Ett kort, varmt skratt undslapp Zaahl när han såg Nasrins förvåning över att såret numera var ett ärr. Det ömmade fortfarande dock, något som fick det att rycka lite i musklerna när hon vidrörde den blekröda ytan. Hans sort hade bra läkekött, det var ett som var säkert, men helt omänskliga var de inte.

Skrattet dog ut och tystnaden kröp in, men det var inte förrän hon frågade angående att eventuellt kidnappa någon annan som de sista spåren av ett leende dog i Zaahls ansikte, och han mötte hennes blick med största allvar. Ljuset hade blivit en aning starkare i sandkupolen, då stormen som nu nästan dragit förbi slitit med sig mycket av det yttre lagret och lämnat en tunn yta efter sig. I sakta mak gick det bättre att se varandra. I det svaga ljuset, blandat med det från hennes soltopas, kunde han se det där jävlar anammat i hennes ögon. Det som han kommit att tycka om under dessa dagar, hur ironiskt det än var.

“Så,” började han trevande efter att ha lyssnat till punkt, utan att röra en min eller avbryta henne. “Du gör detta för ditt folk, hm? Hedersamt.”

Nu lutade han sig framåt, strök en hårlock bakom hennes öra och fuktade sina läppar medan hans blick smekte över hennes ansikte. “Du vill alltså ha hjälp att använda din sten, för att bota din far och lura ödet? Eller finns det en annan baktanke här?”

Zaahl granskade henne djupt, men någonting annat stal en bråkdel av hans koncentration. Sekunden därpå satte han ena handflatan mot marken och omedelbart flög sanden ovanför dem iväg med vinden—konstnärligt undvikandes dem båda. Kamelen råmade vid den plötsliga exponeringen till elementen och vred på sig i vinden. Det värsta hade redan dragit förbi, men starka brisar låg kvar i luften tillsammans med ett gult stoft. Zaahl täckte sina andningsvägar med sjalen igen och höll hela tiden blicken spänd i Nasrin. Omkring dem låg landskapet totalt förändrat, med undantag för klipporna en bit bort. Dyner hade ändrat form och flyttats, skiftandes allt som var igenkännbart.