Tid. Vilket fantastiskt koncept att leka med, fastän det inte rakt av var det Athanishka mixtrat med utan Nenyas uppfattning av den. Ännu mer fascinerande hur bara tron på att det kunde ha gått evigheter gav den vackra vampyren fysiska påföljder. Hungern lös i hennes blå ögon och Athanishka möttes hennes blick med ett oerhört lugn. Om blod smakade olika kunde hon naturligtvis inte svara på men en stor vältränad man borde dels vara ett riktigt skrovmål, dels ha rent och gott blod. Att släpa in en gammal gubbe hade kanske varit en förolämpning. Här pumpade istället blodet i mannens framhävda ådror. Hon såg i hans sinne att han hade ett fysiskt arbete, tegelbrännare för att vara exakt. Relativt simpelt, precis som hans bristande intellekt. Han hade familj – en fru, två döttrar och en unge på väg. Hon såg också hur hela hans inre dröp av rädsla. Den tycktes sippra ut i formen av svettdroppar på hans panna när han panikartat försökte röra på sig trots att hans tankar sade åt honom att han var tvungen att stå här.

”Varsågod, Nenya” sade Athanishka lent, även om undertonen av det där fula inte gick att sudda ut helt från hennes röst. ”Töm honom. Återfå din styrka. Han är bara din.”

Hon knäppte upp hans kjortel en aning, varpå paniken fyllde hans alldagliga ögon. Athanishka ryckte undan kragen och blottade hans hals, strök över den och fick honom sedan att gå ner på knä. Mannen var ju så fasligt lång att hon var rädd att Nenya inte skulle nå upp. Sedan tog hon ett kliv tillbaka, fuktade läpparna och såg på dem.

Athanishka ställde sig mot väggen, korsade armarna och såg på när Nenya tog för sig av sin middag. Det började gå bra nu, riktigt bra. Vampyren var oväntat medgörlig vilket bara fick häxan att dra svagt på ena mungipan. Hon kände mannens panikslagna tankar som sakta men säkert övergick i hopplöshet och slutligen ett trött töcken som lade sig över honom innan han uppgivet insåg att han skulle dö. Själv rörde hon inte en min eftersom hans känslor inte påverkade henne. Athanishka hade blivit kall med åren som passerat. Detta var ingenting hon yttrade högt, men gjorde heller inte mycket för att dölja det. Blicken följde mannens fall ned mot golvet innan hon såg upp på Nenya igen och lade huvudet en aning på sned för att avläsa henne. Athanishka tycktes nästan se nöjd ut när hon fick ett tack.

Utan att ens titta på liket klev hon över det med sina bara fötter och stannade upp precis framför Nenya. Det var bara en handsbredd mellan dem. Athanishka sträckte upp ena handen och strök den över Nenyas kind. Hennes bleka hand lös likt nyfallen snö mot den lena kinden. De stod i kontrast mot varandra.

”Nå. Om du sköter dig så här bra skulle vi kunna ta en promenad och skaffa lite nya kläder till dig.” Hon lät handen glida ned och ta lite i tyget kring halslinningen på Nenyas klänning. ”Så här kan du inte se ut. Och du förtjänar att ha på dig någonting bekvämt. Någonting som känns mer… du.” De vita ögonen tycktes möta hennes blick igen. Att gå ut skulle innebära många säkerhetsåtgärder men kanske var det tryggt nog redan. Minsta tanke från Nenya att vilja fly skulle Athanishka kunna läsa av.

Athanishka såg länge på den vackra om än tilltygade vampyren. Blicken var svår att läsa i häxans ögon, ansiktsuttrycket än mer omöjligt. Hennes tankar var sällan på display för andra i kontrast mot vad deras var för henne. Anletet var allt som oftast stillsamt som om tiden suddat ut alla känslor. Hon drog åt sig händerna och tycktes fundera på hur förslaget skulle tas emot. Det fanns mycket att reagera på; Nenyas bråkiga sida, hennes förslag om att bada tillsammans och att hon insinuerade på att Athanishka såg skitig ut. Kanske även att hon luktade illa. Sanningen var den att hon praktiskt taget stank, men hade själv blivit van vid det. Att komma ut i frisk luft hade hjälpt en del men det var som om fukten och det unkna satt fast i hennes hud och hår. Håret hängde fortfarande i svarta flottiga stripor och huden kändes som en fuktig skogssvamp när man tog på den. Hon kastade en blick mot fönstret, enda tecknet på irritation, innan hon såg på Nenya igen. Låt gå, ljöd hennes hesa och lena röst i vampyrens huvud.

