Försvara henne… Som om hon skulle behöva det. Nej, men erbjudandet uppskattades, även om Isra var fullt medveten om att hennes far enbart talade för sig själv när han gav det. Ziyaté skulle antagligen inte skynda till hennes försvar i första taget, hon var mer typen som stod vid sidan om för att lära någon en läxa i självbevarelsedrift.

”Må hända, farmor, men jag är också en bastard på en tron som större delen av min befolkning inte anser tillhör mig, försvar kommer behövas, men det är inte er roll, om ni inte känner er särskilt manade. Det har jag vakter till”, sade hon med ett litet leende innan hon smuttade lite på sitt vin.

”Men det är ju tanken som räknas, och om jag har tid så skulle jag gärna fortsätta den träning jag påbörjade i Dar Zakhar”, tillade hon med en blick mot sin far. Hon visste att han var särskilt skicklig, annars hade han, en man, aldrig fått bli en skuggdansare och det vore oklokt att tacka nej till en chans att få lära sig av de bästa.

Mörkret som omvälvde dem var inte otrevligt, men när spindeldemonen uppenbarade sig så kunde Isra inte hjälpa att hon rynkade på näsan i avsmak. Lloth. Tänk om hon bara hade låtit bli hennes mor, om hon hade låtit Thalia vara ifred, då kanske saker hade varit annorlunda, men nu var det som en vägg stod mellan henne och demonen och det enda som skulle kunna rasera den var hämnd.

”Lloth. Det här riket tillhör inte dig”, fräste hon kallt och reste sig upp från sin fåtölj. Hon var noga med att ställa ned vinglaset på bordet bredvid sig innan hon sträckte på sig för att möta demonens blick.

Allting gick fort efter det, Ziyatés plötsliga utfall och den kniv som kom farandes mot henne, det var med nöd och näppe hon hann slå undan den, men den rispade ett långt sår över hennes handrygg. Hade Ziyaté fallit så lätt? Nej, omöjligt. Hon såg sin farmors ögon när hon satte ena knäet i bröstet på Izotar och hon förstod att den andra kvinnan hade tänkt offra sig. Så dumt, hann hon tänka, hon skulle aldrig fly från denna plats, aldrig överge sin post så enkelt.

”Jag skulle ha bränt dig när jag först såg dig…” Mumlade hon bistert och gick fram till boken som Ziyaté slängt på golvet när hon gett sig på Izotar. Det fanns en lugn nonchalans i hennes rörelser, en som hon egentligen inte alls kände på insidan men rörelsemönstret var så djupt rotat i henne vid det här laget att hon gjorde det utan att tänka på det.

Hon böjde sig ned och plockade upp boken.

”Tänk vad ni kunde ha haft, Lloth, om ni bara hade lämnat min mor ifred. Jag kunde ha välkomnat er hit, till mitt rike, men ni valde att hugga mig i ryggen istället. Ni kommer aldrig få Me’erisia, ni kommer aldrig få mig eller någon av mitt blod”, sade hon tyst, väl medveten om att Lloth skulle höra henne ändå. Hur hon hatade den där demonen, ett kallt hat som brände henne från insidan. Hade hon inte gjort tillräckligt med skada?

”Kryp tillbaka dit ni kom ifrån och kom aldrig hit igen”, tillade hon bistert och kastade boken i den brinnande eldstaden. Hon hade kallat på Tipum, osäker på om han kunde göra något, men vad hade hon att förlora på att försöka?

Hon hade varit tvungen att täcka för sina ögon med ena armen för att inte bländas av det starka ljuset, och när hon sänkte den igen så var det Lloths blick som mötte hennes. Det var som eld, och för en kort sekund undrade Isra om hon hade gjort fel, om hon valt fel, men en enda blick mot Izotar där han låg på golvet påminde henne om hennes mor och varför hon aldrig, aldrig någonsin, skulle kuvas av den vidriga demonen. Så hon såg trotsigt tillbaka, vägrade vika undan med blicken trots att det stack i henne som av tusentals nålar.

