Ithia la en arm lite stödjande och dels tröstande om Kheezai då de satt i droskan, för det var ju inte svårt att se att hon var lite borta efter teet hon fått, samtidigt som det hela utan tvekan var överväldigande och tyngande för mörkeralven.

‘Någon timme.’ svarade hon milt på Kheezais fråga, fortfarande lite missnöjd över hur de behandlat henne. Hon hoppades bara att det skulle leda till något gott, och såg sedan på Wreax – fortfarande med en skepticism och vaksamhet där i blicken. Kanske för att hon inte riktigt litade på honom, och kanske för att han delade en förståelse med Kheezai som hon inte riktigt kunde göra. Trots allt, hur kunde hon förstå vad det innebar att vara mörkeralv, eller bunden till en demon?

Något disträ såg hon ut genom droskans fönsterglugg, men staden intresserade i all ärlighet henne inte så mycket just då. Fortfarande med vaksam blick betraktade hon Wreax då han kom mer sitt förslag om arbete, betraktade honom kritiskt som för att se om det fanns någon oärlighet där.

‘Jag vet inte.’ sa hon, lite mer barskt än hon tänkt sig till Wreax.
‘Men våra saker är kvar i värdshuset, och min häst, jag måste hämta dem innan vi anländer till er.’ påpekade hon med en direkt ton.

Wreax betraktade Ithia noggrant. Han tyckte sig känna av någon form av avund eller misstanke som Ithia hade. Det var dock milt jämfört med den oftast öppna avsmaken eller hatet som de flesta visade honom då han reste utanför Celeras och Me’erisia – i hans hemorter och här i handelsstaden hade han ett gott rykte tills vidare. Men kring andra riken hade han tendensen att inte ha färre än tre livvakter med sig för att väcka en känsla av auktoritet bland folk omkring – han blev betydligt mindre antastad då han hade dem och sin dräkt med Handelsgillet Bläcks emblem. Han lyssnade tålamodigt på Ithia oavsett tonen hon svarat honom med, och lyssnade aktivt på vad hon bett om.

“Självklart – jag var inte säker på hur mycket ni har med er, men vi tar en sväng via ert värdshus. Vi ska då se till att få allt med oss, och hästen kan vi leda bakom droskan. Jag hoppas att den lösningen passar er?”

Wreax öppnade fönstret till droskan, och bade chauffören att ta dem via värdshuset för att hämta av deras egendom. Efter att han stängde fönstret såg han på Kheezai, som hade verkat till honom lite nervös sen deras första ögonblick, och han ville göra sitt bästa för att få denne mera bekväm av sig.

“Kheezai, jag har väldigt många olika slags arbeten som jag kan erbjuda, beroende på vad du hoppas på. Jag hade lite på känn att du vill kunna leva fredligt, med en gnutta frihet, men rätta mig gärna ifall jag har fel.”

Wreax noterade att han hade fått på sig lite damm då han varit hos Ethirion på sin vänstra ärm, vilket han putsade av med sin hand.

“Givetvis vill jag också beakta dina färdigheter och talanger och se till att de kommer till sådant bruk som du vill använda dem till, och jag lyssnar gärna på dina önskemål. Men ifall du känner för att arbeta i Handelsgillet Bläck här i Celeras som min lokala assistent så kan vi till exempel diskutera den möjligheten vidare och omständigheterna. Men ifall det låter för… tråkigt… så kan jag alltid överväga något annat mer engagerande jobb.”

Han såg lite frågande på Ithia för att han undrade över vad hon tänkte om arbetsdiskussionen, och för att hon fortfarande inte heller hade uppgett ifall deras avsikt är att stanna i staden.

“Och ifall ni båda har känslan att ni inte vill stanna kvar i Celeras kan jag arrangera för att ni kan få arbete annanstans, var än det vore mest lämpligt.”

Wreax lutade bakåt i sätet något självsäkert.

“Men säg gärna vad du har på hjärtat, eller i tankarna.”

