Plötsligt spelade det ingen roll vad han hade fått tag i för kläder. Ytterst lite spelade roll när han frös fast där han stod, efter att betryggande ha lagt ena handen om Nasrins sida, som om han ville hålla om henne men hindrats av de ord hon spillde ur sig. Hans ögon vidgades en aning där han stirrade på henne, och namnet på hennes farbror ekade i huvudet. Det var inte första gången han råkade på Jahzir och sakta men säkert sipprade något mörkt in i hans blick. Zaahl tycktes försvinna iväg i tanken, flyta bort till en annan plats av tunga minnen. Andetagen blev ytliga och kontrollerade samtidigt som hans hand kring hennes midja omedvetet pressade hårdare.

Även Shaariel hade stelnat till, och hennes ögon var än större. Hon såg mellan dem, uppenbart orolig. Som om de alla stod på kvicksand och minsta rörelse skulle sänka dem.

“Vi är bekanta med Jahzir sedan tidigare,” mumlade Zaahl till slut och tycktes komma loss ur sina djupa tankar. Han strök handen över Nasrins sida, i en lätt ursäkt för att hans fingertoppar börjat gräva sig in, innan han flyttade lite packning från kamelen till sin tjuriga häst.

“Shaariel, hämta Nim och göm er tills kusten är klar. Sedan återvänder ni hem. Ta kamelen, vi måste kunna rida snabbare än den kan springa.” Hans order var rak och stjärnklar, men Shaariel bara skakade på huvudet.

“Och låta dig möta honom ensam? Aldrig!” flämtade hon, men ryckte till när han sträckte fram en hand mot henne.

“Jag kommer lämna dig med ett meddelande,” sade han skarpt för att inte tillåta diskussionen som spanaren uppenbarligen ville ha. Motvilligt rotade Shaariel i sin bältesväska och räckte sedan penna och papper till honom. Zaahl skrev ner ett förhållandevis långt meddelande på det lilla pappret, avslutandes med sin signatur – vilket var det enda som gick att urskilja utan att kunna deras språk. När hon tagit emot meddelandet, packat ner det i sin väska och uppgivet tagit kamelen, grep Zaahl tag om Nasrins ben och hjälpte henne kvickt upp i sadeln innan han i en svepande rörelse satt upp på den tjuriga märren.

“Vi tar den östra porten. Då borde vi komma ut obemärkt, om de inte har folk vid varje stadsport. Jag litar på dina kunskaper med pilbågen om det skulle komma till den punkten. Du skjuter bra trots allt,” sade han med ett litet vetande flin. “Och du kan lita på mig. Jag är med dig hela vägen.”

Han rättade till sjalen över ansiktet innan han manade på sin häst, som genast började trippa mellan människorna som knappt flyttade på sig. Självsäkerheten var egentligen svagare än han gav sken av, för de var i ett duktigt underläge här. Men det var inte hopplöst.