Nasrin visste att allt hon sagt var sant, och någon baktanke med det hela hade hon inte… att hon skulle undkomma ett miserabelt öde var bara en bieffekt. Det var sant att hennes sanna drivkraft var egoistisk snarare än en äkta längtan efter att skona folket, men förändrade inte något annat. Stadigt mötte hon hans blick, även om hon tvekade när han lutade sig fram. Hon i sin tur lät blicken svepa över hans ansikte, och fick svälja mot den plötsliga torrheten i halsen. Kanske skulle han förstå om hon berättade?

Men hon hann inte yttra ett ord innan han satte handen i marken och den skyddande kupolen runt dem upplöstes. Vindarna bar  deras tidigare skydd med sig, och Nasrin vände snabbt bort ansiktet för att undvika sanden som fortfarande ven genom luften och skavde mot huden. Hon kisade mot vinden och lät blicken svepa över landskapet. Den sällsamma känslan som hon tidigare haft återvände— känslan av att världen hade gått under. Så som stormen förändrat landskapet hade det kunnat vara sant. Varsamt stoppade hon undan soltopasen innanför kläderna och drog upp sjalen över ansiktet. Det var bara de gröna ögonen som syntes då hon vände tillbaka blicken till Zaahl.

“Hjälp mig att lära mig hur jag kan använda soltopasen för att läka min far, eller ta mig till någon som kan.” Hon vägrade vika med blicken, trots att hon kände hur hon krympte under hans. Varningsklockor ringde någonstans i hennes undermedvetna och bad henne vara ödmjuk inför honom — en man som inte bara bar på titlar, utan som dessutom kontrollerade självaste miljön omkring dem. “Jag ber dig. Hjälp mig. Och om du varken vill eller kan… så kan du lika gärna ha ihjäl mig.”

Hon svalde hårt och höjde hakan, blicken fortfarande fäst i hans. Trots att kamelen brölade oroligt bakom dem vek hon inte undan. Hon visste att hon inte hade något att köpslå med längre, inte efter att hon både befriat honom och han dessutom visade sig ha läkt sitt sår. Detta kändes som hennes sista chans att nå sitt mål, och skulle hon inte lyckas kunde hon lika gärna förgås i öknen än tyna bort i fångenskap.

Nasrin försökte fånga hans blick igen, hennes ögon sökandes över hans ansikte efter svar, men hon kunde inte läsa av honom. När han gick bort till kamelen sjönk hennes hjärta i bröstet. Det var svar nog. Om han lämnade henne skulle hon bli kvar i öknen, utan vatten eller möjlighet att ta sig hem. Men var det inte precis det hon bett om? Tankarna rusade när hon febrilt försökte hitta en annan lösning medan han manade upp kamelen på fötter. Hennes hand gled instinktivt mot dolken vid höften, men hon sköt undan tanken lika snabbt. Inte ens när hon varit nära att gå under i slukhålet hade hon kunnat ta hans liv. Nu var det ännu mindre ett alternativ.

När han istället för att ge sig av gick fram till henne med kamelen i släptåg sträckte hon på sig.  Hennes kropp spändes som för att stålsätta sig mot vad som än skulle komma. Men förvåningen i hennes blick gick inte att dölja, för det han sa var inte alls det hon förväntat sig. Trots att hon var van vid att folk gjorde som hon befallde hade hon aldrig föreställt sig att han skulle vara så generöst. Lättnaden sköljde över henne och för ögonblicket ville hon inget hellre än att omfamna honom. Men hon avstod från impulsen. Istället nickade hon åt hans ord.

“Jag lovar,” sa hon i ett andetag, rösten mjuk och svag, “jag kommer inte dölja något för dig. Och jag kommer aldrig skada någon från ditt folk.” Hon lade handen över sitt bultande hjärta för att understryka sitt löfte. Hennes blick höll sig fast vid hans, och leendet som spred sig över hennes läppar nådde ända till ögonen– en blandning av lättnad, glädje och hopp.

