Hon hade förstås inte menat att förolämpa honom, men det var trots allt vad han själv sagt, att demoner byggt Antrophelia. Oavsett det så kunde hon inte hindra det lilla skratt som lämnade hennes läppar vid hans svar. Det var precis så klingande som man kunde förvänta sig och det fanns något däri som gjorde det tydligt att hennes förnöjelse var helt och hållet äkta.

”Om bara prästerna fick höra det”, svarade hon när skrattet klingat ut, dock fortfarande med ett leende över läpparna.

”Men ni är inte borta, ni är här, hos mig. Tillsammans kan vi förena våra folk och upphöja Antrophelia till den plats i historien som hon förtjänar”, tillade hon sedan och då var hennes röst fylld av fullkomligt okonstlad självsäkerhet.

Hon reste sig upp från platsen där hon suttit bredvid honom och lade en hand på hans ena arm som för att ge vikt till sina ord. Hon må ha sagt dem med ett leende, men hon var fullkomligt seriös.

”Men det är i framtiden, nu vill jag se gudarnas maskiner.” Hon sade det roat, med ett mått av ironi i rösten.

Jo, nog var det bäst att det fick förbli en hemlighet, men det roade henne ändå att tänka på hur snabbt deras världsbild skulle raseras om de fick reda på sanningen.

”Det är en vacker framtid. Jag ser fram emot den”, sade hon uppriktigt medan de gick där, sida vid sida på väg ned mot kryptan som höll hennes släkt.

Där under var det mörkt, men lyktorna tändes gradvis under deras framfart och snart nog stod de inför en stor port. Så här långt hade hon kommit förut, följt de långa rören och kristallerna, symbolerna och metallen. Ingen hade kommit underfund med hur man tog sig vidare in genom det som så uppenbart var en dörr, och inget försök hade heller varit lyckat. Hon förstod varför när Ayperos drog blod från sin egen hand och pressade den mot dörren. Byggt av sådana som han och troligtvis enbart tillgängligt för sådana som han.

I ögonvrån noterade hon hur hans sår slöt sig nästan med detsamma. Tänk om hon hade kunnat besitta samma förmåga, samma styrka. Skulle hon slippa leva med det ständiga hotet om att bli mördad hängandes över sig?

Hon avbröts i sina tankar när dörren öppnades med ljudet av mekanismer som startade upp efter så många årtusenden. Sen slog ljuset mot henne och hon kunde inte hindra sig själv från att flämta till över briljansen, kunde inte hindra ögonen från att tåras av det starka ljuset.

Hon tog emot skyddsglasögonen när han räckte henne dem, och hon vände och vred på dem en liten stund utan att riktigt förstå vad de var för något och vad hon skulle med dem till. Det var först när han satte på sig ett par själv som hon med en liten fnysning satte på sig dem. Det lindrade det starka ljuset, men hon valde ändå att inte se direkt in i det stora klotet med energi. För det var energi, så mycket kunde hon känna trots att hon inte hade någon fallenhet för magi. Det vibrerade liksom i hela kroppen och hon kunde inte låta bli att le själv när han skrattade och frågade henne om hon kunde känna det. Hon bara nickade till svar innan hon följde honom vidare in i salen.

Sprickorna i klippan drog hennes uppmärksamhet till sig och hon gick fram emot en av dem för att betrakta hur energin långsamt svävade upp därifrån för att ansluta sig till det stora klotet med energi som nu var ovanför dem.

”Det är… Vackert”, sade hon med mjukt leende, ett leende som snabbt blev vassare, mer av ett flin. ”Och ni vet hur man kan använda det, inte sant?” Hon vände sig mot honom, hade tagit av sig skyddsglasögonen för att kunna se på honom. Det fanns plötsligt en hunger i hennes blick, som när ett rovdjur precis satt tänderna i ett byte och bara väntar på att få höra hur hjärtat slutar slå och festen kan börja.

