- This topic has 81 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Nester tittade på Jezeral och Kamilla nu med avsmak. “Oacceptabelt!”
“Hus Reed beaktar inte Kung Sandors styre. Han svikit sitt eget folk i västra Karm då han lät Loradon falla. Därmed erkänner Hus Reed inte de befogenheter som tilldelats till er order. Ni förmodar att ni är ovanför de som ger era befogenheter.”, sade han till Jezeral. Näst talade han till Kamilla.
“Ja, jag hade hört att det är någon av bemärklig storlek som försvårat arbetet för de jag anställt här. Det glädjer mig att ni låter bli med det. Jag kunde istället be om ersättning för de liv ni tagit hittills, men nu erbjuder jag er chansen att överlämna en kvinna som inte behöver dö för era dåd.”
Nester tog i sitt svärd. Detta fick riddarna på var sida av honom att greppa sina vapen.
“Ni stannar nu. Ni måste beakta mina instruktioner. Magikerkvinnan går som resten av det fagra folket. Hon är inte längre avsvimmad, så ni behöver inte längre bära henne, på axel eller hästrygg. Jag har fängelsehålor för alla tre också, ifall ni föredrar.”
Naera svarade något ironiskt till Nester. “Oj, men varför fängsla mig när ni fullkomligen kunde ha användning för en magiker i ert hov?”, varpå Nester besvarar hennes fråga. “Kvinnan talar med förnuft. Jag hoppas att ni också ser förnuftet i detta?”
-
Jezeral blickade något passivt på Kamilla då hon lät sitt hjärta spilla över adelsmannens och hans entourages döva öron. Han brydde sig inte så mycket personligen, och förstod inte varför hon gjorde det, men visserligen hade hon ju en poäng. Var det dessa hans marker, som han påstod, var det hans skyldighet att hålla dem säkra.
‘Slösa inte din energi…’ rådde Jezeral den ridderliga kvinnan, det gjorde nästan honom utmattad att höra hur hon pladdrade på, men även det var lönlöst. Något trött studerade han Reed.‘Gillar du att gapa för att kompensera för din okunnighet, Lord Reed?’ frågade han, som om han tilltalade ett barn.
‘Detta angår Tredje ögat, inte relationen du må ha eller inte ha med konungen eller din förvridna kvinnosyn, lord Reed. Du må vara konungens personliga rövtorkare, och det hade inte spelat någon roll.’ sa han, som att förklara något för en speciellt trög person.‘Kvinnan är en magisk brottsling, och hennes dåd och straff faller under Tredje ögats auktoritet som går långt utöver din egna så väl som konungens. Jag råder dig att stiga åt sidan nu.’ sa han varnande, med en hårdhet som inte funnits där innan. Men han hånlog lite då Reed tog tag i sitt svärd – och tvivlade starkt på att aristokraten framför dem någonsin dragit det där svärdet i en riktig strid.
‘Eller vill du ha en hord av inkvisitorer i ditt hov, som utreder varför ni brutit lagar äldre än detta land?’ undrade han, för att fnysa sarkastiskt över mannens dumhet.
‘Jag kan lova er att er familj kommer förlora all makt om det framkommer att ni haft något att göra med denna kvinna.’ -
Kamilla slöt sin näve strängt, lädret knarrande av hur påfrestande det var. Hon lyssnade på adelsmannen tala, och för varje passerande ord så hårdnade hennes kropp ytterligare i reaktion, för det han sa vände hennes känslor ut-och-in. Hennes karaktäristiska lugn började rinna av henne, och den tyglade riddar-lika kvinnan började känna hennes regler överge henne. Hon bet dock ihop, och såg sedan mot Jezeral när han talade, förväntande att rättvisa skulle utfärdas, för uppenbarligen hade han befogenheter nog att ha ganska fria tyglar. Men Jezerals svar kom och gick, och fullständigt förbisåg adelsmannens erkännande att han hade lejt de hemska människor som jagade folket som korsade in i den här regionen. Det förklarade varför deras aktiviteter var så pass koncentrerade, hans mark sträckte sig nog ganska långt, men hon hade varit för trög eller godtrogen att förstå det innan nu.