“Du kommer självklart bli rikligt belönad för din hjälp,” fortsatte hon, nu med stadigare röst medan handen sjönk. “Om det ligger inom min makt att ge dig det, kommer det bli ditt. Du behöver inte ange ditt pris än, men vet att jag står i din skuld.”

Slutligen lät hon blicken vandra bort från honom, ut över öknen. Det förändrade landskapet var verkligen en ny värld– en där hon kunde ändra sitt öde. I norr låg hennes hem. Det var bara några dagars resande bort. Bara några dagar från att hon skulle nå sitt mål och frihet. Beslutsam och fylld av ny energi såg hon tillbaka till Zaahl.

“Låt oss bege oss.”

Solen hade redan gått ned när de slutligen bestämde sig för att slå läger. Ett klokt val, för även om mörkret erbjöd skydd från solens brännande hetta, lurade andra faror i öknen när skymningen föll. Nasrin nickade kort till hans fråga medan hon spände av sadeln från kamelen och la packningen åt sidan. Hon grävde fram ett par av den speciella kol som hon haft vett nog att packa ned. De brann länge och gav värme åt den kalla ökennatten. Men hon hann inte ens öppna munnen för att berätta om det innan Zaahl försvann iväg i mörkret. Först undrade hon om han ångrat sig, men fann det föga troligt. Och mycket riktigt– han återvände precis när hon fått liv i elden. Hennes blick föll till haren och magen knorrade av hunger. Hon hade trots allt inte ätit sedan de slagit läger med männen sist. Det kändes som flera dagar sedan, även fast det bara varit tidigare samma dag.

När han bad om en kniv tvekade hon inte utan drog sin dolk och räckte den till honom. Kanske borde hon vara mer försiktig, men hon tänkte sällan på riskerna av sina handlingar. Bevisligen. Deras blickar möttes och hon kunde se spåren av trötthet som präglade hans ansikte. Hennes ögon vandrade till sjalen han satt sig på, och hon klickade ogillande med tungan. I all hast hade hon inte tänkt på att ta med något tält, men hon hade fått med sig ett par plädar som hon nu bredde ut intill den lilla elden. De var tjocka och vävda i traditionellt mönster. I städerna nere vid kusten var de eftertraktade och alla rika stadsbor hade dem som högt prisade mattor eller gobelänger.

“Tsk, det där duger inte att sitta på,” sa hon samtidigt som hon schasade honom med händerna mot plädarna istället. När han makat på sig tog hon upp hans sjal, skakade ur den och vek ihop den prydligt innan hon lade den vid hans sida. Under tiden mumlade hon något halvt ohörbart om mäns tanklöshet. Hon återvände till packningen och strödde ut en näve korn framför kamelen, som redan halvsov efter att ha burit dem hela dagen. Hennes blick höjdes till himlavalvet och den avtagande månskärvan. Det hade snart gått ett halvt månvarv sedan hon gett sig av, och hon visste att djuret snart behövde både vatten och ordentligt med mat. Hon kliade dess panna innan hon återvände till plädarna vid elden, bärandes vattenskinn och ett knyte innehållande dadlar och nötter.

“Vi måste ta en omväg imorgon,”  sa hon medan hon slog sig ned. “Det finns en gammal brunn i  den västra delen av klipporna.” Hon tog en klunk vatten och vände blicken till honom där han börjat flå haren. Synen äcklade henne inte, men det fick henne att rynka näsan en aning. Med ett lätt suckande ljud drog hon av sig sjalen som skyddat hennes hår och ansikte under dagen. De mörka lockarna glänste fortfarande trots öknens torka, och hon drog fingrarna genom dem för att reda ut tovor. Med den andra handen fiskade hon upp en mandel ur knytet och tuggade tankfullt. Blicken var fäst vid Zaahl och hans arbete.

“Zaahl,” sa hon prövande, hans namn ovant på hennes tunga, “jag har funderat över något.” Hon höjde blicken från hans händer till hans ansikte.

