Det var inte svårt att höra kaoset och paniken som brutit ut i byn, och Ithia bestämde sig för att försöka ta sig in och ut så osynligt hon kunde. Men det blev snabbt uppenbart att det inte skulle vara möjligt, med tanke på att flera av byns män samlat sig vid värdshuset. Det hade inte varit så illa, men åsynen av fader Afselius förkunnade att ingenting skulle gå enkelt denna dag. Vilken soppa och röra det hela hade blivit. Så vad kunde hon annat göra än att gå mot värdshuset, stadigt och ståtligt men utan att dra vapen eller sköld.
‘God kväll.’ hälsade hon enkelt till samlingen och Afselius, hennes gå ögon fästa på prästen.
‘Jag antar att det var du som sände männen för att störa mig i mitt arbete?’ undrade hon, men gjorde en gest med handen, avvisande.
‘De la sig i Athals arbete, och fick stå sitt straff. Mitt arbete här är klart.’ sa hon, och började gå mot värdshusdörren.

Ithia stannade tvärt i sina steg, och hennes intensiva grå ögon såg männen i ögonen något utmanande. Som om de skulle våga göra något mot en paladin i full mundering. Så klart hade hon inte någon tanke på att dra vapen, men det visste ju inte dom. Men Afselius höll på att gå henne på nerverna med sin falska fasad, och hon vände blicken mot honom.

‘Dessa tre män du talade om försökte ta lagen i egna händer, och attackerade mig.’ sa hon tvärt.
‘Jag var tvungen att försvara mig själv, då de i sin ilska som du säkerligen sporrat dem till attackerade mig utan orsak.’ sa hon och gav både Afselius och de andra männen en hård blick. Trots allt hade hon enkelt besegrat tre män. Tänkte dessa ta risken? Det var bäst att pressa vidare med lite vita lögner, trots allt var lögner blandade med sanning de mest trovärdiga.

‘Kvinnan i skogen var en olaglig magiker och en häxa, som tog chansen att fly då männen attackerade mig. Jag avvärjde henne, men hon lyckades fly. Jag behöver mina saker och min häst så fort som möjligt för att finna rätt på henne, så flytta på er.’ sa hon, irriterat och beordrande.

Ithia drog ett djupt andetag då en till man kom och ifrågasatte henne, och hon vände sin blick mot nykomlingen.
‘Och vilka frågor är det, min herre?’ undrade hon och gav honom en enkel förklaring.
‘Det finns ingen mörkeralv här, det är rykten som blåst upp’ påpekade hon, med en lätt fnysning, som om hela tanken och påståendet var absurt – vilket det egentligen var.

‘Ni går efter falska rykten från män rädda för sina egna skuggor, och fader Afselius här har inte gjort sitt yttersta för att lugna situationen. Mörkeralver och häxor… Självklart är byn  upplösningstillstånd. Kanske det vore dags för dig, fader Afselius, att försäkra dem om att saker är under kontroll?’ undrade hon med riktning mot prästen. Trots allt kände inte byborna henne, så det vore ju bättre om mannen de litat på talade istället.

‘Kvinnan ifråga, som byborna här kallar Kessie, är en häxa, med mörk hud och ljust hår liksom jag. Inte en mörkeralv, men en kvinna som använt illusioner för att hålla sig säker från er. En olaglig häxa, ja, och det är min plikt att ta henne till det Tredje ögat för att dömas. Om inte dina män lagt sig i hade hon varit min fånge nu. Istället för att arbeta med mig attackerade de mig, och jag kan inte förstå vad du uppmanat dem till, fader Afselius, för att få dem att attackera en paladin från templet. Om jag rapporterar detta är deras liv över.’ förkunnade hon, något bittert.
‘Men istället valde jag att läka deras skador, de som gick att läka i alla fall, och det får vara straff nog.’ hon gjorde en gest åt männen framför sig.

‘Kan ni stiga åt sidan, så jag kan ta mina saker och avsluta det arbete fader Afselius kallat mig hit för?’ bad hon, även om det inte egentligen var en fråga, med sina grå ögon hårt fästa på prästen, trots allt hade han ingen rätt att stoppa henne.