”Försvinn!” Hann hon väsa innan vågen av eld sköljde över henne. Den brände henne och hon skrek av smärtan, osäker på om den var verklig eller inte, men ont gjorde det.

I samma stund slogs dörrarna till biblioteket upp och beväpnade vakter sprang in, osäkra på vad de hamnat i men de hade hört tumultet och nu när de såg sin härskarinna omsluten av lågor så kunde de inte annat än agera på instinkt.

En lång, ståtlig me’er man skyndade fram och trotsade lågorna för att dra Isra därifrån och omsluta henne i en skyddande omfamning. Elden verkade inte påverka honom som riktig eld, den fastnade inte i kläderna eller håret och när han dragit ur Isra från infernot så var också hon tillsynes fysiskt oskadd, om än medtagen. Hon hade dock vett nog kvar att lyfta en hand mot de vakter som skyndat fram för att omringa Izotar där han låg på golvet.

”Stopp! Rör honom inte, han är inte skyldig…” Hon drog sig ur vaktens omfamning men fortsatte att stödja sig på hans arm när hon adresserade de andra vakterna.

”Jag vill att ni genomsöker hela palatset efter min farmor. Hon kanske inte är kvar, men jag kan inte riskera det”, tillade hon efter att ha samlat sig tillräckligt för att kunna hålla rösten stadig.

Det var väl egentligen inte så underligt, ingen av dem hade sett honom anlända till palatset och ingen hade heller hört något om att deras härskarinna skulle ha bjudit in honom. Ingen av männen verkade dock känna igen honom, de var alla utbytta och även om någon gammal vakt skulle finnas kvar att minnas mörkeralven från Thalias tid så skulle han troligtvis vara för gammal för att utgöra något särskilt hot.

Isra sände en tacksam blick mot vakten som dragit henne ur elden och släppte taget om hans arm, säker nu på att hon kunde stå på egna ben, trots smärtan som fortfarande for genom henne.

”Troligtvis ja, men jag kan inte vara för försiktig”, sade hon och viftade iväg vakterna med en något nonchalant gest. De försvann, åtminstone de flesta. Två vakter såg till att stå kvar vid dörren, ovilliga att lämna sin drottning helt oskyddad efter det som skett. Isra verkade dock inte besvärad av deras närvaro när hon hukade sig ned för att plocka upp dolken som Ziyaté kastat mot henne. Hon vägde den i sin ena hand innan hon reste sig upp igen och vände sig mot sin far. De kändes underligt beklagligt att hennes farmor var borta, men mest för att hon varit en så bra bundsförvant snarare än något annat. Nå, hon hade fortfarande kvar Izotar.

”Och hur ska jag göra det, Izotar? Hur förbereder man sig för en attack från en så stark demon? Vad har jag att sätta emot?” Frågade hon och slog ut med armarna till sidorna, dolken fortfarande i ena handen och ett litet leende över läpparna. ”Hon kommer skicka Ziyaté på mig, och säkerligen mer”, tillade hon och lät armarna falla tillbaka till sidorna. Vad skulle hon ta sig till nu? Det hade kanske varit ett misstag att låta sin far och farmor stanna hos henne, men nu var det för sent.

Hon betraktade honom där han stod med ryggen mot henne, en uppenbarelse som var bekant trots att hon inte känt honom under sin uppväxt. Kanske var det för att han påminde henne om Zator? Nej, bara till utseendet i sådana fall.

När han vände sig om mot henne så fångade hon upp hans blick, och det hon såg däri, tillsammans med vad han sade, fick håret på hennes armar att resa sig i vad som bara kunde liknas vid välbehag. Han må säga det kallt och beslutsamt, men hos Isra hade det lilla leendet vuxit till ett regelrätt flin, ett vasst sådant som speglades i hennes ögon. Den här delen av sin far, den tyckte hon om.

