- This topic has 181 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Vädret var på väg att ändra till en lite mer otrevligt väder. Även om den smutsiga vandraren säkert skulle behöva tvätta av sig, var inte regnet något hon föredrog. Fast å andra sidan, hade hon inte något annat val. Inte för att situationen här i detta lägret skulle kunna hålla henne mer torr om fötterna. Irriterad över att ha blivit nekad av fältmarskalken och hänvisad till någon general Orch. Vem det nu var. Namnet i sig väckte inga minnen i henne. Och vad skulle en orch bland denna folksamling att göra?
Den stora yxan på ryggen och de dolda knivarna på armledernas läderskydd visade att hon åtminstone hade vapen att försvara sig. Många skulle säkert invända att det inte var en kvinnas sak att kunna, men det var få som sagt det till henne. Åtminstone få som inte hade fått en sprucken läpp. Kvinnan var lång, men musklerna och den robusta kroppsformen fick henne att se stor och nästan lite mullig ut. Hon bar ett par mörkbruna byxor som var pösiga upptill för att sedan smalna av vid de höga stövlarna som räckte rätt långt upp på smalbenet. Över sin vita, även den pösig, skjorta bar hon en beige dubbelknäppt väst. Stegen var bestämda och stora vilket gjorde att det inte dröjde allt för lång tid innan hon hade kommit fram till tältet hon hade blivit skickad till.
”General Orch…?” frågade kvinnan, vars namn var Vinga, efter att ha harklat sig och lyft på tygbiten. Rösten var lite mörkare och det märktes att hon inte hade talat med någon på ett tag. Det var svårt att känna igen Vinga nu när hennes hår enbart nådde henne till axlarna och var slarvigt avskuren med en kniv. Mest i protest till att inte se så adlig och prinsess aktig ut. På hennes kind och näsben kunde man skymta några ärr som hade läkt.
-
Regnigt, lerigt, illaluktande. Så var det för alla de dryga 18 000 mannar som levde i krigslägret av Belgaras Lejon. Försäsongen innan årets kampanjer sänkte alltid humöret och moralen. Folk var bitska och ointresserade, speciellt för ensamma krigare som ville ta värvning. Förbandet drevs som en regelrätt armé och det gjorde att många helst inte ville släppa in utomstående. Men såklart ville alltid befälhavarna fylla på leden, och kvinnor och underliga varelser blev nästan alltid hänvisade till tredje fördelningen och General Orch.
Den soldat som eskorterat denna underliga och bastanta unga kvinna harklade sig irriterat då hon lyfte på tältduken och viftade avfärdande mot henne.
“Vill du ta värvning så vet din plats” väste han till henne, mest för att vara snäll. De två vakterna som satt utanför tältet däremot skrattade bara, bittra skratt.
“Han är inte här. De har nått möte.. Han är nog nere bland orcherna” Sa den ena och pekade oengagerat med sin hillebard åt det håll varifrån det verkade vara ett himla ståhej. Sagt och gjort, soldaten nickade åt kvinnan som kallat sig Linn att följa med honom.De tog sig mellan tält och paviljonger där större och större yxor syntes lutade mot sina räcken. Snart skymtade man även stora män med grönaktig hy som gick runt. De talade på ett språk som lät som avlägsen åska och kunde få det att krypa i skinnet på vem som helst. Soldaten verkade helt klart bli nervös och höjde axlarna i närvaron av dessa enorma orcher. Tillslut var de framme vid en tälttuk som rest över fyra pålar mot duggregnet. Det var flera orcher som samlats därunder och de diskuterade högt och gestikulerade på sitt mörka språk. De gav soldaten och kvinnan långa och vildsinta blickar då de tog sig fram till den stora orch som satt barbröstad på en stol. Intill honom satt en vanlig människa, han emd stor, men försvinnande liten i orchernas närvaro. De samtalade på det mörka språket.
Soldaten som följt kvinnan stannade och harklade sig högt. Ingen tog notis.
“AHEM – du har en som vill ta värvning” Den store orchen och människan tystnade i sitt samtal och såg upp på dem båda. Orchen bullrade ut någonting till människan som svarade på samma spårk, om än lenare med sin mänskliga stämma. Sedan tog han till orden med en harkling.
