Nasrins ögonbryn drogs samman i en frågande rynka när Zaahl frös till vid nämnandet av Jahzir. Någonting vände sig i magen och hennes blick flackade mellan Zaahl och Shaariel. Greppet om hennes midja hårdnade, och hon höjde instinktivt handen, som för att lägga den mot hans bröstkorg—men innan hon hann röra vid honom verkade han komma tillbaka från den mörka plats han befunnit sig.

Att de kände till hennes farbror gjorde inte knuten i bröstet lösare. Snarare tvärtom. Hon svalde hårt och vände sig istället till sin häst.

Zaahl hjälpte henne upp i sadeln, och hon samlade upp tyglarna i ena handen medan hon rättade till sjalen över ansiktet. Beslutsamt nickade hon åt hans ord, och något glimmade till i hennes ögon vid hans komplimang. Med en kort, sista blick över axeln såg hon kamelen som så troget burit dem genom öknen. Hon hoppades att djuret skulle få det bra i ökenalvernas vård.

Hennes blick föll sedan på Shaariel. Om hon klarade sig eller inte var en annan sak. Det betydde egentligen ingenting för Nasrin. Så när som att det var Zaahls vän. Och endast den anledningen fick henne att tyst be andarna hjälpa henne.

Solen stod fortfarande högt på himlen och det var lite trafik genom den östra porten. Nasrin sneglade vaksamt mot vakterna som satt i skuggan vid öppningen. De bar familjen Tenirs emblem, ett tydligt tecken på att de var vanliga stadsvakter. En lättnadens suck lämnade henne och hon vände blicken mot Zaahl samtidigt som hon började styra upp sin häst närmare honom.
Precis då grep någon tag i tyglarna.

Ett tjut av förvåning och ilska lämnade henne när den svartklädda mannen ryckte tyglarna ur hennes händer och tvingade stoet att göra en helomvändning.

“Vad tar du dig till!?” utbrast hon ilsket och sträckte sig hastigt efter tyglarna. Men innan hon hann greppa dem var en annan man redan vid hennes sida. Hans hand slöt sig hårt om hennes handled, och när hon försökte vrida sig loss tappade hon nästan balansen i sadeln. Hans andra hand ryckte loss sjalen från hennes ansikte.

Runt omkring dem kom fler män fram från mellan husen. Svartklädda, ansikten dolda sånär som på deras ögon. Beväpnade med sablar och piskor. På deras bröst fanns ett litet emblem.

En vit falk i flykten.

“Meddela de andra att vi har hittat henne.”

• This reply was modified 1 månad, 2 veckor sedan by FruVider.

Nasrin hann knappt reagera i tumultet som uppstod när Zaahl drog sin klinga och kastade sig ned från hästryggen för att möta hennes farbrors män. Det högg till i bröstet, och hon ville ropa åt honom att akta sig när fler och fler män angrep honom. Men inget ljud kom över hennes läppar. Istället blev det bara till ett ilsket tjut när hon drog ur sadeln.

“Fähundar! Släpp mig genast!” Hon slog och sparkade efter dem, men starka händer grep tag om hennes handleder. Att göra motstånd var lönlöst. Det hindrade henne dock inte –  hon vägrade att låta sig stillas. Inte förrän ett hårt slag träffade henne över kinden.

Världen tystnade. Ett högt ringande fyllde hennes öron, och en skarp, metallisk smak fyllde munnen. Omtöcknat höjde hon blicken. Hon såg Zaahl mitt i striden, omringad av svartklädda män. Hon formade hans namn, men inget ljud lämnade hennes läppar.

Sedan kom alla ljud tillbaka. Stål mot stål. Rop, och slutligen… skratt. Framför henne utspelade sig det som hon fruktat allra mest. Åsynen av Zaahl, bakbunden och nedtryckt mot marken fick hennes hals att snörpa åt sig och det brände bakom ögonlocken. Kampvilja rann långsamt ur henne, benen vek sig och hon sjönk ned på knä. Mannen som hade hållit hennes handleder släppte henne med ett lågt, illvilligt skrockande.

