Sarethna betraktade sin brorsdotter med skärpt blick, hennes självlysande ögon borrade sig in i Nenyas som om hon försökte finna sanningen där, trots det tomma och förvirrade uttrycket, trots de ord som Athanishka yttrade som hon inte trodde en sekund på. Hennes läppar drogs ihop till en smal linje av irritation, men också beslutsamhet. De skulle nog inte komma undan utan en kamp. Eller var Nenya förlorad? Kanske hon var tvungen att tänka på sin familjs större nytta. Denna kvinna var uppenbarligen inte på demonens sida.

‘Så du bad henne?’ Sarethnas röst var låg och anklagande då den riktades till Nenya, nästan en viskning, kantad av en isig kyla.
‘Du bad henne att plocka bort dina minnen, och nu står du här, förlorad i hennes nät som en fågel med avklippta vingar. Förstår du inte vad du har offrat? Att ta bort sådana saker är bara en flykt, inte en lösning på allt ont du gjort din familj.’

Hennes röst blev något mjukare när hon fortsatte, men ögonen var fortfarande hårda.
‘Du är starkare än så här, Nenya. Du har alltid varit det. Men just nu ser jag bara en skugga av den starka kvinna du var.’

Sarethna vände sig mot Athanishka, hennes hållning stel och händerna vilande på höfterna.
‘Och du, Athanishka, som lovar och hävdar att du inte har iscensatt något för egen vinning. Vad kallar du det här, om inte manipulation för att vinna en bundsförvant?’

Hon tog ett steg närmare den märkliga kvinnan, efter en nätt gäst på Ambrosinas arm. Som om hon uppmanade Ambrosina att förbereda sig för vad som helst. Hon rörde sig med en elegans som nästan verkade förhäxande, en ljudlös smidighet likt en katt, så som vampyrer bara kunde röra sig. Athanishka skulle säkert känna en envishet så stark att den vore svår att bryta, inte helt olikt den som fanns hos Nenya, men knappast omöjlig för en som henne att böja.

‘Så låt oss tala om skuggan som vilar över oss alla, som på ett vis fört oss samman, Nenyas forna mästare. Ayperos.’ hon sa namnet som en svordom, som något som smakade illa på tungan.
‘Hans närvaro tillsammans med Nenya noterades i ett värdshus i min familjs länder. Både av våra spioner, och av vittnen. De berättade hur Nenya försvunnit tillsammans med en okänd kvinna, som vi spårat hit. Så, varför tog du henne från Ayperos?’ hon vände blicken till Nenya.
‘Och du? Du älskar inte Ayperos längre?’ undrade hon, och gjorde en gest som för att hänvisa till den intimitet som varit på uppvisning mellan henne och Athanishka, som om hon hade svårt att tro att lojaliteten till demonen kunde slängas bort så enkelt.

Ovan sällskapet nere i templet där valvets mörker lagt sig mörknade skuggorna, likt det djupaste mörker i det kallaste havet. Skuggorna rörde sig, som ett mörker mörkare än skuggorna bortom de fladdrande ljusen nedan. Inte med vindens lekfullhet eller eldens oförutsägbara dans rörde mörkret sig, utan med en målmedvetenhet som var subtil och självmedveten. Det var som om själva mörkret hade dragit ett djupt andetag och nu höll andan, avvaktande, spänt Det var inte något som kunde ses med blotta ögat, utan snarare något som man kanske kunde känna i utkanten av ens medvetande, en skillnad i stämningen, en viss tyngd i luften. Den sortens förändring som får nacken att rysa utan att man förstår varför.

Skuggorna höll sig stilla där uppe, men stillheten var en illusion. Skuggorna tycktes ha en egen puls, långsam och hypnotisk. Det var som om mörkret hade ett eget liv, eller kanske var det bättre att säga att något levde i mörkret. Likt en viskning vid örat som aldrig yttrade några ord, bara en närvaro som var ofrånkomlig och påträngande. En närvaro som dolde två medvetanden, lika som två lågor, men på samma vis olika. De var dolda i det förtätade mörkret som de två nyanlända själva bar med sig.

Skuggan tycktes nästan glimma till vid nämandet av namnet som Sarethna yttrade. Ayperos. Hennes ord tycktes eka, som en viskning, nästan som om man frammanat något. Nenya, där hon stod vid altaret, var omedveten om dem på ytan, men kanske anade hon något, en treenighet som haft ett så djupt band att det skulle vara svårt att tvätta bort, svårt att glömma helt, ett eko i det förflutna.

