Någonstans i väst:

Striden som hade inletts mot den stora riddaren avbröts av hovar som hördes någonstans i bakgrunden längs med landsvägen. Det i sig själv var kanske inget ovanligt, men det som drog uppmärksamhet var mannen som satt på hästen och hans klädsel som alla kunde koppla ihop med den fruktade organisation han representerade – Tredje ögat.

Tredje ögat var en organisation många fruktade, och den teatraliska effekt som fanns runt omkring dem var något som påverkade omgivningen. Trots allt bar han en inkvisitors mundering, med en överdel i mörka lager av metall och förstärkt läder som satt åt hans slanka överkropp, med spetsig accenter kring axlar och bröstkorg för att ge honom en militärisk mörk auktoritet. På överarmen var Tredje ögats vakande symbol tydlig, och från midjan neråt neråt hängde mörkt tyg som gick ned till knäna, som gav hans mundering utseendet av en kappa, som fladdrade dramatiskt bakom honom där han red. Likväl var hans byxor av förstärkt läder med detaljer i olika lager, och som sista detalj bar han mörka höga läderstövlar.

Egentligen lite väl teatraliskt för hans egna smak, men han hade alltid uppskattat vikten av att vara en slående figur med hans arbete. Det var trots allt personer som han och vad han representerade deras fiender och mål skulle frukta, samt frukta det han stod för.

Inquisitio Jezeral var en halvalv med kolsvart hår i en hästsvans, skarpa ansiktsdrag och ljusa ögon som gav honom en intensiv och skarp uppsyn, speciellt då han bar sina mörka kläder och kontrasten till hans mörka hår. Medan de flesta av hans rang enbart var duktiga stridsmagiker och samarbetade med andra som kunde finna måltavlorna, var han exceptionellt anpassad för detta yrke av den enkla anledning att han var väldigt känslig för andra magikers energi och aura, vilket i sin tur gjorde honom väldigt bra på att hitta nya elever till Caras Idhrenin, och även olagliga magiker.

Men här fanns inga elever att hämta, och heller ingen orsak att vara försiktig. Hans häst anlände från väster, från riktningen av ingenmanslandet som nu var Loradon och förödelsen där omkring. Hans ljusa ögon betraktade scenen framför sig med en min av avsmak.

‘Töm vägen.’ sa han, inte ens högt, men tystnaden som uppstått över hans plötsliga uppdykande gjorde att hans ord hördes mer än väl. Det fanns ingen tvekan om att hans ord var en order, och att det fanns ett “annars…” någonstans inbakat där. Hans skarpa ögon betraktade den stora krigaren, och banditerna som omringat denne med spjut och bågar. En ensam riddare vågade de nog ge sig på, men frågan var om de skulle våga riskera Tredje ögats vrede. Det som kanske fångade mest anmärkning i detta var den mörka karaktärens attityd. För han verkade inte ens bekymrad eller brydd om alla de krigare som blockerade hans väg, som om det hela bara var en mindre olägenhet.

Jezeral hade knappt haft sin uppmärksamhet på riddaren, eller krigaren – för trots allt garanterade inte rustningen en titel – men höjde ett nyfiket ögonbryn då den väldiga figuren framför honom visade sig vara en kvinna. Att banditerna flytt hade han heller inte visat någon speciell reaktion på, utan verkade nästan snarare uttråkad. Om de ändå hade gjort lite motstånd så kanske det blivit lite fart på dagen…

‘Jag kan se det.’ sa han med avsmak på läpparna över vad denna del av Karm hade förvandlats till. Trots allt var han en vän av ordning, och detta om något var definitionen av kaos. Hennes ord intresserade honom inte märkbart, trots allt hade han ett viktigt ärende längre österut. Men nu hade han snubblat in på detta, och det verkade som om han var den enda av sin order i området.

‘Några magiker bland deras ranger?’ frågade han, lite vasst, då hon förklarade om de laglösa banditerna. I sanning brydde han sig lika lite om huruvida lokalbefolkningen behandlades illa eller inte. Det var helt enkelt inte hans problem, eller hans ansvar. Men om det fanns olagliga magiker där bland dem föll det genast på hans område. Sanningen var att han hade snubblat in på detta, och inte hade någon som helst information om ifall hans order hade befattat sig i ärendet. Men han tvivlade. De hade viktigare saker att hantera än banditer och utsatta bönder.

Jezeral kunde nästan känna hennes frustration, och det fanns ett litet roat leende där i mungipan – knappt synligt. Hans klara ögon studerade henne lite tankfullt, då han funderade över vad som hade sagts och vad hon försökte göra i området.
‘Om det inte finns några magiker bland dem, är det inte Tredje Ögats ärende.’ förklarade han.

‘Jag är en inkvisitor, jag jagar magiker som bryter de magiska lagarna. Om konungen önskar hjälpa sina undersåtar är det hans predikament… Tur att han har sådana lojala krigare som er själv i sina ranger.’ sa han, med en smula ironi inbakad någonstans där i orden. Trots allt, vad spelade det för roll i det stora hela?

Han rynkade på sina ögonbryn då hon verkade anta att han hade tänkt hjälpa henne.
‘Så du förutsätter att vi två ska besegra banditerna?’ undrade han, med en liten fnysning. Nå, att besegra några banditer i sig var kanske ingen större utmaning, men det fanns ändå gränser för hur många fiender man kunde överkomma. Han lutad sig fram i sadeln, och i sanning var han inte långt från hennes ansikte då hon var en förvånansvärt stor krigare.