Hennes uppgivna blick mötte Zaahls. Det var över. Hennes farbror skulle ha ihjäl Zaahl – men inte förrän han bönat och bett om sådan befrielse. Men så slog plötsligt en tanke henne. Den uppgivna blicken förändrades långsamt. Hennes ögonbryn sjönk ned över ögonen och den okuvliga glöden tändes på nytt.

Jahzir må vara en sadist, men han var en effektiv sådan. Hade han velat se henne död hade hon redan varit det. Hennes blick vandrade mellan männen som stod och skrockade, en av dem med foten mot Zaahls ansikte. Runt omkring låg döda och sårade. Men hon var vid liv – vilket bara kunde innebära att Jahzir ville det. Med ett djupt andetag bet hon ihop käkarna, för att sedan kvickt resa sig upp igen.

I en enda rörelse drog hon sin dolk. Men inte för att anfalla. Nej, istället tog hon flera steg bakåt, dolkspetsen tryckt mot sin egen strupe.

“Släpp honom…!” Rösten skakade av ilska, men var stark nog för att göra sig hörd. Männen tystnade. Någon fnös, en annan skrattade, en tredje började röra sig mot henne. Hon tryckte dolken hårdare mot halsen och tog ännu ett steg bakåt.

“Jag menar det! Släpp honom – annars får ni själva förklara för Jazhir varför hans systerdotter skar halsen av sig.” Männen tvekade. Nasrin tryckte dolken hårdare mot halsen. Dolkspetsen skar in i huden. Det kalla stålet borrade sig mot strupen och hon kände den varma rännil av blod som följde.
“Släpp honom, och jag följer med er utan ett ljud.”

Nasrin skulle precis till att protestera mot villkoren mannen ställde upp, men bara åsynen av att männen backade undan från Zaahl hejdade henne. Om han inte fördes till Jahzir hade han en chans. Hon hade sett hans många försök att ta sig loss tidigare, och han skulle säkert kunna lyckas med det. Tankarna fick henne att sänka dolken en aning.

För sent insåg hon att mannen använt det som en distraktion och nu var framme vid henne, ett hårt grepp om hennes händer.

“Släpp mig…!” fräste hon, men orden fastnade i halsen och blev till ett smärtfyllt kvidande när mannen vred dolken ur hennes händer. Aldrig hade någon behandlat henne på ett sådant kallt och hårdhänt vis. Tårar av ilska och smärta brände bakom ögonlocken då hon spottade och fräste likt en ilsken katt i hans grepp.

I ögonvrån såg hon hur Zaahl rullade runt, hur dammet började lyfta från marken. För ett ögonblick växte den där segervissa känslan inom henne. Bara för att sjunka som en sten i bröstet när en sabel genomborrade Zaahl. Magen vred sig och världen gungade. Det var bara det hårda greppet om hennes hår som hindrade henne från att sjunka ned på knä när den tidigare måltiden hotade att komma upp.

Tårar rann långsamt nedför hennes kinder då hon vände blicken till mannen. Ögonen brann av ilska. Tyst lovade hon sig själv att han skulle ångra bittert vad han gjort mot Zaahl. Mannen fortsatte bara sitt tysta skrockande och drog henne med sig. Några av männen verkade stanna kvar, men de flesta samlade sig nu runt Nasrin, och det enda hon kunde se var svartklädda ryggar när de började röra sig in mot staden. Hon försökte se sig omkring, försökte få syn på Zaahl. Mellan de svartklädda männen kunde hon se hur de drog upp honom på fötter.

“Du sa att ni skulle lämna honom här,” fräste hon mot mannen som nu flyttat sitt grepp från hennes hår till hennes arm. Ett lågt, känslolöst skrockande lämnade honom.

“Jag ljög.”