Ithia skyndade sig så fort hon kunde med att knäppa på sig sin rustning, trots allt var det lättare än att bära den i delar, för att sedan plocka med sig sin och Kheezais väskor med deras kläder och andra förnödenheter. Att lämna Kheezai ensam med den där Wreax fyllde henne med oro, men det hela tog ändå ett par minuter trots att hon använde magi för att få på sig sin rustning snabbt. En stund senare öppnade hon dörren utan förvarning, för att se på Wreax med sin skurna arm och Kheezai.
‘Vad i Athals namn händer här?’ frågade hon, ilsket, som om hon kommit på två barn som gjorde något förbjudet. Ithias uppenbarelse var helt annorlunda då hon var klädd i sin auktoritära vita rustning, snarare än de vardagliga kläder hon haft innan.

Wreax såg på sin blödande arm och på Kheezai som drog sig undan. Hans reaktioner var lugna och sansade, och reagerade inte som om han var förskräckt att Ithia avbrutit vad de gjorde.

“Ta det lugnt, paladin. Jag diskuterade om arbeten med Kessie och hon nämnde läkekonst. Jag önskade en demonstration, för arbetets skull. Jag ville vara säker på att vi har något att bygga vidare på Jag kan arrangera ett arbete där hon kan förbättra sina kunskaper vidare i det området, tänkte att hon kunde gilla det mer än att arbeta med handelsmän dagarna i ända.”

Han hade aldrig sett en paladins rustning tidigare, och även om han inte visa det utåt var han imponerad av åsynen.

“Jag har också förstått att paladins är kunniga i det området. Jag antar att det också är något ni ibland sysslar med, läkekonst alltså. Kanske det är något du kan lära henne mera i? Eller är det jag hört fel?”

Wreax såg på sin arm som nu började blöda på droskans inre golv. Han var glad att det inte var hans jobb att städa. Men han gjorde inga som helst grimaser eller miner på att det skulle göra ont. Någon med skarpt sinne och öppna ögon kunde förundra sig över att någon som han, som beskrev sig som handelsman, inte alls var skygg över blod eller smärta.

“Kessie, som sagt. Jag litar på dig. Visa vad du kan!” sade Wreax med en uppmuntrande ton.

Ithia betraktade Wreax skeptiskt, men kanske hennes blick mjuknade något då han talade om sin barndom. Antrophelia hade hon bara hört lösa rykten om. Det, liksom Dar Zakhar, kändes som fjärran sagoriken som inte var verkliga. Och här satt hon nu i en droska med en mörkeralv, och en som var någon blandning av vattenfolk och mörkeralv. En märklig värld de levde i, trots allt, märkligare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig.

En djup suck lämnade Ithia, trots allt tog det emot att erkänna då hon gjort något fel eller då hennes temperament tagit över. Inte för att hon hade gjort något fel! Men detta var för Kheezais skull, så hon fick anstränga sig för att behärska sig.
‘Jag ber om ursäkt, herr Wreax, för mitt… temperament.’ sa hon, och gav Kheezai en ursäktande blick och en vänskaplig beröring på hennes ben. De kände väl varandra så väl nu åtminstone att Kheezai förstod vad hon ville säga? Trots allt hade situationen med skurna armar sett väldigt märklig ut för henne. Som något på gränsen till det ockulta, till det hon svurit att kämpa mot.

‘I sanning vill jag bara Kheezai väl, och jag är rädd att hon ska bli utnyttjad. Om du behöver se hennes förmågor, och Kheezai är villig att visa dem, ska jag inte stå i vägen.’ sa hon.

Wreax studerade lite sina händer för att försäkra sig att han inte hade blod på dem. Ifall han skulle ha haft det så skulle han ju behöva ordentligt med tvål att bli av med det – blod är inte så trevligt att handskas med jämfört med vanligt smuts.

Detta var dock en sorts skådespel som han höll på med – att låta sig verka ointresserad. Han såg dock upp för en stund mot Ithia.

“Jag förstår ditt behov, att se till att Kheezai ska må bra och klara sig väl. Det är ädelt av dig.” Han sade orden med en empatisk röst, men egentligen förstod han inte det så bra som han påstod. Visserligen brydde han sig om två personer i världen, sina föräldrar, på ett emotionellt plan, men hade svårigheter i att förstå behovet att göra saker i andras intresse eller självlöst. Han hade aldrig varit i situationer där han egentligen skulle fått ärlig glädje ur det.

