Post has published by Vintersaga
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 82 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Någonstans i väst:

    Karaktär: Kamilla

    Sedan Loradon föll har västra Karm uthärdat laglöshet, mörker och orättvisor utan rikets beskydd. Kung Sandor var tillbaka i Hannadon för att formulera ett svar, ett motangrepp, nästa steg i långvandringen mot seger, åtminstonet det är vad regionen har hoppats på. Flyktingar strömmade in mot de centrala delarna av riket från väst i olika takt, ena gruppen eller familjen mer illa ställd än föregående. Vissa hade lyckan att få med sig packning, kanske till och med rikedomar, medan andra knappt fick med sig mer än sina kläder.

    Om nätterna strök vampyrer omkring jagande sitt nästa byte, och om dagarna tampades de överlevande med banditer eller andra faktioner som hoppades göra sin framtid enkel för sig mot de försvarslösa. Att komma bort från de västra regionerna var av ytterst vikt, men inte en vikt många lyckades bära. Vissa däremot hade lyckan att få hjälp, hjälp ibland i skepnaden av en stor, inte längre så skinande riddare.

    Kamilla har spenderat den senaste tiden jaga den ena hjälplösa situationen efter den andra, alltid i rörelse. Överlevare från dagtider såväl som nattetider har återberättat hennes anländan de gånger flyktinggrupper kommit samman, återberättat historier där en väldig riddare kommer från nästan till synes ingenstans och slår tillbaka banditer, vampyrer eller vilddjur. Det är sällan man hör en återberättelse där hon faktiskt har dräpt sina motståndare, men många historier där hon tagit strid mot dem.

    “FORTSÄTT SPRINGA!” Vrålade Kamilla så snart hon passerade den flyende flyktinggruppen i motsatt riktning. När de hade sett henne komma rusande längst vägen hade flera stannat upp, osäkra om de borde vara mer rädda för den rusande krigaren i tung metall än för banditerna bakom dem. De insåg däremot snabbt att hon inte var ett hot mot dem, utan att hon faktiskt var där för att hjälpa. Gruppen satt fart på nytt, och Kamilla stod inför hennes första bandit.

    “VIK HÄDAN!” Hon bromsade sin framfart framför den beväpnade gruppen som stannade upp helt förberedda för att hon skulle anfalla. Hon höll ett enormt, brett svärd i ena handen, och den andra handen höll hon upp med handflatan pekande mot banditerna. När banditerna hade sett henne komma hade flera spridit ut sig in i skogarna som omgav stigen, och så mycket som hon hade önskat att hon kunde sätta efter dem, visste hon att hon omöjligt kunde stoppa alla. Men hon kunde motivera dem att komma tillbaka. En pil avlossades av en bandit mot henne och gick sönder när den träffade hennes hjälm.

    “Det här är inte det liv ni vill leva.” Förklarade hon kort och slöt sedan båda händerna om hennes svärd, och gjorde sig redo för ett anfall. Hennes storlek talade illa om hennes hastighet, vilket troligtvis var vad som inspirerade banditerna till att faktiskt försöka. Hennes rustning och svärd enbart var troligtvis värt mer än någonting flyktingarna de precis gått miste om bar på.

    En till pil brast när man hade siktat på ett av vecken under hennes arm. Kamilla tog ett kliv fram mot banditen inför henne, en av flera, och utförde en bred sving av sitt svärd med bredsidan riktad mot banditen från höger till vänster. Han kunde snabbt ducka under den och flög sedan framåt för att komma nära inpå henne, medan momentumet av hennes sving fortfarande höll henne i rörelse. Med ett kortsvärd högg han mot tyget över hennes lår i hopp om att området under var obepansrat. Till hans missnöje möttes han av hårt motstånd, och kort därpå blev han träffad av baksidan av hennes hand. Hon hade släppt tag om svärdet med höger hand och hastigt svingade den mot banditen, som inte var förberedd och han föll till marken hårt efter att hennes metallhand träffat honom på sidan av huvudet.