Färden genom staden gick förvånansvärt snabbt. Men det var nog enkom för att människor illa kvickt flyttade sig från gruppen av beväpnade män. Nasrin kunde skymta hur människor nyfiket sträckte på halsen för att försöka se vem det var som de hade gömd bland sig och för ett ögonblick kände hon sig tacksam över att vara omgiven av männen. Om så bara för att slippa de värsta av blickarna. Men ändock sträckte hon sig och höjde på hakan där hon gick. De skulle inte tro att de kunde kuva henne.

Slutligen kom de till ett av tehusen, en byggnad i flera våningar, vitmålad och med växter hängande från fönstren. Utanför väntade fler av Jahzirs män, och det var tydligt att tehuset nu var ockuperat av honom–helt stängt för allmänheten. Nasrin kände hur det knöt sig i magen när de passerade in genom dörrarna och långsamt gjorde väg genom de svala arkadgångarna som ramade in innergården. Stadens myller kändes avlägset i porlandet från den lilla fontänen. Men trots sin stillhet kunde hon inte finna någon ro och illamåendet från tidigare kom långsamt krypande tillbaka.

En mörkklädd figur kom dem till mötes och gruppen stannade. De män som gått framför henne flyttade sig nu åt sidan och mannen som haft ett hårt tag om hennes arm hela färden knuffade henne framåt.

“Vi tog henne när de försökte fly genom den östra porten. Hon och hennes alviska livvakt,” skrockade mannen då han stannade strax bakom henne. Nasrin gav mannen en ilsken blick innan hon såg upp på den svartklädda, maskerade man som stannat framför dem.

“Vart är alven?” Mannen framför henne såg över männen som nu började flytta på sig för att leda fram Zaahl. Nasrins ögon blev stora. Hon kände igen den rösten.

“Kahel?” frågade hon lågt, rösten sprucken av torrheten i halsen. Han vände kort blicken mot henne. Hon sög in ett andetag. Det var han. Jahzirs mest fruktade och dödligaste man. Men innan han blivit det, hade han varit hennes vän. Och det tände ett hopp i inom henne.

Männen hade nu släpat fram Zaahl och åsynen av honom fick den hoppfulla lågan att bli till ett knivhugg. Halsen snörptes åt och hon ville sträcka ut en hand, omfamna honom och vakna från denna mardröm. Men istället stod hon där, rakryggad, käkarna sammanbitna i ett försök att hålla masken och inte visa någon svaghet.

Kahel gav Zaahl en enda blick innan han vände tillbaka blicken till mannen bakom Nasrin.

“Vet ni vem han är?”

“Pft, bara ett avskum. Hade ihjäl några och skadade flera. Men det ska han betala för.”

Ett lågt ljud lämnade Kahel—en blandning av ett skratt och en fnysning.

“Till och med solen går obemärkt förbi den blinde,” sa han med en road ton i rösten. “Ta med honom.” Nasrins ögonbryn drogs samman och såg från Zaahl till Kahel i ett försök att fånga hans blick. Men just då gav mannen henne en hård knuff i ryggen och med ett förvånat ljud stapplade hon framåt ett par steg. Hade det inte varit för händerna mot hennes axlar som fångade upp henne hade hon säkert tappat balansen. Hon höjde blicken till Kahel, men han undvek fortfarande hennes blick och såg istället på mannen som knuffat henne.

“Tror du Jahzir uppskattar att du behandlar hans brorsdotter på det sättet?” Det kalla hotet i orden fick mannen att sänka blicken till golvet och muttra någonting. Nasrin slängde en sur blick över axeln innan Kahels hand mot hennes rygg manade henne framåt.

“Kahel, vad vill min farbror mig? Vad kommer hända med Za—med min vän?” viskade hon lågt där hon gick ett steg bakom honom när de fortsatte genom arkadgångarna. Hon kunde se hur hans axlar spändes, men han gav henne inte ens en blick. “Snälla, säg något.”

“Du kommer snart bli varse,” svarade han kort och hon knep ihop munnen. Tyst såg hon sig över axeln i hopp om att få en skymt av Zaahl. Att Kahel visste vem han var var tydligt, och hon undrade om han visste vem Kahel var? Och om han gjorde det… hade Kahel också någonting att göra med den mörka blick Zaahl fått när han hört Jahzirs namn?