Ambrosina sänkte blicken sin från taket när Athanishka talade och vickade på huvudet sitt, hennes trötta blick låst på den mystiska kvinnan och det som sades. Hon höll sina händer bakom ryggen och började nypa ena handen hårt med den andra för att väcka känslor av smärta och behålla klarhet i sinnet, för orden Athanishka yttrade innehöll en energi som fick Ambrosinas mage att skrika, eller så var det någonting annat som pågick samtidigt som inte gick att observera, men magi var helt klart i luften. Hon ville vädja till Nenya att inte låta sig luras, men hon förstod också att det här kanske var en av de sällsynta stunderna där Ambrosina helt enkelt skulle hålla tyst.

Sedan dånade det till från portarna som slogs upp och en väldig folkmassa stormade kyrkan. En sällsynt ilska sköt igenom Ambrosina som ville inget hellre än att Nenya skulle få chansen att tänka och reflektera över situationen, bryta sig loss. Vad som än dolde sig i taket var bortglömt sedan två händelser tillbaka för Ambrosina som tog ett kliv bort från sin mor, vände sig mot den anstormande folkmassan och fastän några stannade vid henne med vapen dragna, de såg tydligt en icke-människa baserat på hennes ögon, slankhet och längd och de starka blåa pulseringarna under den nästan genomskinliga huden hennes. Men mer intressant för Ambrosina var inte de som avsåg anfalla henne, utan de som passerade henne och rusade mot Nenya. Ambrosina var inte det minsta orolig för sin mor som säkerligen kunde hantera den här situationen med sina ögon slutna, men Nenya var däremot inte sig själv, ganska bokstavligen, och Ambrosina oroade sig för sin kusin. Så att nå Nenya var det enda Ambrosina nu ville göra. Trots allt var hon skyldig att rädda sin kusin från en kyrka, så som kusinen hade räddat henne från en för inte så länge sedan.

“Förlåt.” Sa Ambrosina till ingen särskilt, kanske hennes mor, kanske människorna omkring henne, innan hon vände blicken mot mannen som rusade på henne med ett svärd. Hon tog tag i svärdets blad, greppade det hårt och stötte det tillbaka mot mannen så att handtaget slog hårt mot magen hans. Efter att hon hade slagit luften ur honom, slet hon svärdet ur hans hand och fortfarande hållande i dess blad slog hon omkull honom genom att svinga handtaget mot skallen hans så hårt att han föll ihop. Hon kastade ner svärdet till honom där han låg medvetslös eller död, hon klev sedan åt sidan för att precis undvika ett spjut, men hon insåg medans hon bröt spjutet itu med ena handen och hon klev åt sidan för att undvika ett annat att det inte skulle gå att vara både skonsam mot folkmassan och hinna till Nenya i tid för att antingen inte förlora henne till Athanishka igen eller innan hon mördades av folkmassan. Så hon grep tag i nästa mans ansikte efter att hon ryckte honom närmare genom ett grepp om hans spjut, och krossade halsen hans med ett enda slag från hennes andra hand.

Hon sparkade omkull ett barn och sökte igenom folkmassan med hennes trötta blick tills dess att hon fick syn på Nenya och började gå i hennes riktning. Långt borta. Ett spjut borrade sig in i ryggen hennes, men hon bröt enkelt av det och slog med sluten näve rakt ner i skallen på en man betydligt kortare än henne som omgående föll omkull. En kvinna och ett barn slängde sig på henne och lindade sina armar runt hennes ben, men barnet blev nedtrampat av resten av folkmassan med ett skrik och kvinnans vikt var otillräcklig för att ens sakta ner Ambrosinas fart. En högaffel siktades mot hennes huvud med gjorde inte mer än rev loss luvan på hennes kappa, avslöjande hennes långa, ovårdade, gråblåa hår i en slarvig flätning. Ett svärd skar henne över armen, men vikten från slaget skadade en människa intill den som bar svärdet.

Med kaosen så extrem som den var och människorna så okoordinerade behövde hon inte anstränga sig alltför mycket tack vare sitt magiska sinne och de rörelser hon kunde utföra tack vare det, de kom i vägen för varandra, välte varandra när de backade undan om hon gjorde ett utfall, och de som verkligen var till besvär gick sönder så lätt när Ambrosina vände sig till sin ilska för att ta sig igenom dem. Hon släppte inte Nenya med blicken ens när hennes hand slog igenom bröstkorgen på en större man som hade ställt sig i hennes väg. Ambrosina kunde lita på sitt magiska sinne och rörde sig nästan som vatten genom folkmassan, nästan som om hon slogs i medvind. Visst dog det människor omkring henne från hennes våldsamma motangrepp, groteska till och med ibland, så som tungan hon slitit loss från en av kvinnorna som bitit Ambrosina i handen.