    Den korta tiden det hade tagit Kamilla att besegra vad hon antog var banditledaren dock, hade resterande banditer redan funnit position runtomkring henne. Med långsvärd, pilar och spjut regnade attackerna mot Kamilla. Anfallen var såklart riktade mot de veck och andra sårbara punkter hennes rustning hade, och för varje träff hon lyckades få till, hade hennes rustning uthärdat ytterligare fem.

    “Detta liv är inte värt att dö för. Karm behöver er! Upphör med er vårdslöshet och slut er bakom Konung Sandor, era färdigheter behövs!” Hon röt i frustration åt hennes anfallare, men slutade inte strida för det. Basen av hennes fot träffade en av banditerna som kom för nära, och han skickades flygande nästan två meter bak.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Striden som hade inletts mot den stora riddaren avbröts av hovar som hördes någonstans i bakgrunden längs med landsvägen. Det i sig själv var kanske inget ovanligt, men det som drog uppmärksamhet var mannen som satt på hästen och hans klädsel som alla kunde koppla ihop med den fruktade organisation han representerade – Tredje ögat.


    Tredje ögat var en organisation många fruktade, och den teatraliska effekt som fanns runt omkring dem var något som påverkade omgivningen. Trots allt bar han en inkvisitors mundering, med en överdel i mörka lager av metall och förstärkt läder som satt åt hans slanka överkropp, med spetsig accenter kring axlar och bröstkorg för att ge honom en militärisk mörk auktoritet. På överarmen var Tredje ögats vakande symbol tydlig, och från midjan neråt neråt hängde mörkt tyg som gick ned till knäna, som gav hans mundering utseendet av en kappa, som fladdrade dramatiskt bakom honom där han red. Likväl var hans byxor av förstärkt läder med detaljer i olika lager, och som sista detalj bar han mörka höga läderstövlar.

    Egentligen lite väl teatraliskt för hans egna smak, men han hade alltid uppskattat vikten av att vara en slående figur med hans arbete. Det var trots allt personer som han och vad han representerade deras fiender och mål skulle frukta, samt frukta det han stod för.

    Inquisitio Jezeral var en halvalv med kolsvart hår i en hästsvans, skarpa ansiktsdrag och ljusa ögon som gav honom en intensiv och skarp uppsyn, speciellt då han bar sina mörka kläder och kontrasten till hans mörka hår. Medan de flesta av hans rang enbart var duktiga stridsmagiker och samarbetade med andra som kunde finna måltavlorna, var han exceptionellt anpassad för detta yrke av den enkla anledning att han var väldigt känslig för andra magikers energi och aura, vilket i sin tur gjorde honom väldigt bra på att hitta nya elever till Caras Idhrenin, och även olagliga magiker.

    Men här fanns inga elever att hämta, och heller ingen orsak att vara försiktig. Hans häst anlände från väster, från riktningen av ingenmanslandet som nu var Loradon och förödelsen där omkring. Hans ljusa ögon betraktade scenen framför sig med en min av avsmak.

    ‘Töm vägen.’ sa han, inte ens högt, men tystnaden som uppstått över hans plötsliga uppdykande gjorde att hans ord hördes mer än väl. Det fanns ingen tvekan om att hans ord var en order, och att det fanns ett “annars…” någonstans inbakat där. Hans skarpa ögon betraktade den stora krigaren, och banditerna som omringat denne med spjut och bågar. En ensam riddare vågade de nog ge sig på, men frågan var om de skulle våga riskera Tredje ögats vrede. Det som kanske fångade mest anmärkning i detta var den mörka karaktärens attityd. För han verkade inte ens bekymrad eller brydd om alla de krigare som blockerade hans väg, som om det hela bara var en mindre olägenhet.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Banditerna var betydligt tidigare med att höra en kommande häst än Kamilla, till ingens förvåning, så för ett ögonblick trodde hon att de faktiskt hade lyssnat på henne. Striden saktade ner, och de flesta tog avstånd, och hon var påväg att ge en kommentar om glädjen hon kände för att de förstått sin situation och valt att kliva ner. Hon var påväg att säga det, men hon stannade upp när hon såg att de faktiskt hade börjat vända sig om och se i riktningen av vad hon nu såg var en inkommande ryttare på häst. Hennes syn kunde inte jämföras med banditernas, och det tog henne bra mycket längre att se vad för individ det var som faktiskt kom nära dem.