De lämnade arkadgångarna och klev in i ett av de stora, luftiga rummen. Väggarna kantades av marmorpelare och krukor med prunkande växter och från taken hängde tunna silkestyger i starka färger. Här fanns flera låga bord med tjocka kuddar runt, men alla var tomma. Förutom ett. Vid bordet längst bort satt en liten grupp män, silverkoppar med te framför sig och ett moln av rök från vattenpipan som delades mellan dem. Strax intill låg två, stora fläckiga kattdjur. De lyfte lojt sina huvuden då gruppen närmade sig, men någon mer reaktion än några slag med svansen gav de inte.

Kahel höjde ena handen till gruppen av män som stannade, och gav en kort gest åt Nasrin att göra detsamma innan han gick upp och ställde sig bakom hennes farbror. Hon kände hur hjärtat började slå hårdare i bröstet när hennes blick landade på Jahzir.

“Ni ursäkta mig mina herrar. Men jag har annat besök att underhålla.” De båda männen som suttit vid bordet reste sig, deras nyfikna blickar kantade av rädsla då de såg mellan gruppen av beväpnade män och Jahzir. De tackade och skyndade sig sedan iväg. När deras snabba fotsteg försvann föll rummet i tystad. Med bultande hjärta betraktade Nasrin Jahzir som drack av sitt te innan även han reste sig upp.

“Nasrin, min älskade brorsdotter. Öknens vackraste ros,” sa han med silkeslen röst, händerna höjda framför sig när han närmade sig henne. Han var en lång man, senig under den mörka klädseln. Enkel, funktionell. En krigares klädsel. Endast den diskreta broderingen avslöjade hans makt och ställning. Han stannade framför henne och hon mötte hans blick som var samma gröna färg som hennes. Ögonbrynen var mörka, precis som det vältrimmade skägget. Håret var delvis täckt av den litham han bar, men vid tinningarna kunde anas grånande hår som skvallrade om att han lämnat ungdomen sedan många år.

“Är du inte glad att se din älskade farbror?” Nasrin fnös och höjde hakan.

“Kanske om omständigheterna varit bättre. Varför är jag här?” Rösten var sammanbiten. Ett illvilligt leende spred sig på Jahzirs läppar.

“Hade du kommit frivilligt om jag bett dig?” Hans röst var silkeslen och han höjde handen till hennes haka och vred hennes huvud åt sidan. Hennes kindben var fortfarande rött från slaget och hade långsamt börjat svullna. “Tsk—Ser ut som du varit särskilt motvillig till att träffa mig.” Han släppte hennes haka och tog ett steg åt sidan för att se över männen som stod i tystnad bakom.

“Vem av er har höjt sin hand mot mitt blod?” Det blev alldeles tyst, som om de höll andan.

“Kliv fram. Annars får ni alla möta konsekvenserna.” Kahels röst skar igenom tystnaden likt en piska.

Männen vred på sig och låga viskningar hördes innan slutligen mannen som slagit Nasrin klev fram. Föga förvånande samma man som slitit i hennes hår och behandlat henne illa. Jahzir synade mannen från topp till tå innan han med ett djupt andetag vände blicken till de andra männen.

“Ta hans hand.” Inte ens ett ögonblick passerade innan ett par av männen grep tag i den tredje som började böna och be. Jahzir ignorerade ljudet och gjorde en gest mot kuddarna.

“Kom, sitt. Drick te med mig,” sa han lika silkeslent som tidigare, för att sedan vända blicken mot mannen som nu tvingats ned på golvet, en annan av männen med foten mot hans utsträckta arm och en tredje som drog sin sabel. “Tyst. Eller vill du även skiljas från din tunga?”