“Jaha. Vem och varför?” Sa han kort och mannen samt orchen utbytte ettt par blickar innan de båda såg till kvinnan. -
Linn drog en fundersam hand genom det smutsiga håret medan hon betraktade orkena och mannen framför sig. Det fanns ett litet roat flin på hennes läppar, lite för självsäkert för en kvinna kanske. Hon kunde inte rå för att se hur soldaten hade varit obekväm med bara tanken på sällskapet till orkerna. Kanske hade det hela varit en dum idé?
Fast hennes penningpung sa annat, den hade gapat tomt de senaste dagarna och hon hade inte riktigt råd att lyssna på hennes sunda förnuft. Hon var inte riktigt säker på vem hon skulle hälsa på, eller vem som var vem och nickade till både orken och människan.
“Linn och någon slant är väl bättre än ingen?” sa hon och ryckte lätt på axlarna åt det hela. Det hade varit en rätt lång dag och hon var fortfarande öm efter några banditer som hade försökt att råna henne. Hon strök tungan över undreläppen som fortfarande hade ett öppet sår.
Vinga hade sedan länge lärt sig att introducera sig själv som Linn, hennes riktiga namn väckte allt för mycket uppmärksamhet och det var inte många som krävde hennes efternamn. Vem brydde sig om det, så länge hon fick jobbet gjort.
-
Mannen som satt bredvid orchen rynkade fundersamt ögonbrynen en aning och såg upp på den stora, barbröstade orchen som satt intill. Han sa någonting, det enda urskiljbara var “Linn”, sprack upp i ett leende. Orchen besvarade det med ett skratt blandat av den mörka stämman likt åska. Han hade stora tänder som stack fram från underläppen och ärr och tatueringar över den gröna hyn. De båda vände tillbaka blicken till henne.
“Någon slant?” Mannen hade ett lite roat flin på läpparna och många bleka ärr lyste upp mot det annars solbruna ansiktet.
“Det finns inga snabba slantar att tjäna här. Vi är säkerligen ett par månader ifrån nästa kampanj” Fortsatte han och flikade in något på orchernas språk innan han fortsatte, armbågarna lutade mot sina lår. Det rasslade och klingade obehagligt metalliskt om honom, för mannen var klädd i rustning som fortfarande bar spår av lera och blod. De båda såg på henne under tystnad, väntande på hennes svar. -
“Slant ja, jag sa aldrig en snabb slant. Jag har inte så bråttom härifrån som den där benige soldaten har.” sa hon med ett flin och gjorde en nick bakåt. Hon förstod förstås ingenting alls om vad de sa, kanske var det bäst på det sättet också.
Till slut drog Linn en suck och ryckte på axlarna lite lojt. Som om hon inte riktigt hade något att förlora att berätta vad hon hade på tankarna. Hon korsade sina armar och lät blicken vandra mellan orken och människan.
“Från början är jag ifrån Kaelred, men jag har varit runt på vägarna i åtta år på olika uppdrag och de sista året spenderade jag i Harvadars regnskog med urbefolkningen där.” berättade hon kort om sig själv. Om det var något hon inte tyckte om var det att tala om sitt förflutna och det roade flinet byttes som hastigast ut mot en mer allvarlig min.
-
Hennes ord verkade inte nämnvärt påverka varken mannen eller orchen som mest utbytte några korta ord, ett flin och ett par blickar. Mannen harklade sig efter en längre stund av att ha talat med orchen som ryckte lite på axlarna åt hans ord.
“Har du varit med i fältslag tidigare? Urbefolkningen där sysslar inte riktigt med belägringar och krigsföring” Det fanns ingen hånfullthet i rösten, bara likgiltighet bakom det lilla leendet, uppenbart var att de frågade ut henne.“Och som du ser här…” Han gjorde en gest på orcherna runt omkring dem. “… så är härkomst av ringa betydelse. “Han vände blicken till orchen och sa någonting kort vilket fick orchen att skaka på huvudet och svara någonting kort tillbaka.
