Morgonen grydde och för en gångs skull regnade det inte. Det märktes på mannarnas humör, de var lite lättare stämning i hela lägret, även om leras knappast torkat upp. Lucas hade redan kvällen innan lämnat order till sina närmaste befäl hur ställningarna skulle hållas och var nu i full färd att se över vagnar och kärror som skulle med till Kaelred. Det var ett följe på dryga femtio man som skulle ge sig av. De flesta skulle vända om när de tagit sig genom Harvadar, de var bara med för säkerhet när de färdades genom konfliktområdet. Sedan var det några av Lucas egna hussoldater som skulle med hem, samt några lägre officerare som också beviljats en permission hem till Kaelred för Eldens Dag. Vagnarna innehöll proviant och även de rikedomar man tänkte ta med sig hem.

Fanorna som fästs vid hillebarderna var inte av Belgaras Lejon, utan några var den neutrala blåa helstandaren och några släkten J’lothains röda drake på ett vitt fält. Det var lättare att resa under den heraldiken än krigsförbandets. När Lucas säkerställt att allt var med, inklusive hans orchvän Mahrduk så busvisslade han högt för att fånga männens uppmärksamhet. Han gjorde en snurrande gest med ena handen och genast började befäl ropa ut att det var dags för avfärd. Lucas själv satt upp på sin trogna springare och rättade till tyglarna. Han hade sett att Vinga inte var närvarande, men räknade med att hon skulle dyka upp ganska omgående då mannar säkrade packning en sista gång och satt upp på sina hästar.

Lucas plockade upp ett av sina sista gröna äpplen ur ena sadelväskan och tog en tugga. Trots att det bara skulle resa bar han rustning, som alltid, vilken redan fått lerstänk på sig trots att den rengjorts noga kvällen innan. Han såg sig om över axeln, upp över den lätta sluttningen som detta enorma tältläger bredde ut sig i ett virrvarr av tält- och segeldukar. Han log lite svagt och svalde biten av äpple. Han skulle sakna lägret. Blicken gick vidare över mannarna som skulle resa och stannade till vid Vinga som infunnit sig tillslut.

Så med den fria handen gjorde han samma gest som tidigare men avslutade med en vinkning framåt. Med några tillrop började följet att ta sig ut längst vägen av lera och halm. Så länge de ar i lägret så ropade folk till varandra, avsked och andra fraser. Stämningen fortsatte vara god en bit från lägret likväl och det skämtades och samtalades. De flesta samtal var på kaeliska, hur de såg fram emot att träffa sina familjer, att hjälpa med årets sådd och hur de skulle fira Eldens Dag. Lucas hade en glad och skämtsam konversation med en av kaptenerna, en energisk pojk från södra Kaelred som tjänstgjort i snart tre år, då han plötsligt kom att tänka på Vinga och att hon troligtvis var orolig för färden. Han signalerade för dem att fortsätta framåt medan han själv vände om sin häst och red bakåt längst ledet för att sluta upp bredvid Vinga.

“Linn!” Utbrast han som om de var gamla vänner som inte setts på länge. “Hur var första natten? Fick du vila ordentligt?”

Lucas skrattade gott åt hennes fråga.
“Likt ett barn på sin mors bröst!” Han drog ett djupt andetag och log belåtet. Leendet bleknade en aning då han granskade henne. Det fanns en spänning i hennes axlar, och det var den som han varit lite orolig för. Så han stödde ena armen mot sadelns bakvalv och lutade sig en aning bakåt.

“Du har helt rätt. De har ingen aning om hur du ser ut, inte i det här sällskapet i alla fall” Hans röst var lite lägre för att inte de runt omkring skulle kunna höra. Han nickade mot en kapten som red en bit bort.
“De må vara kaptener och majorer här… men hemma i Kaelred är de bönder. Alla kom hit för att söka lycka, rikedom… mening.” Lucas lät blicken vandra bland de rakryggade och glada ryttarna. En sorts stolthet kunde synas i hans ögon och det annars väldigt ungdomliga ansiktet gav nu sken om hans verkliga ålder.

“Du behöver inte oroa dig för att någon här ens skulle misstänka vem du är. Det enda som finns i deras minnen är historier som gott i folkmun hur den stridslystna prinsessan slog ned sin bror och sedan flydde undan sin faders vrede.” Lucas skrattade och vände tillbaka blicken till Vinga.

