- This topic has 81 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 4 månader sedan by
.
-
Kamilla skrattade åt kommentaren om illusionen, att den var avsedd att skrämma de enfaldiga. Hon såg mot honom, väldigt tydligt road.
“Jag trodde att det var ett monster. Jag antar att det säger en hel del om mig.” Hon skrattade till igen och rätade på sig så att hon stod rakryggad när han började tala till magikern. Hon slöt sina nävar, och låste sin blick på kvinnan som hade klivit in med förolämpningarna. Kamilla hade inte så bra möjligheter till syn genom hjälmen sin, men hon hade bra ögon och när väl hon låst sig på sitt mål, då samarbetade hennes ögon väl med hennes instinkter. Kamilla började sedan gå mot Naera.
“Ditt beslut idag behöver inte vara slutgiltigt, Naera. Vi behöver inte slåss, slut dig samman med oss och hjälp mig bekämpa rövarstråt som sträcker sig längst Loradons utkant. ” Hon slutade inte gå mot Naera, men gestikulerade mot nord och väst lite generellt.
-
Naera talade, och hennes skugga talade i en röst med henne, samtidigt stirrandes mot Jezeral och Kamilla med de aningen kusliga ögonen.
“Det är minsann otur av mig att råka gå emot er på denna dag i mitten av ingenstans då jag undvikt Tredje Ögat i minst tio år.”
Hon vände på huvudet åt sidan medan skuggan vände på det åt motsatt håll, fortfarande med ögonkontakt mot båda.
“Några magiker har de inte bland sig, så Jezeral räcker till för att hjälpa er med ert uppdrag. Jag har sett till om det, för att deras blod har jag mera nytta för än vad de gör själva.” Hon hade använt sin kunskap om blodmagi för att lista ut vilka av banditerna som hade magisk talang i sitt blod, och dödat dem för att samla av blodet i flaskorna som hon bar på sitt bälte.
Nu såg både hon och skuggan på Kamilla som kom närmare. Båda räckte ut sina vapen mot henne, och även om skuggan inte kunde ta i Kamilla fysiskt bar den den mycket verkliga dolken som definitivt kunde göra skada.
“Inte ett steg närmare! Från vardera av er! Jag kommer att lämna dessa orter, och ingen kommer att stoppa mig. Om ni inte ger mig ett val… så kommer jag inte att ha något annat val.”
Nu höll Naera sin andra hand sträckt ut mot marken vid sin sida, med vapnet fortfarande rakt fram, och började framkalla en dimma som långsamt reste sig ur marken. Skuggan stod stilla med dolken riktad fram mot Kamilla. Även om skuggan verkade ha en viss tendens att följa Naeras varje rörelse verkade den mer och mer självständig för varje stund som gick.
-
Jezeral hade lust att ge krigaren vid hans sida en snyting i ansiktet för hennes ord. Det var inte hennes beslut att fatta vad Naeras öde skulle vara. Och hon visste heller inte vad Naera gjort. Han gjorde sitt bästa för att ignorera vad som kunde kallas för hans kompanjon, och fokuserade sina isblå ögon på Naera framför dem istället, och hennes skugga.
‘Oturligt ja…’ svarade han något spydigt och betraktade hennes samling av blod med avsmak. Det var hädelse i högsta grad. Hennes ord fick honom att skratta ett något glädjelöst och hånfullt skratt.
‘Du har höga förhoppningar på dina kunskaper och förmågor, Naera. Vi kan göra detta enkelt, eller svårt. Valet är ditt!’ ropade han genom dimman som började frammanas. -
Kamilla lutade på sitt huvud lite när illusionisten talade och hon tänkte efter på orden som precis hade sagts.
“Jag … gav dig just ett val, att hjälpa oss.” Började hon, men hon hade inte längre för avsikt att låta det löftet stå. Inte efter vad som hade uppdagats från vad som hade sagts. Vad hade hon för nytta av en annans blod, om inte hemskheter? Kamilla slutade inte gå, utan ökade takten.
