Athanishkas leende dog sakta ut i takt med Nenyas positiva tankar. Hon avvek med blicken, sneglade lite väl länge på en man som gick förbi dem, skrivandes saker på en vaxtavla och mellan varven pillandes på brättet till sin lilla mörkblå hatt. Hon följde honom med blicken innan hon såg tillbaka på Nenya, huvudet svagt på sned och blicken då och då sneglandes upp mot skyn och molnen som började bli farligt tunna längre upp i staden. I alla fall farliga för damen vid hennes sida.

”Du förvirrar mig, Nenya. Och det kommer från någon som kan se in här,” sade hon lugnt och strök med baksidan av två fingrar mot Nenyas tinning i en nätt rörelse. Klorna, som inte sågs i illusionen hon präntat in i omgivningens sinnen, klickade mot varandra när hon sänkte handen igen.

”Ena stunden låter du mig dra de mest sensuella läten ur dig, för att i nästa längta tillbaka till dem. Har din tillgivenhet inga gränser? Har jag missförstått den vampyr i dig som drömmer om någonting mer – någonting stabilt som samtidigt låter dig vara den vilda och fantastiska person du är i din själ? Kanske framför allt den som drömmer om villkorslös och fullt dedikerad kärlek. Är det egentligen så att du vill vara fleras älskarinna? Är det då du mår som bäst?” Hon klev in framför henne och stannade dem i stegen nedför den fina, om än våta gatan. Mjukt strök hon klorna genom det svarta håret, nedför halsen och över hennes nyckelben.

”Jag vill inte hindra dig, men jag ska vara ärlig. Jag vill vara den som får dig att må bra. Jag vill vara den du faller för. Kanske är jag en hopplös romantiker, eller en dåre som tror att något gott kan komma ur det vi delar trots vad jag gjort mot dig men… Det som började likt en hämnd är nu något helt annat. Vad jag ser i dig…” Trots att hon inte hade mycket till ögon kvar lyckades hon se djupt in i Nenyas och något plågat ryckte i hennes bleka ansiktsdrag innan hon fortsatte. ”Jag har upplevt mångas sinnen och inget är så magnifikt som ditt. Inget får mitt hjärtas lustar att sucka så uppgivet som när jag vet att jag hade känt sann lycka med dig – gjort allt för dig. Världen hade bugat vid våra fötter om vi ville.”

“Atha går bra,” svarade hon med ett svagt leende och lyssnade uppmärksamt på vad Nenya hade på hjärtat. Först suckade hon bara djupt och blinkade långsamt åt orden, innan hon skakade smått på huvudet.

“Om jag ville göra dig till ett vapen hade jag redan gjort det, inte sant? Varför skulle jag bry mig om att bekänna någon form av känslor, hur nytt allting än är, när jag bara kan ta vad du misstänker att jag vill ha? Du har din fria vilja kvar, ditt sinne opåverkat av mig och därtill intakt. Om du inte tror mig kan jag visa dig.” Hon höjde sina händer, satte sina pek- och långfingertoppar mot Nenyas tinningar och sände över känslor, sinnesstämningar och mentala bilder. Det tog inte över på något vis, snarare en utomstående upplevelse även om den visades i Nenyas sinne. Där fanns en värme, en groende förälskelse och lust, en framtid som än var luddig men full av möjligheter. Där fanns en potentiell kärlek som inte gick att krossa, given från ett hjärta som intr skulle ge vika eller se åt en annan – från en själ som skulle göra allt för den som valde henne tillbaka.

Athanishka tog ned sina händer, lät klorna frasa genom Nenyas mörka hår. Ännu en gång suckade hon, men nu lätt likt en vindpust om vårkanten.

“Det finns ingen press. Jag är medveten om att jag rusar fram. Jag har ännu inte hunnit anpassa mig till ett socialt liv, än mindre hur jag ska bete mig när jag hittar någon jag tycker om.” Hon försökte sig på ett av sina leenden igen, så främmande för hennes anlete, men blev avbruten av klockor vars klang rang genom staden. Atha ryckte till, kastade en blick mot himlen och tycktes tänka.