Det tog inte länge innan människorna till och med i deras vridna vredestillstånd agerade försiktigt i deras närmanden mot henne. Visst hade de skadat henne, det avbrutna spjutet som fortfarande satt fast i ryggen hennes, de många sår som syntes över hennes kropp, vissa djupare än andra, bitmärken, rivmärken, skrapsår, hugg och krosskador, ena benet inte så rakt som det borde vara, men dessa skador sporrade inte fortsatt våld. Faktumet att hon fortfarande utgjorde ett hot, att hon fortfarande rev sig igenom de som kom i hennes väg, faktumet att det var mer rött blod på henne än hennes egna blåa blod visade på en fara och inte en vittring om seger.

Hon sa ingenting, inte ett ord, och inte för ett ögonblick tog hon en längre rutt än rakaste möjliga väg i Nenyas riktning. Sannolikt var det just Ayperos hon hade känt i taket och om han avvaktade var hon osäker på varför, men hon var övertygad om att enda chansen hon hade att hjälpa Nenya var om hon nådde henne innan demonen bestämde sig för att involvera sig i stridigheterna. Hon kunde göra mycket, men hon kunde inte besegra en demon. Kanske, bara kanske dock, kunde hon hinna fram först, och än så länge hade hon varit konservativ med sin magi, hade endast använt den för att ha koll på vart folk var omkring henne, för deras stank av vrede gjorde dem lätta att känna av.

De hade observerat från skuggorna tillräckligt länge. När häxan fick en uppjagad folkmassa att tränga in i kyrkan och slakten där nere började så var det inte mycket mening med att hålla sig i det dolda längre. Ayperos steg fram först, men Isra var precis bakom honom. Hennes ljusa blick sökte efter Nenya och när hon fick syn på henne så naglade hon fast henne på platsen där hon stod, länkade samman sitt sinne med hennes och fyllde det tomrum som hennes försvinnande lämnat efter sig. Det var som att möta en vägg, men hon hade haft tid att öva, något som Nenya aldrig brytt sig särskilt mycket om att göra. Hon visste att hon inte kunde mäta sig med Nenya i strid, så hon skulle hålla henne på plats, fastfrusen i ett steg, medan Ayperos tog hand om häxan.

Det var dock inte helt utan distraktioner. Trots det korta arbete som Ayperos gjorde av den anfallande folkmassan så fanns det fler, de slöt upp bakom dem som om de var styrda av en annan kraft, vilket de förmodligen var, och de anföll utan att tillsynes bry sig om sitt eget välbefinnande. Hon lyckades hugga ned två män som kommit alldeles för nära, något klumpigt då hennes fokus låg på att hålla fast och distrahera Nenya, men den nästa anfallaren skulle ha lyckats skada henne om det inte var för skuggan som följde drottningen. Mörkeralven rörde sig som i en dans, hans varje handling medveten och precis, men hans blick var död och han gjorde ingen ansats till att lämna Isras sida.

”När människorna är döda så vill jag att du tar hand om vampyren, och den där andra… Henne vill vi ha levande”, sade hon med en nickning åt Ambrosinas håll, som om hon hört Ayperos tankar.

Nenya stod i stormens öga, mitt i kaoset av eld, skrik och blod. Värmen från de annalkande lågorna kunde hon känna, men det var ingenting i jämförelse med den inre elden som brann inom henne. Hon kände hur Isra höll henne fast, kände Ayperos ord rista sig in i hennes sinne som en påminnelse om allt hon varit, allt hon en gång trott på. Hans röst var en viskning av silke, ett löfte inlindat i mörker och makt. Hon kände det – kraften som omfamnade henne, tryggheten i att vara en del av något större. Med honom var hon aldrig vilsen, aldrig svag. Med Isra fanns den kalla, lugna visdomen, den stabilitet de en gång talade om att bygga tillsammans. En lojalitet som borde ha varit odödlig. Hon kände deras närvaro i varje andetag, som en skugga av ett liv hon aldrig helt lämnat bakom sig.

Och så fanns där Sarethna. Den där stoltheten. Den där skarpa, genomträngande blicken som såg henne, inte som ett förlorat barn, inte som en svikare, utan som något hon kunde respektera. Som den kvinna hon hade blivit. Det hon som barn hade drömt om – att hennes moster, hennes förebild, skulle se henne med den där blicken.