Hon såg bort från Jezeral och tillbaka mot Nester. All denna tid där hon hade jagat rövare, alla som dött på båda sidorna, mannen inför henne bekände allting. Självklart kunde det vara en lögn, en önskan att provocera en reaktion, men sådana tankar var så långt bak i Kamillas huvud att de inte förekom för henne att reflektera över. Hon visste att det var en möjlighet, men hon vägde påståendet inte noga mot verkligheten. Hon hade en skyldig inför sig, som hon höll ansvarig för alla vandrares liv hon hade misslyckats att skydda, men även de liv hon har tvingats tagit under tiden.
Utan ett ord släppte hon alla svärden från under sin arm utom ett som hon drog upp. Hon höll det däremot inte förberedande för strid, utan förde det över hennes axel medan hon tog ett kliv framåt och sedan utan ytterligare varning än det enda steget slungade svärdet med en väldig kraft genom luften, svärdseggen först rakt mot Nesters bröstkorg. Med hennes styrka och träning flög det snabbt och rakt, och i hennes nästa rörelse innan hon ens såg om svärdet träffade vände hon sig mot svärden på marken för att plocka upp två stycken. Hon var i processen att vända sig tillbaka mot dit hon hade kastat svärdet, men stannade i sin rörelse, lite på huk, och med sin blick vänd mot Naera.
“Bit din tunga, trollpacka, vila din ondsinthet, ni börjar alla trötta ut mitt tålamod.” Hon reste sig sedan rakt och vände sig mot gruppen av ryttare, ett svärd i vardera hand, väntande nästa stund.
-
Svärdet som Kamilla slängde träffade precis vad hon avsett – Nester. Svärdet stack nu igenom hans buk. Riddarna omkring honom hade alla sina vapen till hands, men var chockerade då han blivit träffad – ingen av dem hade väntat sig det kastade svärdet. Riddaren närmast Nester tog av sin hjälm och ropade ut “Broder!”. Medan Nester spottade ut blod fick han ur sig orden “Döda.. dem…” innan han föll av hästen. Mannen som nu var utan hjälm hoppade smidigt av sin häst även om han var i rustning, sprang från sin häst och tog i Nester som var på marken, men vände sig snabbt mot de andra och skrek för full hals “Vad gör ni? Ner från era hästar!”
En av riddarna som hade ett armborst redo men riktat neråt sköt i misstag iväg en skäkta som träffade Jezerals häst i buken, och denne hoppade till då detta skedde av förvåning. Naera föll med hästen på marken så att hon låg på marken fortfarande fastspänd i sadeln. Hon blev dock inte under hästens vikt, men det hade varit nära. En annan riddares häst stegrade sig så att riddaren föll av sadeln. De andra riddarna klev av sina hästar och närmade nu sig Jezeral och Kamilla med sina vapen redo.
“Ner med era vapen, nu!” Beordrade riddaren som stod i sin rustning längst fram med en yxa gjord för att hanteras med två händer.
-
Jezeral hade inte förväntat sig en sådan reaktion av Kamilla, men ett litet slugt leende växte sig fram på hans läppar då han såg riddarens svärd träffa Nester. Precis vad han förtjänade, och det verkade som den ärofyllda riddaren hade sina gränser trots allt. Likgiltigt ryckte han på axlarna, och gav Naera en slug blick.
‘Ojdå, verkar som om vi måste försvara oss själva.’ sa han, och höjde sina händer för att förbereda sig för magiutövande. Däremot hann han inte skydda sin stackars häst, men skadan fick honom att morra. Jaha, så det var personligt nu då. Det var en sak att anfalla en man, men att anfalla en mans häst och egendom en helt annan.Utan att vänta mer kallade Jezeral på kraften i sig, och med en kraftström lät han mannen som skjutit hans häst omfamnas av eld. Det fanns så klart lättare och effektivare vis att döda en man, men elden, mannens skrik och kaoset det innebar var till deras fördel just då.
Han riktade sin glödande blick mot riddaren och skrattade.
‘Ner med våra vapen? Haha! Jag tror inte det!’ sa han och kallade på kraften igen för att sträcka ut sitt sinnes trådar mot krigarna framför dem. Det tog inte länge för honom att krossa deras mentala barriärer.
