Hon nickade som svar på hans ord, ett leende spelandes över läpparna även när hon åt av den uppdukade måltiden. Det var en väl uttänkt plan och det fick det att klia lite i hennes fingrar. Tanken på att lägga ett rike så väldigt som Karm under sig hade en viss lockelse och även om hon lärt sig att vara tålmodigt när det kom till sådana saker så önskade hon ändå att tiden för deras erövringar skulle komma förr snarare än senare.

”Nåväl, Karm kan vänta”, sade hon med ett litet skratt när han bytte samtalsämne, hennes ögon fästa vid hans för en stund innan hon såg tillbaka ned på sin tallrik.

”Jag är medveten om att ni inte är särskilt förtjust i min inneboende demon, men jag vill visa er vad jag har skapat, delvis med hans hjälp. Ni känner säkert till Nennas kompanjoner, våra skickligaste krigare, och med Tipums hjälp har jag från deras ränker skapat ett nytt förband med elitkrigare. Jag är säker på att de skulle känna sig hedrade att få visa er vad de kan”, fortsatte hon, hennes leende lite mildare nu när hon talade om den saken. Hon visste att Ayperos inte var särskilt förtjust i den lägre stående demonen, men efter att han fått se hennes nya krigare så skulle han säkerligen gå med på att också demoner som Tipum kunde ha sina användningsområden…

Hans respons gladde henne och hon nickade medhållande åt hans ord medan hon smuttade på det sista av sitt te, hennes blick åter fäst vid hans över koppens kant. Dock sänkte hon den när han sade det där om en utmaning, en liten oroad rynka mellan hennes ögonbryn.

”Är ni säker..? När ni anlände igår så var ni fortfarande skadad…” Sade hon lite tveksamt. Hon hade ju sett energin som fyllt honom under gårdagen och dess effekt, men hon var ändå rädd att han inte var helt återställd. Om någon av hennes soldater lyckades skada honom så skulle hon inte kunna förlåta sig själv, för de skulle slåss mot honom om hon bad dem.

Hans ord roade henne något och hon visade det med ett litet lekfullt leende. Egentligen var hon också extremt nyfiken på att få se honom strida, hon hade trots allt bara hört rykten om hans skicklighet. Att få se det i verkligheten fyllde henne med barnslig förväntan.

”Nå, det har ni förstås rätt i, men jag har ett visst personligt intresse av att ni håller er vid liv”, sade hon lite retsamt innan hon sköt sin tomma tekopp från sig.

”Om ni känner er redo så föreslår jag att vi går till dem direkt. De håller till i en av barackerna precis utanför palatset, men just nu tror jag att de tränar här ute på borggården”, tillade hon med samma lilla leende.

Hans ord fick hennes leende att bli lite bredare och hon reste sig upp utan vidare trugande.

”Nå, då går vi. Men säg mig först vad för vadslagning ni hade i åtanke? Jag kan inte påstå att jag brukar slå vad särskilt ofta längre, men vad vore livet utan lite spänning ändå?” Sade hon roat medan de började gå.

Hon lade en hand på hans ena arm medan de gick, som brukligt var, men det var ändå hon som ledde honom genom salarna, bort mot borggården där hennes elitstyrka väntade på dem. För den som verkligen lyssnade tycktes där finnas ett lågt ljud av metall som slogs mot metall.

”Och om ni vinner..?” Frågade hon med ett roat leende, hennes kinder hettade lite av det suggestiva i hans röst. Hon försökte att inte bli allt för förtrollad av honom men det visade sig precis lika svårt som alltid. Kanske hade det varit lättare om hon inte funnit honom attraktiv, då skulle hon kanske ha kunnat hålla huvudet kallt och tankarna lite skarpare, men å andra sidan så hade hon tyckt hemskt illa om att behöva leva sida vid sida med någon hon fann osmaklig. Kanske levde det ändå lite av en romantiker inom henne, kanske något hon fått från sin mor, hon som först valt med hjärtat bara för att senare behöva välja med huvudet. Förhoppningsvis var det här inte precis samma sak, tänkte hon bittert.

