Ithias ansiktsuttryck hårdnade något över skällsnamnen, och deras attityd gjorde henne obekväm. Det verkade som om denna konflikt bara hade ett avslut, och det var inte något hon såg framemot. Trots allt hade hon stridit varje dag sedan hon var 12, men aldrig dödat någon. Med en snabb och övad rörelse drog hon sitt svärd med en metallisk klang, och tog den runda skölden från sin rygg. Troligen skulle hon inte behöva den, dessa var tre busar som inte visste vad de gav sig in i.

Hon kallade på den kraft hon hade i sig, och hennes ögon gick över till ett gyllene sken medan hennes kropp fylldes av värme. Samtidigt började symbolerna på skölden, i hennes rustning och på svärdet att lysa liksom hennes ögon.

‘Sista chansen.’ sa hon, hennes röst hade antagit en något övernaturlig klang, med ett djupare tonläge än hon annars hade. ‘Släpp era vapen och gå hem, eller möt Athals vrede.’ sa hon och såg från den ene till den andre med sina brinnande ögon.

Ithias ögonbryn rynkade sig något mer beslutsamt över orden och löftet om våld. Hon hade ingen lust att dräpa dessa män, men om de var tvungna att försöka skulle hon inte tveka. Men denna ordutväxling hade pågått allt för länge. Dessutom hade hon varnat dem fler gånger. Och till sist gick de till attack. Hon hade inte längre tid att reflektera eller tänka, utan fick bara gå på instinkt.

Med några bestämda och snabba steg som bara en krigare som tränats sedan barnsben har, var hon framme vid den första av dem på ett ögonblick och slog sin sköld i hans ansikte med ett hård och beslutsamt slag som lämnade en skrikande blodfläck på den vita skölden.

I samma sekund steg hon åt sidan för att undvika ett av slagen riktade mot henne, och kände sig förvånad över hur lätt det var. Trots allt hade hon tränat sedan hon var tolv med erfarna krigare som aldrig gjorde det lätt. Men dessa verkade inte ha någon sådan träning, och det krävdes inte mycket för henne för att svinga sitt svärd och hugga av svärdshanden på mannen som precis missat sitt hugg mot henne och likaså tappat sin balans.

Det hela var över på bara några sekunder, och hon vände sin uppmärksamhet mot den tredje. Adrenalinet flödade, och då hon väl var i stridsläge var det svårt att sluta. Hon gick fram mot honom med sitt svärd och sin sköld höjd, beredd på vad som helst.

Ithia blev nästan lika förvånad av pilen som mannen själv, och vände sig något förvirrat om för att se varifrån pilen kommit. Hennes hjärta slog fort och blodet pulserade i hennes öron, och långsamt började alla ljud omkring henne komma tillbaka. Ljuset omkring henne försvann långsamt, och hennes grå ögon var fästa på den mörka figuren med det vita håren. Det fanns inte mycket likheter med kvinnan hon precis talat med, men hon kände igen kläderna och bågen hon plockat åt sig inne i hyddan.

‘Kessie?’ frågade hon, nästan för chockat för att inse vad det hela betydde. Hon hade aldrig träffat en mörkeralv förr. Plötsligt började mannen som förlorat sin hand ropa, vilket drog hennes uppmärksamhet. Kanske hade förlusten av handen äntligen nått hans medvetande.
‘Håll dig stilla.’ sa hon bestämt, och sträckte sig efter handen som låg på marken. Med ett hårt grepp tog hon tag i hans handled, och pressade handen mot stumpen. Än en gång började hennes ögon lysa och med magin hon hade i sig läkte hans hand.
‘Du kommer inte kunna använda den på några dagar.’ trots allt använde hon inte så mycket energi det hade behövts för att läka de helt.
‘Ge dig av.’ på samma vis drog hon upp mannen som fått hennes sköld i ansiktet, och knuffade iväg honom in mot skogen. Trots allt verkade det inte finnas mycket motstånd kvar.

Ithia sjönk även ned vid mannen som fått pilen i ögat, och med mer styrka än man förväntade sig från henne pressade hon ned hans huvud mot marken och drog ut pilen med den andra. Hon kallade på sin magi igen och stoppade blodflödet och läkte de värsta skadorna.
‘Jag kan inte ge dig tillbaka din syn. Detta är Athals straff.’ sa hon och reste sig för att vända sig om mot Kessie som uppenbarligen var en mörkeralv.