“Jag funderar på,” fortsatte hon och la huvudet en aning på sned, “om någon letar efter dig. Din familj, eller dina vänner. Borde inte de tro att du är skadad någonstans i öknen…?” Hennes blick studerade hans ansikte. Tröttheten var tydlig i ljuset från elden. Utan att säga något hasade hon sig närmare och sträckte fram ett par mandlar mot honom. Hennes ögonbryn höjdes lätt i en ordlös uppmaning att ta emot dem.

När han inte tog emot mandlarna tuggade hon i sig dem själv, blicken studerande honom då han använde vattnet för att skölja av händerna. Hon hoppades att hon haft rätt i sina beräkningar och att det verkligen var dessa klippor som brunnen fanns vid. Hon dröjde dock inte länge vid den tanken utan lyssnade till Zaahls ord. Att ens familj eller vänner inte skulle vara oroliga eller leta efter honom kändes främmande för henne. Ett litet veck formades mellan hennes ögonbryn medan hon försökte föreställa sig en sådan tillvaro. Men funderingarna skingrades när han stötte till henne med axeln. En road glimt tändes i hennes ögon, och hon fnös innan hon skakade på huvudet.

Den roade glimten försvann dock lika snabbt som den kommit när samtalet plötsligt handlade om henne. Irritationen blossade upp inom henne, både för att hon hade så många egna frågor till honom och för att hon innerst inne inte ville svara på hans.

“Förutom att riskera att dö i konflikten mellan dem?” Frågan var retorisk och med en missnöjd min vände hon bort blicken, ut mot öknens mörker. Långsamt tuggade hon i sig en mandel för att vinna sig själv tid. Till slut svalde hon och tog till orden;

“När min far dör blir någon av mina farbröder sheik. Eftersom jag varken har några bröder eller någon man kommer jag hamna under sheikens förmynderi.” Hon höll rösten stadig, men en klump av ilska och maktlöshet brände i halsen. Ilskan över att inte få bestämma sitt eget öde.

“Den nya sheiken behöver bilda nya allianser, och jag har inga kusiner i rätt ålder.” Hon ryckte på axlarna i ett försök att verka nonchalant och gav honom en kort blick innan hon åter riktade ögonen mot mörkret utanför eldens sken. “Du kanske inte är så brydd över din familj, men jag lämnar helst inte min,” lade hon till kort, med en skärpa i rösten som hon hoppades skulle få honom att släppa ämnet. Han kunde ändå inte förstå– inte på riktigt. Rädslan inför att bli fastkedjad vid en man hon varken valt eller önskat var något som låg bortom mäns förstånd. Om hon bara kunde hålla sin far vid liv några år till, bara några år, skulle hennes yngre kusiner bli gamla nog för att giftas bort. Om allt gick väl, kanske hon till och med skulle kunna bortses från helt, avfärdad av sina farbröder som en gammal mö.

Nasrin höll fortfarande blicken fäst vid öknen och hans fnysning fick hennes käkar att spännas. Hon svalde hårt mot klumpen som fortfarande brände i halsen. Hon hade vetat att han inte skulle förstå. Det hade hon länge varit säker på. Och nu irriterade det henne ännu mer att han inte bara kunde acceptera det hon sagt och släppa ämnet.

Men när han plötsligt tog hennes hand vände hon blicken till honom. Hennes ögon var glansiga av de känslor som kokade inom henne. Hans ord gjorde henne mållös. Pulsen steg när innebörden sjönk in. Tanken hade aldrig slagit henne. Ambitionen hade inte funnits där, och inte heller tron på att det var ett alternativ. Men nu när han sa det insåg hon att det kunde vara en lösning. En möjlig väg som kunde göra slut på hennes problem. För gott.

