Hennes moders reaktion fick henne att flina lite, men hon låtsades som om hon inte såg den plågade minen. Istället började hon tvätta sitt hår som nu när det var utsläppt var betydligt längre än den varit när hon lämnat Kaldrland. Hon hade uppenbarligen inte klippt det sedan dess.

”Jag tar det som en komplimang”, sade hon lite retsamt. ”Vi fick syn på en ensam flicka när vi klev i land i Tinderstad, uppenbart för ung för att resa ensam, särskilt som hon tydligt inte var härifrån, utan från havsriket”, fortsatte hon.

”Vi lät henne slå följe med oss efter att hon fått reda på att vi skulle till Frostheim… Hon ville be om en audiens med far”, tillade hon menande.

Hon nickade som svar på orden.

”Det är precis det jag menar… Hon sade att hennes namn va…” Hon avbröt sig själv när hennes mor frågade om halsbandet.  För en kort sekund blev hon förvirrad och tänkte fråga vilket smycke hon menade, men förstod snabbt att hon missat att ta av det. Det skulle stå ut, så olikt något hon någonsin ägt och att hon bar det så nära kroppen gjorde det tydligt att det inte bara var en löjlig tingest.

Hon gjorde en ursäktande gest med ena handen så att vattnet stänkte.

”Ah, en gåva från kung Sandor, för hjälpen i Loradon. Jag hade nästan glömt att jag hade det”, ljög hon förvånansvärt övertygande.

Klumpen i hennes mage löstes upp en aning och hon skakade lite på huvudet, som om för att säga att hennes mors misstänksamhet var ogrundad. Vad skulle hon säga? Att mannen där ute i salen, som såg ut att vara några år äldre än hennes egen far, hade givit det till henne? Hur skulle inte det låta? Och inte kunde hon berätta sanningen om hans verkliga natur utan att också avslöja vad han var, eller vad han gjort med henne. Nej… Hon var inte redo för det ännu, kanske skulle hon aldrig vara det. Det var alldeles för komplicerat.

”Hon säger att hennes namn är Fëani Sarrancenia”, svarade hon slutligen, och då var hennes röst inte mer än en hes viskning som lämnade hennes leende läppar.

Hon såg i sin moders ögon att hon inte riktigt hade släppt tanken på halsbandet, och i en omedveten gest dolde hon det genom att sluta handen kring det för ett kort ögonblick. Sen kom hon på sig själv och släppte det, för att sjunka ned lite mer under vattenytan.

Som svar på sin mors ord så nickade hon, och ett litet leende spelade i hennes mungipa, även om det verkade mer uppgivet än något annat.

”Enligt henne själv, ja… Hon ville ha en audiens med far, men jag förklarade läget i vårt land och hur vi omöjligt kan undvara krigare innan vår egen konflikt är löst. Hon verkade det förstå det, men jag tror inte hon vet vart hon annars ska ta vägen”, svarade hon med en liten axelryckning innan hon duckade ned under vattnet helt för att få ur tvålen ur håret.

När hon dök upp igen så hängde det blött och långt kring hennes ansikte och axlar. Med en van rörelse snurrade hon upp håret mellan sina händer och kramade ur det så gott det gick.

Hennes mor hade förstås rätt, men hur skulle de kunna jaga iväg henne? Det var en komplicerad position de befann sig i, särskilt som Korallrevet och Kaldrland länge varit allierade, men nu inte längre var det.

”Jag vet… Men hon är bara ett barn. Hon kan inte i närheten av tillräckligt mycket om strid och överlevnad för att faktiskt kunna freda sig själv där ute”, sade hon lite bistert och skakade på huvudet, för blotta tanken på att man skulle kunna växa upp utan sådana färdigheter var dårskap i hennes värld.

Med en suck gnuggade hon det sista av blodet och smutsen från sitt ansikte med skummet från tvålen, innan hon reste sig ur badet och sträckte sig efter den framlagda handduken.

Också hon höjde på ett ögonbryn, en vana hon troligen lärt sig från sin mor och nu speglade på ett vis som gjorde det uppenbart att de trots allt var mor och dotter.

”Givetvis inte, men jag hoppas att vi inte ska behöva göra det valet”, sade hon lite fundersamt medan hon torkade av sig och började klä på sig.

”Kettil var ensam i Caras Idhrenin när våra fiender kom efter honom. Jag vill inte utsätta henne för samma sak, även om det också innebär att våra fiender blir flera”, tillade hon bistert medan hon började knäppa på sig tunikan hon tagit med sig från sitt rum. Hon hade inte varit ensam när Hrafns män kommit efter henne, men även om hon varit det så hade hon haft en chans, hon hade varit stark och kapabel. Hennes yngre bror, och Fëani, var det inte.

Hon hade förstås inte menat att uppröra sin mor, men det var sanningen, och hon tänkte ofta på det. Så som hon hade funnit Kettil… Hon var glad att hennes mor inte hade behövt se det, men det var en tung sak att bära på helt själv.

”Mor…” Hon lade en tröstande hand på Ragnhildrs ena axel, men hon hade likväl en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Vad för löfte..? Vad får jag inte berätta för far?”

Nu var hon orolig. Hon kunde se att hennes mor hade något att säga, något allvarligt i blicken som gjorde henne illa till mods.

I protest skakade hon på huvudet medan hon krängde på sig sina stövlar.

”Det är inte rättvist. Om jag lovar, berättar du för mig då?” Frågade hon med ett höjt ögonbryn innan hon sträckte på sig igen och mötte sin moders blick, lika blå som hennes egen. Hon skulle ändå inte kunna njuta av någon fest, så mycket visste hon redan nu, och allvaret som hon sett i sin moders ögon gjorde henne orolig.
”Jag lovar att inte berätta för far.” Tillade hon med en hand över hjärtat.

Ett litet, frustrerat läte lämnade hennes läppar när hennes mor vägrade berätta vad det var hon tänkt säga, men… Hon hade inte berättat något för sin mor om allt hon frågat om, så hon skulle inte kräva något annat av sin mor heller, även om det nu såtts ett litet frö av oro i hennes mage. Hon hade ju sett blicken, och kände ilskan inom sin mor, ilska som hon visste bottnade i tanken på Kettil. Det var kanske bäst att hennes mor aldrig fick veta exakt hur han dött.

Med en liten suck så följde hon således med sin mor tillbaka till sitt gamla rum. Där hade någon, antagligen en träl, redan torkat upp vattnet på golvet och kastat bort bitarna av skålen som hon slagit sönder.

”Du är olidlig, vet du det?” Frågade hon med spelad irritation innan hon slog sig ned på sängen med benen i kors. ”Jag har saknat dig, mor.”

Det kändes som att hon var ett barn igen, sittandes framför sin mor medan hon kammade ut hennes hår, och för en kort sekund lät hon sig själv njuta av stunden. När hon lämnat Kaldrland hade hon varit ung och naiv, utan några större bekymmer i världen, men den Maeve som återvänt hyste inte längre några sådana illusioner.

”Äsch, du är värre… Och ja, saknat. Kanske är jag lite av en självplågare”, sade hon och ryckte på axlarna med ett litet skratt.

Sanningen var att hon saknat sin mor, saknat tryggheten och alla små familjära delar som hon inte fått ta del av under de två år hon varit i Karm. Det där med att vara olidlig var mest en överdrift, även om det en gång hade varit en sanning från en tonårings perspektiv.