Prisandet från Ayperos smakade bra, nästan ännu bättre när hon var medveten om hur mycket det skavde i drottnigens ögon. Hon svarade dock inte på något som de sa utan satt rakryggad där medan hon åt i tystnad. För att vara ärlig var hon rädd för att säga något olägligt eller dumt efter den lilla demonens fula trick.

Hon var medveten om att Isra inte ville ha henne i deras sällskap och kanske skulle de vara bättre för Ayperos och henne om de skulle få vara ensamma en stund. Enligt etikett placerade hon besticken åt sidan och placerade servetten vikt vid sidan av tallriken. Hon reste sig upp och nickade respektfullt åt Isra och sedan Ayperos.

“Det var utsökt, tack för gästfriheten. Om det är något Ni behöver från mig, ers höghet är det bara att säga till.” sa hon med en röst som var överdriven samtidigt som hon rörde sig mot dörren.

Hon kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn åt Nenyas ord och hennes hastiga avsked. Hon hade trott att hon skulle bli svår att bli av med, men hon hade mer eller mindre kastat i sig maten för att kunna pipa iväg. Det var förstås möjligt att hon tog avsked bara för att kunna stryka omkring i hennes palats och snoka, eller att Ayperos redan innan bett henne att lämna dem ifred efter middagen. Oavsett så kändes det lite för enkelt och hon kunde inte låta bli att nära den gnagande oron inom sig.

Utåt sett visade hon förstås ingenting. Istället log hon bara behagligt åt Nenya och nickade som svar på hennes ord, både om maten och erbjudandet om att vara till förfogande.

”Tack. Jag hoppas ni får en fortsatt bra kväll”, svarade hon lent innan Nenya lämnade rummet. Samtidigt vred hon huvudet mot Tipum där han satt på hennes axel.

”Lämna oss”, viskade hon, vid det här laget väl medveten om att Ayperos inte var särskilt förtjust i tanken på hans närvaro, och i sanning ville hon helst inte ha hans viskande röst i örat medan hon försökte hålla en konversation.

När de slutligen var ensamma så vände hon åter blicken mot Ayperos och log på samma vis som innan. Hon verkade ha ätit klart, trots att hennes tallrik ännu inte var tom. Istället hade hon vinglaset i handen och smuttade på det då och då, kanske för att ha något att göra, av ren vana, eller för att hon försökte bygga upp mod inför den kommande konversationen. Det var sant att hon utåt sett verkligen var en härskare, men inombords fanns fortfarande osäkerheten som kom med hennes ålder och den bristande erfarenheten av situationer som denna.

”Självfallet… Mina ambitioner liknar era egna, men jag är rädd att jag är mer självisk än vad ni är. Jag vill det bästa för mitt folk, men jag vill också att de skall fortsätta vara just det; mitt folk. Me’erisia är mitt, både för att det är min arvsrätt men också för att det är tydligt att det behövs mer, som ni säger, ett längre perspektiv… Jag ser mitt rike som långt mer vidsträckt än vad det någonsin har varit. Jag vill ha mer”, svarade hon efter en liten stunds tystnad. Det var kanske för uppriktigt, men hon fann ingen anledning till att sticka under stolen med sin önskan om att ha mer, att härska över mer än bara den lilla plätt som utgjorde hennes rike. Makten hade fallit henne i smaken och hon drömde ofta om vad hon kunde uträtta även utanför Me’erisia.

Det var inte helt lätt att sätta ord på sina ambitioner, särskilt inte när hans fick hennes att verka så själviska i jämförelse. Ändå fann hon att hon höll med om mycket av det han sade, att ge de oönskade en plats, att bygga något för framtiden som skulle hålla i generationer och kanske ännu längre. Hennes blod skulle inte längre vara lika smutsigt, och det skulle sitta på tronen. Hon fann att hennes leende hade mjuknat något medan han talade och hon hade knappt slitit blicken från honom sedan han lutat sig tillbaka. Lite diskret bet hon sig i läppen och tog sig samman igen. Hon kunde inte låta drömmar styra allt, hon hade inte råd att förlora sitt skarpa sinne för att hon trodde sig ha vunnit redan, det var så alla härskare föll, när de mjuknat och trodde sig säkra.

”Jag vill ge mitt folk möjligheten att välja. Mina gränser är öppna och vi handlar med ytvärlden, det är sant, men det är ytterst begränsat. Än idag jagas och förföljs mitt folk, ömsom av någon slags romantisk föreställning om hur en vacker siren skulle göra jägaren lycklig på mer än ett sätt, ömsom av fruktan för det som de inte förstår”, sade hon efter en stunds tystnad.