“Jag har ett möte nu,” sade hon hastigt, uppenbart försenad. “Solen borde inte dyka upp ännu på ett tag. Kom.” Hon lade handen mot Nenyas svank och föste henne sedan med sig. Det var flera gator och nu fanns defenitivt inte tid att undvika några vattenpölar. Athanishka bara tågade fram och var smutsig ända upp på vaderna när de till slut slank in på en liten innergård. Hon tog sig fram till en tung dörr in till ett litet förråd, drog med sig Nenya in och stängde dörren.

I ljuset av en enslig lykta satt fem personer vart helst de kunde placera baken. På lådor, på gamla brädor, på säckar. De var alla klädda i uniformer, tillhörandes Iserions militär. Det högkvalitativa tyget hintade om höga positioner, men all indikation på vilka de kunde vara hade tagits bort eller doldes av överplagg. Direkt när de såg de två kvinnorna, vars äkta skepnader nu syntes för dem, reste de sig hastigt. Kvinnan, den enda bland i övrigt fyra män, lade handen mot sitt svärd.

“Detta, mina herrar och min dam, är Nenya Saelorian. Hon skall aldrig komma till skada. Är det förstått?” Athanishka spände sin vita blick i dem alla och kvinnan släppte sitt vapen. De alla blev plötsligt rakryggade innan de var och en gick ned på ett knä, lade handen mot bröstet och krökte på sina nackar.

“Jag sa ju att jag kan få andra att buga för dig,” viskade Athanishka tyst till Nenya, som om det spelade någon roll om befälhavarna kunde höra dem.

“Seså, seså, de är inte mat, Nenya,” sade Athanishka med en något lenare röst än vanligt där hon klev upp intill hennes sida. “De är mina nya… undersåtar.” Hon log på ett vis som hon inte riktigt gjort förut när hennes blick svepte över befälhavarna, som om allt gott var dränerat från hennes läppar och kvar fanns bara slughet.

“Och när jag säger att Nenya aldrig ska komma till skada menar jag till ni kan visa upp Ayperos huvud för mig, avskiljt från sina axlar. När han kommer för att ta tillbaka sin ägodel, sin älskarinna, är det er uppgift att stoppa honom till varje pris.” Athanishka lade armarna om Nenya, stillade hennes sinne och eventuella reaktioner till de planer som började diskuteras där inne i det lilla magasinet. Vad som väntade hennes demon. Men innan de gick ut genom dörren efter mötet svepte Athanishka sin knotiga hand över vampyrens mörka hår och raderade allt. Hela mötet. Inte ett uns av minne från det lämnade hon kvar.

–

Några få veckor flöt förbi. Athanishka spenderade tiden med att skämma bort Nenya. Hon höll henne oftast i arbetarbostaden, men tog ut henne ibland – alltid med inskriptionerna mellan hennes skulderblad som skulle gömma henne från andras sinnen. Hon behövde tid innan demonen och hans fru fann dem. Behövde tid inför att en gång för alla få hämnas de hundratals år av lidande hon behövt utstå.

Dagligen togs en festmåltid in till Nenya. Ibland kunde hon äta ute, som när de besökte klubbar där människor slogs för sport. Blod- och svettdoft fyllde de underjordiska källarlokalerna, samt en och annan hint av öl. Ibland bjöds måltiderna in i sänghalmen. Så mycket häxan kunde skämde hon bort vampyren. Gav henne kläder, tillfredsställde hennes lustar och viskade ljuva ord i hennes öra. Aldrig rörde hon Nenyas egna tankar kring hur hon kände för Athanishka. De känslorna lät hon förbli helt och hållet hennes egna. Men för var dag plockade hon bort ett minne som rörde Ayperos och Isra, tills det inte fanns något kvar. Tills minnena var så djupt begravda i mörker att Nenya inte skulle känna igen dem eller ens veta vilka de var om de så stod framför näsan på henne. Sakta men säkert tog hon hennes sinne i sitt järngrepp, lade sina klor kring det och tänkte inte låta någon tränga sig in.