‘Detta, kära Kamilla, är vad en magiker och speciellt en maleficar som vår kära fånge kan göra med enfaldiga krigare som inte lärt sig att försvara sina sinnen…’ sa han med sammanbitna tänder, och fick riddaren att vända sig, för att hugga mot en av sina kamrater. -
Kamilla betraktade allt som följde hennes handling, och fastän hon inte ångrade vad hon gjort så utvecklades allting in i en riktning hon inte hade önskat, och snabbt gick det. Hon stod nästan paralyserad när hon såg på hur en av riddarna fattade eld och såg först mot Jezeral när han talade och därefter till riddaren som han tvingade eller lurade att ha ihjäl en av sina egna. Hon såg bort från det och mot Naera där hon låg och släppte ena svärdet, gick över till henne och skar av repet som hade bundit henne till sadeln. Hennes händer var fortfarande bundna, och Kamilla reste Naera sedan upp så att hästen inte skulle sprattla till och rulla över henne.
“Springer du kommer jag hinna ifatt dig. Sträcker du dig efter ett vapen tar jag dina händer ifrån dig.” Sa Kamilla lugnt innan hon tog ett kliv närmare riddarna som hade beslutat sig om strid.
“Död kan undvikas, er herre har fallit, ni behöver inte också dö, för endast död väntar er här.” Hon ropade sina ord och sträckte ut sina armar, rätade sin rygg och tog ett kliv framåt för att demonstrera hennes storlek, och höjde sedan sin hand tomma hand mot Jezeral. “Din trollkonst imponerar mig inte, den är förskräcklig. Släpp taget om riddaren och ge dem en chans att ångra sitt beslut. Fler behöver inte dö, det tjänar ingenting till.”
-
Athel Reed
Kaos hade fullkomligt tagit över. Den brinnande riddaren och hästen red iväg i panik. Den andra riddaren vars häst hade stegrat försökte sitt bästa för att stiga upp. En tredje av riddarna var upptagen att slåss mot en fjärde. Men Athel Reed, den unga brodern till Nester och en skicklig stridare var redo att leda de resterande sex riddare han hade mot Kamilla och Jezeral. Han skrek till den som beordrat att lägga ner vapen “Detta är inte längre en arrest! Grupper av tre, För Hus Reed!
Riddarna omringade nu både Kamilla och Jezeral och separerade dem från varandra. Naera var något paff av att ha fallit av hästen, men var snabbt tillbaka till förnuft då Kamilla hade rivit henne upp från marken. Kamilla hade dock vänt ryggen mot Naera.
Detta fick Naera att göra ett utfall med händerna före mot Kamillas svärd. Det silvriga bandet kring hennes händer sprack. Sen tog hon i Kamillas rustning och väste ut en besvärjelse. “Bedua gorak, Glaash!” Besvärjelsen fick Kamilla att hugga med vansinne mot riddarna, medan Naera började springa. Ett hundratal meter sydost var en flod, som Naera tagit som mål.
Athel märkte att Naera börjat springa, och började springa efter Naera så gott han kunde i sin rustning.
-
Jezeral fnös åt Kamillas försök att vara hederlig och ärofylld.
‘Som om de skulle ge upp nu?’ frågade han, men han visste det var lönlöst. Då hon skar loss Naera gjorde han en grimas, och hade precis tänkt röra sig för att ta kontroll över maleficarn innan hon hoppade framför krigarens svärd och på något vis lyckades skada banden som höll hennes magiska förmåga i skick.
‘Nej!’ skrek han, och slungade en projektil av is mot den flyende magikern utan att se på krigarna som omringade dem. -
Kamilla kände ursinnet skölja över henne när trollpackan tog i henne och yttrade sina ord, och när riddarna närmade sig tog hon sitt svärd och med en väldig kraft svingade det mot den som var närmast henne. Hennes räckvidd och kraften i hennes slag fick riddaren att backa, men inspirerade de andra att närma sig henne. Medan de högg mot henne vevade hon svärdet runt sig och de kom knappt undan från det. Känslorna som hon visste inte var hennes egna styrde hennes kropp, och fastän hon försökte bekämpa dem var det ingenting hon kunde göra, vilket påverkade hennes tonfall mot Jezeral.
“Efter henne! Du kan inte fånga in henne härifrån!” Hon förstod såklart att de var omringade med hast av riddarna, men det var ett tillfälligt problem och ingenting hennes uppjagade sinne tog hänsyn till. En riddare högg mot henne med kraft och hon lät svärdet skära in i midjan hennes för att kunna få tag i riddarens arm, och när hon med ett väldigt tryck grep tag om den så hördes ljudet av metall som böjdes och med ett skrik släppte riddaren sitt svärd. När han då inte längre höll tag i svärdet som nu satt fast i henne så vred hon sin kropp och ställning, hårt hållande i riddarens arm, och svingade honom som ett redskap rakt in i en annan riddare som föll omkull och välte en tredje. Hon röt till i vrede medan hon fortfarande höll kvar i riddaren i hans arm och vände sig mot den andra gruppen av tre.
