Ithia vaknade med ett ryck då Valindra väckte henne, trots allt var hon inte riktigt utvilad ännu efter deras långa färd och var några ögonblick förvirrad över var hon var, och ens vilken tid på dygnet det var. Men hon var i alla fall nöjd att hon för engångs skull fick tid att tvätta av sig, borsta sitt långa ljusa hår ordentligt och ta ut alla knutar som det fått den senaste tiden då tiden inte funnits.

Med ett kritiskt öga betraktade hon sig i spegeln då hon äntligen rett ut sitt hår, och gick ned sedan med det långa håret nästan som en mantel, men fortfarande enkelt klädd i samma vita linneskjorta och mörka resebyxor från kvällen innan. Hon knackade på Kheezais dörr.
‘Är du vaken?’ frågade hon genom dörren, säker på att Valindra säkert väckt henne med. Doften av morgonmål fick hennes mage att knorra lite.

Ithia gav Kheezai en road glimt och ett höjt ögonbryn över synen, och ett litet skratt kunde inte undgå att lämna hennes läppar. Trots allt var synen något komisk. Nå hon hade inte varit så mycket bättre dagen innan då Kheezai väckt henne ur hennes sömn på värdshuset.
‘Frukost står på.’ påpekade Ithia.
‘Och din demonstration, ifall du glömt?’ undrade hon lite menande, trots allt handlade det om Kheezais framtid och eventuella möjlighet att få arbete.
‘Men du borde kanske… du vet…’ sa hon och gjorde en gest över Kheezais hår och kläder.

Ithia ryckte på axlarna lätt, trots allt brydde sig inte Kheezai allt för mycket om yttre framträdanden och så hade det varit sedan starten. Om Wreax inte klarade av att hantera det, ja då var han en betydligt svagare man än han försökte framstå som. Så istället låtsades hon inte om det och gav sin vän ett uppmuntrande leende.
‘Det låter fantastiskt!’ sa hon, genuint glad för Kheezais skull, trots allt hade det inte undgå att se hur dåligt Kheezai sov under deras resa tillsammans.
‘God morgon!’ sa Ithia då de steg in i matsalen, med en något road glimt i ögonen över Kheezais tillstånd och hur Wreax eventuellt kunde reagera på det hela.

Valindra var mycket belåten att äntligen få ett namn på hästen. Zuhlasi.

“Åh, nej men visst! Zuhlasi har fått vara i god ro och hon är belåten!” sade Valindra med en varm och glad stil och tittade lite drömmande på Wreax, men var fortfarande behärskad i sitt kroppsspråk.

Wreax såg med ett milt och aktivt lyssnande ansikte på Ithia då hon berättade om sin häst, och mot Valindra, men vände blicken relativt snabbt till Kheezai.

“Det ska vi, givetvis! Genast efter morgonmålet.”

“Som sagt, jag kommer att behöva en enkel demonstration av magisk läkekonst. På basen av det ska jag diskutera med en god vän här i Celeras som har en egen… klinik… för läkekonst. Han har tills vidare hållit på med den ensam, men han kunde behöva ett par hjälpande händer – speciellt sådana som kan något annat än att koka te för honom.”

Han drack en prydlig klunk av sitt kaffe. Han såg både på Kheezai och Ithia och valde sina ord noggrant. Hans blick var allvarligare än tidigare.

“Han är något allvarlig till sitt sinne, och han kan vara lite barsk av sig till en början. Han har sett mycket lidande genom åren i sitt arbete. Men han uppskattar säkert någon som visar en vilja att göra sitt bästa för att hjälpa till.”

Han såg in i Kheezais ögon med en blick som såg ut att den försökte läsa dennes tankar.

“Eller ja, om jag diskuterar med honom idag beror på ditt beslut idag. Och det inverkar på ifall jag gör det ensam eller tillsammans med er.”

Wreax reste sig ordlöst ur sin stol, samtidigt som Kheezai då hon mötte honom med blicken, som om han hade väntat sig att hon skulle göra det enbart på blicken. Han gick nu kring bordet, medan han tog en kökskniv i sin hand och gick in till vardagsrummet. Medan han gick vecklade han upp ärmarna på sin handelsmansdräkt.

Han vände sig mot Kheezai och såg på henne med en beslutsam min. Hans grepp om kniven var hårt då han tog i kniven och skar upp sin handflata rejält. Såret var värre den här gången en senast, och han började grimasera ett grann och smärtan fick honom att börja ändra till sin undervattniska form. Hans armar och ansikte, vilket var det enda som syntes under kläderna blev fjälliga och skal-lika inom sekunder. Men Valindra gick hastigt till honom och kramade honom hårt, vilket förvånade honom men fick honom också att slappna av och bli likt sin tidigare, normalare uppsyn.

“Wreax, det här är vansinnigt.” sade hon lätt, och tvingade denne att sätta sig. Han slängde ifrån sig kniven och såg med väntande ögon på Kheezai.

“Kessie, såret ser bara värre ut än igår. Men ett sår är ett sår. Du behöver bara tro på dig själv.”