När han släppte hennes hand förde hon långsamt sina händer samman och knöt dem hårt i varandra. Hans beröring hade lämnat varma spår på hennes hud, en värme som dröjde sig kvar. Hon kramade om sina händer för att hålla fast vid känslan, men också för att dämpa saknaden efter den. Hennes blick var fäst vid hans. Hon förväntade sig att han skulle håna henne, kanske med ett retsamt leende eller ett ord som visade att han bara gäckade henne. Men inget av det kom. Kanske förstod han…? Hon vände hastigt bort blicken för att dölja den kluvenhet som speglades i hennes ögon.

“Tsk. Bland mitt folk råder andra seder. Och vi mäter styrka i antal spjut och svärd,” fnös hon, blicken sänkt till sina händer. Långsamt strök hon tummen över huden som fortfarande mindes hans beröring. Både den som varat alldeles nyss och den lätta beröringen från tidigare. Objudet mindes hon vad han sagt vid tillfället och hon ryckte hastigt isär händerna. Istället började hon reda ut sitt hår för att distrahera sig själv.

“Akta så inte haren bränns vid,” sa hon kort och nickade menande mot elden varifrån en ljuvlig doft nu spred sig. Hennes blick drogs tillbaka till honom. Det var svårt att låta bli.

“Jag kommer inte att försöka ha ihjäl mina farbröder. Den sporten överlåter jag till dem själva. Så om du vill omkullkasta rådande ordning får du göra det någon annanstans. Du sa ju att du själv var tredje i tronföljden bland ditt eget folk, så det kan väl vara en början.” Hon drog handen en sista gång genom håret innan hon lade den mot pläden som stöd när hon lutade sig framåt mot honom. Ett leende spred sig över hennes läppar när hon tillade:

“Då kan ju din kusin få bli irriterad över något annat än att du kidnappas av unga kvinnor.” Hennes röst bar en retsam ton och utmanande smalnade hon av ögonen. Hon visste att det kanske var dumt att försöka reta upp honom, men hon brydde sig inte. Samtalet hade kretsat för länge kring henne. Nu var det hans tur att stå i centrum.

När hans leende växte gjorde även hennes det och ett litet roat skratt undslapp hennes läppar. Hans ord hade något både charmigt och absurt över sig, och hon sänkte blicken till pläden medan hon funderade över vad som kunde vara sant och vad som var överdrift. Egentligen spelade det ingen roll, tanken roade henne oavsett vilket, och efter de senaste dagarnas prövningar var det en välkommen distraktion. Hon såg upp igen då han buffade till henne, det mjuka leendet kvar på hennes läppar.

Men leendet bleknade så snart det gick upp för henne vad han tänkte göra. Hon drog missbelåtet på munnen när såg hon hur såret på hans arm öppnades och hon skruvade på sig där hon satt.

“Det där var väl onödigt,” sa hon lågt och gav honom en vass blick samtidigt som hon flyttade sig närmare honom. Om hon haft tid att protestera hade hon gjort det, men nu blödde det redan ymnigt och hon hade inget annat val än att gräva fram soltopasen. Den lilla stenen glimmade i hennes hand, inte olikt de många stjärnor ovanför som långsamt blivit starkare ju mörkare kvällshimlen blivit.

Hennes uppmärksamhet gick till såret och hon bet beslutsamt ihop käkarna. Försiktigt tog hon tag om hans arm med ena handen och förde den närmare sig, obekymrad över blodet som fläckade pläden.

“Ett ljust minne,” upprepade hon och nickade för sig själv. Det tog inte lång tid att hitta ett minne som passade in på beskrivningen. Hon tog ett djupt andetag för att samla sig och höll fram stenen så som hon sett honom göra tidigare. Försiktigt blåste hon över den samtidigt som hon höll minnet i tankarna. Stenen glimmade till, nästan som om den svarade, men inget mer hände. Hon försökte igen, men det var svårt att hålla minnet i tankarna som istället vandrade till såret framför henne.

Med ett frustrerat ljud rätade hon på sig och sänkte stenen. Hennes blick mötte Zaahls, ögonbrynen lätt höjda i en fråga, men hon tvekade inte länge innan hon vände sin uppmärksamhet tillbaka till hans arm.