    Banditerna hade börjat viska mellan varandra, de som inte var stumma av en eller annan anledning, så som rädsla för den nyanlända magikern. Några vapen föll redan till marken, och Kamilla såg sig omkring för att försäkra sig om att hotet var avklarat, åtminstonet för tillfället. Då hon såg att uppmärksamheten var helt hans klev hon fram mellan två banditer, men så snart hennes form stötte till dem så lade flertalet benen på ryggen och började försvinna i olika riktningar. När detta hände vände hon sig hastigt om för att se huruvida någon av banditerna rörde sig i riktningen av flyktingar, men de som väl flydde gjorde det ut i skogarna.

    “Din ankomst är mycket läglig, min herre. Den brustna områdesgränsen till Loradon har omvandlats till jaktmarker. Ett rövarstråt sträcker sig längre än jag kan gå på en dag.” Hennes röst var stark, med ett svagt eko till sig av att hon talade från inuti hjälmen. Hon vände sig mot ryttaren som hon bara svagt kunde urskilja detaljer om där han satt på sin häst. Hon såg ganska tydligt däremot hans tillhörighet, men hade ingen chans att placera vem inom ordern han skulle kunna vara. Inte för att hon var bekant nog med namn för att säkert veta vem han var även om han presenterade sig själv.

    “Överlevare har börjat våga sig ut ur sina gömmor med hopp om beskydd från Karm, men de laglösa är som malar till elden. Karm sörjer sina förlorade hemma i Hannadon, men som du har sett stiger dödsantalet även efter stridens slut. Vilket stöd ger Tredje Ögat? Jag färdas långsamt, vilka rutter behöver jag inte längre patrullera?” Banditerna var borta eller på tryggt avstånd, men Kamilla hade inte klivit av vägen utan stod precis framför ryttaren. Om hon hade hört honom eller inte var okänt, men det var tydligt att hon inte hade för avsikt att ge honom plats att passera. Hon hade däremot ingen fientligt hållning, hon höll sitt svärd i en hand, sänkt mot marken, och hennes tonläge fastän hon hade en stark röst, var välmenande. Så som det lät på henne ville hon genuint veta vilka goda nyheter ryttaren kom med.

    • This reply was modified 3 år, 9 månader sedan by Vintersaga.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral hade knappt haft sin uppmärksamhet på riddaren, eller krigaren – för trots allt garanterade inte rustningen en titel – men höjde ett nyfiket ögonbryn då den väldiga figuren framför honom visade sig vara en kvinna. Att banditerna flytt hade han heller inte visat någon speciell reaktion på, utan verkade nästan snarare uttråkad. Om de ändå hade gjort lite motstånd så kanske det blivit lite fart på dagen…

    ‘Jag kan se det.’ sa han med avsmak på läpparna över vad denna del av Karm hade förvandlats till. Trots allt var han en vän av ordning, och detta om något var definitionen av kaos. Hennes ord intresserade honom inte märkbart, trots allt hade han ett viktigt ärende längre österut. Men nu hade han snubblat in på detta, och det verkade som om han var den enda av sin order i området.

    ‘Några magiker bland deras ranger?’ frågade han, lite vasst, då hon förklarade om de laglösa banditerna. I sanning brydde han sig lika lite om huruvida lokalbefolkningen behandlades illa eller inte. Det var helt enkelt inte hans problem, eller hans ansvar. Men om det fanns olagliga magiker där bland dem föll det genast på hans område. Sanningen var att han hade snubblat in på detta, och inte hade någon som helst information om ifall hans order hade befattat sig i ärendet. Men han tvivlade. De hade viktigare saker att hantera än banditer och utsatta bönder.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon kände viss frustration över faktumet att han var så kortfattad trots att hon var så utförlig, och att han dessutom inte gav henne svar på hennes fråga. Antingen ignorerade han frågan, eller så hade han inget svar att ge den, och det var inte så noga vilket, då Kamilla hade blivit lika frustrerad över det oavsett. Men hon försökte släppa det och skakade på huvudet.