”Och för min egen skull… För mina arvingars skull vill jag ha en värld där vår härkomst inte spelar någon roll. Om det krävs att människornas riken går under för vår övermakt så låt det ske. För mitt folk, för mig och för mitt blods överlevnad finns det få saker jag inte skulle göra”, tillade hon hårt. Hon hade visat det mer än en gång genom att avrätta de som motsatt sig henne och hennes styre. Om en järnhand var det som krävdes så skulle hon inte göra någon besviken.

Så förde hon sitt glas mot läpparna och drack igen, hennes blick fortfarande fäst vid hans och ett leende alltjämt spelandes över hennes läppar.

Hon log nöjt vid hans ord och snurrade vinglaset mellan sina fingrar. För en stund kände hon sig tvingad att sänka blicken en aning, rädd att han skulle se hur barnsligt förtjust det hela fick henne att känna sig.

Hans ord om vad mer människorna ville ha fick henne dock att se tillbaka upp på honom igen, hennes leende plötsligt ett minne blott. Hennes blick vart genast hård. Minnet av hur hennes mor plågats av ”diplomater” från Caras Idhrenin och hur en av dem kommit alldeles för nära sanningen. Det var sant att de skulle utnyttja hennes situation. Det skulle vara bättre för dem om hennes styre förblev ifrågasatt och ostadigt, om det som nu var missnöjda viskningar skulle bli ett fullskaligt uppror.

”Och vad är det, Ayperos..?” Frågade hon stelt. Det var mer en retorisk fråga än något annat, hon ville veta vad han visste, och vad han hade tänkte göra med den informationen. Hon hade mer än en gång tänkt att hans accepterande av hennes inbjudan var för bra för att vara sant, och det kanske verkligen var så. Kanske var det här stunden då han skulle erkänna för henne att han egentligen var ute efter något helt annat, att han bara ämnade utnyttja henne utan att ge något tillbaka… Men varför skulle han i så fall nämna det nu? Hon hade inte skönjt något annat än uppriktighet i hans tidigare ord, men hur skulle hon kunna vara säker?

Det lilla skrattet som kom över hans läppar fick henne genast att känna sig något förlägen och det hettade lätt om hennes kinder. En gåva av tillit. Hon kände sig lite dum, men gjorde sitt bästa för att dölja det. Dock kunde hon inte hindra ett litet leende från att smyga sig fram över hennes läppar igen, och hennes blick mjuknade något.

”Förlåt min misstänksamhet”, svarade hon efter en liten stunds tystnad. ”Det är en väl dold hemlighet, både för mitt eget folk som för människorna. Vi har försökt förstå oss på den i årtionden, men jag är rädd att vi inte kommit särskilt långt”, tillade hon nästan lite ursäktande. Hon själv hade enbart blivit medveten om att det som låg bakom skölden runt deras stad var något mer än en gudagåva för att hennes mor berättat om det när de var små. Hon hade fått ta över de som jobbade med sköldens hemlighet när hon också tog makten, men det hade inte haft någon högre prioritet under tiden sedan dess. Nu väcktes dock en nyfikenhet i hennes bröst och hon lutade sig framåt en aning, hennes ögon vassa och fokuserade trots det mjuka leendet över hennes fylliga läppar.

”Och här trodde jag att det jag skulle få redan var överenskommet, men ni överraskar mig med fler gåvor… Gåvor jag mer än gärna tar emot”, sade hon roat.

Vänner… Det var ett steg i rätt riktning, även om hon hoppades att han i slutändan skulle komma att se henne som mycket mer än bara en vän. Sättet på vilket han blinkade mot henne när han sade det fick hennes leende att bli lite bredare och hon lutade sig tillbaka i stolen igen.

”Nå, då får ni väl ta med mig dit”, sade hon lite roat, osäker på om han faktiskt menade att ta med henne dit på direkten eller om det var en hemlighet han skulle hålla på ett litet tag till…

”Och om jag får vara så vågad så skulle jag vilja påstå att det är vår framtida krigsframgång… Om ni verkligen överväger mitt erbjudande”, tillade hon nästan lite utmanande. Kanske var hemligheten en sådan som han inte behövde för att vinna några slag, men om han band sig till henne så skulle hennes framgångar också bli hans.