Mannens bönande tystnade. Det var först när sabeln högg in i hans handled som ett skrik av smärta drogs från honom. Sabeln höjdes igen. Det krävdes flera hugg innan handen skiljts från hans arm. Nasrin sänkte blicken. Någonting inom henne gladdes åt att hennes hämnd kommit så snabbt. Men samtidigt… Det vred sig i magen när hon såg hur Jahzir böjde sig ned och plockade upp handen, höll upp den framför sig och sedan kastade den till de två kattdjuren. Doften av blod hade fått dem uppspelta och de började genast slåss om den avhuggna handen.

Snyftandes drogs mannen bort, och på det välpolerade golvet lämnades ett långt, mörkt blodspår. Nasrin hade fortfarande inte satt sig. Hennes blick hade fastnat på Jahzir vars uppmärksamhet nu fallit på Zaahl som varit halvt skymd av gruppen av män. Hjärtat slog hårt i halsgropen.

“Vad har vi här?” Hans röst sänktes till en farligt låg nivå samtidigt där han stod och torkade av blodet från sina fingrar med en liten näsduk. Han vinkade till sig de som höll i Zaahl. Männen släpade fram Zaahl och tvingade honom ned på knä framför Jahzir. Hans ögon bokstavligen tindrade och det där illvilliga leendet växte på hans läppar.

“Åh, kära Nasrin, vad är det för sällskap du håller?” Ett lågt skratt lämnade honom. “Faresha kommer bli överlycklig av att få ditt huvud levererat till sig, Zaahl av Miir Karas.”

Nasrin kände hur illamåendet vällde upp. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle hamra sig ur bröstkorgen, och andningen blev ytlig. Förgäves försökte hon svälja, men halsen var för torr. Kahels ord fick henne dock att slita blicken från Zaahl, och ögonen smalnade. En plötslig ilska bröt igenom den kvävande snaran av rädsla och skärpte hennes sinnen. Samlade henne.

“Den enda tradition som bör upprätthållas här,” fräste hon, “är att värden serverar te till sin gäst.” Rösten var starkare än hon kände sig. Hennes blick var fäst vid Kahel, men han hade sin blick på Zaahl. Jahzirs förtjusta skratt fick henne att motvilligt slita blicken och vända sig till sin farbror.

“Du har alltid varit min favorit bland syskonbarnen,” skrockade han och lade en arm om hennes axlar när han ledde henne fram till det låga bordet.“Kom, det går många rykten om ditt äventyr i öknen, men jag vill gärna höra från dig vad som faktiskt hände.” Den silkeslena tonen i hans röst antydde att han redan visste sin beskärda del.

Nasrin satte sig ned på en av kuddarna och Jahzir slog sig ned på samma plats som tidigare. Hon slängde en blick åt Zaahls håll.

“Jag kan börja med att be dig släppa den man som räddat mitt liv– flera gånger,” sa hon och höjde hakan i en nonchalant gest. Visserligen hade han också försökt ta det, men det var en annan historia. “Han har—”

“Tsk, tsk, tsk…” Jahzir höjde en hand. “Nasrin, du vet bättre än så.” Han började hälla upp te åt dem båda, ett leende spelandes på läpparna. “Jag hör gärna din berättelse, men…” –han räckte henne en kopp– “det du säger kommer bara vara för mina öron. Sedan får vi se om era historier stämmer med varandras.” Det tog all hennes viljestyrka att ta emot tekoppen utan att låta händerna darra.

”Kahel,” sa Jahzir utan att släppa Nasrin med blicken. Leendet blev bredare. “Se till att vår andra gäst får ett… varmt välkomnande.”

Hela världen tycktes gunga och hon fick plötsligt svårt att andas. Hennes blick höjdes till Kahel. Desperat försökte hon fånga hans blick, i hopp om att han skulle förstå det hon inte kunde säga högt. Men hans blick var endast fäst vid Zaahl, och bakom hans ord kunde ett leende anas.

“Med nöje.”

*

Timmarna som följde var olidliga. Zaahl hade förts bort och Nasrin lämnats ensam med Jahzir. Hennes farbror hade alltid haft en talang för att tränga under huden på folk. Alla utom henne. Genom åren hade hon lärt sig att undvika hans fällor. Kanske var det därför han gillade henne. Kanske fanns det trots allt en sanning i att hon var hans favorit.