Hon försatte sig med att fylla badkaret med ljummet vatten. Athanishka tycktes inte vara särskilt förtjust i värme. Den lilla bostaden vädrades konstant trots det trista vädret utomhus vilket gjorde stengolven konstant kalla. Några droppar av en väldoftande olja lades i badet som spred en doft av granskott och höstblommor i det lilla badrummet som var kopplat till sovrummet. Därpå kom hon ut i sovrummet, gav Nenya en menande blick för att tala om att det var klart och drog sedan av sig sin böljande klädnad i en graciös, svepande rörelse. Den var så skir att det inte gjorde mycket skillnad om hon hade den på sig eller var naken. Ingen antydan till genans syntes i häxans bleka ansikte.

”Kommer du?” En sista blick gavs innan hon gick tillbaka in i badrummet och strax därpå hörde man hur fötterna klev i badet följt av ett missnöjt hissande ljud.

Athanishka var till synes obrydd över att Nenya klädde av sig. Hon tycktes ha fullt upp med att vänja sig vid känslan av vatten kring kroppen. Det var trots allt hundratals och hundratals år sedan hon tagit ett bad. Det närmaste hon kommit var en liten stril som droppat ned längs bergsväggen i kryptan hon varit fånge i. Det var inte ens nästan tillräckligt för att skapa någon form av tvättmöjligheter. Nu satt hon i ett regelrätt bad och tycktes ha svårt att stoppa händerna under ytan. Näsan var rynkad åt hela upplevelsen. Först när vampyren klev i såg hon upp från den klara vattenytan. Inte heller nu gavs någon reaktion kring hennes kropp även om hon tog in synen klart och tydligt. Utan ett ord satt hon och stirrade på henne, ansiktet nu lika dött som hennes bleka ögon.

“Jag föredrar när det är kallt” sade hon efter en liten stunds tystnad. Hon grep tag om Nenyas ena fot, lade upp det i sitt knä och började tvätta och massera den med sina knotiga händer, nogrann med att inte riva henne med sina klor. Hon masserade noga och sedan började hennes ena hand leta sig över till ankeln. Fortfarande i mjukgörande rörelser smekte hon sig vidare till Nenyas vadmuskler.

“Vad skulle dina älskare säga om dina tankar, hm?” Hon lyfte blicken för att se på Nenya och gräva djupare i hennes sinne – se vilka fantasier som dolde sig där. Vad för impulser hade hon att ruva på? Vilka syndiga tankar gentemot Athanishka valde hon att inte agera på?

Leendet var knappt märkbart när Nenyas tankar spann vidare och trots att Athanishka till synes hade full fokus på att massera henne läste hon av de där tankarna hela tiden. Ett simpelt hummande lämnade henne vid Nenyas tafatta ord, lät det vara uppenbart hur lite hon trodde på fasaden som vampyren försökte sätta upp. Tricken med hennes sinne hade gjort underverk. Dessvärre behövde något djupare etableras.

“Ja, Nenya?” svarade Athanishka lent, lät rösten höras utan undertonen av det där väsande och märkliga som hon utvecklat med åren. In i Nenyas öron gick endast den vackra rösten av den väna alv hon en gång varit. När foten rycktes ur hennes grepp gjorde hon ingenting utan bara såg blankt på Nenya. Blicken blev sakta mer intensiv och hon tvingade tillbaka Nenya till sina utforskande tankar – utan att lämna spår av att de inte var något annat än hennes egna. Athanishka ville få henne att tro att fler impulser fanns liggande under hennes ensamhet.

Hon lät Nenya fantisera om smekningar, kyssar, omtanke och hur Athanishka tog hand om henne på alla sätt och vis. Lät henne fantisera om att det skulle kunna uppfylla hennes vildaste önskningar – vilka häxan förstås och kunde gräva fram. Men framför allt ingöt hon ett hopp om en kärlek. Någon som kunde finnas där bara för henne utan att skifta fokus till någon annan. Någon som kunde se på henne och älska varje liten del. Hon log svagt, lade huvudet på sned och sträckte ut en hand för att smeka baksidan på sina knotiga fingrar mot Nenyas andra ben.

“Du är riktigt ensam, eller hur?” sade hon ovanligt vänligt – låtsandes att hon inte alls planterat några tankar. “Och du har varit ensam sedan långt innan du kom hit?” En ledande fråga.