“Vi kommer inte tillåta dig lämna dessa skogar med blod som inte är ditt. Mörker har slutit sig om ditt hjärta, och om du blundar för ljuset har jag inget annat val än att besegra dig i strid. Släpp era vapen, det här är din sista chans innan jag tar dem från er. Du har en fiende i form av min vän här från akademin, men du är inte ännu min fiende.” Hon gjorde en gest mot Jezeral medan hon nu kom inom räckvidd för om någon av Naera eller skuggan skulle vilja göra ett utfall mot henne. Hon hade kunnat göra detsamma, men hon bara gick mot dem, hennes nävar slutna.
-
Naeras skugga gick emellan henne och Kamilla, och hon sprang in bland träden medan den blev kvar och viftade hotfullt mot Kamilla med dolken för att förhindra att hon skulle följa. Dimman som reste sig ur marken blev tyngre och tjockare hela tiden.
Bland träden skar Naera i ett träd som var bredvid henne med en cirkulär rörelse, och lyfte händerna upp mot himmelen medan hon uttalade magiska ord som hade en exotisk ton till sig. Trädets rötter reste sig ur marken, och började stampa våldsamt mot marken. Det var som om hennes magi hade fått trädet att sprattla, möjligtvis av smärta. Men trädets häftiga rörelser började skaka marken, och dess grenar började nu våldsamt slå omkring.
Naera duckade trädets grenar och hoppade över rötter som gjorde svepande rörelser tills hon var utanför dess räckvidd. Hon började långsamt försvinna i dimman som hon fortsatte sprida kring sig.
Skuggan gick till anfall mot Kamilla. Dess rörelser var lömska och okonventionella, och den gjorde ett hugg som siktar med dolken mot Kamillas nacke i springan mellan hjälmen och resten av rustningen.
-
Jezeral svor ilsket över kaoset som Naera skapade omkring sig. Inget hade förändrats med andra ord sedan han senast hade hört från kvinnan. En farlig och oansvarig magiker om något. Ett hot som var tvunget att elimineras och neutraliseras. Men det fanns inte tid att ödsla på önsketänkande, utan bara agerande kunde få honom att nå sitt mål.
‘Hon är statens fiende, och förtjänar ingen nåd.’ sa han bistert till riddaren med sin höga moral och vilja att rädda allt och alla i sin väg. Med aggressivt fokus kallade han på energin som vilade under barriären i hans sinne och lät det flöda. Lät sina tankar och sin vilja forma flödet, transformera det till att följa hans önskan. Med stormsteg gick han mot skuggan, förbi riddaren, och sköt fram sin hand med allt sitt fokus.
Det var som om solen hade uppenbarat sig framför dem, och ett bländande ljus som fick dimman att lysa sköt ur hans hand med ett energiskt sus. Ljuset och energin riktades rakt mot skuggan, som brändes bort i ljusets vaka på ett ögonblick och likväl skingrades dimman där hans ljus hade träffat.
‘Förbannade blodsmagiker…’ muttrade han, hans blick riktad mot trädet och dess vilda dans. -
Kamilla följde endast dolken med sina ögon, då hon hade tagit till sig att det tjänade ingenting till att försöka angripa skuggan själv, vilket var logiskt när man tänkte på det. Däremot kunde skuggan hålla i en dolk, vilket var mindre logiskt och fick henne att ifrågasätta vilken roll logik hade i en kamp mot magiker.
När dolken kom mot hennes hals var hennes längd till hennes fördel, och hon tog sig ett kliv bakåt vilket tog henne ur räckvidd för attacken. Hon var på väg att göra ett motangrepp genom att slå till skuggan, när ett väldigt sken lös upp vad som kändes hela världen, och skuggan försvann. Hon såg mot dolken, men ignorerade den och satte fart efter Naera.
“Jag är säker på att staten inte är utan skuld, ingen levande är bara en fiende.” Hon hade börjat rusa i riktningen Naera hade gått, men när plötsligt trädet kom till liv saktade hon upp. Du hade kunnat slänga monster, drakar, demoner eller vädret själv mot henne och hon hade inte saktat in, men att se ett träd komma till liv fick henne att stanna upp. Förundrad höll hon på att missa roten som kom susandes längst marken, men i sista stund förberedde hon sig och när den slog mot hennes ben tog hon tag om den med sina händer, och hon sköts bak några steg från trycket, tog grepp om trädroten, förde upp den mot överkroppen sin, och brottades mot dess styrka, roten hållen hårt mot hennes kropp.