Lucas skrattade då hon härmade de män som säkert hunsat runt henne hela hennes liv.
“Nej nej, det gör du absolut inte” Han skakade på huvudet och leendet på hans läppar bar fortfarande spår av skratt. “Jag har träffat ganska pratglada oknytt i mina dar, och tro mig när jag säger det… Du är inte ens i närheten av att prata hål i huvudet på mig om du så pratade konstant i en veckas tid” Skrattet letade sig fram igen och han drog ett djupt andetag för att kunna stilla sig själv.

“De har fel förresten” fortsatte han och strök sin häst man lite fundersamt och vände tillbaka blicken till Vinga. “Alla som sagt sådär. Men du kommer snart bli varse om att annat råder i vår lilla skara. Vi gör ingen skillnad på börd, kön eller ras för den delen” Blicken gick nästan automatiskt mot Mahrduk som tornade upp sig längre fram.

“Vi mäts bara i skicklighet… och lojalitet. Alla dör vi likadant ändå, kungar som tiggare, skrikande och blödande och fulla av ångest.”

Lucas höjde lite konfunderat ögonbrynen åt hennes kommentar och det flin som följde det.
“Det finns inget roligt med halshuggningar” Sa han kort, enkelt. Det var nog väl att hon inte blivit varken drakriddare eller regent. Hans blick gick till sin väns stora ryggtavla igen och han blev lite avlägsen för en kort stund.

“Liv ska aldrig tas av lättja” Sa han tillslut, oberörd av hennes kommentar. Lucas drog tungan över tänderna med ett klickande ljud och log sedan med ett kort skratt.
“Baler, dans, hovliv, fest… Det är ingenting för mig.” Han ruskade på axlarna och gjorde en lite ogillande grimas. “Det är säkert barbarblodet i mig. Men frugan insisterar och jag kompromissar ibland” Leendet var tillbaka på hans läppar och han vände blicken till Vinga.

“Hur är det med dig, är du gift eller har några knoddar?” När man var i Lucas ålder så var det definitivt vanligt samtalsämne.

Lucas ryckte lite på axlarna och log.
“Det vet du ju inte förrän du testa det” Han sa det med glimten i ögat och fortsatte sedan “Ta ett par ord med min fru sen, hon har stenkoll på varenda ungkarl i Kaelred och Celeras.” Tanken på hans frus tjat om friare och giftermål fick honom att fnysa till och skaka på huvudet.

“Det är det enda den där kvinnan tänker på. Hon pratar bara om att hitta lämpliga män till våra döttrar, det och hur orolig hon är att vi inte har en son. Hon skiter heligt i när jag sagt att det inte spelar någon roll. ‘Men Lucas, tänk om du dör – Erethil förbjude, då står dina döttrar lottlösa bla bla bla…'” Det var Lucas tur att försöka härma en gnällig kvinna men det lät mer som en gammal skogshäxa som rökt för mycket pipa i sina dagar. Han brast ut i skratt sedan och såg roat på Vinga.

“Så… hon kan nog hjälpa dig hitta någon redig pojk.”

Lucas häst kastade på huvudet och tog några steg i sidleds med en irriterad frustning då Vingas häst blev orolig. Lucas verkade knappt reagera på det alls utan fortsatte bara skratta.

“Låt se…” Han räknade lite fundersamt på fingrarna “Fyra.. Nej, fem..!” Han log lite segervisst för att han kom ihåg den yngsta och höll upp ena handen för att verkligen visa att det var fem döttrar han hade. “Frugan var höggravid sist jag såg henne och jag har för mig brevet sa att det blev en till dotter.” Han drog ett djupt andetag och såg med ett ursäktande leende på Vinga.
“Du får ta det med min fru, det är hon som bestämmer” Sedan fick han någonting slugt i blicken och flinade.

“Om jag förstått hennes räkenskaper så har hon vänt blicken mot din bror” Lucas bet sig lite i underläppen för att hålla nere skrattet då han betraktade Vinga för att se hennes reaktion.

“Några till ska det nog bli.” Sa han med en axelryckning. Barn var ju trots allt den enda försäkring man kunde ha på framtiden, även om Lucas var ganska säker på att han inte skulle bli särskilt gammal.

Han noterade hennes tystnad och valde att inte fortsätta på det spåret. Det fanns nog en hel del agg inom henne mot sin egna familj. Lucas samla upp tyglarna till hästen som genast ökade farten, som om den förstod att något var på gång.
“Nåväl, vi har en lång bit kvar till Kaelred. Var på din vakt, det kan finnas Iselemska spejar även såhär långt norrut” Och med det manade han på hästen igen för att ansluta med sin vän Mahrduk längre fram.