Wreax höll ut sin arm som han höll i med andra handen, och gav sin blodiga och uppskurna hand som var i en lös knytnäve något av en impuls. Han stred imot smärtan och öppnade sin handflata sakta för Kheezai att titta på.

Wreax hade lite smärta, men långt ifrån den värsta han någonsin haft. Den var i alla fall inte så hård att han inte kunde förundra sig över känslan som spred sig omkring. Han kände kylan som en lätt vind från norra ishavet på däcket av ett skepp. Mörkret kändes som ett mörkt moln som sakta tog sig in för att täcka solen som bländade synen, och skuggorna kom fram som skepnader av varelser från andra sidan graven för att omfamna honom i känslorna som spred sig inom honom.

Han badade i känslorna och kände hur hans medvetande blev tystare och hans sinne fick vila som det var, utan fördom eller skam – han var mellan ordning och kaos, som en groda som hoppat från en sten in i vattnet – i det okända. Blodet som forsade igenom honom kändes fullt med livskraft. Han kände att han behärskade hur det flödade igenom honom – att han kunde göra med det vad han ville. Hans känsla var som om han kunde ha simmat hela vägen hem genom världshaven. Men samtidigt kändes det som om han hade världshavets mörker inom sig.

Alla dessa känslor fick Wreax att se ärligt häpen ut för första gången hittills på en lång tid. Även då Kheezai hade uppenbarat sig hos Ethirion som en mörkeralv hade han inte reagerat på detta sätt.

Efter att stunden gått förbi, och allt i omgivningen var som tidigare var känslan i Wreax det ända som blev kvar. Inom sig önskade han i hemlighet att skära upp sig igen för att stunden skulle vara längre. Men det gjorde han inte – han skulle inte ha kunna förklarat hans vilja i ord.

Wreax såg stumt på Kheezai en stund, och omkring sig, som om han varit medvetslös en stund. Men han såg på Kheezai igen, och log nu och ändrade på sin häpna min till glädje för att han inte menade att se så häpen ut som han var, för att han insåg att detta kunde få Kheezai att tro att han inte haft förtroende för hennes kunskap.

“Jag visste att du skulle klara det! Bra jobbat!” brast Wreax ut med entusiasm. Men han skulle kanske inte ha betett sig som han gjorde ifall det bara var hans hand som blivit läkt.

Hans ögon sken med belåtenhet.

“Ithia! Du måste också medge att det där var imponerande! Se här, borta!” Wreax visade upp sin hand och såret, det var borta. Ärret var det enda som var kvar i handflatan. Men något hade hänt inombords i Wreax också.

Ithia lyssnade på samtalet, och nickade lite nöjt över pratet om att Kheezai skulle kunna få ett arbete bland Wreax kontakter. Trots allt var det därför hon kommit dit, och det såg ut som om de hade börjat få ett mål i sikte även om det var med blandad sorg och glädje. För i sanning var Kheezai en god vän, en av de få hon hade, och att lämna henne för pliktens skulle var inte lätt. Då Wreax talade till henne höjde hon sin blick för att möta hans.
‘Mina avsikter har jag redan förklarat.’ sa hon enkelt.
‘Kheezai är min vän, och jag vill se till att hon hamnar i säkerhet, för som ni säkert vet själv herr Wreax, är personer med mörkeralvernas blod i sig inte uppskattade på många håll i världen.’ vilket inte var så olikt hur hennes härkomst togs emot i Karm. Men hon riskerade åtminstone inte att bli dödad på fläcken som Kheezai gjort.
‘Ni behöver inte göra något för mig, herr Wreax, mer än vad ni gjort för Kheezai. Jag däremot måste återvända till mina plikter.’

Wreax nickade bestämt till Ithia. “Då gör vi så. Ni är självklart välkommen att hälsa på här hos Kheezai så länge hon väljer att bo kvar här.”

“Ithia, som arvinge till det mörkeralviska folket är jag tacksam. Det ni har gjort för Kheezai är mer än någon kunde be, och tack vare sådana som ni har mörkeralver som vi en chans. Jag har något åt er.”

Han gick till en koffert och tog fram ett kortare prydligt svärd som var i en skida som var välgjord och snyggt dekorerad. Han höll i svärdets skida med båda händerna, och gick med det till Ithia och räckte det mot henne med vardera handen.

“Jag vet inte ifall ni har nytta för denna, men detta svärd är gjort av silver. Jag vet om situationen i Karm, och svärdet är ett effektivt vapen mot vampyrer och andra vidunder. Jag har inte ett behov för detta, och det skulle vara synd ifall det inte användes vad det är gjort för.”

Sen såg Wreax mot Kheezai och smålog, och talade med en lite mjukare ton. “Självklart. Varsågod! Jag tror dock att jag kommer att ha hunnit lämna Celeras innan du vaknar igen. Men jag ska tala med min vän på kliniken och Valindra ger dig den information du behöver.”

Han hade åter en bestämd röst. “Då tror jag att det strax blir dags för farväl.”