”Givetvis. Tar ni mig verkligen för någon så ytlig?” Frågade hon roat när de väl kom fram till borggården och kunde se krigarna träna mot varandra. De var alla me’erisier, men det fanns något annat över dem, något som Ayperos säkerligen skulle notera. De tycktes nästan större, hårdare och snabbare än vanliga dödliga, och deras ögon var lika mörka som den mörkaste djuphavsgrav.

”Ni kommer förstå vidden av deras expertis när ni slåss mot dem. För ni har väl inte ångrat er?” Tillade hon retsamt, hennes blick fortfarande fäst på honom snarare än på krigarna.

Hans ord fick hennes leende att bli lite mildare, kanske till och med något skamset, men hon gjorde sitt bästa för att inte låta det synas. Hon ville svara honom att så självklart inte var fallet, att han tilltalade henne på mer än ett plan, men hennes egen genans satte stopp för sådana erkännanden och istället lät hon bara saken bero, särskilt som han själv bytte samtalsämne.

”Ni har givetvis rätt. De är de bästa av Nennas krigare, gjorda ännu starkare, snabbare och tåligare med Tipums hjälp. De anmälde sig alla frivilligt, redo att tjäna mig som bättre versioner av sig själva, och dessutom fullkomligt lojala”, förklarade hon med ett litet leende spelandes över läpparna. Hon hade själv valt ut den första av dem, mannen som uppenbart var deras ledare även nu under träningen. Han var säkert ett huvud längre än de andra och hans kropp var ärrad efter otaliga strider.

När han fick syn på sin drottning så ropade han åt resten av männen och de sänkte genast sina vapen, vände sig mot henne och saluterade henne med ena näven för bröstet och sänkt huvud. Deras ledare, den långe mannen, kom fram till dem där de stod och föll ned på knä framför henne.

”Detta är Taka, deras general”, sade hon till Ayperos. ”Vill ni börja med detsamma?” Fortsatte hon med ett något slugt leende.

Hon viftade undan hans ord med ena handen, men givetvis hade hon själv tänkt samma sak mer än en gång. Hur länge skulle Tipums intresse vara sammanvävt med hennes, och vad skulle hända när det inte längre var det? Det var en av anledningarna till att hon ens börjat överväga en äktenskapsallians och varför Ayperos stod där vid hennes sida nu. Hon behövde stöd från en mer… Pålitlig källa. En vars intressen låg i linje med hennes egna, någon som delade mer än bara ord och löften med henne.

”Givetvis inte… Men det är värt risken, för tillfället”, svarade hon lågmält, ett leende spelandes över hennes läppar. För tillfället.

Generalen reste sig upp när han blev tilltalad och mötte Ayperos blick med sina egna, mörka ögon.

”Vill min drottning vinna den vadslagningen?” Frågade han och vände blicken mot Isra, ett litet leende spelandes över hans läppar. Isra behövde inte göra mer än att nicka.

”Om det är Hennes önskan så ställer jag mig själv till förfogande”, tillade han och vände åter blicken mot Ayperos.

Om hennes kinder hade varit en annan färg hade det säkert synts att hon rodnade när han började knäppa upp sin kappa, men hon besparades den uppenbara förnedringen och för det var hon tacksam. Hon kunde ju känna hur kinderna hettade och hon fick nästintill tvinga sig själv att ta sig samman och le artigt utåt.

”Nå… Gör inte illa varandra allt för mycket. Jag har helst kvar er båda i livet”, sade hon roat efter att ha betraktat de båda männen en liten stund. De var väldigt olika och vid första anblicken skulle hon kanske ha satsat sina pengar på att Taka skulle vinna, men hon visste ju vad Ayperos var, vem han var, och hon visste att det fanns styrka även om den inte var lika synlig som hos generalen.