Ithia gjorde sitt bästa för att hålla sig lugn över orden som Afselius kläckte ur sig, men han verkade ha en obehaglig förmåga att få hennes blod att koka. Bara hans arrogans och sätt att se ned och nedvärdera henne gjorde henne ursinnig. Men han var bara en man som blåste upp sig själv, den som verkligen oroade henne var mannen som bar jaktspjutet.

Den uppfattningen hon fick var att han var en man med få ord, och det oroade henne betydligt mer än Afselius arrogans.
‘Ja.’ höll hon med jägarens ord om att hon skulle behöva skynda sig, lite menande åt deras sällskap som stoppat henne. Utan att vänta desto mer tog hon sig in i värdshuset och upp till sitt rum, medan hon konstant tänkte på hur hon skulle lösa situationen.

Den enklaste lösningen var ju så klart att förråda Kheezai, och i sanning visste hon att hon borde det. Mörkeralver var Athals och alla dödliga rasers fiender. Men hon hade sett godhet där hos mörkeralven, eller åtminstone inte ren och skär illvilja. Det var en person, och inte ett monster, och en person hon lovat skydda från dessa som i religionens namn utan tvekan skulle behandla henne värre än en krigsfånge. Denna dag som hade varit en stor dag för henne hade bara blivit ett virrvarr av kaos och problem.

Men om det kom ut att hon hjälpt en mörkeralv fanns det inte mycket som skulle hjälpa henne, inte ens hennes mästare i Paladinordern. Hon suckade djupt, tog sin packning, gick ned för att betala innan hon var ute igen för att fästa sin packning i sadeln, och därefter sätta sig upp. Det var ingen liten häst hon hade, trots allt red paladinerna på stridshästar, och han var ivrig på att komma iväg. Hon stannade ett ögonblick framför sällskapet, med blicken fäst på prästen.
‘Templet kommer att få min rapport snarast.’ meddelade hon.

‘Må ljuset vara med er.’ sa hon avslutande, och red sedan bort från byn längs med vägen. Då hennes häst var uppvärmd nog dundrade hovarna över vägen, och hon red en bit längs med landsvägen i västlig riktning. Några minuter senare då hon var säker på att ingen längre såg henne stannade hon upp, och ledde sin häst in i skogen för att försöka hitta bäcken mörkeralven talat om. Dock gissade hon att Kheezai skulle finna henne innan Ithia skulle hitta den mer skogsvana mörkeralven.

Till sist hörde hon ljudet av svagt porlande vatten, och kände sig lite lättad då hon hittat bäcken som Kheezai talat om. Frågan var bara om hon varit där, eller var i närheten? Hon hade inte någon erfarenhet av att spåra i terräng.

Mörkret gjorde Ithia något nervös, och då den mörka figuren plötsligt dök upp ryckte hon till och drog sitt svärd halvt ur sin skida innan hon såg vem det var. Lika snabbt som hon dragit svärdet pressade hon det tillbaka med ett metalliskt ljud, och drog ett andetag följt av ett lättat skratt.
‘Ja, men jag trodde du kanske gett dig av långt härifrån. Jag började känna mig rätt fånig här i skogen i min rustning och med min häst.’ sa hon och klappade sin springare lätt på halsen.
‘Det är galet i byn, och jag är rädd att vi har en jägare som är ute efter blod. Bäst att röra oss snabbt.’ påpekade hon, lite bekymrat.

Loradon gav Ithia en något obekväm känsla, det var nästan som om man kunde känna vålnader och lidande i luften efter alla liv som förlorats här. Hade hon blivit klar med sin träning tidigare kanske hon till och med hade deltagit i striden, vilket hon var glad över att hon inte hade behövt göra. Då Kheezai tog till orda var det en välkommen sak att fokusera på, till skillnad från ruinerna av vad som en gång varit en storslagen stad.

Däremot blev hon lite förvånad över Kheezais personliga fråga. I sanning hade hon gärna velat veta med om Kheezai med, men hade valt att inte fråga med tanke på hur känsliga sådana personliga frågor verkade vara hos mörkeralven. Trots allt ville hon inte riskera att Kheezai fick panik, som hon fått under deras första möte.