En dag, när solen strålade över staden, tog Athanishka med sig Nenya ner i underjordiska gångar under staden. En vän visade mig dem, berättade hon utan vidare förklaring. De gick och gick genom mörkret, fick ibland sparka undan illaluktande råttor som dolde sig där nere. Det tog ett bra tag innan Athanishka stannade vid en smal dörr. Man kunde nätt och jämnt se ett ljus under dörren, det enda de mött på hela promenaden. Hon tycktes inte ha det minsta svårt att navigera trots att det varit bäcksvart.

“Hit ska vi,” sade hon lent och ledde Nenya uppåt för en smal stentrappa som sett bättre dagar. De kom upp i ett dammigt litet rum, där ingen verkade ha varit på åratal. De gick vidare genom en dörr till ett nästan lika dammigt bibliotek och sedan genom två dörrar till innan det massiva utrymmet av Iserions domkyrka öppnade upp sig framför dem. Bara luften i sig ekade mellan pelarna och de vackra välvda taken. Allting var nedsläckt, men mitt på stengolvet i den gigantiska salen lades ett mönster av sol genom rosettfönstret. Tystnaden var påtaglig, men ett tyst skramlande av rustning färdades mjukt genom salen när en utav alla de fullrustade militärer som stod utmed sidorna vred på sig.

“Vi väntar besök. Jag vill ge dem ett stort välkomnande. Påminn mig, kära Nenya… hur är dina relationer till din faster och kusin?” Hon log brett när hon släpade med sig henne genom salen, deras steg ekandes över det kalla golvet. Sedan slog hon sig ned på altarbordet, det närmaste som fanns till en tron, och drog in Nenya i sin famn.

“Bra,” mumlade Athanishka med ett svagt leende på sina läppar. En förälskads leende, lekande vackert i hennes motsägelsefulla aura. Veckorna hade varit snälla mot henne, som om huden blivit varmare i tonen, något sånär som på smilgropar svagt skymtandes och håret hade fått volym efter de hisnande tvättarna hon utstått för Nenyas skull. Det var en ny kvinna som nu höll sina armar kring vampyren, fingertopparna lätt smekandes över hennes rygg.

“Vi behöver dem på vår sida, Nenya. Jag litar på dig.” Orden nästan viskades fram, och kanske kunde man ana att det väsande i hennes annars lena röst tonats ner en aning. Nenyas sällskap var likt gyllene honung för häxan, sakta men säkert målandes fram den vackra alv hon en gång varit. De vita ögonen glittrade när hon såg på henne, drog in hennes doft och lät leendet växa.

“Du är så vacker, vet du det?” mumlade hon, smekandes sin andra hand upp för Nenyas lår. Athanishka lutade sig in, drog nästippen över hennes hals för att sedan nätt kyssa huden. Handen gled vidare uppåt, kyssen djupare. Hon kysste hennes käkben innan läpparna vandrade upp för att andas över läpparna som blivit bekanta.

Athanishka fnissade till, ett ljud som endast Nenya tycktes kunna bringa ur henne, och drog efter andan under beröringen. De lena, odödliga fingertopparna som smekte hennes läppar och hud.

“De är här. För dig,” svarade hon nästan viskande och lät händerna greppa hennes kropp med ett hårt begär. Det låg anspråk i hennes bleka blick. “Snart nog kommer de hit – Sarathena och Ambrosina.”

Athanishka drog Nenya om möjligt närmare sig själv, kysste mjukt över hennes ena nyckelben och drog in ännu ett andetag, som för att lägga hennes redan välbekanta doft på minnet. Samtidigt skickade hon en viskning till Nenyas sinne, något hon tagit för vana att göra som ett nytt sätt att prata. Vi kommer behöva dem snart. Det finns en demon, visst har jag berättat om honom? Han som en gång låste in mig i bergens djupaste hålor och lämnade mig till fördärv? Mina små fåglar har berättat att han är på väg hit och han har onda planer för dig. Han kommer försöka snärja dig – och du vet vad som händer med de som anförtror sig till honom—de som faller för hans honungsinlindade ord. Han tror att ditt sinne är svagt och mottagligt för hans manipulationer, att du kommer kräla fram till honom och ansluta dig dit. Men jag har sett hur stark du är, hur motståndskraftig du har förmågan att vara. Och du är inte ensam. Jag kommer aldrig låta någonting hända dig, min älskade Nenya.