‘Om det finns rapporter om olaglig magisk användning här är det min plikt att hjälpa. Annars kan jag tyvärr inte bistå er i er… nobla jakt.’

Jezeral himlade lite med ögonen åt hennes okunnighet. Men han förväntade sig heller inte att de som inte var av magisk härkomst skulle känna till lagarna speciellt bra – eller ens vara medvetna om dem i större utmärkning. Hans blick for lite trött från krigaren framför honom till människorna hon räddat. Egentligen hade han inget intresse för detta, men om han bara red vidare skulle Tredje Ögat antagligen hamna i dåligt dager. Trots allt hade han blivit stannad, och hans sigill hade uppmärksammats.
‘Heder är vind.’ sa han. ‘Och jag tänker inte bli dödad för din stridsiver.’ påpekade han menande.
‘Men jag eskorterar dessa… människor… så får vi se.’ sa han.
‘Försök att inte bli överentusiastisk…’ hummade han, och gjorde en liten gest åt henne att stiga åt sidan. Trots allt tog hon upp en stor del av vägen.

En alvisk kvinna kom gåendes från skogskanten mot landsvägen från nordost. Hon hade rött hår, och bar två dolkar som inte såg vanliga ut bland krigare, men snarare som skulle används i ceremonier. Hon bar också med sig små flaskor av djupt röd vätska på sitt bälte som var speciellt gjort för detta syfte. Hennes ena dolk var i handen och hade blod på sig i ändan men andra var fortfarande i sin skida.

Det var minsann besynnerligt för en alv att resa ensam i dessa delar av Talanrien, speciellt inte under dessa tider en så kort tid efter att Loradon fallit. Hon verkade kapabel så som hon gick, så som hennes läderrustning såg ut, och den självsäkra hållningen hon hade, vilket inte fick en att misstänka att hon skulle vara något annat än en äventyrare av något slag.

Men för någon som var känslig för det Arkana var det något med henne som var egendomligt – att hennes utseende kunde vara en fasad.

Hon kom närmare både krigarkvinnan i rustning och ryttaren, men hade inte än tagit en närmare titt på dessa som var vid landsvägen. Hon såg åt ett annat håll, men stannade upp och tittade mot dem direkt.

Jezeral ignorerade riddarens kommentarer och ord, utan höll sin intensiva blick på alvkvinnan med de märkliga vapnen. Men det var något annat med henne som fick honom att tveka, att bli på sin vakt och vänta sig vad som helst. Han svor lite över kvinnans kommentar och reaktion. Om hon inte hade något att dölja hade hon inte flytt, vilket betydde att han nu var inblandad i detta vare sig han ville eller inte.
‘Vid alla demoner…’ svor han frustrerat. För i sanning hade han inte tid med ett stopp här, han hade viktigare ärenden i öst.
‘Det är något mer på gång här än bara banditer.’ sa han åt riddaren. För en alv med magiska förmågor skulle inte vara här, om det inte var något annat ofog i bakgrunden.
‘Jag måste efter henne. Om du ha tur, kanske våra ärenden leder till samma mål. Bäst att du eskorterar de du räddat och möter mig därefter om det är något du önskar.’

Alvkvinnans språng var nu inte längre snabbare då hon, som erfaren arkanist konserverade sin energi för riktigt behov, men hon hade hunnit redan få ett försprång från ryttaren och var ett tiotal meter från skogens utkant. Hon var dock inte hundra procent säker ifall hon blivit jagad.

Hon vände sig mitt i sitt språng för att se att krigaren vänt åt ett annat håll medan ryttaren med tredje ögats emblem valt att komma efter henne.

Hästen var hon bekymrad över, eftersom den skulle ge honom en fördel i att nå henne snabbare. Hon gjorde ett skrik som hon med hjälp av illusionsmagi omformade till att låta som rytandet av en drake. Denna magi var inte effektiv för att lura en människa eller alv, men djur fångades oftast av rädsla – eller åtminstone en tillräcklig tvekan för att de skulle stanna upp.

Jezeral himlade lätt med ögonen åt riddarens dramatiska svar.
‘Ingen behöver dö, om man använder sig av sitt sinne.’ sa han lite vasst. För trots allt att lämna svärd till någon jordbrukare eller flykting som troligen aldrig hållit i ett svärd förr såg han som yttersta dårskap. Ett svärd som säkert varit värt med än hela deras by sammanlagt.

‘Nej nej… Det är bara en illusion avsedd för att skrämma de enfaldiga.’ sa han avfärdande åt hennes fråga, och började röra dig efter alvkvinnan som uppenbarligen inte var en alvkvinna. Det förvånade honom inte dock, för han hade sett och känt av skimret av energi som legat runt kvinnan.

Han stannade upp lite då han såg hennes utseende, och hennes sanna aura blev mer igenkännbar då den inte blandades med flödet från hennes illusion.
‘Och en förrädare och desertör…’ tillade han, nästan lite roat, lite förvånat. Detta kanske skulle bli roande trots allt.

‘Naera!’ ropade han ilsket, då han såg henne använda förbjuden magi så öppet framför deras ögon.
‘Sluta med detta, det är över!’ han gestikulerade åt riddaren.
‘Håll dig borta från skuggan hon frammanat. Du kan inte skada den.’