“Så, vad för dig till just oss? Vi är ett rent krigsförband. Det finns andra legoknektar som tar uppdrag som livvakter och andra lukrativa åtaganden” -
“Ja… jag stred med alverna ett flertals gånger när Iserion gick till attack. Och sen något i Karm” sa hon lite fundersamt, inte helt säker på hur mycket hon ville gå in i detalj i det hela och gjorde sedan en uppgiven gest med sina händer. Som om hon gav sig. Hans andra fråga fick henne att tvivla på sitt svar. Vad var det hon egentligen ville? Hon hade försökt att söka en gemenskap i både alverna och folket i harvardar men hon hade inte funnit det hon velat. Däremot var det inget hon ville dela med sig av.
“Jag vet inte riktigt. En blandning av orsaker, antar jag.” sa hon till slut, i en utandning.
-
Karm verkade fånga mannens intresse särskilt mycket och han höjde på ögonbrynen. Blicken stannade på orchen och han lutade sig in för att säga någonting långt och lågt, vilket fick de andra orcherna att närma sig för att försöka höra, till den nervöse soldatens store förtret. Det tog en stund med lägre ord, inte viskningar, för det var helt omöjligt att viska på det fasansfulla språk de talade, mnen tillslut vände han blicken tillbaka mot Linn och lutade sig bakåt i stolen med det där skärande metalliska ljudet.
“Karm sa du?” Han synade henne kort, förstod direkt att hon var för ung för inbördeskriget. “Loradon?” Frågan var kort och sedan fortsatte han, men hade nu gått över från det allmänna språket till kaeliska “Vad är din relation till Karm? Och är du inte lite ung för att ha slagits för alverna när Iserion anföll?”
-
Det var år sedan hon hade hört kaeliska och hon rynkade lite på näsan åt det. Som om det hela väckte smärtsamma minnen och hon log svagt åt honom.
“Ung ja, det var min första riktiga strid.” sa hon simpelt och försökte räkna på sina fingrar. Det var ett par år sedan. Var det samma år som hon hade försvunnit från Kaelred? Ja… Det var det nog.
“Sexton år var jag, men jag antar att jag har min mästare Sloan att tacka för det.” fortsatte hon simpelt och log lite åt minnet av den som hon nästan såg mer som en fadersgestalt än konungen själv.
-
“Sloan…?” Upprepade han. Mannen la huvudet på sned på rynkade ögonbryn åt hennes ord och öppnade munnen för att avbryta henne. Men det slutade bara i att han började att skratta, ett lågt, kluckande skratt som växte till ett varmt och glatt gapskratt som fick det att tåras i ögonen på honom. Orcherna runt omkring vred lite på sig, någon började skratta för att det smittade av sig, sedan någon till och snart skrattade de alla. Det pågick säkert i en hel minut innan han samlat sig och lutade sig framåt och torkade tårar från de ljusbruna ögonen.
“Varför ger du inte oss ditt riktiga namn, Linn.” Betoningen var på Linn och han reste sig upp, och sträckte på sig med klingandet av metall.
-
Skrattet fick henne lite förbryllad och hon drog ett djupt andetag när hon insåg att det inte hade varit det smartaste draget att avslöja sin mästare. Fast, det var väl andra än kungens familj som använde Sloan… Hon suckade och log lite snett. Granskade mannen framför sig lite mer noggrannt och kunde inte rå för att skratta lite lätt själv. Ett smärtsamt minne fick henne att rysa till och hon skakade på huvudet.
“Jag kallar mig Linn nu för tiden. Och jag tror du vet anledningen till varför jag inte använder mitt riktiga namn” påpekade hon och flinade lite åt honom.
“Jag har väl dig att tacka att jag slog ner min bror så brutalt och förnedrande som jag gjorde.”
-
Skrattet hade övergått till ett lite lägre kurrande och han fick dra ett djupt andetag för att samla sig.