‘Låt oss ge oss av.’ sa hon, bittert över allt som hänt, och stormade in i skogen. Ilsken över att ha behövt skada männen, ilsken över att Kessie inte varit sanningsenlig. Men hon kunde förstå varför, och hon var inte säker på vad hon kände för det.
‘Vem är du?’ undrade hon, med lite tur hade Kessie mer respekt för henne efter att ha sett henne strida.

Sakta började implikationerna av vad det hela innebar nå Ithia. Hon hade aldrig sett mörkeralver tidigare, bara hört mörka berättelser om dem och vad hennes släkte gjort mot hennes. Det var svårt att släppa ilskan blandat med rädsla som gick genom henne. Var inte detta Athal önskade av henne? Att dräpa mörkret som skuggade ljuset? Eller var det bara ett test? Trots allt hade han sänt henne dit, och hon vägrade tro att Athal var på fader Afselius sida. Hade Athal önskat denna kvinna död hade han inte skickat Ithia dit.

Dessutom visste hon om någon hur det var att bli dömd för sitt yttre, för sin mörka hud och sitt ljusa hår. Hon drog ett djupt andetag och bad en muttrande bön till Athal om styrka och tålamod, innan hon vände sina grå intensiva ögon mot henne.
‘Jag visar rätt mycket tolerans och tålamod här just nu, Kessie.’ sa hon, inte spydigt men lite hårdare. Hennes händer skakade även lite nu då våldet som hon tvingats utföra innan började komma ikapp henne. Att öva i en träningscirkel var en sak, att faktiskt hugga i kött och ben en helt annan. Men de hade inte tid att stanna, snart skulle säkert Afselius få höra om vad som hänt, och kanske hade det varit dumt att låta männen gå.

‘Vad heter du på riktigt? Och vad… gör de med sådana som dig? Varför hjälpte du dessa människor? Ska inte mörkeralver sprida förbannelser och så salt i åkrarna?’ undrade hon, trots allt var det vad hon hört, och ingen kunde betvivla att Tharmad fallit under Lloths förbannelse, och likaså Hannadon för inte allt för länge sedan.

‘Ert folk har gjort mycket ont här…’ sa hon och skakade på huvudet. ‘Men det har mitt med.’

Ithia lyssnade på hennes ord och fann de både förvirrande och vissa av dem skrattretande.
‘Och med mor menar du demonen ni dyrkar?’ frågade hon, trots allt var Lloth en av de vanligaste svordomarna bland människor här, men hon var osäker på hur Kessie skulle reagera ifall hon faktiskt sa det namnet högt, så hon lät bli. Trots allt verkade kvinnan inte helt stabil. Hon höll kvistar borta ur sitt ansikte där de gick, och pressade framåt med beslutsamhet, allt för att tänka på annat än blodet hon spillt.

‘Jag kan inte säga så mycket om vad ditt folk gör eller inte gör mot sina egna.’ kommenterade hon. ‘Men jag kan säga dig en sak, ingen tappar er på blod för att stjäla er kraft. Ingen skändar era kroppar och håller er som djur. Jag har aldrig sett en mörkeralv förr. Så vitt jag vet finns det några i Celeras, där alla är välkomna så länge man drar sitt strå till stacken.’ hon skakade på huvudet och gjorde en grimas.

‘Människor litar inte på er, och är rädda för er på grund av den skit ni utsatt oss för.’ sa hon lite vasst och hätskt, något okarakteristiskt för en paladin.
‘På grund av er och din… mor… är Tharmad en mörk ruin där de levande döda vandrar. På grund av er väcktes de döda till liv i Hannadon och dödade Karms förra konung, vilket ledde till ett kaotiskt och blodigt inbördeskrig.’ hon stannade upp och såg på Kessie.

‘Men jag måste för din och för min egen skull kunna tro att vi kan göra bättre.’ hon var inte säker på om det var ett klokt val, men dt var det valet hon gjort.
‘Jag lovade dig att jag skulle hjälpa dig, och jag håller mina löften, mörkeralv eller inte.’