Hennes kyssar tappade höjd och en utav de knotiga händerna gled upp över Nenyas former, runt för att smeka över ett av hennes bröst, vidare till att rycka varsamt i plagget för att komma åt mer hud. Hon hörde hur två utav männen vred besvärat på sig och stönade tyst bakom stängda läppar för att ytterligare reta dem, samtidigt som hon ömt kysste mer och mer av Nenyas hud.

Jag önskar jag kunde tillbe din kropp här och nu, viskade hon i hennes sinne.

Luften forcerade sig ut genom Athanishkas näsborrar, en reaktion på ljudet av en klospets skrapandes över det spindelvävstunna tyget som böljade över hennes vita hy. Hon vibrerade nästan till svars i rysningar av beröringen, blicken nu hungrig och överöst med ett tyglat begär. Det verkade dock som att häxan kunde behärska sig själv trots allt, då hon vagt skakade på huvudet och strök handen över Nenyas hår. Ett svagt, betryggande leende smög sig fram över hennes läppar.

“Om du inte vill träffa dem, säg det och jag skall ordna det. Angående demonen… Jag kan inte kontrollera honom, och han är… han är mäktig. Det gör oss gott med allierade om det stämmer att han är på väg hit.”

Andetagen nästan hackade sig ur henne då klon drog över hennes hy, vilket tycktes bli hennes fördärv. Med ett grymtande fullt av begär reste hon på sig, grep tag om Nenya och motade henne till altaret där hon pressade ner henne till att sätta sig. Själv föll hon ned på ett knä framför henne och var inte sen att smeka sina händer upp för hennes ben. Hon lutade sig in och kysste insidan av Nenyas ena knä.

“Säg mig, Nenya…” Hon skulle veta om vampyren ljög. “Om han skulle komma för oss. För att ta dig och förgöra mig… skulle du stå på min sida?” Hennes händer vandrade uppåt, smekte över låren som om hon bekantade sig med dem för första gången. Med blicken upp, hela tiden, kysste hon åter igen insidan av benet, nu upp över ena låret.

Athanishka såg hela tiden på Nenya, nu under skuggan av sina mörka ögonfransar då hennes huvud drogs bak med håret i Nenyas starka nypor. Ett belåtet leende lekte över hennes bleka läppar vid de betryggande orden, vaggade i den förvrängda verkligheten som snärjt Nenyas sinne. Med ett andetag besvarades kyssen, nästan öm i jämförelse till de heta känslor som spirat. Klorna klickade då hon lyfte händerna från hennes ben och slöt dem kring hennes huvud, smekandes det mörka håret som hon svagt kammade igenom.

När deras blickar möttes igen efter kyssen tycktes häxans ögon klarare, som om den blå färgen under det vita töcknet lyckats sudda ut ett lager av dimma. Hon log, men det bildades ändå en rynka mellan hennes mörka ögonbryn.

“Jag skulle leta efter dig genom allt, genom detta livet och nästa, och jag skulle finna dig.” Med en blinkning drog hon extra på smilbanden och reste sakta på sig, nu i höjd med den vampyr hon ägnat nästan all tid åt senaste veckorna. Dessvärre fanns det andra som även letade efter Nenya, och som inte tänkte låta någonting stoppa dem. Hon strök ännu en gång över hennes hår, något bekymrat som dunklade hennes anlete.

“Men oroa dig inte. Ingen får ta dig ifrån mig, och jag går ingenstans. Vi har en fördel, ett steg före dem. Därför låter vi dem komma hit, till oss, här där vi har en hel stad vid våra fötter.” Hon lutade sig fram för att viska i Nenyas öra. “Alla kärlekshistorier handlar om att överträffa något, inte sant?”

Vidare kysste hon den tunna huden precis under hennes öra, lät ena handen smeka sig ned längs med hennes ansikte och över halsen. En blandning av sensuella rörelser och rispande klor.