“Skogen har kommit till hennes försvar, är hon en mytomspunnen druid?” En annan av rötterna slog mot henne från bakom, och hon föll nästan omkull, men skiftade sitt fotfäste så att hon stod stabil. I slutändan var hon tung nog att det krävdes en hel del för att fälla henne, även om hon också var lång, och medan hon brottades med roten piskades hennes rustning av grenarna, men hon verkade närmast obesvärad av den delen.
“Jag antar att jag uppehåller trädet, försök få tag på henne!” Ropade Kamilla som började slita i roten hon hade sina armar omkring, i ett orimligt försök att börja bearbeta trädets balans. Om hon kunde fälla trädet var detta hotet passé, men det krävde en väldig kraftansamling från henne. Kamilla var Kamilla dock, och började slänga sin kropp mot trädets stam, samtidigt som hon slet i roten och ignorerade smällarna hennes ben, kropp och huvud tog från grenar och rötter. En stor del av hennes balans var att följa med i svängarna roten hon höll fast i gjorde, samtidigt som hon hindrade den från att dra sig undan.
-
Dimman hade inte varit ett svårt hinder för erfarna krigare på ett öppet fält i ett stort slag, men bland träden bildade den en farlig scen av gömställen bakom träd och stora stenblock, små fallgropar och rötter.
Naera stod vid ett träd och ristade runor i det med sin dolk. Därefter ristade hon snabbt andra runor i ett annat träd.
Hon tog fram en runsten från en av sina fickor och tog ett djupt andetag av dimman som fyllde hennes lungor, och blåste ut den till en hägring av sig medan hon gömde sig bland träden. Hägringen skulle inte lura Jezeral ett dugg, men skulle vara nog för att väcka hans uppmärksamhet.
Hon var redo att konfrontera Jezeral ifall denne kom in i skogen.
-
Något förvånat betraktade Jezeral den kvinnliga riddarens framfart då hon rakt på gick för att strida med det väldiga trädet. Hennes fysiska styrka kunde man trots allt inte neka att den var imponerande.
‘Ingen druid, bara en förrädare och användare av olaglig magi!’ ropade inkvisitorn över stridens ljud. Jezeral skakade på huvudet något irriterat över situationen som uppstått framför dem. Vad som helst kunde vänta där inne bland träden nu då de inte hade fri sikt. Men han nickade åt hennes förslag, och kallade på kraften inom sig än en gång för att rikta sin vilja mot trädet.Dess materia gav ifrån sig ett högt klagande då en ruttnad började sprida sig över trädet, och göra det skört och svagt, då Jezerals magi spred sig över trädet.
‘Naera, ge dig!’ ropade Jezeral in i skogen och skapade ett ljus framför sig med en höjd hand som skingrade dimman några meter i alla riktningar runt honom, medan han vaksamt såg sig efter Neara.
‘Varför fortsätter du dyrka denna magi?’ frågade han bistert, med avsmak i rösten. ‘Den har bara fört med sig sorg och flykt i ditt liv!’ -
Kamilla kämpade mot trädet men efter att han hade använt sin magi och trädet påbörjade sin klagan blev det en helt annan strid, det var inte längre samma motstånd och det handlade nu mer om att få trädet ur vägen. Det tog henne en stund att inse precis vad som hände dock, hon tänkte inte mer på det än att han hade hjälpt henne bekämpa det, men när roten hon höll om slets lös från trädet insåg hon att det hade börjat ruttna. Hon vände sin blick mot resten av trädet, dess rötter fortfarande piskande, slängande, men det var inte längre fokuserat på henne utan en reaktion av vad som hände det.
“Vad gjorde du med det?” Frågade hon högt, men det var mer en reaktion än en nyfikenhet. Hon passade på dock och slog sin axel mot trädet, sköt ifrån med sina ben mot marken och med en kraftansträngning som fick henne att ge ut ett läte nästan dylikt ett morrande. Hon tryckte sig själv mot det väldiga trädet och tack vare dess tillstånd hade hon inget större problem att använda sin styrka och vikt för att välta det. Hon såg mot trädet och dess tillstånd med en obehaglig känsla inom sig, innan hon vände blicken mot dit blodmagikern hade försvunnit.