Men ovissheten om vad som hänt med Zaahl låg som en dimma över hennes tankar, och fler än en gång hade hon snubblat på sina ord. Hon försökte hålla sig nära sanningen, utan att avslöja varför hon gett sig ut i öknen–eller varför Zaahl varit med henne. Men oron fick henne att snava och försäga sig.

Solen hade precis gått ned och hon kunde höra hur staden utanför fönstret började vakna till liv på riktigt. Glada röster, rop, skratt och sång blandades med dofter från rökelse och mat som grillades över öppen eld. Allt sånt som annars skulle tänt hennes nyfikenhet, fått henne att längta ut i världen och in i myllret. Istället vandrade hon rastlöst av och an i rummet hon blivit inlåst i. Tehusets tjänarinnor hade sett till så hon fått tvätta sig och de hade gett henne nya kläder, kammat hennes hår och erbjudit henne deras mest väldoftande parfymer. Men ingenting skänkte tröst. Illamåendet vred sig i magen och hon kände hur det var svårt att andas.

Steg i korridoren utanför och låga röster fick henne att vända sig mot dörren. Någon vred om nyckeln. Kahel trädde in, fortfarande med ansiktet dolt bakom tyg. Bakom honom bar en tjänarinna en bricka med mat.

“Kahel,” andades Nasrin, en lättnadens suck på läpparna. Hon tog ett steg mot honom–men stannade tvärt. Hon mindes hans ord. De kalla blickarna mellan honom och Zaahl. Hur han med nöje velat följa Jahzirs order. Hennes ögon smalnade och blicken blev kylig då hon tittade på honom.

“Kom, ät med mig,” sa Kahel med en lätt ton och gjorde en enkel gest åt bordet där tjänarinnan ställde ned skålar med mat från brickan. “Jag vill höra hur du har haft det sen vi sågs senast.”

När dörren stängts bakom tjänarinnan drog han slutligen ned tyget från ansiktet. Ett svagt leende spelade på hans läppar. Nasrin svalde. Där stod den man hon en gång sett som en storebror. En hon alltid kunnat vara sig själv med. En hon trott att hon kände. Nu kändes han som en främling. Hon kunde se hur hans leende bleknade när hon stod kvar, som fastfrusen i golvet.

“Nasrin, jag är ledsen att du fördes hit på ett sådant brutalt sätt. Jag hade hoppats att—”

“Jag vill träffa Zaahl,” avbröt hon, rösten så hård att hon kunde se honom stelna till. “Nu.”

Nasrin hade förberett sig på det värsta, men inte ens hennes värsta föreställning kunde mäta sig med verkligheten som nu släpades in i rummet. Hon drog häftigt efter andan och benen vek sig under henne, trots att hon stod stilla. Kahel, återigen med ansiktet dolt bakom tyg, hann fånga hennes arm och höll henne upprätt.

“Rör mig inte,” fräste hon och ryckte åt sig sin arm. Ilskan som bubblade upp inom henne när hon såg på honom var det enda som fick henne att inte bryta ihop. Så hon klamrade sig fast vid den.

Hennes blick drogs genast till Zaahl där han brutalt slängdes ner på golvet. Hon hann bara ta två steg mot honom innan Kahel grep tag om hennes arm–hårdare denna gång.

“Släpp mig, sa jag!” väste hon mellan sammanbitna tänder och vände sig mot honom. “Är det här ditt verk?” Hennes röst var hård, men skar sig, den hårda klumpen i halsen omöjlig att dölja. Precis som tårarna som hotade att tränga fram bakom ögonlocken. Kahel smalnade av ögonen och lutade huvudet åt sidan med en oförstående gest.

“Nasrin, det där är vår fiende. Din fiende,” sa han kallt och tog ett steg mot henne, pekande på Zaahl. “Han skulle inte tveka att döda dig om du satt fot på deras territorium.” Hon ville protestera, säga att han hade fel. Men det var ju precis det som hade hänt. Istället för att säga något om det hon höjde trotsigt hakan och slet sig ur hans grepp.