Hon betraktade hans blick, hungrande liksom hennes, och hon lät ögonen glida ned mot hans läppar för en kort sekund. Samla dig, tänkte hon för sig själv. Hennes blick fick dock något nytt att vila på när han höjde sina händer och samlade energin kring sig. Även hon, som inte hade särskilt mycket magi i blodet, kunde känna hur han fokuserade sin magi, hur energin rörde sig mot honom och vidare in i hans kropp. Hon drog hastigt efter andan när hon såg hur det liksom tycktes liva upp honom igen, fylla honom med en styrka och vitalitet som hon bara kunde drömma om. Och hon log.

Leendet var vasst, men det fanns beundran i hennes ögon, längtan och hunger. Han hade lovat henne världen och nu var hon också säker på att han skulle kunna ge den till henne.

Så hon följde honom ut ur kammaren. Vad skulle hon säga? Fanns det ens något att säga?

”När ska vi börja..?” Viskade hon mjukt när hon slöt upp vid hans sida, kanske mer retoriskt än det var en faktisk fråga.

Kanske var det just därför, för att han var så uråldrig, så tidlös, som hon inte tyckte att det kändes rätt att titulera honom. Dessutom… Vad för titel skulle man ge en sådan som honom? Han var ingen kung, han var en härskare, en erövrare och en förgörare. Hon log, ett behagligt leende som skvallrade om hennes beundran, hur mycket hon än försökte hålla det så diskret och lågmält som möjligt.

”Det har vi… Och ni har rätt, jag har mycket att tänka på efter vad ni har visat mig ikväll. Det här förändrar allting”, sade hon uppriktigt. Att hon var nöjd var en underdrift. Det här hade givit henne ännu mer orsak att följa den linje hon redan påbörjat. Det kändes etter viktigare att binda honom till sig nu, att skapa detta rike tillsammans med honom. De skulle skapa ett imperium och deras arvingar skulle få ärva det, så mycket visste hon utan att behöva rådfråga några gudar.

”Jag är glad att ni är här, ers nåd”, tillade hon och neg, hennes leende något vassare, men hon var fullständigt seriös. Hon skulle aldrig bli hans jämlike, men tillsammans skulle de kunna skapa något hållbart och evigt, och kanske skulle han en dag se henne som mer än en spelpjäs i det eviga spel han spelade.

”Vänner må så vara… Men ni är mer än så, och spelar ni era kort rätt så kan ni snart lägga till ’ers höghet’ till listan på prefix”, sade hon retsamt, hennes leende plötsligt något vassare än det varit innan, om än fortfarande behagligt.

Så lämnade de energikällan bakom sig. Dörren stängdes med ett klick och ett skrapande och när de gick tillbaka långs gången så slocknade ljusen bakom dem. Hummandet levde fortfarande i hennes bröst och hon kände sig starkare och livligare än hon gjort på länge. Säkerligen skulle det här vara början på något fantastiskt, det var hon säker på.

”Jag visar dig gärna Antrophelia och öarna ovan oss, men resten av mitt rike ligger utanför den skyddande barriären. Om ni inte vet hur man andas under vatten är jag rädd att det kan bli något komplicerat”, tillade hon med ett snett leende. Hon ville gärna visa honom sitt land, det hon åstadkommit hitintills och vad hon planerade. Hon skulle gärna göra det redan nu, men kvällen var sen och hennes dag hade varit lång, och hon anade att även han längtade efter en längre vila.

Hans ord fick henne att le tillbaka minst lika charmigt, fastän det kanske syntes i hennes ögon att det var mycket mer beundran bakom hennes känslor än vad som egentligen var passande. Hon var ung, och kanske var det särskilt tydligt just då, även om hon gjorde sitt bästa för att dölja det.