Hon vandrade in i dimman med slutna nävar och såg sig omkring bland träden. Kamilla fick syn på vad hon var rätt så säker på var trollpackan och ökade takten mot henne, oförstående att hon åter igen skulle ta strid med en falsk kopia av den de jagade. Kamilla hade varit med om många strider, men aldrig hade hon behövt slåss mot skuggor och hägringar, och med en godtrogenhet att lägga till på det saktade hon inte ens in när hon stormade hägringen av Naera för att ta strid.
-
Hägringen skrattade medan den försvann i tom luft. Naera ropade magiska ord som var på runstenen i hennes hand och kastade den i marken. Runorna på träden lyste upp och rötter sköt upp ur marken och lindade sig omkring fötterna och midjan på Kamilla och höll henne stilla. Rötterna fortsatte sig långsamt uppåt längs hennes kropp.
Naera steg fram ur dimman då trodde att hon fångat Jezeral, men var besviken när hon såg Kamilla i sin fälla. Hennes blick var mot Jezeral, oimponerad. Hon höll sin dolk riktad varnande mot honom medan hon gick närmare men utanför räckvidd från stridaren.
“Jag dyrkar magi i alla dess vackra former!” sade hon med en likaväl bister ton. “Det Tredje Ögats främsta mål är vilselett! Det finns mera talang i världen än vad ni utnyttjar, och all talang i världen behövs! Det är en begränsad vara!”
“Jag må vara i flykt, men jag är inte i exil. Mitt liv har mening och jag blir väl belönad för vad jag gör. Då ni gjort det omöjligt för mig att ha något annat meningsfullt i livet… Ja, då får det duga!”
Naera såg på Kamilla.
“Du borde förstå mitt resonemang. Vad skulle du göra ifall dina föräldrar blivit hänsynslöst mördade bara på anklagelsen att de kanske gömmer mig från Ögat? Som jag ser situationen har jag all rätt att försvara mig.”
Hennes blick var nu arg mot Jezeral.
“Om du låter mig gå… Så låter jag henne gå.”
-
Jezeral registrerade Kamillas frågor, men brydde sig inte om att svara på dem. Han hade gjort sitt för att göra hennes arbete, och det visade sig att hon med den hjälp han givit henne klarade av att överkomma motståndet. Däremot betedde hon sig som innan som en best då hon utan att vänta anföll hägringen framför dem, och han skakade på huvudet. Hade Naera valt att lämna fram en fälla hade Kamilla sprungit rakt in i den. Han ignorerade den starka krigaren och såg istället vaksamt omkring sig, sökandes efter deras fiende. Hans farhågor visade sig sanna då rötterna exploderade ur marken och fångade krigaren i sitt grepp.
Halvalven studerade Naera då hon anlände, ointresserad av hennes ord, och såg på henne bara likgiltigt. Det var en onödig duell av ord.
‘Dina tankar och resonemang är förvrängda.’ konstaterade han enkelt, det behövdes knappt sägas högt med tanke på den magi hon använde och nu använde emot dem.
‘Med ditt agerande har du försummat rätten till att vara magiker.’ sa han enkelt.
‘Genom att attackera en av Karms riddare, och Tredje ögats inkvisitorer, har du redan kastat bort ditt liv. Var det värt det?’ undrade han. -
Kamilla såg sig om när hennes midja och ben snärjdes av rötterna från träden. Hon var inte förvånad över faktumet att hon hade anfallit en illusion, hon väntade sig det vid det här laget, men faktumet att hennes strid var mot träd och inte en faktiskt fiende besvärade henne. Träden hade inte gjort henne något ont, och faktumet att de rörde sig gjorde dem till levande. Hon hade ingen önskan att skada dem, men hon förstod ändå att hennes prioriteringar var tvungna att förändras.
“Varför borde jag förstå ditt resonemang? Du använder våld som ursäkt till att vara våldsam. Hat som ursäkt att hata. Där finner du ingen förståelse från mig.” Hon talade med en iver och övertygelse, medan hon böjde sig ner för att ta tag i rötterna som höll hennes ben. Hon tog ett djupt andetag medan hennes kropp omsveptes av dem, men hon var inte orolig. Hon sökte styrka, så som hon gjort så många gånger förr när hennes kropp inte var tillräckligt, och sedan drog hon till i rötterna. Medan lugnet sköljde över henne gjorde även styrkan det, och då hon drog så knakade det om rötterna, som slets upp från under jorden.