Med dem orden nickade hon uppmuntrande åt sin general som för att ge honom klartecken. Vilken soldat som helst hade antagligen känt ett visst mått av obehag inför att slåss mot sin drottnings gäst, särskilt en sådan som Ayperos, men Taka verkade liksom Ayperos mest finna nöje i det hela.

För att jämna ut oddsen en aning hade Taka tagit av sig sitt harnesk, men stövlarna behöll han på medan han kavlade upp ärmarna på sin tunika.

”Låt oss se vad ni går för då, demon”, sade han med ett brett leende, och trots att han var till att slåss mot mannen framför sig så fanns inget annat än artig lekfullhet i hans röst. Det var trots allt inte varje dag man fick testa sina krafter mot någon som honom.

Och Tipum hade förstås modifierat även generalen. Han förlitade sig kanske lite väl mycket på sin styrka, för han var trots allt fortfarande sig själv, men han höll jämna steg med Ayperos, något få dödliga skulle klara av att göra. För sin drottnings skull hade han hållit tillbaka en aning till en början, medveten om att denna gäst inte var vem som helst och att drottningen säkerligen skulle bli vred om han sårade honom för illa… Men det verkade trots allt inte som om det skulle vara någon fara, insåg han snart, och kort därefter blev han träffad hårt i bröstet av den andres handflata.

Det skulle kännas som att slå mot en stenvägg, hårt och obevekligt, och svalare än förväntat. Inte heller tycktes generalen ha tagit någon skada av slaget, mer än att han blev knuffad en bit bakåt. Det fick ett brett leende att spridas över hans läppar och han nickade uppskattande.

”Ni försöker provocera mig. Jag är ledsen att göra er besviken, demon”, sade han med ett litet skratt innan han åter gick till attack, denna gång inte lika återhållsamt. Hans händer var som smidda av järn när de slog mot Ayperos och hans rörelser var snabba, onaturligt snabba för en vanlig dödlig. Det fanns något i hans hållning som skvallrade om att han skulle vara tämligen svår att döda om man nu skulle försöka.

Isra däremot hade himlat med ögonen åt männens lilla lek, tillfreds med att bara se på för tillfället. Kunskaperna hon förvärvat i Dar Zakhar, och träningen hon fått av både sin farmor och sin far, höll hon för sig själv. De skulle en dag kunna vara skillnaden mellan liv och död om någon skulle vara dumdristig nog att underskatta henne.

Hon slog sig ned på en pall som en av soldaterna bar fram åt henne, slätade till kjoltyget på sin klänning och lade händerna i knät, ett leende spelandes över hennes läppar. Hon ville förstås kunna sätta sina pengar på sin general, men hon visste ju att Ayperos var mer än vad ögat kunde skönja… Även om också det lilla var nog så behagligt att betrakta.

Hon hade antagligen i hemlighet önskat att Ayperos skulle vinna, för när han föll på knä och fick medge sig besegrad så kände hon sitt hjärta sjunka en aning. Det var en oväntad känsla och hon fick samla sig någon sekund innan hon skakade av sig känslan och log innan hon reste sig och gick fram till de båda männen.

”Ni fortsätter att göra er förtjänt av er rank, general”, sade hon lättsamt och klappade den stora mannen på armen.

Han log till svars och bugade först åt sin drottning och sedan åt Ayperos. Hans blick föll på den andres knä och han hummade lite för sig själv innan han leendes såg tillbaka upp på demonens ansikte.

”Vi får ta en omgång till när ert ben läkt helt igen. Om ni vill förstås, min herre”, sade han lite roat, nöjd över att han vunnit denna omgång, men väl medveten om att han inte skulle ha stått en chans om demonen inte valt att spela rent.

Isra visste förstås också detta, hon hade sett vilken skada Ayperos och hans likar kunde åstadkomma om de så valde. Även av det lilla hon fått se nu så var hon, förlusten till trots, imponerad.