”Någon lösning skall vi nog finna, vi har trots allt tiden på vår sida”, sade hon med samma leende medan de gick tillbaka mot palatset. Gatorna låg mer eller mindre öde, men ett svagt, magiskt ljus lös fortfarande upp deras väg där de gick fram.

”Till dess tycker jag att en liten utflykt till öarna låter som en utmärkt idé. Då kan ni få bekanta er både med våra magiker och våra soldater.” Och hon skulle få tid med honom, tid att lära känna honom, hans styrkor och svagheter, vad han gillade och ogillade, och hur hon på bästa sätt skulle kunna vända det till sin fördel.

Hennes hjärta fladdrade i hennes bröst och hon fick göra sitt yttersta för att inte visa det utåt, även om hon inte kunde låta bli att le åt hans ord och hans gest. Hon såg i sanning fram emot hans sällskap, även om det kom med vissa risker…

”Det är helt och hållet mitt nöje”, sade hon mjukt, hennes hjärta högt upp i halsen när han kysste hennes ena hand. Ta dig samman, tänkte hon för sig själv i ett försök att inte glömma varför han faktiskt var där. Det här var ingen romantisk saga, inte en sådan som hon läst om i böckerna som liten, det var politik, ett spel. Han hade något som hon ville ha och hon hade något han ville ha, det var ett utbyte, ett politiskt drag. Han utnyttjade henne och tvärt om, det var allt.

Men ändå vann hans charmiga leende och hans gillande blick över hennes inre röst.

”Till dess önskar jag er en god natt. Skulle ni sakna något så är det bara att be om det”, tillade hon spinnande innan hon neg lätt och tog sin hand från hans, vände sig om och försvann in i sina egna rum.

Stora delar av natten hade hon spenderat utan någon vidare sömn, men om nervositeten hon kände var positiv eller negativ kunde hon själv inte utröna. Trots det såg hon relativt utvilad ut när hon klev upp den morgonen och förde sina steg till salen där de skulle inta sin frukost. Hon var glad att mötas av enbart Ayperos denna gång, och kunde inte låta bli att visa det med ett avväpnande leende.

”God morgon, ers nåd”, sade hon lite roat innan hon neg lite diskret för hans skull. Dagen till ära bar hon en lätt, böjande klänning med en urringning så djup att den hade kunnat vara skandalös om det inte var för hur väl plagget satt på henne. Det var smakfullt men vågat, en klänning som passade en drottning trots enkelheten i plagget.

”Jag ser att ni är ensam denna morgon. Ville Nenya inte göra oss sällskap?” Frågade hon med ett vänt leende, fullt medveten om att Ayperos visste lika väl som hon att frånvaron gladde henne.

Hans gillande glimt fick hennes leende att bli lite bredare när hon bjöd honom att sitta ned till bords. Där fanns redan en del uppdukat, framförallt frukter och bröd, men också en del annat som hon misstänkte skulle kunna falla honom i smaken. En tjänare klev dessutom fram för att hälla upp rykande hett te i kopparna som stod framför dem på bordet innan han bugade sig och drog sig undan till en plats dit deras ord inte skulle nå honom.

”Ett klokt drag. Dock lär han vara mer misstänksam nu än innan, men efter förlusten i Loradon så har han kanske heller inte så stort val i vilka han väljer att ha vid sin sida”, sade hon lite fundersamt medan hon höjde sin tekopp mot läpparna för att smutta lite på den varma drycken. Det var förstås alltid lättare att rasera ett rike inifrån än det var att ta det med yttre våld, något hon själv fått uppleva ett antal gånger sedan hon tagit tronen. Det var många som försökt få en plats vid hennes sida bara för att kunna förråda henne och hon var medveten om att även detta hade kunnat vara en sådan situation, vilket var en av anledningarna till att hon inte sade något om saken.

”Jag hoppas att hennes uppdrag bär frukt för våra framtida planers skull”, tillade hon med ett charmigt leende innan hon sträckte sig efter en vindruva och stoppade den i munnen.