Dagen fortskred utan några större bekymmer. Såhär års var det inte tryckande varmt vilket gjorde resan behaglig, även om tempot hölls ganska högt. De hade stannat till för att vila och vattna djuren någon gång mitt på dagen och sedan fortsätt längst vägen. Det enda som drog ned humöret på mannarna var de kort skurar som drog förbi och dränkte dem in på skinnet. Knappt hade solen torkat upp dem innan ytterligare en skur kom igen. Men så var Harvadar.

Dagen gick sin gång och då de närmade sig det värdshus som Lucas haft i åtanke för nattens vila så återvände de två förryttarna för att berätta om läget. Lucas lyssnade till deras snabba ord, beordrade dem att rida i förväg för att göra deras ankomst till värdshuset känt. Han vände sedan om sin häst och gjorde halt för att se ned över den lilla truppen som stannade på vägen.
“Hör upp! Vårt nattläger kommer att bli fem klick ner, vid värdshuset Tre Bägare. Vi kommer slå läger utanför men kvällsmålet från värdshuset bjuder jag på” Man hörde ett lågt hurrande bland mannarna och sedan hur officerare upprepade orden längre ned i leden. Lucas harklade sig och tog åter ton.
“Däremot, kommer vi inte vara ensamma. Det har skapats ett flyktingläger intill värdshuset av folk och fä som flytt undan ormdrottningens annektering av Pärlbukten. Jag ber er därför att vara sparsamma med era rusdrycker och håll koll på era tillhörigheter. Desperata tider tar fram det sämsta ur folk.”

Så med det vände han åter om hästen och truppen fortsatte ned längst vägen.

Lucas gillade inte att det var så mycket löst drivande folk i deras närhet, ej heller att soldater tog varenda tillfälle de kunde få till att dricka sig tillbaka till förhistorisk tid. Han visste med säkerhet att någon skandal säkert skulle inträffa, men hoppades såklart att han för en gångs skull hade fel. Sent på kvällen, när han återvände till värdshuset efter långa och hjärtliga diskussioner med Mahrduk, fick han veta att han återigen hade rätt. Två slagsmål och en annan händelse som fick honom att gnissla tänder rapporterades till honom innan han återvände till sitt rum. Det var bara han och ett par andra, något högre befäl, som hade rum på värdshuset, resterande av mannarna hade fått sätta upp tält en bit utanför värdshuset.

Morgonen hade inte grytt än när Lucas tillsammans med Mahrduk och de två andra befälen väckte mannarna i tältlägret med höga röster, långt innan det hade varit mening att de skulle gå upp och innan sista vakten var avlöst.
“UPP! Omedelbar samling! Upp med er fähundar! Samling! Omedelbart!” Skanderade de i en dunkla morgondimman under en himmel som knappt börjat ljusna. Det blev ett väldigt liv i lägret då man väcktes av detta. Män som försökte börja ta på sig sina kläder blev genast tillrättavisade att det var omedelbar samling och kläderna fick vänta.

Detta skapade en viss humoristisk syn då mannarna samlades i morgondimman framför Lucas och de andra två som redan bar full mundering. Mannarna hade knappt hunnit snöra sina stövlar där de stod i bara underskjortor och huttrade i den fuktiga kylan. Några hade rödsprängda ögon och såg inte fullt nyktra ut, en annan stackare stod med bara osnörade stövlar och en mantel hållandes för sitt kön, troligtvis efter en het natt med någon sköka. Alla var dem nyvakna och förvirrade, men Lucas kunde se att de som varit i tjänst en längre tid visste vad som skulle hända.

När alla dryga femtio mannar var samlade och en tystnad la sig från det tidigare oväsendet tog Lucas till orden.
“Sovit gott? Kul igår?” tonen han hade gick inte samman med frågan. Rösten var barsk och ögonbrynen i två irriterade sträck över ögon som helt saknade sin normala värme. Han tog en tugga av sitt gröna äpple och betraktade männen som såklart inte svarade på frågan utan stänkte sina blickar.
“Ni vet att jag avskyr osämja i leden.” Fortsatte han och gick fram och tillbaka framför dem “Lojalitet mot varandra är det enda som skiljer oss från odisciplinerade krigsförband. Så det gör mig fasansfullt besviken när jag hör hur vi tar andras parti framför våra egna.” Han stannade och vände sig till gruppen, var tyst för några ögonblick och lät blicken långsamt gå fram man till man.

“Vilket för mig till… Soldat Ernan. Soldat Linn. Kom fram hit” han tog ytterligare en tugga av äpplet och knäppte sedan armarna bakom ryggen. “Förklara för mig gårdagens händelser.”