“Det är det enda mina döttrar pratar om. Du är deras stora idol, min yngsta.. nej näst..eller… aja strunt samma -de är så jävla många av dem-, en av mina är så besatt att hon har flera målningar på dig i sitt rum” Han skrattade till och skakade på huvudet. Han lutade händerna mot svärdet som var fäst vid hans sida.“Hur som haver, det finns några led att fylla på här. Jag ser till att en av mina överstar hittar en passande bataljon eller skvadron till dig. Kampanjerna är som sagt ett par månader bort så just nu är det mest att byta ut halm, gräva latriner och träna” Han kliade lite på ena ärret i ansiktet.
“Kontrakten löper på två år. Nästan alla förlänger dem. Detaljerna kan ni ta senare. Jag måste resa tillbaka till Kaelred i morgon.” Han gick fram till henne med ett leende. “Frugan insisterar på att jag ska närvara vid Eldens Dag i år.” Så sänkte han rösten “Men hon vill nog bara ha en till unge” Han skrattade igen. -
Eldens dag. Hon hade helt glömt av den dagen. Faktum var att hon inte hade spenderat eller firat den på snart åtta och hon skakade nätt på huvuet åt det hela. Att hon skulle vara en idol för någon gick helt förbi henne.
“Det låter inte som den värsta plikterna.” sa hon med ett litet leende och sedan såg hon hans skratt och spärrade upp ögonen. Han hade väl inte tänkt att hon skulle? Hon skakade nätt på huvudet och höll upp ett finger framför sig själv mellan dem två och skrattade.
“Jag går i strid utan att blinka, men jag tänker inte sätta min fot igen i Kaelred. Speciellt inte under eldens dag. Jag har redan förnedrat min bror en gång. Fast han fick titeln och kvinnorna” sa hon med en fnysning och korsade armarna. Uppenbarligen fortfarande bitter över att hon inte fick sin rätta titel.
“Men du får ha en trevlig resa” lade hon sedan till och nickade lite bestämt.Inte kunde han väl tvinga henne med?
-
Lucas höjde ett ögonbryn med ett roat leende på sina läppar åt hennes reaktion. Så försvann leendet på hans läppar och han sträckte på sig då hans ansikte blev allvarligt.
“För det första så är det ‘General’ du tilltalar mig som, soldat.” Den plötsliga hårda och auktoritära tonen i hans röst fick samtliga runt omkring att sträcka sig och slå ihop benen helt i unison. Det var bara den sittande orchen som fortfarande verakde avslappnad och road.
“För det andra så är det, ‘Ja, General’, ‘Givetvis, General’ och ‘Jag är redo innan gryningen, General'” Från orcherna kom någonting unisont gastandes, troligtvis ‘ja, General’ fast på deras språk.“Jag har gjort mig själv tydlig, eller önskar du söka lejd någon annan stans?”
-
Det glimmade till lite i Vingas ögon och hon tappade inte leendet fast den allvarliga tonen i Lucas sätt. Hon sträckte på sig och slog ihop sina ben för att visa sin respekt. Irritationen var inom henne, varför skulle hon avslöjat vem hon var? Nå, hur illa kunde det gå? Om hon inte behövde visa vem hon var så skulle allt ordna sig.
“Ja, General.” sa hon med en tydlig och självsäker röst innan hon drog en hand genom sitt hår, lite slött. Det var inte direkt som om hon såg ut som den prinsessan som hon var när hon lämnat Kaelred. Kanske ingen skulle känna igen henne?
-
Lucas nickade bara kort.
“Gott” Han klappade henne på axeln och slängde sedan en blick på den stela och allvarsamma skaran. Det fick honom att le en aning.
“Som ni var.” Orden fick axlar att sänkas och konversationer bryta ut igen på det hårda och mörka språket. Lucas vände blicken tillbaka till Vinga. Han la en knuten näve mot bröstet.“Välkommen till tredje fördelningen av Belgaras Lejon” Så vände han om för att ge sig av ut i lägret. Orchen som suttit ner basunerade ut någonting högt och det fick Lucas att stanna upp med ett skratt. Han svarade någonting medan han grävde fram ett par guldmynt ur sin penningpung och knäppte iväg dem till orchen som skrattande fångade de i luften. Blicken landade på Vinga igen.