    “Inga magiker som jag har sett, ni kan vara lugn, mäster.” Svarade hon kortfattat. Hon vände sig halvt i riktningen dit flyktingarna hade sprungit, och sedan tillbaka till honom.

    “Det finns ingenting som hindrar banditerna från att cirkulera området och igen angripa överlevarna jag precis undsatte. Om du kan eskortera dem till säkerhet, så kan jag fortsätta mitt arbete längst rövarstråtet. När du kommer tillbaka så kommer du kunna hitta mig norrut. Baserat på mina uträkningar borde banditernas läger vara på sin höjd en halvdag norrut, men det är inte osannolikt att de flyttar på det nu när ni är i området.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral kunde nästan känna hennes frustration, och det fanns ett litet roat leende där i mungipan – knappt synligt. Hans klara ögon studerade henne lite tankfullt, då han funderade över vad som hade sagts och vad hon försökte göra i området.
    ‘Om det inte finns några magiker bland dem, är det inte Tredje Ögats ärende.’ förklarade han.

    ‘Jag är en inkvisitor, jag jagar magiker som bryter de magiska lagarna. Om konungen önskar hjälpa sina undersåtar är det hans predikament… Tur att han har sådana lojala krigare som er själv i sina ranger.’ sa han, med en smula ironi inbakad någonstans där i orden. Trots allt, vad spelade det för roll i det stora hela?

    Han rynkade på sina ögonbryn då hon verkade anta att han hade tänkt hjälpa henne.
    ‘Så du förutsätter att vi två ska besegra banditerna?’ undrade han, med en liten fnysning. Nå, att besegra några banditer i sig var kanske ingen större utmaning, men det fanns ändå gränser för hur många fiender man kunde överkomma. Han lutad sig fram i sadeln, och i sanning var han inte långt från hennes ansikte då hon var en förvånansvärt stor krigare.

    ‘Om det finns rapporter om olaglig magisk användning här är det min plikt att hjälpa. Annars kan jag tyvärr inte bistå er i er… nobla jakt.’

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon hade hört talas om hur de kunde vara, men att höra honom tala så kallt om situationen förvånade henne ändå. Hon hade förväntat sig motstånd, men på sin höjd en del klagomål om hur mycket annat han hade kunnat göra istället för att jaga banditer, men hon hade inte väntat sig en fullständig avsaknad av intresse eller avsikt att hjälpa till.

    “Vad är de magiska lagarna? Vad är de värda om vi kan stå i efterskalvet av en vampyrhär utan att ni tar handling? Finns det ingen lag om att använda sin magi för att undsätta de i behov, finns det ingen skyldighet mot de försvarslösa?” Hon höll ut sin hand i riktningen som överlevarna hade flytt åt.

    “Jag har ingen tillhörighet till kungen av Karm, och ingen insikt i lagarna, men det är ändå min skyldighet att göra vad jag kan för att hindra det lidande massakern i Loradon orsakat, ensam om jag måste. Det är inget val, och det borde det inte heller vara för dig.” Hon placerade en hand över sitt hjärta.

    “Du kan inte lämna en situation som denna utan att även lämna din heder.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral himlade lite med ögonen åt hennes okunnighet. Men han förväntade sig heller inte att de som inte var av magisk härkomst skulle känna till lagarna speciellt bra – eller ens vara medvetna om dem i större utmärkning. Hans blick for lite trött från krigaren framför honom till människorna hon räddat. Egentligen hade han inget intresse för detta, men om han bara red vidare skulle Tredje Ögat antagligen hamna i dåligt dager. Trots allt hade han blivit stannad, och hans sigill hade uppmärksammats.
    ‘Heder är vind.’ sa han. ‘Och jag tänker inte bli dödad för din stridsiver.’ påpekade han menande.
    ‘Men jag eskorterar dessa… människor… så får vi se.’ sa han.
    ‘Försök att inte bli överentusiastisk…’ hummade han, och gjorde en liten gest åt henne att stiga åt sidan. Trots allt tog hon upp en stor del av vägen.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hon fnös till hörbart och tog ett kliv närmare hästen och honom istället för att vika åt sidan.