“Utan honom skulle jag vara död flera gånger om,” sa hon lågt, rösten knappt mer än en viskning. Hon vände sig mot Zaahl igen, och denna gång stoppade Kahel henne inte. Nasrin sjönk ner på knä vid Zaahls sida.

“Zaahl…” viskade hon lågt, rösten sprucken. Klumpen i halsen hotade att spricka när hon sträckte ut handen för att röra honom. Men hon tvekade, fingrarna darrande bara några centimeter från honom. Blicken flackade över hans kropp–sår, blåmärken, blod. Bara att se honom… Hon drog skälvande efter andan, tysta tårar rinnande nedför kinderna när hon slutligen la handen mot hans kind. Hon satt där, tvättad, kammad, klädd i fint broderat tyg, medan han låg blodig, bunden och trasig på golvet. Och det var hennes fel.

Bakom henne vinkade Kahel undan vakterna, men Nasrin märkte det knappt. Först när han började tala stelnade hon till.

“De är seglivade, alverna,” sa han och hon kunde höra hans steg bakom sig. “Särskilt den här. Envis. Men–” En fnysning till skratt– “även han går att knäcka.” Ilskan väcktes på nytt i hennes blick, men den låg fortfarande kvar på Zaahl.

“Jag beundrar ditt goda hjärta, Nasrin. Men du är allt för naiv,” fortsatte Kahel och hon kunde se honom i ögonvrån då han cirkulerade runt dem likt en gam. “Till slut berättade han allt. Om sina planer. Om dig.” Kahel hade stannat på motsatt sida av Zaahl och satte sig nu ned på huk. Nasrin höjde blicken till honom. Tårarna rann fortfarande längs hennes kinder, men ögonen brann av ilska. På något vis verkade det endast behaga Kahel, och ett leende kunde anas bakom tyget.

“Han har ljugit för dig, Nasrin. Den enda anledningen att du fortfarande lever är att han såg sin chans att ta sig in i Talvirah.”

“Du ljuger,” sade hon med sammanbiten röst, men den lät inte lika stark som hon hoppats. Kahel verkade snappa upp det.

“Kom så, Nasrin,” sa han mjukt. “Du är inte dum. Om det varit du, och du hade haft chansen att slå till mot fienden där det sårar mest–och samtidigt få en soltopas i handen–vad hade du gjort?”

Hon sa inget. Stirrade bara på honom. Hon vägrade tro på det. Men samtidigt… Hon sänkte blicken till Zaahl och ögonen mjuknade. Men Kahel hade sett tvivlet söka sig in där.

• This reply was modified 2 veckor sedan by FruVider.

När hon såg hur Zaahls blick mörknade sänkte hon långsamt handen från hans kind. Hennes ögon flackade mot Kahel innan hon åter vände blicken mot Zaahl som fått något kyligt över sig. Deras ögon möttes, och hon drog ett djupt, darrande andetag. Hon ville så gärna tro honom.

Men hur kunde hon helt misstro Kahel? Hon kunde hata honom för vad han gjort mot Zaahl, men att kasta bort år av vänskap? År av förtroende? Och som han själv sagt– de var ett folk. Hon avskydde honom för de orden. För att han visste precis hur han skulle säga saker för att så tvivel i henne.

Tårarna hade slutat rinna längs hennes kinder och långsamt hårdnade hennes blick då hon lät den glida mellan Kahel och Zaahl. Två män som kommit att betyda mycket för henne. Den ene en gammal vän, nästan som en bror—den andre som något helt annat. Någon som såg henne för den hon var och inte bara en del av familj och folk. Så olika de var, de två. En varm som solen, den andra kall som de fjärran stjärnorna. Men en sak hade de gemensamt.

De var män.

Och just där och då var hon så innerligt trött på dem. På alla dessa män som alltid skulle styra och bedra henne. Hon bet ihop käkarna. Hakan höjdes i en trotsig gest när hon långsamt reste sig, blicken riktad rakt mot Kahel.

