Kamilla nickade åt Athel  efter det han hade sagt. “Rid i förväg, för ingen av oss vill stanna längre än vi behöver. Det finns viktiga saker att göra och ont om tid. De svårigheter du står inför i vakan av banditernas slut är utmaningar du inte kommer undan som ledare. Se nu till att allt är klart för när vi anländer, för det har ryktats om vampyrer i en by norrut och jag behöver bege mig dit.”

När hon sedan såg mot Jezeral efter det att Athel hade begett sig så skakade hon på huvudet. “Han har ingen anledning att hämta fler krigare, det kostar honom bara fler liv. Även om de lyckas ha ihjäl oss så går de i förlust på det, då vi inte har anledning att stanna kvar.”

Hon började gå i riktningen mot borgen medan hon talade i en lugn röst. “Det är inget märkligt tillstånd, inte märkligare än att någon annan kan få oss att se saker som inte finns. Jag söker ingen förklaring, jag vet bara att det tjänar mig i min önskan att göra världen lite bättre. Om jag en dag inte längre klarar av mina skador, är det en dag jag välkomnar men vill inte veta att den kommer förrän den är här. Desto bättre jag förstår varför jag är som jag är, desto mer kommer min rädsla för mitt eget liv styra över mig, så som det styr alla andra. Kalla det tro, trollkonst, tillstånd eller galenskap, men det kan också vara tur. Dagen jag dör vet jag att jag har gjort allt jag kan och mer än kunde förväntas av mig. Rädslan för vår egen död korrumperar oss.”

Hon såg mot honom medan de gick. “Vad kommer du göra angående trollpackan som kom undan?”