    “Heder är allt. Utan heder kan du lika väl kliva ut från en hög klippa. Heder är vad som kommer hålla Karms befolkning vid liv, men bara om den anammas.” Hon slängde en gest till mot överlevarna.

    “Heder räddade deras liv, faktumet att jag omfamnar det. Hur många hundra kan inte du rädda med endast ditt eget liv som kostnad, med din magi och ditt rykte? Det handlar inte om stridslust, det handlar om att rädda det som räddas kan. Du kan kuva det här rövarstråt med enkelhet, om detta är jag övertygad. Är rädslan för döden allt som står i din väg?” Det var lätt att bli provocerad av hans inställning, och det kändes som att han gjorde det med flit.

    “Med dina gåvor borde det vara du som vandrar ut i skogen på jakt efter banditer och vampyrer, inte jag. Det borde vara din plikt, och att du inte känner i ditt hjärta att det är vad du måste göra skrämmer mig mer än hela den odöda hären. Jag borde följa överlevarna till säkerhet, för du kommer fly så snart valet står mellan dig och dem.” Hon såg sig om mot överlevarna och sedan tillbaka mot honom.

    “Kan jag lita på att du faktiskt kommer ta dem till säkerhet, eller behöver jag anta att du är värdelös i denna kamp?” Hon började bli upprörd på honom, en värme som stiger inuti henne, ilsken över hur man kan ha ett så kallt hjärta.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    En alvisk kvinna kom gåendes från skogskanten mot landsvägen från nordost. Hon hade rött hår, och bar två dolkar som inte såg vanliga ut bland krigare, men snarare som skulle används i ceremonier. Hon bar också med sig små flaskor av djupt röd vätska på sitt bälte som var speciellt gjort för detta syfte. Hennes ena dolk var i handen och hade blod på sig i ändan men andra var fortfarande i sin skida.

    Det var minsann besynnerligt för en alv att resa ensam i dessa delar av Talanrien, speciellt inte under dessa tider en så kort tid efter att Loradon fallit. Hon verkade kapabel så som hon gick, så som hennes läderrustning såg ut, och den självsäkra hållningen hon hade, vilket inte fick en att misstänka att hon skulle vara något annat än en äventyrare av något slag.

    Men för någon som var känslig för det Arkana var det något med henne som var egendomligt – att hennes utseende kunde vara en fasad.

    Hon kom närmare både krigarkvinnan i rustning och ryttaren, men hade inte än tagit en närmare titt på dessa som var vid landsvägen. Hon såg åt ett annat håll, men stannade upp och tittade mot dem direkt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    De flesta i Karm hade blivit förolämpade och arga över att få sin heder förolämpad och smutskastad så som denna kvinna nu gjorde mot honom med sina känslosamma ord. Ord som säkert skulle röra de flesta till agerande. Men han höll sig lugnt, ja rentav irriterande lugn, för hennes ord verkade inte påverka honom. Hans blå ögon studerade henne bara, ett ögonbryn lätt höjt. Att hon inte visste vad hon talade om var för honom uppenbart, och han såg ingen mening i att rätta henne heller.

    Hans häst rörde sig lite närmare henne, så hans ansikte var närmare henne, och han såg henne i ögonen med de isblå ögonen som tycktes se in i ens själ.
    ‘Mina gåvor är det enda som håller er säkra om nätterna…’ sa han, knappt mer än en viskning, men hörbart mer än tydligt då han var så nära henne.
    ‘Tror du att banditer är det riktiga hotet mot befolkningen?’ frågade han, med ett litet hånleende, och skakade på huvudet över den dumma tanken.

    ‘Eller ens de odöda som nu härjar på landsbygden här? Nej. Det finns ett mycket större hot än så, ett hot som jag och mina likar hindrar att sveper över dessa länder. Det är min plikt, inte detta. Men du kan vara säker på en sak… Tredje ögat bryter inte löften, och det gör heller inte jag.’ Till skillnad från henne med sin ilska som värmde henne var han en kyla stadig som en klippa. Han hade precis tänkt fortsätta tala, innan hans huvud långsamt vändes. Han kände något i sin närvaro, något som var betydligt mer intressant än vad än denna kvinna hade att säga honom.