Den unga kvinnan hummade lite över frågorna, och visste spontant inte riktigt vad hon skulle säga. Det var länge sedan hon talat om sådana saker.
‘Jag… var en adelsflicka i Iselem.’ förklarade hon, och reste sig för att börja knäppa upp spännena till sin rustning. Lite vila behövde hon med, trots allt.
‘Inte en av de högst uppsatta familjerna, men hög nog för att jag och prinsessan Sera skulle vara nära vänner. Vi lekte i palatset ofta.’ sa hon lite tankfullt då hon tänkte tillbaka på det.
‘Det var en bra barndom, bättre än de flesta. I efterhand är det lätt att se att jag var bortskämd, och inte uppskattade vad jag hade. Men jag var ett barn, och visste inte bättre.’ förklarade hon och då hon fått av sig sin rustning drog hon sin mantel om sig för att sätta sig vid elden mittemot mörkeralven.

‘Sedan visade det sig att jag var magiker och jag skickades till Caras Idhrenin… Jag hatade det verkligen. De tvingade mig göra mig av med mina klänningar, och jag fick bära en säckig lärlingskåpa som var allt för stor, som kliade något fruktansvärt.’ sa hon och skrattade lite åt minnet.
‘Och alla främmande språk och främmande kulturer… Det blev en del krockar. Jag saknade, och saknar min familj. I sanning har jag haft väldigt lite kontakt med dem sedan mitt liv här började. De… ser inte allt för positivt på att jag är en paladin.’ förklarade hon, och studerade Kheezai.

‘Och du…?’ frågade hon, och vågade knappt fråga frågan. Den blev mer av en viskning i natten.

Ithias gråblå ögon studerade Kheezai i tysthet, och hon kunde känna en bitande känsla av medlidande för de ord hon hörde. Trots allt hade hon hört om mörkeralvernas grymhet, men i sanning hade de ändå känts mest som berättelser och sagor. Och om de var sanna så var ju säkert alla mörkeralver onda och hemska.

Men här satt hon nu framför en mörkeralv, och även om det ibland var svårt att skaka av sig så var hon en person och inte ett monster. En person som valt att lämna sin folks grymhet, bara för att möta de ovan jord som skulle vara minst lika grymma på basen av de fördomar de hade. Det kändes inte rättvist, och hennes egna bekymmer och ord kändes väldigt barnsliga i jämförelse.

Vad sa man ens åt något sådant? Det var inte som om något hon gjorde eller sade skulle ta bort Kheezais smärta. Men vad annat kunde hon göra än att försöka vara trevlig? Lite varm? Inte skulle hon någonsin kunna ersätta en moders kram, men kanske kunde lite värme lindra hennes sår. Och även om Ithia en gång varit stolt och arrogant hade hon under åren bildat en stark empatiförmåga. Inte för fader Afselius och andra gamar, men för de som verkligen förtjänade det.

Försiktigt reste hon sig upp, och rörde sig närmare Kheezai så som man rör sig närmare en skygg vildkatt, för att långsamt sätta sig ned bredvid henne.
‘Jag är ledsen för din skull, för den smärta och sorg du fått genomlida…’ sa hon, och skakade på huvudet över hur mjäkiga hennes egna ord kändes.
‘Och visst har jag hört om skuggdansare… Hur de är bland världens farligaste mördare, som obemärkt kan avrätta de mest säkra av oss som er… ledare… bestämt att ska dö.’ hon drog lätt efter andan, trots allt skrämde det hela henne något och trots allt hade hon sett Kheezais träffsäkerhet då hon skjutit mannen i ögat som hon kämpat mot.

‘Men du valde något annat, att vara någon annan. Du ska vara stolt över det…’ sa Ithia och såg Kheezai i ögonen, och hon menade det hon sa. Prövande la hon en hand på Kheezais arm, för att ge henne en stödjande och varm gest och ett litet leende. Ibland var det allt man kunde göra för någon annan.