“Men mörker lever i er båda, jag ser det klart. Låt bli denna strid, låt oss all tre vända oss till diplomati.” När Kamilla drog i roten ställdes hennes styrka mot dess hållbarhet, och den starkaste av de två var snart tydligt. Roten slets av på mitten, och med handen tillgänglig tog hon tag i nästa med båda händerna slet sönder den roten också. Därefter började hon slita upp rötterna som hade slutit sig om hennes kropp. Riddarens rustning såg inte ens bucklad ut under rötternas kraft.
“Kalla tillbaka dina träd, jag önskar dem inget ont.” Hon var fortfarande fast bland rötterna, men det var bara tillfälligt, och hon såg mot dit där Naera hade talat ifrån.
-
Naera skrockade till Kamillas försök till att lugna situationen. “Diplomati? Diplomati finns för situationer där det finns något att förhandla om. Men vad finns det här att förhandla om?…”
Naera hade sin hand riktad med handflatan uppåt för att upprätthålla rötternas försök att slingra sig kring Kamilla så länge som möjligt. I sin andra hand hade hon fortfarande dolken riktad mot Jezeral. Hon tittade nu på honom.
“… Min rätt till att vara magiker? Rätt till att leva?!”
Naeras ögon var fulla av hat. Hon var inte alls belåten med situationen.
“De är inte saker att förhandla om! De är inte saker ni bestämmer om! Jag har hört tillräckligt med tal från er vardera.“
Hon stod redo för att ta en strid mot Kamilla och Jezeral. Ett rop hördes från dimman, och en bandit kom springande med en yxa i ena handen och en sköld i andra. Naera vände sig men blev tacklad av banditen till marken. Flera banditer kom ropandes – de var åtminståne ett dussin på väg igenom dimman, och deras ledare hade varit den som tacklade Naera med skölden.
Då hon föll till marken var hennes magi avbruten, och rötterna släppte taget om Kamilla. Både hon och banditledaren föll omkull, och banditen föll på henne. Naera såg ut att vara utslagen, och banditledaren högg med yxan mot Naera som låg på marken under denne.
-
Situationen hann eskalera till kaotiska nivåer innan Jezeral hann yttra något svar till Naera. Jezeral var nästan lika förvånad över banditerna som dök upp, och banditledaren som knuffade Naera till marken så som hon själv var. För ett ögonblick blev han så desorienterad att han inte visste vad han skulle göra. Men då han såg hur banditledaren höll på att hugga Naera agerade han direkt, på reflex och övning.
‘Nej! Hon tillhör mig!’ ropade han med handen utsträckt, en förlängning och en riktning av hans sinne som sträckte all sin styrka för att stoppa yxan i luften bara några centimeter från Naeras ansikte. Banditledaren verkade chockad över yxans stopp i luften, men att stoppa sådan kraft med bara sin egna vilja tog hårt på Jezerals krafter och han grimaserade då energin försvann ur hans kropp i ett ögonblick. Han kunde inte riskera mer magi om det inte var absolut nödvändigt, och drog sitt svärd istället.
Det var med snabba reflexer och nästan barnslig enkelhet som han parerade ett klumpigt hugg från en av banditerna, och ledde fiendens svärd åt sidan för att öppna mannens försvar för att därefter hugga ett djupt sår i mannens strupe. Medan mannen föll gurglandes med händerna om sin hals, böjde sig Jezeral ned och tog hans svärd för att slänga det till Kamilla, samtidigt som han rörde sig mot banditledaren.
‘Hantera dem!’ ropade han åt Kamilla. ‘Jag tar ledaren!’
-
Kamilla förstod att vad hon än sa skulle inte ha någon effekt på den här kvinnan, på samma sätt som hon inte hade haft mycket chans att påverka mannen under deras tidigare dialog. Var detta hur alla magiker var? Hon hade stött på för få under sina dagar, men detta var inte hennes minne av dem. Hon kämpade mot rötterna och var på väg att bli fri från dem när de plötsligt släppte taget, efter att banditer hade flugit på kvinnan. Kamilla rätade på sig och såg sig om för att få reda på vad som hänt.