“Ljus, minne, elementen, läka,” mumlade hon som ett mantra för sig själv. Den här gången slöt hon ögonen för att bättre se minnet framför sig, innan hon åter blåste över stenen och såret. Soltopasen glittrade till och då hon öppnade ögonen tycktes blödningen ha avtagit. Hon betraktade resultatet med blandade känslor. Det var en framgång, men inte vad hon hade hoppats på. Hennes blick vändes till Zaahl.
“Gör jag något fel? Vad är det för minne man ska tänka på egentligen?” Hon sänkte återigen stenen. Hon hade inte tänkt att det skulle vara lätt, men inte heller att det skulle vara så svårt. “Vad tänkte du på?” frågade hon i hopp om att det skulle ge henne klarhet i vad hon egentligen skulle tänka på.

Nasrin sträckte på sig när han påminde henne om vad minnet behövde innehålla, och hon lyssnade uppmärksamt när han började berätta om sitt eget. En liten rynka formades mellan hennes ögonbryn när han nämnde sin ålder då, som om det var ett lågt tal jämfört med nu. Utan att ens vara medveten om det granskade hon honom skeptiskt. Hon måste ha hört fel. Det var helt omöjligt att han kunde vara så gammal. Visst hade hon hört om alvernas eviga ungdom, men det var något som kändes mer som en saga än verklighet. Att konfronteras med det på detta sätt gjorde det svårt att bara acceptera utan vidare.

Hon stannade dock inte länge vid tanken utan lät fantasin ta över. Hon målade upp en bild av två barn som lekte i öknen, skrattandes nedanför de mytomspunna tornen han nämnt. Bilden fick henne att le, och leendet dröjde sig kvar när hon nickade beslutsamt åt hans ord. Hennes uppmärksamhet vände åter till såret på hans arm.

Med hans berättelse färskt i minnet började hon söka efter ett eget minne att använda. Fri och lycklig. Orden ekade i hennes huvud, men en plötsligt osäkerhet kom krypande. Hon hade sett framför sig stunder som hon tidigare betraktat som lyckliga, men nu kändes de plötsligt mindre självklara. Som om tanken på vad frihet och lycka egentligen betydde hade förmörkat dem. Fått henne att tvivla på om de verkligen var det.

För att undkomma tankegångarna sneglade hon mot honom, ena ögonbrynet höjt och med ett litet leende på läpparna.

“Vänta, sa du åttio?” Hennes röst bar en skeptisk ton, och hennes uppmärksamhet vände sig helt från såret till honom. “Och vadå pojkstreck?” Hon hade slutit handen kring soltopasen, men nu lät hon den vila mot pläden medan hon lutade sig på armen. Det blev tydligt att hon inte tänkte göra något mer med stenen just nu. Istället synade hon hans ansikte noggrant, ögonen avsmalnade och läpparna krökta i ett både skeptiskt och fascinerat uttryck.

“Hur gammal är du egentligen?”

Trehundratjugofyra. Till våren. Nasrin blinkade till och stirrade stumt på honom. Siffran var ofattbar, så främmande och bortom hennes föreställningsförmåga att det kändes som om han skämtade. Hon uppfattade knappt att han frågade om hennes egen ålder; hennes ansikte en blandning av skepsis och förundran. Det var först när hans uppmanande blick mötte hennes som hon lyckades slita sig ur tankarna. Hennes blick föll på kaninen och det kött han höll på att skära upp.

“Eh, jag—” Hon drog ett djupt andetag genom näsan och blinkade bort de sista resterna av förundran. “Jag är 24.” Att säga det högt kändes märkligt i hans sällskap. Att han hade levt flera århundraden längre än henne var verklighetsfrämmande för henne. Vid hans uppmaning flyttade hon sig närmare elden. Snabbt pillade hon åt sig en liten bit kött och stoppade den i munnen. Smaken var knappast imponerande, men fettet smälte lent på tungan och värmen var välkommen. Hon tuggade fundersamt och sträckte sig efter en till bit.