“Jag vill att du går nu,” sa hon lågt, rösten kall. Kahel reste sig även han och hon kunde se hur han höjde ena ögonbrynet i en skeptisk min.

“Nåväl,” svarade han kort och visslade sedan- en signal som genast fick vakterna att åter stiga in i rummet. “Du har haft en lång dag. Vi talas vid mer imorgon.” Med en gest fick han dem att börja släpa bort Zaahl. Det var tydligt att Nasrin inte skulle få ens en minut i enrum med honom.

Hon fnös åt hans ord. “Är jag en fånge här, Kahel?” Han svarade inte. Steg bara åt sidan för att släppa fram männen. Hennes blick smalnade.

“Din tystnad är svag nog,” sa hon sammanbitet. Hennes blick sökte sig till Zaahl där han fördes bort, och hon hoppades att han kunde se vad hon inte kunde säga. Att han förstod. För nu var det viktigare än någonsin att Kahel trodde han hade vunnit. Att han lyckats plantera tvivel i henne.

Men, som Kahel själv sagt, var hon inte dum. Hon hade förstått att han försökt ställa Zaahl emot henne. För hade Zaahl verkligen sagt något, hade de tagit soltopasen från henne. Den som hängde dolt runt hennes hals i ett smycke. Den hon sagt till Jahzir låg undangömd i Talvirah.

Nasrin stod kvar, hakan fortfarande höjd när de släpade ut Zaahl. Men något hade funnits där – i hans blick. Något som sa att han förstått. Och den vissheten ingav både mod och styrka i henne.

Kahel dröjde kvar vid dörren när de andra gått, men hon vägrade möta hans blick, vägrade säga ett enda ord. Till slut hörde hon honom sucka och sedan lämna rummet. Det var först när nyckeln vreds om i låset som hennes axlar sjönk ihop och hon slog händerna över munnen för att kväva snyftningarna som vällde upp.

Hon tillät sig inte många minuter av svaghet. Om Zaahl skulle ha en chans att överleva behövde hon agera – och det snabbt. Hon började söka igenom rummet, letade efter vad som helst som kunde hjälpa henne, något som kunde ge henne en idé.

Till slut började en plan ta form, men prövningarna de senaste dagarna hade slitit på henne. Hon hann knappt sätta sig på sängkanten förrän hon föll i en orolig sömn.

Drömmarna som följde var mörka och fulla av dem som ville henne ont. Hon vred och vände sig så våldsamt att silkestäcket trasslade sig kring hennes fötter. När madrassen plötsligt gungade av tyngden från någon som hoppade ned bredvid henne ryckte hon till, oförmögen att skilja på dröm och verklighet.

Men ljudet av en bekant röst fick henne att slå upp ögonen och sätta sig hastigt upp.

“Vad? Vem—” hon såg sig omtöcknad omkring. Så fastnade blicken på Shaariel och hon drog häftigt efter andan. “Shaariel…!” Ett ögonblick ville hon kasta sig om halsen på alvinnan, men minnet av kniven mot hennes strupe höll henne tillbaka.

“Vilken tur att du hittade mig,” viskade hon lågt och kastade en orolig blick mot dörren. Utanför var allt tyst. Hon vände blicken tillbaka till Shaariel.

“Zaahl, han—” Rösten sprack och hon svalde hårt mot klumpen i halsen. “Han är illa däran. Vi måste få honom härifrån innan de dödar honom.”

Nasrin studerade alvinnans ansikte genom skumrasket. Hon mindes hur Kahel, som hon en gång sett som en bror, försökt manipulera henne – och även om hon önskade att det inte var så, kunde hon inte hjälpa att känna ett stygn av tvivel även mot Zaahls agenda. Varför han valt att följa henne. Så frågan var, om hon kunde lita på Shaariel? Kanske inte för sin egen skull. Men hon visste att Zaahl litade på henne. Och för studen var det tillräckligt.

“Snälla, säg att du har en plan.”

• This reply was modified 2 dagar, 5 h sedan by FruVider.