Innan hon var helt införstådd i situationen kastades ett svärd till henne från magikern, och hon böjde sig ner och plockade upp det. Hon greppade det hårt och rusade sedan mot närmaste banditen som högg mot Kamilla, men hugget hade inte nog styrka bakom sig, och med en väldig kraft sprang hon rätt in i banditen, vilket slungade honom bakåt. Hon tvingade sig själv mellan magikerna och banditerna så gott det gick, och när hon vände sig mot den större andelen banditer så stannade de upp för ett ögonblick i tvekan när de stod inför hennes väldiga form.
“Jag förstår er ilska, men låt bli att agera på den så tar ingen fler skada.” Efter en paus släppte de sin tveksamhet och anföll. Hon svingade med svärdet mot dem, och en sköld flög upp som skydd mot hugget, men träffen slog omkull försvararen med ett väldigt ljud. Kamilla sparkade till en annan och klev framåt för att möta deras stridslust. Hon lät sig själv bli omringad för att så många av dem som möjligt skulle fokusera på henne, då de förstod att de inte kunde passera henne och låta deras ryggar vara oförsvarade. Hon högg mot den ena efter den andra, men när hon gjorde det mot någon som inte var redo att försvara sig, svingade hon med bredsidan av sitt svärd och bara smällde till dem. Hon tog tag i armen på en av banditerna som kom för nära och kastade honom in i ett träd.
Anfall regnade mot henne, men det hon inte blockerade tog hennes rustning hand om. Självklart siktade banditerna mot sårbara punkter, men brynja och läder gjorde alla halvdana försök misslyckade, då få vågade vara nära henne länge nog för att få till ett ordentligt sving eller hugg mot rustningens sprickor. Vissa insåg att en strid mot henne var meningslös, men när någon försökte rusa förbi henne mot Jezeral tog hon tag i dem och kastade omkull dem.
-
Naera var fortfarande utslagen, och såg ut att blöda från bakhuvudet. Banditledaren hade fått hennes huvud att slå mot en sten som låg på marken.
Banditledaren vars yxa hade blivit stoppad i luften steg upp och såg med lömska ögon på Jezeral. Ledaren talade till Jezeral med hånfull ton. “Den där horkvinnan dödade alla magiker bland oss! Det var på tiden att jag får döda en magiker själv.”Ledaren utmanade honom direkt. “Kom då! Eller skar de ballarna av dig i Caras Idhrenin?!”
Banditen gick långsamt fram med skölden uppe mot Jezeral, och brydde sig inte alls om Naera längre som låg på marken medvetslös.
-
I det ögonblicket var Jezeral tacksam för riddaren och hennes nästan omänskliga styrka då hon hanterade så många fiender. Hur hon gjorde det visste han inte, men det gav honom dyrbar tid att hantera ledaren. Det var en kall blick Jezeral gav ledaren framför sig. Än en gång en man som slösade energi och tid på onödiga ord. Vad var det som drev folk till skadeglädje och hånande ord? Det var som vind över honom, och han log lite snett åt hans försök att förolämpa Jezeral. Om mannen trodde att han bara var en magiker var han beklagligt misstagen, och det vittnade hans tidigare avslut på ledarens kompanjon samt emblemet på hans bröstkorg.
Hans instinkt var så klart att se sig över axeln, ifall någon av krigarna Kamilla stred mot skulle försöka hugga honom i ryggen. Men han fick ignorera den och försöka lita på hennes förmågor bäst han kunde. Ibland var trots allt bästa försvar anfall, och utan att vänta mer gjorde han ett snabbt uthugg mot den väldige mannen framför sig med sitt bastardsvärd. En fint så klart, följt av inövade fotsteg för att försöka stiga förbi fiendens försvar, följd av ett mer seriöst hugg snett nedifrån.
‘Klarar du dem?!’ ropade han åt Kamilla utan att se över axeln då hans svärd mötte banditledarens.
-
“Vi får se!” Svarade hon. Kamilla aktivt undvek att skada banditerna allvarligt, och det tog inte alltför länge innan de verkade uppmärksamma detta. En av banditerna valde att chansa och rusade förbi henne även om det var inom räckvidd för henne svärd. Hon gjorde ett rus för att försöka slå omkull honom, men missade och den lättare banditen fick hastigt mer utrymme mellan honom och henne. Samtidigt flög flera av dem på henne medan hon var helt fokuserad på han som rusade förbi, och ett svärd tog sig trots motståndet igenom en av gliporna i rustningen och grävde sig in i benet. Därefter slöt sig alla tätt omkring henne och kom åt ett flertal glipor.