“Du är alltså lika gammal som min farmors farmors farmors…” hon fick göra en paus för att andas och räkna på fingrarna innan hon fortsatte,”…farmors farmor. Om hon hade varit i livet.” Hon sneglade mot Zaahl och det fanns en glimt i hennes ögon, något retfullt, precis som leendet som spelade på hennes läppar. Med en nonchalant rörelse lade hon håret över ena axeln och lutade sig tillbaka, stödd mot ena armen. Blicken var fäst vid honom medan hon långsamt tuggade på köttet, och hon höjde hakan en aning. Ett välbekant drag hos henne som ofta föregick något dumt. Att vilja krypa in under skinnet på folk och så split var något som som blivit en dålig vana, bortskämd som det enda barnet hon var. Ingen hade vågat slå det ur henne. Även om hennes farbröder försökt.

“Är det därför du inte är rädd om ditt liv?” frågade hon till sist och fuktade läpparna, där en svag smak av stekt kanin fortfarande dröjde sig kvar. “För att du är så gammal?”

“Kände du att du levt tillräckligt? Att du kunde offra ditt liv bara för att ha ihjäl några stackars människor?” sa hon simpelt, rösten nonchalant då hon synade honom där han satt. Frågan var sprungen ur genuin nyfikenhet, men hennes sätt att ställa den var avsiktligt provocerande. Även om hon inte var helt medveten om det. Den där obekväma känslan av osäkerhet som hon känt tidigare, en känsla hon både avskydde och var ovan vid, var grunden till det hon nu sa. Ett sätt att flytta det obekväma från henne till någon annan.

Zaahls uppmaning om att hon skulle passa sig fick motsatt effekt. Nasrin kände hur det kröp i kroppen på henne av viljan att pressa just det ämnet längre. Hennes blick följde honom när han lade sig ned, och tankarna började redan formulera meningar att använda för att testa var gränsen gick. Men den ivern ebbade långsamt ut vid hans nästa ord. Hon kunde inte hjälpa sig själv från att fundera på vad det var han ville uppleva, vilka platser han ville besöka och vilka personer han ville stötta.

När hans sista ord följdes av en plötslig knuff kom ett förvånat litet tjut från henne som avbröt den fnysning hon hellre svarat med. Hon hade varit helt oförberedd, men fallet var varken långt eller hårt. Förnärmad blev hon knappast, även om hennes ansikte först bar en min som antydde motsatsen när hon satte sig upp och såg på honom. Men det drog i mungiporna på henne och minen byttes snart mot ett leende som bara växte.

“Tsk, du kanske borde vara det,” sa hon och knäppte honom lätt på kinden. Rösten var full av skratt, vilket till sist bröt ut.  Ett ljust, klingande skratt som fyllde luften mellan dem. När det ebbade ut skakade hon på huvudet och la armarna runt knäna, som hon drog upp till hakan. Leendet stannade kvar på hennes läppar, och hon sneglade på honom med kinderna varma av skrattet, eldens värme och pulsen som stigit.

“Sov nu, gamle man,” sa hon lågmält, med en retsam glimt i de avsmalnande ögonen. Hon öppnade munnen för att säga något mer, men hejdade sig, påmind om att det till viss del var hennes skuld att han var i det skick han var. Leendet bleknade långsamt när hennes blick gled över de märken som fångenskapen hade lämnat på hans kropp. Hon såg slutligen in i elden, svalde hårt och kramade knäna ännu hårdare mot sig. Innerst inne visste hon att det inte var mer än rätt av henne att be om ursäkt för det som hänt. Hon visste dock att hon skulle ha agerat på exakt samma sätt om hon ställts inför samma val igen. Men samtidigt hade han så osjälviskt erbjudit sig att hjälpa henne med soltopasen som hon nu kramade hårt i sin hand. Den kändes varm mot huden och en tyst suck lämnade henne. Hon vred huvudet och såg tillbaka på honom med kinden lutad mot knäna.
“Jag är ledsen för att du behandlades så illa,” sa hon tillslut, rösten knappt mer än en viskning.