Med ett svärd infört i hennes midja stickande ut, sitt svärd i ena handen och en riddare nästan orörlig från sina smärtor hängande från den andra handen så började hon gå mot de andra tre.
-
Riddarna blev snabbt överrumplade av Kamilla även om de hade lyckats få ett svärd i hennes midja. De hade inte väntat den nivån av ilska som Kamilla stridit emot dem med. En av riddarna som stod kring Jezeral såg att hon redan var på väg mot dem, tappade sitt svärd till marken och började springa så fort som möjligt för att fly. En annan av de ursprungligen tre riddare som anfallit mot Jezeral skakade i sina stövlar, och han tog några steg tillbaka. Denne riddare skulle säkert lägga ner sitt vapen ifall han blev beordrad att göra det. Däremot verkade den sista av riddarna som den enda som hade en gnutta mod kvar, och gjorde ett hugg mot Jezeral.
Naera skulle ducka isprojektilen som Jezeral slungat mot henne, men den skar upp huden på hennes överarm och hon pustade av smärta medan hon sprang. Isen var vass och kylan kröp in i hennes blod genom såret som den orsakat. Hon tog i sin arm för att försöka hålla sitt blod i cirkulation med att värma armen och såret med magi, och träffen hade fått henne att sakta ner. Hon märkte att Athel var efter henne och höll på att nå henne. Hon vände om, omvandlade sitt blod och kastade det från sin hand mot honom i en improviserad blodprojektil. Projektilen träffade Athel då han var relativt nära, vilket gjorde att den sprack och skvättade av blodet överallt. Det blod som hade träffat hans rustning började smälta in i rustningen, och lite av blodet träffade hans ansikte, vilket gjorde att det började fräta på ytan av hans hud. Han kämpade emot smärtan, och försökte ruska av sig så mycket av Naeras förtrollade blod som möjligt, men han lyckades sprida av i ögat, vilket gjorde att han försökte torka det ur sitt öga medan han sprang, något disorienterad.
Även om han lyckades låta bli att skrika av smärta hade han tappat sitt momentum i sin rustning, och klarade inte av att springa i kapp Naera. De fortsatte springa, och Naera hoppade vid kanten av floden in i vattnet och dök under ytan. Athel saktade in vid kanten. “Fan ta dig, maléfiker!“, ropade han, och föll på knä och började ta av sin frätande rustning och hukade sig fram vid vattnet för att försöka skölja sitt ansikte som nu hade fula ärr.
-
Jezeral fick ducka under Kamillas vrede och vida svingningar med klingan. Liksom krigarna om kring henne fick han backa för att inte bli skadad. Allt höll på att gå åt fanderns, och han kunde inte riktigt skydda Kamilla samtidigt som han skulle försöka ta hand om Naera.
‘Dö inte!’ ropade Jezeral åt riddaren, vilka andra råd kunde han ge? Plötsligt hade hon ett svärd i midjan, men ändå verkade det inte stoppa henne. Var hon ens en människa? Men det fick vara ett senare problem. Han märkte vagt av krigaren som flytt och den andra som verkade tappa sin självbevarelse. Fokuserad på Naera som han var träffade hugget honom i axeln och han gav ifrån sig en hög svordom då chocken av träffen fick honom att falla till marken. Tacksamt nog missade blodskvättet honom då han föll till marken.
‘Vid Lloth!’ svor han över allt som skedde framför honom. -
Vid det här skedet var riddaren vars arm Kamilla fortfarande höll avsvimmad, och hängde orörlig från henne. Hon släppte då denna, och började sakta bekanta sig med vreden som flödade inom sig. Hon kunde inte besegra den, men den var som ett för tungt svärd, det gick att påverka hur det föll.
“Fantastiskt råd!” Röt hon till sarkastiskt när Jezeral hade för avsikt att sticka efter Naera. “I ren trots kommer jag strunta i det för hur dumt det är!” Hon kände hur hennes ord fick henne att blöda ilska, för som med allting annat fanns det en begränsning även för känslor. Hon vände sig då till riddaren som betraktade henne med fruktan.