Svärdet i benet var dock det som kändes, och hon grymtade till från skadan. Hennes fokus var dock inte på de omkring henne, utan på den som nu rusade mot den medvetslösa Naera. Detta gjorde att ändå fler valde att inte fortsätta strida mot henne och satt efter nya mål, det vill säga Naera och Jezeral. När banditen lyfte sitt svärd för att avsluta Naeras liv fattade dock Kamilla ett beslut, och slungade sitt svärd rätt genom luften mot banditen över den medvetslösa magikern med sådan kraft att det inte bara fullständigt genomborrade banditen utan kraften slungade även omkull honom. Han klev inte upp igen, och Kamilla vände sig mot gruppen omkring henne.
“Jag är verkligen ledsen.” Sa hon med en väldigt tydligt genuin ton, innan hon hastigt tog tag om halsen på en bandit för nära henne, slängde ner honom hårt i marken trots hans fulla motstånd och stampade honom över bröstkorgen. Ett knak från banditens kropp berättade att om han ännu var vid liv, var det inte länge till. Hon greppade ett inkommande svärd om bladet, klev åt sidan och tryckte svärdet förbi sig in i en bandit som var på motsatt sida om henne. Hon släppte sedan tag om svärdet, tog tag om ägaren kring midjan och slängde honom tre meter rakt in i ett träd. Ett knak och en onaturlig ställning av banditens kropp när den nådde marken tydde på att inte denna heller överlevde. Hon knuffade omkull banditen hon huggit med den andra banditens svärd, som nu låg på marken och höll sig om buken.
Resterande banditer tog snabbt in situationen och tog ett kliv bak från hennes räckvidd. Hon plockade upp ett svärd till och slungade det genom luften, rätt in i en bandit på väg mot Jezeral, innan hon började rusa mot en ytterligare bandit som hade börjat springa mot Naera. När banditen som var på väg att anfalla henne såg Kamilla släppte han omedelbart svärdet och backade undan. Han var dock hittills ensam om detta, men nu stod Kamilla över trollpackans kropp och vände sig mot gruppen av banditer på nytt. Hon stod med ryggen rak, och såg ut över banditerna som plötsligt blivit tveksamma på nytt att agera.
“Envisas ni med att ta liv kommer jag inte längre tveka att ta era i hennes försvar. Hämnd brinner starkt inom er, och jag förstår er önskan för rättvisa, men jag kan inte se bort och låta er mörda någon, inte ens henne. Detta betyder inte att hon inte kommer straffas, men inte av er här och nu. Välj ett fredligt avslut, och låt oss ta henne inför rätta. Världen har fallit i kaos, hjälp mig återupprätta ordning, stå inte i min väg.” Varnade hon, nu stående rakt ovanför Naera
-
Ledaren såg på Jezeral medan hans klinga träffade skölden ett par gånger – banditledaren hade stridsförmåga som var uppenbar jämfört med sina kollegor, och hade skickligt blockerat slagen som inte var de lättaste att blockera. Hab hade varit självsäker, men nu insåg han hur stark Kamilla var och hur flera av hans banditer blev snabbt slaktade oavsett skadan till Kamillas ben. Han skrek ilsket till Jezeral: “Förbannade magiker! Vänta bara tills Karm faller, då blir det din tur!”
Nu röt han till sina fränder “Det här är inte värt det, spring för era liv!”
Ledaren började fly vaksamt med skölden ännu högt. Sen började han springa ut i dimman efter några av sina anhängare som valt ett håll, medan andra sprang åt var sitt håll. Banditen som hållit för sin hals gurglade medan han halade sig framåt längs marken mot Naera och över hennes övre kropp bakom Kamilla, och drog fram en dolk. Han slocknade dock på Naera och blödde ut från sin hals på henne.
Naera var fortfarande medvetslös men hade inte förlorat mycket blod ur bakhuvudet. Såret var inte djupt eller stort, och betydligt ytligare än banditledaren hade önskat. Hon var främst täckt med blodet som rann över henne från den döda banditen.
You must be logged in to reply to this topic.