    ‘Vad nu…?’ muttrade han för sig själv, irriterad. Hans kyliga ögon föll på alvkvinnan som stod en bit bort från dem, och Jezerals ögonbryn rynkades på ett vis som hade gjort den mest bittra personen i världen stolt.
    ‘Och vad vill du?’ snäste han. ‘Har du också kommit för att läxa upp mig om heder?’ frågade han, med en ironisk ton.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Hans inställning förvärrade hennes humör mer och mer, men hon skulle inte låta sig bli helt nertrampad av någon som han, som kände så lite för de försvarslösa. Visst förstod hon att han inte var värdelös, men i denna situation upplevde hon väldigt lite nytta med honom.

    “Vad för gott gör det för dem, eller mig, att vi är säkra om natten när man kanske inte lever så länge? Du har makten att påverka, men väljer att låta bli. Nästa gång du ser en överlevare fly från en bandits svärd, förklara för henne hur tacksam hon borde vara för att du-” Hon stannade upp när hans blick togs bort från henne, och mot skogen. Instinktivt tog hon ett bättre grepp om sitt svärd och vände sig i den riktningen. Tyvärr såg Kamilla inte vad än det var ryttaren såg, vilket var föga förvånande med tanke på hur lite hon vanligtvis såg igenom sin hjälm.

    “Är det en av banditerna?” Hon tog ett bar steg längst med vägen, med blicken fixerad i riktningen han hade sett i. Baserat på hans tonläge och kommentar var det inte ett hot, men hon hade snabbt insett att hans tonläge varierade knappt oavsett om han talade med en bandit eller en hjälte, så hon kunde inte lita på att det inte stod en fiende vid sidan om vägen.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Alvkvinnan hade stannat tvärt i sitt spår och såg nu tredje ögats emblem på ryttarens. Hon skulle definitivt ha varit road av krigarens försök att kisa igenom sin rustning, men i dessa omständigheter var hon inte det. Nu stirrade hon bara rakt i ögonen på Jezeral.

    Hon tog några steg tillbaka “…Heder? Jag lär inte sådana som enbart har ögon för att se, men inte öron att lyssna, eller en hjärna som uppmuntrar ögonen att vidga sin vy!” Svarade hon i en vass ton, vände sig mot nordväst och började springa, vilket var i lite annan riktning än vad banditerna hade flytt, och använde sig av en vindmagi vilket fick hennes varje steg att vara lite snabbare än vad icke-magiska varelser gjorde. Hennes avsikt var tydlig – att fly likt banditerna hade tidigare.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral ignorerade riddarens kommentarer och ord, utan höll sin intensiva blick på alvkvinnan med de märkliga vapnen. Men det var något annat med henne som fick honom att tveka, att bli på sin vakt och vänta sig vad som helst. Han svor lite över kvinnans kommentar och reaktion. Om hon inte hade något att dölja hade hon inte flytt, vilket betydde att han nu var inblandad i detta vare sig han ville eller inte.
    ‘Vid alla demoner…’ svor han frustrerat. För i sanning hade han inte tid med ett stopp här, han hade viktigare ärenden i öst.
    ‘Det är något mer på gång här än bara banditer.’ sa han åt riddaren. För en alv med magiska förmågor skulle inte vara här, om det inte var något annat ofog i bakgrunden.
    ‘Jag måste efter henne. Om du ha tur, kanske våra ärenden leder till samma mål. Bäst att du eskorterar de du räddat och möter mig därefter om det är något du önskar.’

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Kamilla såg sig om, såg både på ryttaren men även mot alven som hade talat. Efter att hon lyssnat först på vad alven hade sagt och sedan ryttarens var så förändrades situationen ganska snabbt.

    “Om det är ett hot stort nog att det väcker elden inom dig, då kommer jag inte bara att gå härifrån. Följ efter henne du, så hittar jag er.” Hon svarade hastigt medan hon vände sig om, böjde sig ner och samlade in de vapen som banditerna hade släppt i rädsla, och plockade utrustningen från banditledaren hon hade slagit medvetslös inledningsvis.