Ithia ryckte på axlarna lätt. För att vara helt ärligt hade hon inte ens tänkt på saken. Men svaret var relativt simpelt. Det fanns inte så mycket utrymme för att hjälpa de som tillhörde Lloth.
‘Jag antar att de tar ifrån mig min titel, och straffar mig som en förrädare. Därefter skulle de bannlysa mig och till sist skulle de avlägsna all magisk kraft som finns i mig, vilket högst antagligen skulle göra mig till en apatisk personlighetsberövad person som knappt kan äta eller gå själv.’ sa hon med en bitter smak i munnen

‘Men jag skulle helst se till att det inte sker, jag har kämpat i tolv år för att de inte skulle göra det från början. Det var nära, kan jag berätta för dig.’ sa hon och vände sig för att börja gå igen. Det var bättre att prata än att vara tyst, just då. Det tog bort tankarna från blodet, och känslan av hennes svärd som separerat kött och ben. Skriken av smärta hon orsakat.

‘Jag var inte stark nog för att bli en magiker, men hade för mycket magi i mig för att vara farlig. Sådana blir präster eller prästinnor, men eftersom jag kommer från Iselem ville inte templet ha mig.’ förklarade hon. ‘De övervägde ett tag att ta ifrån mig min magi, men med lite hjälp lyckades jag klara de fysiska testen som krävs för att bli en paladin. Så här är jag nu, en mörkhyad hedning som strider i Athals namn.’ hon var lite bitter och ironisk.

‘Det vore ju snyggt om allt hårt arbete ledde till det jag försökte undvika på mitt första uppdrag.’ sa hon och såg på Kessie över axeln.
‘Kanske våra folk inte är så olika, i alla fall?’

Ithia stannade upp då hon märkt att Kessie plötsligt inte längre följde henne, och vände sig om för att se på henne något förvirrat. Kanske kände hon sig lite tagen över att denna mörkeralv plötsligt kände medlidande för henne, och inte ville låta henne utsätta sig för fara.
‘Kessie…’ sa hon, och drog ett andetag. ‘Det är mitt kall, mitt syfte i livet, att hjälpa de svaga och utsatta. Just nu är du en av dem. Jag har gett dig mitt löfte, och kommer inte svika dig.’ talade hon som en riktig hjälte, som en riktig paladin. Tydligen hade något av skolningen fastnat i hennes huvud trots allt, för det kom ut av sig själv.

‘Bara… använd din illusionsmagi så kan vi ta oss till Celeras utan att bli störda.’ sa hon. ‘Väl där kan vi säkert hitta andra i exil som kan hjälpa dig.’ hon hade aldrig satt sin fot i Celeras själv, men hon hade hört och läst att raser från hela världen befann sig där.
‘Nå, låter det bra?’ undrade hon då Kessie verkade osäker.

‘Kheezai.’ upprepade Ithia med en nickning, det namnet passade kvinnan betydligt bättre än Kessie.
‘Och ja, det gjorde jag.’ svarade hon, och ångrade det inte. ‘De var inte hjärnan bakom attacken, och förtjänade inte att dö. De har blivit straffade nog.’ och paladinen skakade på huvudet för att gå fram till Kheezai.

‘Jag håller inte med dig att det där är de enda möjligheterna och slutresultaten. Vi slösar tid nu dock. Så låt oss röra oss, utan att tänka på vad som kan eller kommer att ske. Och jag kommer inte att överlämna dig. Som jag sa, jag tar dig till Celeras.’

‘Det är väl inte att offra det, så länge vi inte blir fångade?’ frågade hon med ett litet rebelliskt leende och en liten snärt med huvudet som fick hennes blonda hår att lägga sig bakom hennes axlar istället för att vara i hennes ansikte.
‘Vi är två kvinnor som arbetar tillsammans, våra hjärnor har större kapacitet än alla män i Karm kombinerat. Sluta stå där och gapa nu, kom!’ sa hon och placerade sin sköld på ryggen med dess rem och svärdet i sin skida som hon nästan krampaktigt hållit i sedan striden.

Ithia nickade, och gick en stund till innan hon stannade upp i sina spår och svor tyst. Kanske lite okaraktäristiskt för en paladin, men Ithia var kanske inte heller den direkta stereotypen heller.
‘Jag måste hämta min häst och min packning.’ sa hon och såg på Kheezai, Kessie, ja det var lite svårt att välja namn nu då hon hört båda.
‘Göm dig i skogen så länge, så hittar jag dig efter midnatt i skogsbrynet vid vägen.’ sa hon. Om hon bara lämnade allt hon hade skulle någon tro hon var död, eller något annat idiotiskt.