Ithia rynkade på ögonbrynen över Kheezais ord, lite oroat och bekymrat, lite frågande och oförstående. Men till sist nickade hon lätt, men tog inte bort sin hand från Kheezai och fortsatte se på henne.
‘Det är ett enormt uppdrag, ett nobelt ett, som kommer ge dig mening…’ sa hon tankfullt.
‘Men om jag lärt mig något under min tid i Caras Idhrenin och Templet är att ingenting är omöjligt.’ hon lät sin hand röra vid Kheezais hand lätt innan hon la sina händer i sina knän och blickade in i elden.

‘Jag har inte ens sett denna demon, och hon fyller mig med obehag… och även fruktan. Men jag är säker på att även en fiende som Lloth går att besegra.’ sa hon, med säkerhet i sin röst. Var det vad som skulle vara hennes syfte? Athal hade fört henne till Kheezais sida, skulle det bli hennes uppdrag att försöka förgöra demonen med ljuset som sitt vapen? Det verkade som något överväldigande, men fanns det något viktigare uppdrag?

Ithia insåg att det kanske hade varit bäst om hon varit tyst, för än en gång hade hon skapat smärta och sorg hos mörkeralven – men kanske inte panik denna gång? Det var svårt att säga, men uppenbart var att hon hade mycket sorg och trauma från sitt tidigare liv som jagade henne konstant och förföljde henne.

Tystnaden som Kheezai lämnade efter sig var något tung, och eldens sprakande kändes inte uppmuntrande eller värmande. Speciellt inte på denna plats. Hon såg framemot när de kunde lämna Loradon bakom sig så fort som möjligt följande morgon. En stund satt hon och skruvade sig där framför elden, trots allt gjorde ensamheten där henne väldigt obekväm.

Till sist klarade hon inte av att sitta där längre, och med en tyst svordom sträckte hon sig efter sitt vapen i sin skida, och rörde sig in i natten i riktningen Kheezai försvunnit.
‘Kheezai?’ frågade hon, frågande, och hennes röst kändes som ett enormt rop där i denna öde plats som nästan helt saknade liv… förutom gamar och andra varelser som skrek om natten då de sökte genom stadens ruiner efter något att äta.
‘Är du… okej?’ undrade hon, osäker på vart mörkeralven tagit vägen. Trots allt hade hon skolats till en skuggdansare, och kunde säkert hålla sig dold hela natten för Ithia om hon så önskade.

Natten slukade henne nästan, och hon hade svårt att se i mörkret som omfamnade henne – speciellt efter att ha suttit och blickat in i elden. Lite vilt såg hon sig omkring, och ropade på mörkeralven igen.

Medan Ithia började bli allt mer paranoid över mörkret som omgav henne bröts tystnaden av Kheezais skrik, vilket fick Ithia att rycka till och vända sig om mot ljudet. Det kom från lägret, och hon kunde känna en sekund av lättnad över att Kheezai inte var försvunnen. Men det övergick snabbt till rädsla som i sin tur fyllde henne med beslutsamhet och stridens adrenalin då hon hörde att mörkeralven hade panik i rösten. I sitt skrik. Något hade gått fel.

‘Kheezai!’ ropade hon som svar, och började springa mot lägret medan hon drog sitt svärd. Lägerelden kom snart i fokus och skenet var nästan bländande i mörkret. Men det verkade vara något… mer där än Kheezais siluett mot ljuset. Var det en skugga svartare än natten som tornade över mörkeralven, eller var det bara hennes fantasi som spelade? Utan att vänta öppnade hon barriären i sitt sinne som höll kraften inom henne under kontroll, och med sin viljekraft och magin inom henne höjde hon sitt dragna svärd som lyste till i ett starkt sken. Med ens blev natten till vit dag omkring dem, och med ens stannade hon i sin snabba språng som fick damm och aska att yra omkring dem då hon bromsade sina steg.

Skuggan som varit där en sekund innan var borta.
‘Kheezai! Vad var det där?’ frågade hon, andfådd, inte för ansträngning utan snarare för rädslan hon känt ett ögonblick innan.