Athanishka höjde svagt på sina mörka ögonbryn då Nenya ändrade position. Hon visste redan vad för oskyldigt hon hade i åtanke. Det låg dock ingenting nöjt över hennes anlete som man kanske skulle kunna tro när hon blev tvättad. Hade Athanishka velat bli ren, lukta gott och ha fräscht hår hade hon tagit ett bad för länge sedan. Fler veckor hade hon haft tillgång till detta bad och ändå låtit bli. Hon tycktes trivas i att hålla kvar vid det liv hon haft; om man nu kunde kalla det för ett liv. Tände sällan ljus för att hålla kvar vid mörkret, vädrade för att hålla det kallt, sov hellre på den hårda kökssoffan än i sängen och hade fram tills nu inte satt en enda fot i badet. Allt för att krampaktigt hålla fast vid det bekanta som varit en ensam, kall och mörk krypta djupt inne i bergen kring Tharmad.

En skeptisk blick gavs till Nenyas händer som skrubbade henne. Ögonen smalnade av något vid kommentaren. Blicken riktade upp igen, utan att vända ansiktet, då hon kände av vad Nenya tänkte på. När blodet rann nedför hennes haka höjde Athanishka ena handen och strök bort de röda stråken med tummen för att sedan smeta ut blodet över hennes underläpp.

”Har du ingen självkontroll?” Orden kom ut som en len viskning. Hon blötte tummen och tvättade bort blodet innan hon lutade sig framåt, farligt nära. Hennes andedräkt mötte Nenyas läppar men det var ett par återhållsamma millimeter mellan dem. Ena handen smekte sig upp för hennes arm – Athanishkas hand blek som snö mot Nenyas olivbruna hy.

”Vi vet båda två att jag inte längre är vacker så det finns ingen anledning att ljuga. Du däremot…” Handen letade sig upp till hennes kind och strök sig sedan bak med fingrarna genom det mörka håret. Först då mötte hon hennes blick. När man var nära Athanishka kunde man se att hennes ögon inte blivit helt vita efter alla år av fördärv nere i djupet. Där fanns spår av vackra blå ögon som sorgligt nog bleknat med tiden.

Athanishka nästan himlade med ögonen. Det lät befängt att de skulle ro om hennes yttre. Hålla på och tvätta sig, fixa håret, ha sig med kläder. Usch, nej. Till en viss gräns kunde hon låta Nenya påverka hennes utseende men andra kläder tänkte hon då rakt av inte ha. Hon hade införskaffat två–tre luftiga klädnader i skirt silke, mycket lika det hon haft på sig i sin krypta. Att ha på sig ordentliga kläder var för främmande mot det långa liv hon levt. Istället gick hon omkring mer eller mindre naken. Huruvida hon var rädd för sällskap svarade hon inte på. Ingen skulle få veta vad hon tänkte.

Om hon roades åt Nenyas tankar var det ingenting som visades. Athanishkas ansikte var i vanlig ordning ganska blankt och tomt på känslor. Hon hummade eftertänksamt, nästan så att vibrationerna från hennes läppar nådde Nenyas.

“Du är för vacker för att ödslas på någon som inte uppskattar dig och vill ha dig nära. Ha dig ensam. Du borde vara med någon som ser hur fantastisk du är.” Klorna på hennes fingrar nästan skrapade mot Nenyas hårbotten då hon gick igenom Nenyas sinne – såg vem hon verkligen var. Sedan slöt hon avståndet mellan dem och lät deras läppar mötas i en mjuk kyss. Först var det ganska oskyldigt men ganska snart tillsatte Athanishka mer iver. Hon kysste henne som om det varit en önskan länge och lät sin tunga smaka på hennes, nästan hungrigt.

Med släpande blick såg Athanishka upp i hennes ögon och ett litet leende skymtade i hennes mungipor. Det såg förvånansvärt genuint ut. Kanske var det till och med så. Nenyas läppar hade varit mjuka mot hennes, smakandes lika farligt som hon i sanning var. Att vara intim med en vampyr skulle bli någonting nytt för häxan. Å andra sidan var det mesta nytt eftersom hon varit ung när hon låsts in.

”Du erkänner i alla fall att du är vacker.” Athanishka lade huvudet lite åt sidan och log större. Blicken smekte sig ner över Nenya som för att ta in hela henne och konstatera att hon gillade vad hon såg.

”Det finns inga andra kvinnor, Nenya.” Hon såg in i de elektriska ögonen igen. ”Jag är inte sådan. Och du glömmer att jag kan se vem du är. Du vill vara speciell för någon, inte sant? Du vill bli prioriterad, uppskattad, saknad… älskad. Du vill ta chanser men samtidigt känner jag en motsträvighet i dig, som om du försöker hålla uppe en fasad. Sådant behövs inte med mig förstår du.”