Hans nästan retsamma, charmiga sätt fick henne att känna sig lättare till mods och hon kunde inte låta bli att le åt svaret. Givetvis övervägde han hennes erbjudande… Hon hoppades bara att han också kunde gå med på att försegla överenskommelsen rent formellt. Vad vore arvingar om de inte var äkta? Som henne och hennes bror, tänkte hon bittert, men släppte snabbt tanken. Vad som än kom av deras förening skulle ha det svårt nog.

När han reste sig upp så var hon för ett ögonblick rädd att han skulle ursäkta sig, men han höll istället ut handen mot henne och bugade, bjöd henne att följa med honom. Leendes reste hon sig från sin stol och gick fram till honom för att ta hans hand. Hennes hud var mjuk och varm, men de små förhårdnader som fanns där fingrarna mötte handflatan skvallrade om att hon fortfarande tränade med svärdet.
”Det låter som en utmärkt idé”, svarade hon spinnande, väl medveten om att middagen egentligen inte var över, att hennes tjänstefolk snart skulle komma in för att duka av och presentera desserten bara för att finna deras stolar tomma. Hon kunde inte bry sig mindre just då. Låt någon annan ta hand om det.

Det var länge sedan hon hade känt sig både så nervös och så till freds som hon gjorde när han ledde henne genom staden. Det var en underlig blandning av känslor som dessutom fick brottas med känslan av makt och en överhöghet som nästan blev berusande. Blickarna de fick av de få som fortfarande var ute på gatorna var både skrämda och beundrande och hon fann att hon tyckte om att ha det så. Ingen skulle våg gärna något mot henne när Ayperos gick vid hennes sida, så mycket var hon säker på.

”Det skulle förvåna mig!” Svarade hon uppriktigt med både förvåning och nyfikenhet tydlig i rösten. Det var inte en historia som hon någonsin fått höra, men ändå lät det inte så otroligt när han sade det.

”Varför här, varför under vattnet? Och när?” Hon såg upp på honom medan de gick där, sida vid sida, hennes hand på hans arm. Hon visste vart de var på väg, mot kryptan där hennes släktingar låg begravda, där hon lagt sin mor och sin bror till vila för inte alls länge sedan. Det skrämde henne inte, men det var en plats fylld av gamla minnen och spöken hon helst av allt ville skulle förbli begravda.

Att han inte svarade förvånade henne, men kanske ännu mer när han förväntade sig att hon skulle klättra. När hade hon senast gjort något sådant? Var det med sin bror medan de ännu varit barn, eller i Dar Zakhar? Hon såg ned på sin vackra klänning och tänkte på hur mycket tid hon lagt på att se presentabel, stark och vacker ut, hur hon alltid försökte ha en aura av grace över sig, hur hon alltid försökte vara så lik en härskare som möjligt… Men han väntade inte på att hon skulle bestämma sig för hon skulle göra och det var trots allt ingen annan där att se dem, så hon följde honom.

Väl uppe på en av byggnaderna från vilken de kunde se staden så var hon redan fullkomligt medryckt i hans lekfullhet. Hon lät honom ta hennes hand och rikta den mot de olika byggnaderna och hon betraktade dem, försökte se dem utan tillbyggnaderna.

”Jag ser… Men hur? Varför?” Hon upprepade sin tidigare fråga medan hennes ögon tog in det nya som plötsligt uppenbarat sig för henne. Varför skulle demoner ha byggt en stad här, under vattnet? Och varför hade den övergivits?

När han satte sig ned så följde hon hans exempel och slog sig ned bredvid honom på stenmuren. Han lät nästan lite drömmande när han talade om det, något som skvallrade om hur länge han vandrat på denna jord och hur mycket han sett under den tiden. Det var hisnande, men hon försökte förankra sig själv i nuet och ignorera känslan av att vara så mycket mindre, så ny, så obetydlig.

Vid hans ord om att detta hade varit en av deras sista utposter innan de blev förvisade från verkligheten så som hon kände den så var hon nära att lägga en hand över hans. Lyckligtvis fortsatte han i en något lättare ton och hon var tacksam för det, tacksam för att han räddat henne undan ett sådant basalt infall. Han behövde inte tröstas. Hon öppnade istället munnen för att svara på hans ord innan han skrattade och tillade det där sista.

”Är… Var våra gudar som er? Demoner?” Utbrast hon, kunde helt enkelt inte hindra sig själv.