Som en bakgrund till hans manipulativa förmågor låg vissa karaktärsdrag av en slags grandios narcissism, men inte som en fullkomlig psykologisk sjukdom. Han skadade inte andra i onödan över mera futtiga saker som var i hans intresse som en mindre stabil personlighet skulle ha gjort, men det skulle han definitivt göra ifall någon kom i vägen för hans viktiga mål, och gjorde det gärna utan någon slags empati.

Han såg mot Kheezai, och han var internt glad över att han fortfarande till någon grad hade henne på sin sida även om Ithias sätt att vara och agera kunde skapa misstro i henne, så mycket som denna hade inflytande över henne. Han gillade också den beslutsamhet som var i Kheezais röst – han var kanske lite skadeglad att hon inte var så hjälplös som det kunde uppfattas från Ithias behov att beskydda henne.

“Prima. Det gör vi då.”

Droskan stannade vid Wreax hus, och en ung alvisk kvinna, som såg ut som någon som passade in i omgivningen av den rikare delen av Celeras, öppnade dörren och lämnade den öppen bakom sig, och kom gående till droskan. Hon var iklädd i en vacker klänning i djup vinröd färg. En eldstad syntes i ändan av huset från dörröppningen, och en doft av god mat svajade ut ur huset då avståndet till dörren inte var så långt från droskan. Kvinnan såg att Wreax inte kom ensam, vilket fick henne att förbättra sin hållning lite ytterligare.

“God kväll herr Situros, jag var inte medveten om att ni har gäster?”

Wreax gick till henne och de gav varandra en kyss på kinden som var mera av en hälsning än ett sätt att visa ömhet. Han satte handen på hennes axel, för att få henne att slappna av och minska på sin formalitet.

“Jag ber om ursäkt för det, Valindra. Jag hade inte väntat mig det heller, men om du vore snäll och gjorde gästrummen redo så skulle jag uppskatta det mycket.”

Valindra tittade på Ithia och Kheezai vänligt med ett leende, och verkade snäll och fördomslös till sitt sätt att vara. Synen av en paladin och en mörkeralv hade hon inte väntat sig, men med en mästare som Wreax var det inte mycket som förvånade henne egentligen. Och hon var inte en nyfiken person som ställde mera frågor än det behövdes. Hon var nu betydligt mer lugn.

“Självklart, Wreax. Jag ska göra det så fort som möjligt.”

Hon talade nu till Ithia och Kheezai.

“Behöver ni hjälp med era saker? Jag hjälper gärna till!”

Huset eller gården kring det var inte enormt som Ethirions, men det var inte precis litet heller, i två våningar med en entré som var synlig ur dörren, och ett vardagsrum där eldstaden var längst in, och elden brann redan bekvämt i den. I husets första våning var det också ett stort kök och en matsal, och i övre våningen fanns det två gästrum som var ganska stora, ett mindre sovrum, ett huvudsovrum, ett litet badrum och ett stort badrum som hade ett enormt badkar. Men det var inte mycket i själva inredningen som gav mycket information om husets ägare eller personlighet, vilket var i stark kontrast till Ethirions hus.

Ithia fann att hon log lite över den vänliga kvinnans utstrålning och vänlighet, och följde sedan Wreax och Ithia mot huset. Lite vaksamt betraktade hon ordväxlingen mellan Kheezai och handelsmannen, men följde dem in utan fler ord. Än en gång var de i ett nytt hus och hennes blick gick omkring på diverse objekt där inne.
‘Jag behöver nog ta av mig min rustning innan jag kan sätta mig ned vid ert bord.’ sa hon medan hon var distraherad av att se sig omkring.
‘Trots allt vill jag inte skada era möbler.’ tillade hon. Dessutom var det rätt klumpigt att försöka äta med vanligt bordsskick då ens rörelser var limiterade av en rustning.
‘Kan ni visa mig var rummet ligger, så jag kan byta om?’

Så Ithia fick lämna dem en stund, och några minuter senare kom hon vandrandes ned till matsalen igen. Hon hade tagit på sig ett par rena resebyxor hon haft i sin väska, och en ren men skrynklig linneskjorta som hängde löst om hennes former. Det långa vita håret hade hon snabbt flätat för att vara lite mer presentabel, och avfyrade ett milt leende mot Kheezai då hon såg henne igen.
‘Ursäkta att ni fick vänta.’ sa hon, och slog sig ned.