Athanishka strök menande över hennes huvud, insinuerandes att hon kunde se allt där inne om hon bara grävde. ”Jag vet att du är kaxig, ingen mening med att försöka gömma för mig vad du vill ha. Du är inte svag för att du ger efter.”

Hon lutade sig framåt och lät sina läppar strykas nätt mot Nenyas, knappt en beröring men så mjuk och försiktig att den dröp av längtan efter ännu en kyss. Händerna letade sig smekande nedför hennes armar, över hennes sidor och lade sig kring höfterna med klorna kittlande skrapande mot hennes svank. Det fanns ett begärande tryck under hennes knotiga händer, en fråga om att komma närmare.

För att ha varit instängd under livstid efter livstid tycktes ändå muskelminnet vara tillbaka kring hur man rörde vid någon—hur man kysser någon. Athanishkas annars ogemytliga väsen stod i kontrast till hur mjukt hon kysste Nenyas läppar, pressandes sin passion mot hennes. Hennes händer klämde kring vampyrens höfter, begärde dem i en rörelse mot sig. Ett tyst stön lämnade hennes strupe då Nenya satte hennes läpp mellan sina tänder. Ögonen öppnades på glänt, såg sömndrucket och förföriskt upp i den fängslande blå blicken – bara för att ögonblicket senare slutas igen när deras läppar kraschade mot varandra. Ett nytt begär osade från Athanishka då ren lust talade genom hennes fylliga läppar i en kyss så het att Nenyas ord nästan var ovälkomna när de avbröt dem.

Athanishka sneglade på anledningen till att det plötsligt blivit mörkt, vingarna som omslöt dem. Blicken vändes åter till Nenya, grävde diskret i hennes sinne efter ytterligare anledningar till att undermedvetet sluta dem från omvärlden. Kunde hon låtsas som att hennes tillvaro här bara var en tillfällighet om resten av världen skärmades av? Sträckte sig hennes sinne fortfarande efter Ayperos, kämpandes mot blodsmagin som förhindrade det? Athanishkas ansikte gick inte att läsa av då hon såg blankt på Nenya efter orden som mycket väl skulle kunna sätta en kil mellan dem.

”Kan du klandra mig, efter att ha gått utan kontakt i en tid längre än de flesta ens kan föreställa sig? Efter vad han gjorde? Och är du säker på att han delade alla sina tankar med dig, eller bara de han ville att du skulle se?” Hon lade huvudet något åt sidan, lät sin blick vandra ned över Nenyas nakna kropp innan hon tog ett djupt andetag, placerade sin ena hand över bröstbenet på henne och pressade Nenya hårt bakåt mot andra sidan karet. Vatten plaskade kring dem av rörelsen, men Athanishka lät sig inte vänta.

Kvickt var hon på henne igen, kysste henne girigt över halsen och lät sina läppar vandra över nyckelbenen mot vilka hon skrapade sina tänder lite lätt. Samtidigt smekte sig hennes knotiga händer upp för Nenyas lår, pressade dem långsamt isär samtidigt som de närmade sig sitt mål.

”Låt oss glömma alla andra för en stund” andades hon mot hennes hud innan läpparna förflyttade sig ännu längre ner över den vackra kroppen.

Athanishka var en förträfflig älskare i den bemärkelsen att hon visste exakt hur den hon var med ville ha det. Om någon tänkte Lite mer såhär… snappade hon upp det direkt. Alla outtalade önskningar sattes i verket, fantasier blev till verklighet och hon visste precis när hon skulle fortsätta med det hon höll på med – vilket också gick att döma på ljuden hon drivit fram. Det var med ett trött men nöjt leende som hon hummade belåtet efteråt, blundandes när Nenyas läppar smekte hennes hud. Athanishkas händer vandrade över Nenyas kropp som för att beslagta den och göra den till sin. Hon markerade sitt revir. Kyssen besvarades, nu mjuk och fin istället för det råa som varit förut. När deras läppar lämnade varandra lutade hon sig bakåt och drog in Nenya i sin famn, sakta strykande över det mörka samt numera blöta håret.

“Det där var det bästa jag gjort sen jag blev frisläppt,” mumlade hon och suckade saligt. “Och jag ser dina tankar, Nenya. Du kan dock inte både äta kakan och ha den kvar. Jag tänker inte kompromissa om min plats i någons hjärta, om detta nu skulle råka utvecklas åt det hållet. Liksom dig förtjänar jag bättre än så. Starka kvinnor som oss klarar sig galant på egen hand, och just därför är vi värda att slippa dela på den kärlek vi förtjänar.”
Athanishka hade nu slutit ögonen men kikade lite på Nenya mellan sina mörka ögonfransar.