    Hon höll svärden, spjuten och knivarna sedan under en arm och började röra sig mot överlevarna som hade stannat upp en lång bit längst vägen. Hon var stor, och hennes kliv långa, så när hon sprang så gick det väldigt snabbt framåt. Hon nådde gruppen med överlevare, lät hennes blick färdas över dem och började fördela vapen till de som verkade krya nog att använda sig av dem.

    “Ett mörker sveper sig omkring er, men ni har ljus nog inom er att motstå det. När rädslan önskar ta kontroll över er kropp, behandla den som er fiende. Fly när ni kan, men ta strid när ni måste.” Hon sökte reda på den som såg ut att vara starkast i gruppen, och räckte över sitt svärd, vilket för mottagaren blev ett tvåhandssvärd.

    “Jag hittar er i nästa by, följ bara vägen. Tvingas ni slå läger innan dess, håll varandra varma, dolda från månljus och undvik att starta en eld. Ni kommer att frysa, men elden kommer göra er synliga. Undvik tal medan ni vandrar, men hamnar ni i en strid, sluta inte kommunicera mellan varandra. Samarbete blir er vinst.”

    Hon placerade en hand på axeln av en av överlevande betryggande innan hon sträckte på sig, rullade sina axlar, och sedan började hon springa i den ungefärliga riktningen alven hade försvunnit i, nu obeväpnad, utan att vänta på att överlevarna ens skulle ge henne ett svar.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Alvkvinnans språng var nu inte längre snabbare då hon, som erfaren arkanist konserverade sin energi för riktigt behov, men hon hade hunnit redan få ett försprång från ryttaren och var ett tiotal meter från skogens utkant. Hon var dock inte hundra procent säker ifall hon blivit jagad.

    Hon vände sig mitt i sitt språng för att se att krigaren vänt åt ett annat håll medan ryttaren med tredje ögats emblem valt att komma efter henne.

    Hästen var hon bekymrad över, eftersom den skulle ge honom en fördel i att nå henne snabbare. Hon gjorde ett skrik som hon med hjälp av illusionsmagi omformade till att låta som rytandet av en drake. Denna magi var inte effektiv för att lura en människa eller alv, men djur fångades oftast av rädsla – eller åtminstone en tillräcklig tvekan för att de skulle stanna upp.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral himlade ögonen lite åt kvinnans heder. Om bönderna hade velat ha vapnen hade de kunnat ta dem, och att ge ifrån sig sitt egna vapen var höjden av oförsiktighet i hans bok. Trots allt skulle de möta beväpnade fiender, och tydligen en magisk sådan med. Han manade sin häst framåt, men terrängen skulle nog inte tillåta springaren att följa med länge till.

    Hans skarpa ögon kunde fortfarande se alvkvinnan, men egentligen behövde han inte sin syn för att lokalisera henne. Nej, istället sträckte han ut med sitt sinne – vilket var hans styrka – men var noga med att vaka sitt egna sinne från attacker med. Trots allt kunde man aldrig vara för försiktig med andra magiker.

    Det var definitivt slut på hans hästs medverkande då illusionsmagi kom med i spelet. Frustrerat fnös han, och steg ned på marken med en dov duns.
    ‘Spring iväg nu, jag hittar dig sen.’ sa han stillsamt åt hästen, med en mildhet som inte alls funnits där då han talat med riddaren. Han klappade hästen kärleksfullt, för att sedan mana iväg den, bort från detta skådespel. Så han stannade upp och blickade över axeln mot riddaren för att se hur hon hanterade illusionsmagin som riktats åt deras håll.

    ‘Så, vad har du tänkt strida med?’ frågade Jezeral, något monotont.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Kamilla kom springandes med tunga steg och bröt genom buskage som om det vore vind i hennes väg. När det monstruösa rytandet hördes visste hon inte riktigt vad det var, men hon antog att magikern hade frammatat någonting demoniskt och saktade inte ens in. Hon skulle säkert snart få reda på vad det var. Hon anlände nära Jezeral och saktade först då in, och såg sig omkring sökandes.