”Då måste ni lära mig”, spann hon, hennes röst lågmäld, nästan viskande. Hon visste ju hur han dödat Lloths bästa skuggdansare, hur han själv varit en av dem. Hon kunde inte få en bättre lärare, eller bundsförvant om nu hennes farmor skulle stå emot henne.

”Visa mig hur jag står emot Ziyaté och Lloths skuggdansare”, tillade hon, denna gång mer bestämt, men flinet fanns fortfarande kvar över henne läppar. Först Lloth, och sen resten av världen.

Hans ord om hur Lloth korrumperade hjärtan fick henne att knyta handen hårt kring Ziyatés dolk, tillräckligt för att dra blod, små röda droppar som föll till golvet vid hennes fötter.

”Det vet jag”, sade hon bistert, men hon verkade återhämta sig tämligen fort och insåg då hur hårt hon höll dolken. Hon lät greppet lossa en aning innan hon lade ifrån sig dolken på det lilla bord som stod bredvid hennes fåtölj, där vinet fortfarande stod i sin karaff och lockade henne med värme och glömska. Hon harklade sig och torkade av blodet mot sin vita klänning, obrydd om hur det lämnade fläckar som kanske aldrig skulle gå ur.

”Jag önskar att det inte hade blivit på det här viset, men trots allt är jag glad att ni är här. Det finns så mycket jag fortfarande behöver lära mig om tronen skall förbli min”, tillade hon efter en liten stunds tystnad och såg tillbaka upp på sin far igen. Jo, hon gillade definitivt den här sidan av honom, den mer beslutsamma och kallt beräknande delen.

Nå, den delen av historien kände hon till, även om det inte var så hon hade planerat att styra. Nej, det hon behövde för att behålla sin plats var skicklighet, skicklighet och kunskapen om hur man på bästa sätt gjorde sig av med sina fiender. Hon hade förstås Tipum, men hans hjälp skulle kanske inte alltid finnas där, och om någon smög sig in i hennes rum när hon sov…

”Jag tackar och tar emot ert erbjudande, far”, svarade hon med samma lilla flin som innan och lade viss betoning på ordet ’far’. Det låg underligt i hennes mun och hon sade det kanske med viss sarkasm, men hennes ögon var förväntansfulla när hon såg upp på honom och mötte den blick som var så lik hennes egen. Så lik Zators.

Han verkade ha svårt att kalla sig själv för det han verkligen var, och kanske var det inte så underligt trots allt, han hade knappast varit en far för henne, men det hade ju heller inte hennes moders andra man varit. Han som för tillfället satt inspärrad i en av de djupaste hålor hon kunnat hitta och ännu hade Fëani inte gjort en ansats till att rädda honom. Så mycket för sitt eget blod, tänkte hon, särskilt när Izotar tillade att alla personliga relationer skulle läggas åt sidan. Hur mycket relation trodde han att de egentligen hade? Det hela fick henne att fnysa lite roat innan hon vände sig om för att plocka upp sitt vinglas igen.

”Det lär knappast bli ett problem”, sade hon roat och smuttade lite på sitt vin innan hon såg tillbaka på honom.

”När vi tränar är det ni som bestämmer, men utanför det är ni fortfarande min gäst, här på mina nåder och mina villkor. Jag tänker inte tolerera några övertramp eller inblandning i mitt styre, om jag mot all förmodan inte uttryckligen skulle be om det. Mitt styre ifrågasätts redan av allt för många i det här landet, och jag skulle råda er att inte bli en i mängden”, tillade hon lite hårdare och blicken på vilken hon såg på honom med lämnade inga rum för tvivel, hon var ytterst seriös. Det här var ett professionellt samarbete, inget annat. Hon visste tillräckligt mycket om honom för att förstå att han skulle motsätta sig mycket av vad hon gjorde.

Så mjuknade hennes blick något och hon svepte resten av sitt vin.

”Men nu har vi kanske dragit ut på den här kvällen tillräckligt. Jag kan ha en tjänare att göra i ordning ett rum åt er. Kom.” Sade hon med ett litet leende och vände sig för att gå mot de stora dörrarna som ledde ut ur biblioteket.