Nasrin lät fortfarande kinden vila mot knäna, ansiktet vänt mot honom, men blicken vandrade bort mot fjärran. Hans ord gav henne ingen tröst. Istället var det med skräckblandad förtjusning som hon insåg att hon var ensam, mitt ute i öknen, med en man som försökt döda henne. Två gånger.

Men när han började lossa på sina kläder drogs hennes uppmärksamhet tillbaka till honom. Hon höjde huvudet, och blicken fastnade vid ärret på hans mage. Hans ord, som kanske kunde ha tolkats som en förolämpning, gick henne förbi, upptagen med sina egna tankar som hon var. Skulle han fortfarande vara villig att hjälpa henne om han visste att det var hon som skjutit en pil i honom? Hon trodde knappast att han varit så generös mot den människa som gett honom ärret på magen. Hon insåg att det vore bäst om han aldrig fick reda på sanningen. Vilket också innebar att hon inte kunde berätta det för någon annan heller. En tanke som fyllde henne med oväntad besvikelse. Det var ju trots allt en imponerande bedrift, det hon gjort.

Hennes blick gled långsamt till hans ansikte där han slutit ögonen, och av allt att döma; somnat. Ett mjukt, nästintill roat leende spred sig på hennes läppar och hon betraktade honom en stund innan hon vände ned blicken till soltopasen i sin hand. Månen hann flytta sig en bra bit över natthimlen medan hon satt och betraktade den lilla stenen, endast ökenvinden och Zaahls djupa andetag som sällskap.

**

När himlen började ljusna igen hade elden brunnit ut och för en gångs skull längtade Nasrin efter solens hetta. Nattens kyla hade gjort hennes muskler och leder stela. Medan solen började krypa upp över horisonten åt de en enkel frukost, öknen färgades gyllene av de tidiga solstrålarna. Men om de ville ta sig till brunnen innan solen blivit som starkast behövde de ge sig av snarast. Packningen slängdes ihop snabbt, men kamelen såg så trött och vissen ut att de inte hade hjärta att rida på djuret. Istället var det till fots som gällde. Något som var mödosamt i den stigande värmen och med det sinande vattnet. Men här var i alla fall landskapet flackare, och sanden inte lika djup.

Nasrin andades tungt när de till slut nådde klippornas svalkande skuggor. Med en lättad suck drog hon av sig sjalen som skyddat hennes huvud och ansikte, och använde den för att torka svetten ur pannan. Nog för att hon tillhörde nomaderna som var vana vid öknens hetta, men att hålla jämna steg med Zaahl och kamelen hade varit en ansträngning för henne.

Ett triumferande utrop lämnade henne när de kom runt en krök och såg brunnen. Den var murad, med långa stenkärl intill, och en liten byggnad som delvis var uthuggen ur klippan. En sådan plats var vanlig längs karavanlederna, även om denna verkade övergiven och ingen tullare syntes till.

“Äntligen, friskt vatten…!” sa hon med eftertryck. Kamelen grymtade som om den höll med och ökade farten mot stenkärlen. Nasrin sprang fram till brunnen med lätta steg och puttade bort det slitna trästycket som skyddade öppningen. Hon lutade sig över kanten, och sval, fuktig luft steg upp mot henne. Hon drog ett djupt andetag och log brett när hon såg sig över axeln mot Zaahl.

Hon öppnade munnen för att säga något när ett skarpt vinande skar genom luften. En pil studsade mot brunnens kant, bara några centimeter från henne. Hennes ögon blev stora av förvåning och hon stirrade på pilen som nu låg i sanden. För ett ögonblick var hon fastfrusen, men när nästa pil ven genom luften kastade hon sig undan. Hjärtat bultade hårt i bröstet. Den andra pilen studsade mot brunnen. På samma ställe där hon stått ett hjärtslag tidigare.