    “Jag löser det eller inte,” Påbörjade hon och sökte sig om distraherat.

    “Om inte så dör jag med vetskapen att jag gav dem deras bästa chans.” Hon fortsatte röra sig i riktningen där hon hade hört rytandet.

    “Vad har vi att göra med, har trollpackan frammanat en drake? Jag har aldrig hört dess ryt förut.” Hon såg ingenting, men syn var aldrig hennes styrka, och det var dessutom en olycklig sanning att inte allting som var farligt var synligt.

  • Grundare
    Member since: 16/03/2020

    Illusionen upphörde på alvkvinnans utseende. Det visade sig att hon i verklighet var en Me’erisisk kvinna vars namn var Naera. Kvinnan hade fullkomligt ljusblåa ögon, en hudfärg som var mellan turkos och violett, svart hår, ett ärr ovanför sitt högra öga, och öron som gav henne utseendet av en siren. Hon, likt de flesta andra barn som upptäckts haft magisk talang var hon uppväxt i Caras Idhrenin efter att hon i ovanligt ung ålder visat upp talanger för elementär magi.

    Tack vare att hon arbetat som Aspector för Tredje Ögat hade hon dock blivit ytterst skicklig att använda illusionsmagi i vardagligt bruk för infiltrering, och ansågs vara ytterst mångsidig arkanist tack vare sin naturliga begåvning och ett kreativt sett att tillämpa magi. De hade dock varit bekymrade över hennes fascination av bland annat voodoo och spiritualism. Hennes motiv var alltid dock mer från synpunkten att vara fascinerad av olika slags magi och att testa gränserna för vad som är möjligt – inte att använda dessa konster för egen nytta.

    Naera hade dock lämnat organisationen direkt under ett uppdrag som hon haft utan att uppge orsakerna för det. Inte nog med det, men nu var hon däremot efterlyst bland Tredje Ögat.

    Då Tredje Ögat fortfarande lyckats spåra henne hade allvarliga brott mot magiska lagar upptäckts, t.ex. utövande av nekromanti och blodmagi, och hon hade varit ledaren för en stor magisk ritual som grundat sig i blodmagi som Tredje Ögat lyckats avbryta. Det var dock otydligt ifall ritualen hade lyckats delvis, eller vilken verkan den haft och på vad. Dessa är orsaker varför Naera anses att vara en högförrädare av det Tredje Ögat.

     

    Naera gick på knä och muttrade tysta ord medan hon stack dolken som hon hade i sin hand i marken som blev mörkare kring den. Sen tog hon ut sin andra dolk ur dess skida och steg upp. Samtidigt steg en skugglik version av henne själv ur marken som lyfte den andra dolken med sig, och både Naera och hennes skugga tittade på Jezeral och Kamilla.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Jezeral himlade lätt med ögonen åt riddarens dramatiska svar.
    ‘Ingen behöver dö, om man använder sig av sitt sinne.’ sa han lite vasst. För trots allt att lämna svärd till någon jordbrukare eller flykting som troligen aldrig hållit i ett svärd förr såg han som yttersta dårskap. Ett svärd som säkert varit värt med än hela deras by sammanlagt.

    ‘Nej nej… Det är bara en illusion avsedd för att skrämma de enfaldiga.’ sa han avfärdande åt hennes fråga, och började röra dig efter alvkvinnan som uppenbarligen inte var en alvkvinna. Det förvånade honom inte dock, för han hade sett och känt av skimret av energi som legat runt kvinnan.

    Han stannade upp lite då han såg hennes utseende, och hennes sanna aura blev mer igenkännbar då den inte blandades med flödet från hennes illusion.
    ‘Och en förrädare och desertör…’ tillade han, nästan lite roat, lite förvånat. Detta kanske skulle bli roande trots allt.

    ‘Naera!’ ropade han ilsket, då han såg henne använda förbjuden magi så öppet framför deras ögon.
    ‘Sluta med detta, det är över!’ han gestikulerade åt riddaren.
    ‘Håll dig borta från skuggan hon frammanat. Du kan inte skada den.’

     

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 82 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.