“Kom, vi ska hitta en lämplig bataljon för dig” Han vände om igen och vinkade till sig henne att följa med. -
En enkel, men bestämd nick svarade hon för välkomnandet. Kanske var det inte den bästa idén hon hade haft. Men vem vet? Kanske det här skulle leda till något bättre. Faktum var att tanken att återvända till Kaelred gjorde henne nervös och hon såg bort mot horisonten när hon följde efter Lucas.
“Tack…” sa hon lite disträ och hade svårt att sluta tänka på alla scenarion som skulle kunna ske i Kaelred. Det skrämde henne. Faktum var att hon älskat sin bror Kael och sättet hon hade fördmjukat honom på var något han skulle leva med hela livet. Hon suckade tungt.
“Av alla personer…” muttrade hon tyst för sig själv
-
Lucas var väl medveten om hennes situation och hade ju inga planer på att tvinga henne till slottet. Nä, han såg det bara som en möjlighet att underhålla sina döttrar medan han själv skulle vara tvungen att plågas vidare i slottet. Tanken fick det att vända sig i magen. Det fanns ingenting tråkigare han visste än hovliv.
“Nå, Linn, vad slåss du helst med?” Frågade han medan de gjorde väg genom lägret. Lucas nickade kort mot de mannar som hälsade på honom. Det var människor från världens alla hörn, kvinnor som män. De kom in bland rader av hästar och fram till en rödhårig och bastant kvinna som stod och pratade med en smed som höll på att sko om en av hästarna. Kvinnan såg upp på dem när de kom och hälsade på Lucas med den nu vanligt förekommande gesten med näven mot bröstet. Lucas viftade bort det åt kvinnan, hon var troligtvis en annan befälhavare.
“Hur går det här?” Frågade han och lutade sig mot det räcke som satts upp för hästarna.
“Den här förbannade leran. Vi får sko om dem var och varannan dag” Muttrade kvinnan med kraftig brytning. Lucas bara nickade och såg sedan mot Linn.
“Det här är soldat Linn, ett nyförvärv. Jag vill att du hittar en lämplig bataljon för henne.” Han var saklig men avslappnad och ett litet leende prydde hans läppar.
“Linn, det här är brigadöverste Jelena. Hon kommer lotsa dig till ditt närmaste befäl.” Det var tydligt att Vingas födda status inte spelade någon roll i detta läger och att hon skulle sättas i nedersta leden och inte på någon befälspost. -
“Tvåhandad yxa, kastknivar eller nävar” sa hon simpelt med ett litet leende och sedan ryckte hon lätt på axlarna.
“Det utesluter inte de andra, men de är de som jag använde mest de sista åren” fortsatte hon, hon var trots allt tränad i de flesta stridsarter men hon hade fastnat med yxan till slut.
Att hon skulle börja på botten var ingenting som riktigt bekymrade Vinga. Hon hade varit tvungen att göra andra saker som var värre. Faktum var att hon hade gjort saker hon inte var så stolt över. Men det var ett måste för att överleva.Det var snarare att behöva samarbeta och umgås med många som oroade henne. Hon hade inte ens talat med en människa på två månader.
Hon nickade tacksamt till slut till Jelena, med ett svagt leende, visste inte om det behövdes sägas något mer.
-
Lucas betraktade Vinga med ett fundersamt hummande. Sedan sträckte han på sig och nickade till dem båda.
“Dåså, Jelena, ordnar du en nyskodd häst till Linn här också?” Den bastanta rödtotten nickade och Lucas vände blicken åter till Vinga.
“Linn, vi ses imorgon. Se till att få ordentligt med vila.” Han nickade återigen och styrde sedan bort stegen med ett muntert visslande. Jelena som var kvar satte händerna mot höfterna och synade Vinga från topp till tå, som om hon mätte upp henne.“Kom med, vi får ta och hitta någon passande rustning till dig. Så vi hinner göra justeringar innan kampanjerna.” Trots hennes grova brytning och lite hårda uppsyn så fanns det ändå en värme i rösten, lite sådär moderligt. Hon vinkade med sig Vinga.
You must be logged in to reply to this topic.