadslagning. Han skulle också ha svårare att ta hjälp av Garnisonen om han hamnar i underläge. Men det betyder inte att han inte har allierande där. Han har spenderat många timmar i flera år där. Det går hemska rykten…”

Hon svalde något och drog filten mer om sig. Hennes kläder hade bara varit trasor kvar när hon kom hit och hon hade ännu inte fått några nya. Det var som om kokerskan också uppmärksammade det och tveksamt lämnade den med orden att hon skulle hämta något för henne att ta på sig.
Nelia såg på Caspian. ” Söndagen är två dagar bort. Hinner du återhämta dig?”

Nelia

Hon såg på honom då han nickade så bestämt och såg efter kokerskan som smitit iväg och lämnat dem ensamma. Det känns som en evighet sedan de varit själva och ändå var det knappt ett dygn sedan sist. Hon rodnade lite om kinderna vid minnena. Hon svalde och mötte hans blick då han ställde sin fråga.

“Tills dess får du förbereda dig.” Hon förstod inte riktigt hans fråga och han såg också bekymrad ut. Men han hade sagt att det var nog med tid för honom. Hon måste se förvirrad ut för han ställde sig upp plötsligt och svepte in henne i den vackra manteln. Hon drog något efter andan och ryggade nästan tillbaka rädd att hon skulle smutsa ner den. Men han verkade inte bekymrad och hon drog den kritvita manteln om sig med Athals emblem lysande. Hennes röda, förut så rena lockar såg återigen mattare ut. Blod och svett hade den inverkan på håret men fördelen var väl att dess djupr röda färg maskerade det mesta.

“Så mjukt..” sa hon med nästan vördnad i rösten och kände på tyget försiktigt med sin ena hand. Lät den smeka mellan tumme och pekfinger. ” Tror du…. att du vinner? ” frågade hon sedan lågt, men en viss oro i rösten.

Nelia

Vid hans ord om att hon skulle vara lika mjuk som det vackra vita tyget fick hennes kinder en allt djupare rodnad och det matchade hennes eldröda hår vid det här laget. Men hon svarade honom inte. Vad fanns där att säga om en sådan kommentar?
Hon satt bara där med honom i tystnad och en stämning som blev allt mer laddad. Hon kunde känna det, som krypande känsla i huden som vindarna innan ett väderomslag.
Hon vände blicken upp på honom då han såg mot henne men verkade undvika att se på henne på samma gång. Hon ville inte tro att han ångrade sig på  något sätt, angående natten de haft och hon trodde inte det. Men hennes mörka tankar hade lätt att slå rot.

“Jag har ingen annanstans att ta vägen. Garnisonsmästaren vet vilket skick han lämnade mig i och jag tror inte han kommer att söka mitt sällskap än på några dagar.”
Hon bet sig lite i läppen. Hon var själv inte övertygad om den saken. Hon förväntades att återgå till sina sysslor direkt. Här fanns aldrig någon vila. Men hon kunde inte heller gå någonstans. Hon var allt för rädd för vilka konsekvenser det skulle bli för de andra.
“Det finns ett sätt…ett alternativ…” sa hon långsamt, tveksamt. Hon sneglade upp mot honom. ” Men jag tror inte du kommer att tycka om det och det är inte utan risk heller. Men det är den bästa och enda lösningen. Nu när jag inte har några skador kvar och ser Garnisonsmästaren mig kommer det bara bli hemska konsekvenser…”

Hon fångade hans blick något och sträckte försiktigt ut en hand och rörde vid hans arm. ” Du behöver inte vara ledsen. Det finns inget av det här som jag ångrar..” försäkrade hon honom med ett litet leende.

Nelia

Hon drog den mjuka och kritvita manteln om sig lite men ändå så försiktigt, rädd att hon på något vis skulle förstöra den. Hon förstod inte att han gett henne den, hon skulle säkert smutsa ner den men han verkade inte ha en tank på det. Hon kunde känna hans oro, skam.. inte på ett sätt som en känsla i rummet utan mer inom sig, som om det var en spegling av hennes egna känslor. Magins band verkade starkare, tydligare. Hon kunde känna att känslan inte var hennes så..då måste den vara hans.
Vad hade han gjort med henne? Med dem?

“Det finns en rot. Dödlig om man inte vet hur man ska hantera eller tillaga den. Men användbar ändå. Den kan ge illusionen av död. Huden blek och kall, kroppen stel… hjärtat..slag så små och tysta att de inte märks. Den håller personen ett hårsmån från döden.. Den kan också ge hög feber, frossa… beroende på hur den tillagas. Det är en välbevarad hemlighet.”. Hon viskade fram orden. Att säga dem, att ge honom den informationen kändes så förbjuden att hon rodnade av skam att hon ens fört den på tal. ” Jag skulle inte förväntas gå till arbete i något av de tillstånden. Att förbinda och ge illusionen av sår som inte finns går att ordna. Jag tror inte Garnisonsmästaren skulle titta allt för nära. Det är som att erkänna att hans handlingar ger konsekvenser han inte önskar..”
Hon svalde något. Att det fanns de som aldrig vaknade upp ur varken dvala eller frossan ville hon inte säga. Som hon såg det var det ändå den bästa utvägen. Det gav honom tid att förbereda det han behövde och Garnisonsmästaren skulle inte se att han helat hennes skador, lagt sig i sådant han inte borde.