Och Ambrosina… hennes kusin. Hur många gånger hade hon dragit henne ur mörker och trubbel? Hur många gånger hade Nenya gjort detsamma för henne? Ambrosina stod där, blodig, oförtröttlig, dödlig och odödlig på samma gång. Hon skulle klara sig. Hon hade alltid gjort det. Hennes hjärta slog hårt. Hon kände dragningen, den nästan oundvikliga kraften att gå tillbaka. Till Ayperos. Till Isra. Till plikten, till de uppenbara valet, till det hon en gång var. Allt det hon lärt sig, all makt hon fått, all lojalitet hon burit. Det hade aldrig lämnat henne.

Men… Athanishka var något annat. Något nytt. Något som hon aldrig trott att hon kunde ha.

Panik.

Det slog henne som en iskall våg genom den brännande hettan. Ett virrvarr av känslor som snärjde sig runt hennes bröst, tryckte ihop hennes lungor, fick henne att tappa andan. Alla dessa personer, Isra, Ayperos, Sarethna, Ambrosina, de var här för henne. De kämpade, de blödde, de dödade… allt för Nenya. 

Om Ayperos eller du försöker förgöra mig, skall du ta ditt eget liv.  Nenya kände Athaniskhas ord viska i hennes sinne, kände dem som en djupt rotad sanning. Paniken slog över i något annat, en isande förståelse som trängde sig in i hennes hjärta. De andra skulle klara sig, på något underligt sätt kändes det som en självklarhet.  Utom henne, Athaniskha. Nenya såg det i hennes ögon, den där stillheten, den där självklarheten. Som om hon redan tagit sitt beslut att slukas av elden.

Nenya slet sig från Isras mentala grepp med en kraftansträngning som fick hela hennes sinne att skaka. Hon kände en ilande smärta i huvudet, som om något brustit, men hon brydde sig inte. Hon kunde inte bry sig. Allt inom henne skrek att hon måste röra sig, måste handla, måste stoppa henne. Jorden under henne kändes ostadig när hon sprang. Hon visste inte ens om hennes kropp lydde eller om det var ren vilja som drev henne framåt.

Athanishka, som stod där, mitt i förödelsen, som om hon redan accepterat lågorna, som om hon redan såg sitt öde skrivet i sten. Som om hon väntade på att försvinna. Det är mitt fel. Insikten drabbade henne som en kniv genom bröstet. Hon tänker offra sig för mig.

“Athanishka!” Nenya kastade sig mot henne, grep tag i hennes armar, fingrarna hårda, desperata.

Ayperos skrattade över Athanishkas svar. Ett ljud som inte hörde hemma bland de dödliga. Det var ekot av en gammal värld där han en gång regerat. Hans röst var mjuk, nästan öm, men varje ord bar en egg vassare än stål.

Demonens mörka avgrundsögon som legat på Nenya och Athanishka drog sig undan för ett ögonblick mitt i kaoset omkring dem. I stormens öga verkade de stå där i kyrkan, omringade av blodiga sargade kroppar där han, Isra och vålnaden slog sig allt närmare deras mål. Omringade av skrik och elände. Ayperos stoppades då han kände en störning i magins flöde, den som dragit hans uppmärksamhet. Någon hade vidrört hans kraft, och det var inte Athanishka. Någon hade haft fräckheten att ta för sig av hans kraft, och använda den. Hans blick vreds mot flickan… lång, undernärd, med ögon som glödde av stulen kraft, ögon som hungrigt såg på honom. Ett barn som lekte med elden.

Han såg hur skuggan Izotar, den långa mörkt klädda vålnaden som en gång varit Isras far steg mellan Isra, Ayperos och Ambrosina, styrd av Isras tankar, hans rörelser onaturligt smidiga för att skydda de han tjänade. Ett steg. Ett andetag. Sedan var det som om helvetets eldar frammanades i templet. En fälla, precis som de misstänkt. Det var mycket som hände på en gång. Värmen, elden, fönstren som sprack, glasskärvor som flög omkring dem.

Sedan kom den magiska vågen Ambrosina skickade ut skulle ha haft stor kraft, om det inte vore så att demonen var så gott som gjord av magi själv. Han kunde känna kraftvågen närma sig honom innan den kom, och höjde en hand nästan nonchalant. Kraften som hon kastade ut verkade neutraliseras, nästan sugas in i hans väsen. Stulen kraft. Trycket hon skapat vek undan för hans närvaro. Magin han bar i blodet slog tillbaka mot hennes försök att härma den. Men hennes trots var inte helt utan effekt, för även om Ayperos tog emot kraften för att skydda sig och Isra började golvet omkring dem ge vika där kraftvågen spred sig. Golvet som redan var försvagat och börjat rasa in av Athanishkas lömskhet.