“Vad väntar du på, usling?! FLY!” Hon tog ett långt kliv mot den osäkra, som genast släppte sitt vapen och vek undan.
Det var strax därpå som hon såg Jezeral bli träffad och hon lät ilskan återigen besöka henne, så när den sista riddaren vände sig för att ta strid mot Kamilla blev han mött av två inkommande händer från var sitt håll, som mötte vardera sida om hans skalle.
Mellan hennes händer som hon smällde ihop krossades hjälm och skalle, och blod föll över händer och mark. Flåsande vände sig Kamilla om för att se vem som var kvar, men ingen nära henne gjorde sig redo för att ta strid mot henne och hon verkade varva ner, sakta in. Som om uttömd stod hon nu helt still och bara flåsade. Sakta vandrade hennes blick runtom henne, betraktande det som precis hade hänt.
-
Athel hukade sig framåt fortfarande över vattnet, och smärtan från hans ansikte började upphöra. Han vände sitt huvud för att märka att alla hans man hade antingen flytt eller blivit besegrade, och han gick långsamt tillbaka mot Jezeral och Kamilla, och haltade då han i sitt språng i rustningen lyckats skada foten på ett sätt som han inte märkt då adrenalinet fortfarande haft honom i fullt språng. Han höll sina händer framme för att visa att han lämnat sitt vapen på marken. Han gick på knä, och talade i en besegrad ton.
“Jag… Jag ger mig. Min broder borde aldrig ha förhindrat er färd…” Hans ansikte, som tidigare varit något fagert tack vare att han var ung, var nu en sorglig syn då fula sår som skulle bli ännu fulare ärr täckte det. “Allt har gått åt helvete sen Loradon föll. Jag är rädd att mitt hus har stått för att göra allting värre.” Han suckade och sänkte sin blick mot marken. “Gör med mig vad ni vill.”
Naera var ingenstans att skåda – efter att hon hade hoppat in i floden var hon spårlöst försvunnen.
-
Jezeral stod något matt och besegrad med en hand över sin blödande axel då Naera slank mellan hans fingrar. Igen.
‘Vid Lloth…!’ svor han ilsket med sammanbitna tänder, och vände sig om och vände blicken mot Kamilla och mannen som stod kvar. Med beslutsamma steg vände han sig tillbaka till de två krigarna, ilska i hans blick.
‘Har du någon aning om vad du gjort?!’ frågade han, inte ett skrik, utan förvånansvärt lugnt. Kyligt. En kyla som av någon anledning var betydligt mer hotfull än om han stått och gapat. -
Kamilla stod tyst och stilla, rörde sig inte alls medan riddaren först talade, och vred sin blick mot Jezeral först när han var färdig med sin kommentar. Hon såg sedan mot riddaren och klev fram och gick fram för att ta honom i armen och lyfte honom med enkelhet till sina fötter. Hon räckte honom ett svärd för att använda som stöd genom att placera det i handen på sidan där hans skadade fot var. Lugnet verkar återigen ha sköljts över henne.
“Är lövet ansvarigt för vart vinden blåser det? Ingen av oss är mästare över vår egen natur och inte heller kontrollerar vi stigen andras handlingar styr in oss på. Vi kan bara välja vad vi gör när vi väl vandrar den stigen.”
Hon vände sig mot Jezeral.
“Hon var vår fånge, och det var vårt ansvar att hon inte dog. Hästen hade kunnat krossa henne, eller hans herre huggit ihjäl henne.” Hon pekade mot riddaren som hon nu stod vänd bort från. Hon drog sedan ut svärdet som var infört i hennes midja och kastade det till marken.
-
Förödelsen av deras strid var uppenbar. Bränd och fortfarande brinnande mark efter elden som Jezeral framkallat på den ena riddaren, hans egen döda häst, och döda kroppar av riddare var de främsta synerna omkring dem där de stod.
Athel lutade mot svärdet och siktade sin blick mot marken. Han insåg att maléfikern var en betydligt farligare fånge än ett fruntimmer som hans broder hade betraktat henne som – den informationen hade dock fallit på döva öron förut. Han höjde inte sin blick mot Jezeral, förmodligen av skam. Han fruktade magikern, då dessa kunde vara ytterst farliga under alla omständigheter, speciellt då de var missnöjda. “Vi har gjort det vi har trott att har varit rätt. Vårt folk behöver stabilitet, något att tro på…”
Han suckade, hostade, men verkade få ett leende och såg upp på den enorma riddaren. Hennes ord värmde då han insåg att hon på något sätt ändå kunde finna en gnutta av förlåtelse i sig, trots allt som hänt. Hon verkade också vara i gott skick trots såren, men han erbjöd sin hjälp. “Era sår… Jag kan hjälpa till med dem, om ni tillåter. Jag har bandage…”, sade han, innan han gick till sin häst och tog fram bandage och olika verktyg från sadelväskan som han hade. “Och herr magiker, jag kan hjälpa er med axeln om ni önskar det?”
-
Jezeral var inte intresserad av varken Kamillas eller Athels försök till att lägga ord på situationen. Han fnös bara frustrerat, för vad kunde ord föra längre i denna situation?
‘Gjort är gjort. Var glad över att inkvisitionen inte omhändertar dig.’ sa han bistert, med blicken fäst på Athel, och hans blick for över de döda kropparna.
‘Men se det som en varning…’ han vände sedan blicken mot Kamilla, och ignorerade Athels ord som var ointressanta, han behövde inte förrädarens hjälp.
‘Och du behöver vård.’ hur kvinnan fortfarande stod på benen med det där såret förstod han inte.
‘Sätt dig ned, ta av dig din utrustning.’ sa han lite otålamodigt. -
“Ni är båda vänliga som erbjuder er hjälpa, men mitt blod brukar sluta rinna efter några timmar. Och det finns ändå inte tid för att varken sitta eller läka. Världen blöder värre än mig, så min resa behöver fortsätta.” Hon klev över till Jezeral och placerade en tung hand försiktigt på hans axel i vad som kunde tolkas som tacksamhet. “Du besitter mer välvilja än du vill medge, låt inte dina plikters tyngd mörka den värld du kan hjälpa skapa.” Hon vände sig sedan mot Athel.
“Din bror är död, för detta är jag ledsen. Mitt temperament borde aldrig ha fått styra politikens riktning, men ansvaret för hans folk faller nu på dig som följd. Dessa områden är infekterade av rövare som din broder har låtit springa fritt, jag förväntar mig bättre från dig och kommer inte låta dig komma undan med samma sattyg.” Hon talade med en stark, varnande röst. Hon stannade upp en kort stund och såg mot riktningen riddarna hade kommit från. “Inte långt innan er ankomst skickade vi en skara överlevare från Loradon mot er, en av dem bärande mitt svärd. Såg ni till dem? Och min vän kommer behöva en ny häst för att effektivt kunna ta sig hem.” Hon indikerade mot Jezeral.
-
Athel nickade till vad Jezeral sade, sänkte sin blick, och lät bli att försöka hjälpa denna då han förstod att det inte var önskvärt att han hjälpte till. Han nickade även till vad Kamilla sade.
“Min broder Nester hade sitt sätt att styra som jag inte höll med om men måste lyda. Jag hade inga val. Men nu då det är mitt ansvar ska jag bära det mer hederligt. Inte en rövare skall längre vara välkommen hos oss, även om det betyder svåra tider här i trakterna under tyngden av Loradons förlust.”
Han såg sig omkring, och gick till sin häst som han klev i sadeln på. Sen talade han till dem från hästens rygg. “Nester skickade överlevarna till vår borg vidare österut. Jag ska se till att ni får svärdet som tillhör er. En häst ska ni också få – vårt stall har en sto som behöver en ny ägare.”
-
Jezeral höjde ett ögonbryn över mannen som inte verkade speciellt upprörd med tanke på omständigheterna. Kanske broderlig kärlek inte var så stor som man ville påstå. Nå, mannen hade väl precis ärvt ett furstendöme utan att behövt göra speciellt mycket för det själv, förutom att blöda lite. Men han nickade en saklig nick för att bekräfta Kamillas ord om häst. Då mannen gett sig av skakade han på huvudet.
‘Det finns ingen garanti att han inte hämtar mer krigare för att göra slut på oss.’ sa han tankfullt, för att sedan se på Kamilla.
‘Och vad lider du av för märkligt tillstånd som lever i tron att dina sår inte behöver tillsyn?’ frågade han med ett höjt ögonbryn.
You must be logged in to reply to this topic.