Izotar var fixerad på Ambrosina, som den vålnad han var lydde han sina instruktioner. I sitt tidigare liv hade han varit en skuggdansare, en av de bästa, och med samma smidighet rörde han sig med sina blänkande klingor i händerna, målet att neutralisera hotet som var Ambrosina. Hans fötter rörde sig kvickt över golvet där det började falla i bitar, närmare och närmare, redo att anfalla. Hans vapen i högsta hugg ju närmare han kom Ambrosina.

Ayperos lämnade Amrbosina då, och gav Isra en blick. Än så länge stod Isra kvar vid hans sida. Hennes hand på magen. Den som bar deras barn. Ayperos sträckte ut sin kraft för att förtära de som försökte skada henne. Ljus förvrängdes till mörker, skrik kvävdes, och kroppar smälte till aska i ett ljudlöst sken och föll ned mot det brinnande infernot. Detta började bli för mycket, även för honom. Han började inse att han inte skulle kunna rädda Nenya och både hålla Isra och sig själva säkra.

Ayperos lyfte blicken mot Nenya och Athanishka – där de stod, i mitten av eld och förstörelse, omgiven av svek och lojalitet, kärlek och rädsla. Hans mörka ögon såg Nenya. Det som förvirrade Nenya så där och då. Han såg henne dock, inte som hon var nu, förvirrad, vacklande. Han såg henne som hon hade varit. Som hon borde vara. Stark, vid hans sida.

Då såg han på Athanishka igen. Inte bara som fiende, men som den han en gång valt. Den som han en gång hållit närmare än någon annan, innan han fängslade henne i evigt mörker. En gång hans rådgivare. Hans magiker. Hans vapen. Århundraden sedan.

“Athanishka… Så trotsig.” sade han lågt, och för en stund tycktes templet hålla andan.
“Så stolt och farlig, omgiven av dina mäktiga illusioner och lögner.” han verkade nästan stolt över henne en stund, även om han var arg och frustrerad.
“En gång var du min högra hand. Den som krossade mina fiender innan de ens visste att de var i fara.”

Han lät blicken glida mot Nenya, och såg emellan dem. Denna falska relation dem emellan.
“Är detta vad du blivit, Athanishka? En som försöker manipulera till sig det hon önskar ha, men aldrig kan få.” han lämnade Athanishka med sin blick och såg på Nenya.

“Kom med oss Nenya…” sade han, varje ord vibrerande med makt i deras sinnen, än visste han inte faran som Athanishka skapat för Nenyas liv.
“Hon kommer att hindra ditt potential. Låsa in dig i svaghet, göra dig beroende av henne. Lämna henne. Tillsammans kan vi skapa världen som du alltid önskat. Skapa den värld vi vill ha.” sa ha, både i Nenyas och Isras sinne.

Han höjde sin hand mot nästa våg av anfallare som kom mot dem på Athanishkas önskan. Tjugo av de anstormande människorna fastnade i luften, som flugor i spindelns nät. Deras ögon vidgades i dödsfruktan innan de krossades – kroppar som exploderade i blod och ben. Men ändå var det inte slut på fiender. Mer eld, mer förödelse. Han svor, och sträckte sin hand mot Isra. Deras ögon möttes då deras händer rörde vid varandra. Han behövde inte säga något, men de skulle vara tvungna att lämna Nenya och ge sig av. Fiendenra var för många, och hela templet höll på att falla ovanpå dem. De var bara två i denna våg av förödelse och motstånd. De hade ett barn att tänka på. Deras sinnen sammanlänkade började han förbereda dem på att fly så snart som möjligt, kämpandes mot fienderna som höll dem från att nå Nenya och Athanishka.

Sarethna var kluven, dottern i fara framför den mörka krigaren och demonen. För en mor fanns det oftast bara en sanning – att skydda barnet. Men Ambrosina skulle klara sig, en liten stund till. Dessutom var det som om häxans ord naglade sig i hennes sinne, svår att motsäga eller neka. Ögonen tycktes se in i hennes själ, och påverka hennes egna vilja omedvetet. Hon tvingade sig själv att slita blicken från Ambrosina och vålnaden, och rusade upp mot Nenya, trots att allt inom henne sa att hon borde hålla sig borta från häxan.

“Nenya!’ röt hon. Hennes röst skar genom röken, genom eld, genom magin.
“Du är en Saelorian!” som om bara namnet var styrka nog.
“Låt oss ge oss av, nu!” hon drog i Nenyas arm, drog henne mot porten. “Ambrosina!” ropade hon efter sin dotter, även om det var svåt att höra något i allt ljud. Om hon bara kunde få de för henne små flickorna ut därifrån.